Vad är det för skillnad på flykting och flykting?

Trots det vansinniga strulet hela avresedagen kom jag äntligen iväg. Nu sitter jag Hamad International Airport i Doha, Qatar och väntar på att få gå till gate.

Till min förskräckelse upptäckte jag i förmiddags, när jag skulle checka in på flighten via webben, att Qatar bokat första sträckan med SAS. Och därmed var det bara att packa om väskorna och göra nya prioriteringar. På min e-biljett står det med liten stil längst till höger Scandinavian Airlines efter delsträckan. Jag har inte sett det. Helt enkelt  för att jag inte haft en tanke på att Qatar skulle sätta mig på ett annat plan än deras eget. Det har aldrig hänt förut, i alla fall.

Maken har ägnat timmar åt att maila och ringa diverse potentater och tjänstemän både på Qatar Airways och SAS för att jag skulle få tillåtelse att ta med de fyrtio kilo jag är beviljad som silvermedlem i Qatar även på sträckan Arlanda – Köpenhamn.

Det handlar alltså om tio sketna kilo i en sketen flygtimme. 

Men icke. 

Till slut ringde SAS presschef upp och tyckte att jag skulle ”chansa” och ta med mina fyrtio kilo. Det svaret gjorde mig om möjligt än mer förbannad. Chansa? Hoppas på att en godtyckligt utvald medarbetare i incheckningsdisken skulle säga ”Okej, för gatubarnens skull släpper jag genom dig utan att du behöver betala 66 Euro”? Hur tänkte hon där – skulle jag stå vid incheckningsdisken och packa upp mina väskor annars? De tar förstås för givet, och hoppas på, att folk betalar deras överviktsavgifter.

Jävla vansinne, om jag får använda min skolfranska.

Maken påpekade mycket riktigt att reser jag till Grekland  får jag ha med massor med övervikt. Helt kostnadsfritt. I Nepal är miljoner människor på flykt i sitt eget land. De är drabbade av två jordbävningar, ett tremånaders monsunregn som raserat ännu mer av det skalven lämnade kvar. Det är ungar som sover på gator eller, i bästa fall, i de nya tältstäder som vuxit upp i jordskalvens spår.

Det är inte roligt att plocka ur tio kilo sprillans nya vinterkläder som skulle har värmt flera ungar när vintern kommer. Fina byxor, mössor och vantar. Men vad skulle jag göra? Tandborstarna och tandkrämen jag fick av finaste sköterskorna hos tandläkare Staffan Sjöö fick också tryka på foten. De påsarna får jag ta med nästa gång. Mina egna tillhörigheter, förstås. Min packning består av ett par shorts med långa ben, ett par tunna byxor, tre toppar, underkläder, necessär, ett par gympaskor och den minsta, lättaste dator jag äger. Plus kläderna jag har på mig. Tio kilo är mycket när man måste välja.

Jag tror, helt krasst, att välviljan mot de stora bolagen vid exempelvis ”flyktingkatastrofen” mycket handlar om goodwill. Man vill framstå som ett bolag med hjärta. Självklart fattar jag att de inte kan lova folk hit och dit att ta med extra bagage hur som helst – men det här förstår jag banne mig inte.

Men jag ska hälsa ungarna i Kathmandu från SAS. Jag lovar.

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Rakt in i flyktinglägret

Jag får väl skylla på bubblan. Den jag befunnit mig i under några mycket intensiva dagar – med Stockholmsresa, boksläpparfest och säljkurs. De trevliga dagarna och min vistelse i huvudstaden skulle avslutas med umgänge och planerat champagnerus med väninnan.

SAM_1819

SAM_1822

SAM_1860

Det var på grund av den bubblan jag inte var riktigt medveten om omvärlden. Livet utanför kurslokalen och ovanför tunnelbanetaket, så att säga.

SAM_1863

linjekarta

Självklart har även jag kännedom om det tragiska som händer i Europa: människor på flykt och elakingar som utnyttjar deras utsatthet. Man måste vara eremit i en grotta i skogen för att inte ha hört, inte ha sett.

Men – jag visste inte att de är här. Nu.

Jodå – visst. Bubbla vad då? Jodå – visst. Kalla mig bombad. Gör gärna det.

Det var i alla fall så jag kände mig när jag hamnade pang tjong rakt in i flyktingströmmen. När jag på söndag eftermiddag kom upp från t-banan och först passerade Röda Korset, Frälsningsarmén, socialtjänst, poliser och en hel massa andra människor. Väldigt många, faktiskt.

