Att blogga är ingen barnlek …

Att blogga är minsann ingen barnlek. Förutom – förhoppningsvis – intressanta, aktuella och läsvärda inlägg ska bloggen skötas exemplarisk: uppdateras och hållas fräsch. Gammal skåpmat ska bort och frestande nyheter in.

Apropå frestande …

Jag känner mig imponeradtacksam och aningen förvånad över mina trogna följare som inte gett upp hoppet trots de ynka inlägg jag åstadkommit under 2017. Flera har hört av sig på olika sätt för att tala om att man uppskattar att jag kommit igång med bloggandet igen.

TACK – kära ni! Ni gör mig så glad och jag inspireras att fortsätta.

Nu är samtliga bloggsidor uppdaterade: startsidan ”Välkommen till mina bloggar”, ”Jag- en författarkvinna” samt ”Jag – en resenär”.

Välkommen in! Se och läs! En mängd nya och gamla foton har jag också lagt in – det är mycket möjligt att just du finns med på ett eller två av dem!

Mycket nöje! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stockholmare? Jag?

Tror ni jag har det bra här på Öland bland författarkollegors glada sällskap?
Japp – rätt gissat, jag mår som en prinsessa!

Visserligen arbetar de andra med sina respektive bokmanus, vilket gör mig ganska avundsjuk, men jag jobbar hårt med de texter jag försummat så länge: mina bloggar och hemsidan. Flitens lampa lyser verkligen över oss alla!

Skrivretreat på Öland med kollegor från Stockholmsförfattarna

Dagarna på ett skrivretreat är långa och mödosamma. Vi ställer ingen väckarklocka, men vid halv åtta-tiden är de flesta redo för morgonkaffet. Var och en mornar sig i sin egen takt, själv behöver jag ett soffhörn, kaffe och tystnad innan jag kommer igång. Vid niotiden kör vi ett lätt yogapass tillsammans och sedan är det fri lek, det vill säga alla jobbar med sitt och käkar lunch när det passar. Klockan ett är det promenaddags. Du som känner mig vet hur jag avskyr just den aktiviteten, men jag erkänner mer än gärna att det är väldigt skönt en timme senare när kängorna åker av igen. Jag känner mig sådär jättenyttig och skönt tillfreds, du vet.

Eftermiddagen är återigen fri arbetstid och vid pass halv fem är det dags för kvällsskiftet. Då läggs manus, fotofiler och andra privata projekt åt sidan och vi jobbar några timmar med vårt gemensamma, det vill säga Stockholmsförfattarna Event.

Så glad jag är att få ingå i det här nätverket! Inte bara för att jag har tillgång till roliga aktiviteter jag knappast skulle kunna ta del av annars, nej, även för fina kollegor runt om i landet som vissa av dem även blivit mina vänner. Ja, det är faktiskt så att man behöver inte ha den minsta anknytning till huvudstaden för att vara medlem i eventnätverket!  Det räcker gott med författardrömmar och / eller en och annan utgiven text och det passar mig utmärkt.

För, nej, någon stockholmare blir det aldrig av mig, det är jag ganska säker på!

Stockholmsförfattarnas hemsida

Stockholmsförfattarnas Facebooksida

Kom med du också!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Energipåfyllning

Alla som har Facebook vet – dessa evinnerliga minnen som pumpas över en ”I dag för ett år sedan”, etc. Ibland tittar jag på dem, ibland inte. Är det en bild jag blir nyfiken på kikar jag till.

Alldeles nyss påminde fejan mig om ett mycket fint inlägg som postades på min sida den 10 maj klockan 21.56:

”Tack för allt positivt som du lägger ut här på FB. Du ger mig energi och hopp. *hjärta* ”

sol-sonriente

Jag minns hur enormt glad jag blev. En för mig ganska okänd Facebookvän berördes av mina statusar och inlägg, så pass mycket att hon berättade det för mig. Jag antar att fler än jag funderat över sociala mediers värde? Ibland känns det som att det inte spelar någon roll vad jag skriver, gör eller hur jag agerar, det är ändå ingen som är intresserad. Men, så kommer en påminnelse – jag träffar någon på stan, på tåget, eller i ett annat sammanhang: ”det är så roligt att läsa dina statusar”, ”jag går ofta in på din sida för att se dina fina bilder”, ”jag läser alltid din blogg under förmiddagen”, ”vilken bra fotograf du är”, ”du har så intressanta inlägg”, ”jag älskar det jobb du gör i Nepal” och så vidare.

Det gör min dag. Verkligen. Och varje gång jag tvivlar och undrar vad jag egentligen håller på med – lägger hundratals, kanske tusentals, timmar varje år till att blogga, lägga ut foton och uppdatera sidor – minns jag det här mörkertalet som följer mig, men sällan eller aldrig ger sig till känna.

