Barn i Nepal – livet efter jordbävningen

Så heter min första föreläsning i montern, A02:54.

1 Nepal-kartaJag kom hem tredje april, tre veckor före den första jordbävningen. Så jag har inte sett hur Mitt Nepal ser ut. Men jag har sett andras bilder och hört deras berättelser. Jag har fått mail från nepalesiska vänner mitt i natten, när de stått i timtal, rädda och frusna, ute på gatan efter ytterligare ett efterskalv. De har inte vågat gå inomhus och har i stället delat med sig av sin rädsla.

13k

Jag vet att många, både barn och vuxna, har sovit i tält i månader efter jordbävningarna. Det finns tydligen fortfarande tältstäder lite här och där. Om man nu är så lyckligt lottad att man har ett tält, förstås.

66

Människor i allmänhet och barn i synnerhet har farit väldigt illa i jordbävningens spår. Jag berättar som sagt mer, samt visar bilder, i min monter A02:54, torsdag 24/9 klockan 12.30 – 12.50.

Jag kommer att ha ett mässerbjudande där en del av intäkterna går till Föreningen av Gatubarn i Nepals barnhem i Gokarna, samt ha en insamlingsbössa till förmån för barnen i det enorma slumområdet Shantinagar i Kathmandu.

Varmt välkomna!

Ajj La Vjoo

 

 

 

www.aynsley.se

Vårt sociala ansvar

Tack alla som kom till IOGT-lokalen i Kallmyr (en trevlig by mellan Ljusdal och Järvsö). Eller bönehus, som vi felaktigt skrev i inbjudan. Men våra gäster hittade dit ändå.

Vilken kväll det blev. Helt fantastisk. Förresten gick dagen inte av för hackor heller. Trots att jag på morgonen förbannade mig själv för att jag tagit några dagars ledighet i stället för att vara hemma och förbereda torsdagens och helgens jobb. Det blev lite jäktigt när jag skulle packa och stuva in allt i bilen och susa iväg de cirka femton milen till Hälsinglands inland.

När jag äntligen kom iväg visade det sig att E4:an var avstängd mellan Gnarp och Hudiksvall. I en timmes tid låg jag bakom diverse långsamtgående fordon efter krokiga landsortsvägar och njöt av otroligt vackra vyer som man definitivt inte ser när man åker på motorvägen.

Det var bara att gilla läget. Fram kommer man alltid. På väg till lokalen i Kallmyr svängde jag in till min kompanjon för dagen, en klassis från högstadiet. Vi har haft lite sporadisk Facebook-kontakt de senaste åren och råkade träffas på tåget härom månaden. Det var då vi bestämde att göra ett gemensamt arrangemang för Nepal och det var hon som fixade lokal och inbjudan.

Min klassis har köpt sig ett litet torp invid en tjärn, invid åker och invid äng. Så vackert. Så otroligt vackert. Ingen var hemma när jag anlände med Silverpilen, så jag slog mig ner på en randig trädgårdsdyna med utsikt över det vackra, för dagen solgnistrande vattnet och ljudmediterade några minuter. Precis vad jag behövde efter en jäktig första halvlek.

Så småningom dök torpägarinnan upp, i uppvikta blåbyxor och nerhasade gummistövlar. ”Passa kaffepannan du så tar jag ett dopp i tjärnen.”

Jag måste ta fram min kaffepanna, jag också. Inget är som kokkaffe.

Jag vill också bo vid en tjärn. Springa ner och skölja bort höböset och springa upp lika fort igen eftersom vattnet är iskallt.

Jag vill. 

Efter fikat åkte vi till IOGT-lokalen. Eller bönehuset, det låter vackrare, visst gör det?!

Vi jobbade i timmar med att ställa upp bord, lägga på dukar och arrangera varor. Kompanjonen för dagen ställde upp sina vackra tavlor till försäljning och min kära mor kokade kaffe till kvällens gäster. Så småningom började gästerna troppa in. De flesta var obekanta för mig, men en och annan kär vän och gammal jobbarkompis hälsade jag på i minglet.

