Häromdagen blev jag påmind om en händelse som berörde. Den gjorde mig både ledsen och glad. Ledsen över en människa med tragiskt livsöde men smått lycklig över att även hon, trots yttre påverkan, uppenbarligen har ett gott hjärta och fungerande samvete.
Jag vet inte varför händelser från den gräsliga julmarknadsmånaden på Sergels Torg poppar upp just nu, men så är det.
En av de kalla kvällarna kom en hyfsat ung kvinna in i min paviljong. Hon var tydligt påverkad av något, men verkade intresserad av varorna och min verksamhet. Det var särskilt en hatt hon sade hon var förtjust i och bad mig lägga undan den till dagen därpå då hon skulle få pengar.
Visst gjorde jag det, även om jag inte för ett ögonblick trodde att hon skulle komma ihåg var hon varit och hitta tillbaka.
Hon hann knappt försvinna ut genom plastdörren innan hon kom tillbaka in, uppför den lilla trappan.
”Förlåt!”
I den utsträckta handen låg en guldfärgad Buddha.
”Härifrån stjäl man inte”, sade hon. ”Förlåt.”
Min första reaktion var ilska, förstås, det var inte det första någon stal från mig på Serge. Men kvinnan var den enda som ångrat sig. Vi bytte några ord och jag gav henne en kram innan jag – bokstavligen – skickade ut henne i kylan igen.
Hennes ord värmer fortfarande. ”Härifrån stjäl man inte.” Det betydde alltså något för henne, vårt samtal gick igenom drogruset.
Ajj La Vjoo – flicka, jag hoppas du har det bra!
Man går sina koras/varv runt stupan, medsols och udda antal varv. Under tiden snurrar man bönehjulen och en mängd mantran sänds upp till himmelen. Visst är det vackert?