Tack för att du finns, kära följare/läsare! Ajj La Vjoo!

images

Och du Facebookvän som för ett år sedan gav mig orden: ”Tack för allt positivt som du lägger ut här på FB. Du ger mig energi och hopp. *hjärta*” Du har gjort min dag även i dag, utan att veta om det. Efter ett par eländiga nätter och miserabla dagar klack det till i hjärtat, jag ler och känner att jag faktiskt får lite kraft.

images333

Tänk så mycket några få ord kan göra, när de kommer spontant, oväntat och från hjärtat. Ska vi inte peppa varandra mer, hörni?

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Jag ber om ursäkt, Kathmandu

I dag regnar det. Mycket. Även igår kväll när jag var på väg hem från jobb i Hälsingland. Jag kände mig mycket tacksam över att jag hade en varm bil att sitta i. Vardagslyx. När jag kom hem lät det som full storm, men nu har jag lärt mig, efter att i två år ha bott ett par hundra meter från havet, att det är inte storm; det är de mäktiga vågorna som bryts mot stranden. Det kan vara ett öronbedövande dån, lite skrämmande faktiskt.

När jag vaknade för nån timme sen låg jag och lyssnade en stund på det häftiga, ihållande regnet. Som alltid nu för tiden när det regnar så här går tankarna till min volontärtid i Nepal, vintern/våren 2012. När jag själv frös, dygnet runt, trots fleecekläder, säng och varmvattenflaska. Vi hade skyfall över staden ett par gånger i januari och jag minns att tårarna rann vid tankarna på alla de fattiga och hemlösa, såväl barn som vuxna, som inte hade någonstans att fly undan vattnet och den råa kylan. Inte heller hade nånstans att torka sina dyblöta kläder eller värma sig själv dagen därpå.

I dag sitter jag i soffan, med fleecemorgonrock och kaffe, det är varmt och skönt och jag gruvar mig lite för att packa bilen full senare i dag när jag ska in till stan och visa bilder för en förening där. Vardagsbekymmer. Lyxbekymmer.

Följande blogginlägg skrev jag en sån där riktigt jobbig skitdag då jag nästan ångrade att jag åkt till Kathmandu. Det är daterat 2 januari 2012:

”Det är kallt i Nepal idag. Väldigt kallt.

Människor samlar ris, pinnar och skräp och gör upp en eld vid sitt skjul, trottarkanten, eller varhelst man har sitt säte for tillfallet. Jag ser små eldar överallt.

Det har regnat hela natten. Jag har legat och lyssnat till det. Kan inte ens föreställa mig hur kallt och blött manniskor har det. Försöker att inte tänka så mycket på det, allt lidande. Måste stänga av det fruktansvärda ibland.

Hela familjer som lever under ett tygskynke eller en kartong-koja. Ofta med småbarn, även spädbarn.

Jag ligger här, i mitt rum med väggar, tak och golv. I min säng med rena sängkläder och skön varmvattenflaska vid fötterna. När som helst kan jag koka mig en kopp the att värma mig med.

Jag vill ta in alla frysande människor i hela Kathmandu i mitt lilla rum, låta dem åtminstone få dela min varmvattenflaska och thekopp. Tyvarr mäktar jag inte det.

Jag ber om ursäkt Kathmandu, men jag kan inte.”

 

Men vet ni – i dag har vi en hel del uteliggare och hemlösa här hemma i Sverige också. Som kanske inte har nånstans att ta vägen, trots regn och iskyla. Man må ha vilka åsikter man vill om vissa av dem, varför de är här och hur de kommit hit, men faktum är att det är människor och många lider. Jag skulle i alla fall inte vilja sitta utanför Lidl en hel femgradig dag, jag vet hur det är att frysa, det gjorde jag dygnet runt i Nepal i tre månader.

Själv känner jag att jag inte kan göra nåt för dem, ibland måste man välja sina projekt, och jag har redan Mitt Nepal. Däremot kan man stödja andra som valt att jobba på annat sätt, på andra ställen. Till exempel för hemlösa i Sundsvall.

Mina fina vänner Danisa och Micke Atterhagen är riktiga volontärer i sin egen hemstad. Just nu efterlyser de varma kläder och skor till de hemlösa (ja, förmodligen både ”svenskar” och ”tiggare”, spelar det nån roll?) som befinner sig i stan. Har du nåt att skänka kan du kontakta dem här. De blir förmodligen jätteglada även för en slant, liten eller stor, jag kan bara tänka mig hur mycket av deras egna löner som går till deras hjärteprojekt Natt kaffe till de hemlösa i Sundsvall, som de kallar det.

Kom igen nu!

Tack på förhand och kram!

 

200px-Corazón.svg

 

 

 

Höstfestival i Sundsvall

Det har väl knappast undgått någon att det pågått en fin höstfestival i Sundsvall? I alla fall inte de som bor här. Och inte de som läser mina bloggar heller.