Jag visade bilder från Himalaya, berättade om mina kvinnliga leverantörer och barn i Nepal. Sedan visade vi upp kläder, handgjorda väskor, smycken och skor. Det visade sig att bland våra gäster fanns både en van Indienresenär och en blivande Nepalresenär. Så roligt att få nya kontakter.

Mamma sålde fika, kaffe och underbart gott nybakat bröd. Man fick själv välja hur mycket man ville betala och min fantastiska mor skänkte sedan hela försäljningstintäkten till barnen i slumområdet Shantinagar i Kathmandu.

Min partner sålde några av sina vackra tavlor och skänkte även hon en del av intäkten till Shantinagar.

Efter kvällens slut räknade vi ihop fikapengarna, tavelförsäljningen och några rena bidrag till en matsändning till Shantinagar: 1 352 kronor. Fantastiskt bra! Beloppet är ungefär 15 000 nepalesiska rupees och motsvarar cirka en och en halv månadslön i Nepal. Man får mycket ris och linser för de pengarna, men det går mycket mat till ett sjuttiotal barn.

TACK alla fina gäster! Rapport och bilder från mitt besök i slumområdet kommer att finnas på vår hemsida efter min Nepalresa, runt den tionde oktober.

Jag har inte tagit ett enda foto under hela den här dagen – tro´t om ni vill … men lägger ut några bilder från mitt förra besök, i november 2014.

SAM_5999

Vi var ett gäng svenskar som samlade ihop oss och våra plånböcker. Totalt köpte vi 200 kilo ris, 75 kilo linser, matolja, nötter med mera.

SAM_6038 mindre

De två kristna präster som gör underverk i området Shantinagar. De härbärgerar tio föräldralösa barn i sin lilla kyrka, plus utfordrar sjuttio ungar varje lördag efter söndagsskolan. DE BEHÖVER HJÄLP!

SAM_6045 mindre

SAM_6082 mindre

SAM_6078

SAM_6123 mindre

SAM_6062 mindre

SAM_6116 mindre

SAM_6156

De behöver hjälp, som sagt, de två präster som arbetar hårt för att upprätthålla någon slags mänsklig värdighet i detta enorma slumområde. Här finns varken sjukvård eller polis, man är hänvisad till sig själv. Själva lever de och deras familjer på sitt tionde och är helt beroende av omvärldens insatser. Det vill säga vår insats.

Du kan också hjälpa! 

Som jag brukar säga: alla pengar är bra pengar. Man får ett mål mat för (med våra mått mätt) nästan ingenting här nere. Vill du lämna ett bidrag som garanterat når mottagaren? Hör av dig till mig, jag åker till Nepal den 30 september och kommer att göra ett besök i Shantinagar.

Du kan även skicka ditt bidrag till Föreningen för Gatubarn i Nepal:

Bankgiro: 900-3658

OBS – Märk ditt bidrag ”Shantinagar” om du skickar till föreningens 90-konto, så det kommer rätt!

 

Tack för din hjälp! 

 

 

images

 

Vill du anmäla dig till mitt och Ajj La Vjoo:s nyhetsbrev? Meddela mig ditt namn och din mailadress så får du senaste nytt en gång i månaden – länk till min reseblogg, nyheter om våra fina varor, bilder på barnen och nyheter från barnhem och annat.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

#Blogg100 / 57 Glad i hatten

SAM_8752

På Valborgsmässoaftons morgon stack vi iväg, maken och jag. Vi behövde komma bort ett par dagar. Det visste vi i och för sig inte när vi bokade vår kryssning och tur var väl det. Men så här i efterhand är det bra att vi hade det här vilodygnet på lut, så att säga.

Så – klockan nio noll noll pip gick Birka Cruise´s buss från Navet; Sundsvalls busstation. Bort från jordbävningar, inställda leveranser och sjukhusets akutmottagningar. Till ett dygn där det jobbigaste valet skulle bli fisk eller kött till varmrätt. Vi utnyttjade nämligen den fria kryssning jag vann i en av Birkas musikquizar i november, med sista avresedag just Valborgsmässoafton.

Förresten behövde vi inte ens välja mat, i vår resa ingick smörgåsbord med dryck.

