Energipåfyllning

Alla som har Facebook vet – dessa evinnerliga minnen som pumpas över en ”I dag för ett år sedan”, etc. Ibland tittar jag på dem, ibland inte. Är det en bild jag blir nyfiken på kikar jag till.

Alldeles nyss påminde fejan mig om ett mycket fint inlägg som postades på min sida den 10 maj klockan 21.56:

”Tack för allt positivt som du lägger ut här på FB. Du ger mig energi och hopp. *hjärta* ”

sol-sonriente

Jag minns hur enormt glad jag blev. En för mig ganska okänd Facebookvän berördes av mina statusar och inlägg, så pass mycket att hon berättade det för mig. Jag antar att fler än jag funderat över sociala mediers värde? Ibland känns det som att det inte spelar någon roll vad jag skriver, gör eller hur jag agerar, det är ändå ingen som är intresserad. Men, så kommer en påminnelse – jag träffar någon på stan, på tåget, eller i ett annat sammanhang: ”det är så roligt att läsa dina statusar”, ”jag går ofta in på din sida för att se dina fina bilder”, ”jag läser alltid din blogg under förmiddagen”, ”vilken bra fotograf du är”, ”du har så intressanta inlägg”, ”jag älskar det jobb du gör i Nepal” och så vidare.

Det gör min dag. Verkligen. Och varje gång jag tvivlar och undrar vad jag egentligen håller på med – lägger hundratals, kanske tusentals, timmar varje år till att blogga, lägga ut foton och uppdatera sidor – minns jag det här mörkertalet som följer mig, men sällan eller aldrig ger sig till känna.

Tack för att du finns, kära följare/läsare! Ajj La Vjoo!

images

Och du Facebookvän som för ett år sedan gav mig orden: ”Tack för allt positivt som du lägger ut här på FB. Du ger mig energi och hopp. *hjärta*” Du har gjort min dag även i dag, utan att veta om det. Efter ett par eländiga nätter och miserabla dagar klack det till i hjärtat, jag ler och känner att jag faktiskt får lite kraft.

images333

Tänk så mycket några få ord kan göra, när de kommer spontant, oväntat och från hjärtat. Ska vi inte peppa varandra mer, hörni?

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Tack Gud och Buddha för internet!

Mycket kan man tycka om internet och vårt enormt teknifierade samhälle. Bu och bä. Ros och ris. Men ibland funderar jag på fullt allvar hur vi (läs: jag) egentligen klarade livet före nätet.

Sociala medier i all ära, men det är ändå alla de livsförenklade funktionerna jag älskar. Mail, Google-funktionen och möjligheten att hålla kontakt dygnet runt med vänner runt om i världen. Inte via snigelpost som tar allt från en dag till veckor att ta sig fram. Nej, prat via internet, nu och här: Skype, Viber, chatt etc.

Jag är ganska lättimponerad, åtminstone i vissa sammanhang. I dag, till exempel. För två dagar sedan beställde jag nya brevpapper, visitkort och lite andra reklamgrejor från Nederländerna och i dag befinner sig grejorna i Langenhagen i Tyskland. Hur jag vet det? Internet, förstås. Jag kan följa min leverans ända till den når min ytterdörr med vidhäftande paketombud. Häftigt.

Langenhagen, Germany 05.06.2015 6:49 Avgångsskanning
05.06.2015 5:38 Ankomstskanning
Herne-Boernig, Germany 05.06.2015 3:01 Avgångsskanning
Herne-Boernig, Germany 04.06.2015 22:54 Ankomstskanning
Eindhoven, Netherlands 04.06.2015 20:30 Avgångsskanning
04.06.2015 17:58 Ursprungsskanning
Netherlands 04.06.2015 9:34 Order behandlad: Redo för UPS

 

ladda ned (1)

 

Heja internet. Wii La Vjoo 🙂

www.aynsley.se

På Aftonbladets löp

Minns du min blogg igår? Om min hatt, skumpa och tiggare? Ajj La Vjoo och utryckningsfordon?

Joråsåatt … Det visar sig att vi hamnade i Kvällstidningen. Just när jag publicerade gårdagens blogg påannonserade en vän att vi var på Aftonbladets löp.

1538783_10152799017499104_7891192873688848546_nFöga smickrande, men bevisligen var vi där. Jag är ensam i Sverige om den hatten. Och, som en Facebook-bekant påpekade, ironiskt nog med en påse från Systembolaget. Jodå, som jag berättade i bloggen igår, vi hade köpt en flaska champagne på stan. Vår skumpaflaska har inget som helst samband med spiceoffer och missbrukarna som hittades vid änglarna, men den har kommenterats flitigt. Det bjuder vi på.

spice1En sån här incident är tragisk för alla inblandade parter, självklart offren, missbrukarna själva, som kanske får bestående men. Men jag tänker på anhöriga som måste lida alla helvetes kval över att inte kunna, eller inte hjälpa till när ens barn eller annan närstående är beroende. Sen har vi sjukvårdspersonal som får ta reda på resterna vid såna här ”olyckor”, polisen och i slutänden skattebetalarna förstås. Alla drabbas. Hela samhället. Så vad ska vi göra?