Höstfestival i Sundsvall, 4-6 september, bokhandeln Vängåvan

Höstfestival i Sundsvall, 4-6 september, bokhandeln Vängåvan

Festivalen har pågått i dagarna tre. Och i går var det dags för litteraturdagen. Vi var sisådär femton mer eller mindre lokala författare, inbjudna av vår fina Akademibokhandel Vängåvan, för att berätta om skrivande, prata med läsare och signera böcker.

SAM_4913

CIMG5391

Så läckert att se två av mina böcker i skyltfönstret … Ajj La Vjoo och #Älskanoveller …

CIMG5460

Vädret var perfekt, enligt min mening. Inte för varmt och vi behövde inte frysa. Många människor var ute och det är tydligt att Sundsvallsborna lystrar när bokhandlaren ropar. De vet att det serveras skojiga saker då.

CIMG5423

Man kan väl säga att jag hade boksläpp för Insikter den här dagen. På min release i juni hade ju posten slarvat bort alla böcker, så då hade vi en affisch för att visa upp den. Det var inte samma sak, om man säger så. Nu, tre månader efteråt, hade posten såklart levererat och jag hade nöjet att få visa upp den live för Sundsvall.

SAM_4909

SAM_4910

Redan klockan 11.20 var det dags för mig att äntra scenen. Jag var först ut och det krånglade lite med ljudet. Men för allas vår Lennart är sånt inget problem – han fixar biffen han. Och ljudet.

CIMG5418

CIMG5430

Och nu har jag lovat att ha släpp på nästa novellsamling under Vängåvans julmarknad. Jo, det är så – jag är glad och stolt över att vara antagen till Hoi Förlags Bakom Masken som ska komma ut före årsskiftet. Jag ber till universum att den kommer från pressarna lagom till första helgen i december …

CIMG5440

När bokhandlaren var klar med fotografering av min snygga, röda klänning från Nepal var det dags att kliva ner från scenen och ta plats vid bokbordet.

SAM_4920

Där hade jag äran att trängas med andra duktiga författare, både rikskändisar och lokala celebriteter.

CIMG5466

Viola Norell var där med sin barnbok.

CIMG5472

Fredrik Westin med sin rykande färska Haikusamling.

SAM_4930

Kristina Sandberg och Elin Olofsson. Du minns kanske att jag nyss bloggat om mitt förra möte med Elin? Hon var en av föreläsarna på Norrländska Litteratursällskapet i Umeå där jag hade äran att vara en av gästerna häromveckan.

CIMG5449

Gruppfoto tillsammans med duktiga Sundsvallsförfattarna Sanna Julin och Anita Jacobsson samt nyss nämnda Kristina Sandgren.

SAM_4929

Nils Johan Tjärnlund bidrog nog med längsta signeringskön den här dagen. Han är vetenskapsjournalist och skriver om Sundsvalls historia, bland annat.

Naturligtvis var där fler lokala författare men som jag inte träffade personligen. Även teatergrupp Soja framträdde på scenen.

Ytterligare en författare vill jag nämna trots att jag inte har något foto av henne. Det är en ung kvinna som rest jorden runt och käkat och fotograferat. Sina foton och recept har hon samlat i en mycket vacker kokbok om och från Sydostasien. Du hittar henne på Facebooksidan Kryddade resorHon har aldrig varit i Nepal, så vi kanske kan inleda något samarbete där … 🙂

CIMG5471

CIMG5455

CIMG5470

Vilar min trötta rygg i tre minuter.

SAM_4928

Sa jag att den underbara personalen kom med kaffe till oss? Jodå, och kakor. Smakade det bra? Jodå!

Ni vet hur det är, tiden går fort när man har roligt. Snart var klockan tre och det var dags att avsluta arbetsdagen. Fantastiskt roligt var det och jag ser fram emot nästa arrangemang, i december!

CIMG5465

Tack, bokhandlaren … 🙂

 

 

 

 

 

 

Reseblogg och Hemmets Journal

På min andra blogg, resebloggen, hade jag i dag följande meddelande:

 

Hej Supercarina!

Vilken underbar reseskildring! Är det okej om jag länkar till din blogg från vår Facebooksida så att fler HJ-läsare kan ta del?
Hälsningar Joakim, Hemmets Journal

 

Visst är det okej, Joakim. Det är mer än okej.

Det är så himla roligt att andra finner nöje i det jag skriver. Däri ligger ju hela kärnan egentligen. Jag skriver för att röra, beröra och underhålla. Och lyckas uppenbarligen emellanåt. 

Jag lägger ut länken även här så du kan gå in och läsa om vår resa till vackra Lofoten. Och se på våra fina foton så klart.

 

Reseblogg

CIMG5059