SAM_8757

Och skönsång. Personalen har uppenbarligen fått en ny arbetsuppgift, att sjunga för och med passagerarna.

SAM_8756

Vissa av oss uppskattade det mer än andra 🙂

Ja, det var de enda foton jag tog under resan. Båten var fullpackad och så var även många av passagerarna. Det var ganska högljutt och eftersom vi ställt in oss på att vila och må gott tog vi vår tillflykt till ett hörn i caféet. Där fikade vi, spelade kort och jobbade en del med hemsida respektive släktforskning. Allt jobb är inte bara jobb, ni vet, det kan vara väldigt roligt också.

Eftersom vi inte har fler foton stoppar jag in ett par som togs en vecka tidigare, när jag visade Nepalbilder för Reumatikerföreningen i Hudiksvall.

SAM_8724

SAM_8727

Det var en mycket trevlig eftermiddag och jag fick ett fysiskt minne med mig därifrån – ett litet gosedjur; deras egen symbol. SAM_8730

Den hänger numer stolt på min fina bildvisar-ryggsäck.

Förresten kan jag berätta att jag sålde ett par hattar på kryssningsbåten. När jag bär de vackra hattarna från Choti´s Mother i Kathmandu blir människor nyfikna och vill se och prova. Och Nepal är verkligen i ropet just nu, många vill hjälpa och stötta. De två nya hattägarna vill inte figurera i sociala medier men jag hoppas ni läser detta. Jag önskar ni är lika glada i era nya hattar som jag i min 😉

Förresten igen, vi har just blivit hyfsat klara med vår nya hemsida. Kunder har hört av sig med synpunkter och tyckt det varit lite svårt att hitta vår webbshop. Vi har fått många goda tips och råd från kloka människor och har arbetat om hela hemsidan på ett, hoppas vi, bra sätt.

Har du tid och lust att besöka sidan (www.aynsley.se) är vi tacksamma för dina synpunkter och konstruktiva kritik! Skicka den till super-carina@hotmail.com

Tack på förhand 🙂

 

www.aynsley.se

 

 

 

#Blogg100 / 19 God bless us all

Den femte och sista turneringsdagen var ovanligt lång. Nästan ett dygn. Trots äventyret på Bishops Arms kvällen innan vaknade vi tidigt. Vi drack kaffe och käkade en fralla på Göteborg, det fina fiket, innan vi packade ihop våra saker.

SAM_7707

Våra väskor var tunga och vi beslutade att ta en taxi till Kafé Station, där kvällens framträdande skulle äga rum.

10930083_1567487156847012_6810628435218050305_n

När jag kom ut i korridoren satt där tre ur personalen och jag frågade om någon av dem hade fem minuter över och kunde skjutsa oss. Bobo hämtade sin bil, bar in våra väskor och körde oss dit. Vilken kille! Vi hann prata lite – på engelska – på vägen till caféet, han är från Bosnien, bor i Umeå med fru och barn.

10387537_1567568800172181_4261728751779412942_n

Som tack för hjälpen fick han med sig två mössor med djurmotiv till sina barn. Vi lämnade in våra stora väskor och fick träffa fina Ann-Sofie och hennes medarbetare.

10269562_1567565746839153_7692589934619313921_n

Kafé Station är ett jättefint ställe, se bara vilka väggar och vilken atmosfär! Stället har tidigare inrymt både elverk och brandstation.
SAM_7726

SAM_7727

SAM_7728

Det var några timmar kvar så vi gick ut på stan och käkade sushi och sedan hem till Birgittas kompis för att vila en stund.

bild 1

SAM_7731

Men nu är det dags! Vi börjar bli vana vid att duka upp våra grejor, det går snabbt.

bild 5

Hej publiken! Nu kör vi.

SAM_7734

Upplägget var detsamma som vanligt – jag visade bilder och pratade om Mitt Nepal och sedan berättade Birgitta om sitt liv som prostituerad, knarkare och kåkfarare. Vi har olika ingångsvinklar och berättelser men många gemensamma beröringspunkter.