600843779

Foto: GP

FA_centralen820px

Foto: Frälsingsarmén

Tänkte – vad i hela friden är det som pågår? Vad har hänt? Och när jag gick ut genom stora entrén på min väg till champagnen på Radisson blev jag stående med rullväskan och Londonportföljen.

Och förstod. Och förstod och förstod.

Hela Centralplanen tjänstgorde som ett mindre flyktingläger. Det var människor överallt – de låg, stod och gick. Många satt längs med väggarna och åt köttbullar från papptallrikar. Där var stora bord fyllda med bananer, choklad och en massa annat. Människor delade ut mat, godis och svarade på frågor. Asfalten var full med folk, plastkassar och väskor. Någon roade några barn, andra satt lutade mot väggen och verkade sova, en del pratade lågmält medan andra for omkring som tättingar och gapade högljutt. Volontärer och olika slags uniformer. Ett oorganiserat kaos.

965@70

Foto: Expressen

Hjärtat stannade och skenade igen. Jag vet inte riktigt vad som hände. Jag blev stående mitt i folksamlingen. Vad dessa människor varit med om de senaste dagarna slash veckorna har jag inte den blekaste aning om. Vill inte veta heller. Och jag – som när jag är i Nepal träffar svältande, misshandlade, föräldralösa och våldtagna barn – ville bara gråta som om jag aldrig sett ett hungrigt barn förut.

Jag har verkligen rannsakat mig själv – varför blev jag så handfallen, så ställd och så förtvivlad? Det är klart som korvspad att det är väldigt, väldigt tufft att vara i Nepal och Kathmandu också. Att se all misär, allt lidande, all tragik. Men jag har aldrig reagerat på detta vis, även om jag självklart gråter och rasar emellanåt.

Men detta? Jag är medveten om att jag har stressat mig till en trött och geggig hjärna som inte riktigt fungerar. Förmodligen var det därför jag blev så obeslutsam och – framför allt – overksam.

Men huvudsakligen tror jag det är rädsla. Rädsla över en förändrad värld, en förlorad värld. Det är inte i Nepal. Det är inte i landet långt borta. Det är här hemma. På mammas gata.

Det är svårt att ta in.

Vad händer? Vad kommer att hända? 

Ingen vet.

Rent krasst är det så, och har alltid varit, att när vi ”hjälper” utomlands har vi alltid ett val – att åka hem igen. Till tryggheten. Till bekvämligheten. Till standard och relativ lyx. Det är på något sätt livlinan. För att orka jobba vidare i en värld av mänsklig grymhet och tragik.

Samhällsförvandlingen som pågår tar bort det alternativet. Och därmed vår lilla (fejkade) trygghet. Eftersom världen är under tydlig omdaning och vår lilla skyddade verkstad ter sig alltmer oskyddad.

Så – vad gjorde jag då? Med ett gråtande hjärta och flyktingchocken ringande i öronen gick jag långsamt genom folksamlingen in till Radisson där väninnan väntade. Tårarna rann och jag sade något – minns inte vad. Hon sade att hon kände likadant, förstås. Vem gör väl inte? Jag sade Vad ska vi göra och hon svarade Ingenting just nu.

Och jag borde väl skämmas över att berätta att vi genomförde vår planerade champagneeftermiddag. Drack skumpa i stället för att gå ut och lämna pengarna till volontärerna på utsidan.

Men jag vägrar att göra det. 

Våra kronor skulle inte ha räddat några liv eller gjort någon människas skillnad. Om två veckor åker jag till Nepal och får min ranson av elände och hårt jobb: åka med hjälpsändning till slumkvarter, besöka barnhem och träffa människor på gatorna som om möjligt är ännu trasigare än innan jordbävningarna.

Jag kan inte – klarar inte att vara delaktig i precis allt som händer och sker. Därför valde jag bort flyktinglägret utanför hotelldörren den här dagen. Jag drack champagne i stället, med en lätt bismak av skuld.

(Naturligtvis har även jag lämnat pengabidrag för att om möjligt stötta de stora organisationerna i deras pågående arbete, tro nu inget annat … men inte just den här dagen.)

Men ännu en gång tvingas jag ställa min egen knäckfråga – varför Nepal? Varför inte Sverige? Ibland är det väldigt jobbigt i hjärtat.

Du medmänniska, var du än befinner dig – Ajj La Vjoo!

 

www.aynsley.se