Jag har läst Birgittas bok Blondie – såklart – och jag har lyssnat till hennes berättelse ganska många gånger. Både privat och när vi jobbat ihop. Varje gång jag lyssnar blir jag tagen av hennes sätt att berätta. Gripande, rörande och berörande. Birgitta är en lysande talare och lyckas alltid blanda in en portion humor mitt i allt elände.

11027482_1567676033494791_4161367043196060413_n

Det är en ära att få jobba ihop med denna kvinna!

SAM_7737När vi var klara började fyrverkerierna utanför. Ingen vi frågade hade en aning om varför, en dam sade till och med på fullt allvar att hon trodde det var för vår skull. Gulle!

Så – dags att ta oss till Umeå Central för hemgång. Men först bjöd fina Ann-Sofie och hennes tjejer på middag. En superdupergod köttfärspaj fick vi, minsann, och läckra kakor. Mums. Umeå äger – har jag sagt det förut?

bild 3 (2)

Vi väntade en halvtimme på Umeå Centralstation. Man måste vara ute i tid, vet ni, när man har så stort bagage som vi. Det var ganska mycket folk på stationen, inklusive fyra män av utländsk härkomst. De satt och pratade på en av bänkarna och när tre av dem så småningom försvann ut genom ytterdörren gick den fjärde helt sonika och lade sig. På en utbredd kartong nedanför elementet vid en av väggarna. Han tog upp ett täcke ur en papperskasse, satte på sig mössa och lade sig. Mannen bevärdigade oss inte med en blick. Det var som om han vore ensam.

Jag kände mig mycket illa berörd. Uppenbarligen var männen några av stadens hemlösa, förmodligen tiggare. Ett sådant ovärdigt liv, att sova på en kartong på stationen. Samtidigt kan jag inte låta bli att beundra honom just för hans värdighet. Jag har svårt att tänka mig att jag själv skulle kunna gå och sova i en offentlig byggnad i ett främmande land där människor sitter och stirrar på mig. Men vad vet man, egentligen?

Ibland känner jag mig väldigt kluven. När vi nu har alla dessa människor – fattiga och hemlösa – som sitter på gator och tigger, far illa och fryser; vad berättigar egentligen att jag spenderar pengar på att åka hela vägen till Kathmandu och Nepal för att försöka hjälpa?

Vad?

Varför inte fördela ut en sedelbunt till tiggarna i stan, låta pengarna jag betalar för resa, logi och uppehälle stanna kvar på mitt bankkonto och själv göra andra saker, mindre tids- och energikrävande?

Varför inte?

Ärligt talat har jag inget superbra svar på det.

Jag antar att det är för att de ändå har ett val. Tiggarna utanför våra butiker. De har haft ett val, de har tagit sig hit för att försöka skaffa sig försörjning. De barn och kvinnor jag väljer att stötta har inte det valet. Inte på samma sätt.

Jag tror det är därför.

God bless us all 🙁

www.aynsley.se 

#Blogg100 / 15 Vännäs – Ajj La Vjoo!

Arla morgon tog vi buss nummer 55 till Vännäs. Turen gick inte den rakaste vägen. Nej, vi åkte genom natursköna bygder med bondgårdar, snödrivor, skog och skotrar. Rena landsbygden, alltså. Efter sisådär 50-55 minuter anlände vi Resecentrum. Där väntade vår vän och guide för dagen, Missionskyrkans före detta pastor, Ingvar.

Han är en av dem som haft störst betydelse i min kollega Birgittas liv. Den kvinna jag turnerar med, just nu i Umeå. Hon som skrivit bästsäljaren Blondie som terapi för att komma över mardrömmar och spöken. Ingvar spelade stor roll i hennes lyckosamma försök att skapa sig ett ny tillvaro, långt bort från droger, prostitution och kriminalitet. Så det kändes som en ära att få träffa denne inflytelserika pastor.

Ingvar mötte oss vid det pyttelilla resecentret. Vi slängde in väskorna i hans bil och snabbt som ögat bar det av mot hans bostad där hans fina fru Evy väntade med kaffe, nybakt sockerkaka och kalvdans med sylt. Jag döpte direkt om Ingvar till Rally-pastorn.

SAM_7676

In i rallybilen igen och mot Missionskyrkan, Norrlandsgatan 11.

SAM_7660

SAM_7663

Där hade man skyltat upp så fint, minsann, inför vårt besök. Men allra först var det barngudstjänst.

SAM_7681

Den unge, trevlige pastorn Daniel inledde och lämnade sedan ord och mikrofon till barnkören Smulorna.

SAM_7677

Vi bjöds på sång, dans och drama av barn och ungdomar. Det var så fint och vi är verkligen glada över att vi blev ditbjudna.

SAM_7679Temat för själva gudstjänsten var Rädsla. Och ja, det serverades en del att tänka på i form av ord, tankar och dramasekvenser.

SAM_7670

IMG_3949

SAM_7691Efter kyrkkaffet visade Ingvar oss runt i de fina lokalerna.

SAM_7692

SAM_7687

SAM_7689

IMG_3980

Och tänka sig, vi hittade ett pingisbord. Rallypastorn och jag tog en match.

IMG_3975

Vem som vann? Det har vi inte den blekaste aning om.

SAM_7690

Facebook-klockan har ringt.

SAM_7698

Och så slog klockan tre och det var dags för underhållningen.

SAM_7694

Jag berättade om Mitt Nepal och mina novellsamlingar och sedan höll Birgitta ett mycket gripande framträdande om sitt liv i det gamla fattigsverige.

SAM_7699

Vi signerade böcker, levererade smycken och hattar, pratade gatubarn och prostitution med engagerade och mycket trevliga åhörare.

Och vet ni – Vännäs måste vara en av de vänligaste orterna i vårt avlånga land. Rätt som det var kom en av gästerna, fina Margareta, med ugnsformar och tillbehör.

”Jag tänkte ni kanske vill ha middag innan ni åker tillbaka till Umeå”, sade hon.

SAM_7700

SAM_7702

Supergott och supertrevligt.

SAM_7704

Och vilket trevligt sällskap! Ingvar med fru, pastorspraktikanten Oskar, Margareta med trevlig make Harry. Efter middagen skjutsade pastorn hem oss till Hotell Gamla Fängelset i Umeå och vi däckade ganska omgående, ordentligt trötta.

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag är mycket glad över den fina dagen. Förutom sång och musik av härliga ungar och kloka ord på vägen bjöds vi på värme, gemenskap, omtanke och en oerhörd generositet. 112362

Tack Vännäs!

Ajj La Vjoo!

Vår turné går mot sitt slut, men ännu har vi ett par framträdanden kvar. Ikväll missar ni väl oss inte på Bishops Arms? Renmarkstorget 8, vi startar vid fem-tiden och kör så länge vi vill och gästerna orkar med oss; författarpresentation, novellprat, stand up och boksignering. Välkommen!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Jag fick ett samtal …

Mobilen ringde. Det visade sig vara en åhörare som nyligen besökt en av mina bildvisningar ”Mitt Nepal”.

Efter de vanliga hälsningsfraserna sade hon/han:

”Det var så roligt att lyssna på dig, du är så duktig.”

Samtalet fortlöpte sedan ungefär så här:

Jag: ”Åh, tack så mycket! Så glad jag blir.”

Hon/han: ”Vet du, jag tycker du ska bli politiker. Som Adolf Hitler.”

Jag (Vad fan, Hitler!? Vad sade jag egentligen häromkvällen? Hitler? Tänk positivt nu, Carina, tänk positivt!): ”Eh … jaha … hur menar du då?”

Hon/han: ”Han var ju en stor talare. Vad man än kan säga om honom för övrigt så kunde han verkligen hålla glödande tal och entusiasmera folket.”

Jag (eh … jaha … smickrad, men ändå inte, liksom): ”Okej, jag tror jag förstår.”

Hon/han: ”Ja, jag tycker verkligen du är duktig att prata för din sak. Jag hoppas jag har möjlighet att lyssna på dig snart igen.”

 

Jodå, jag fick en mycket stor komplimang, ett stort erkännande. Jag vet det. Men som ni förstår känns det kluvet, med tanke på jämförelsen.

Jag har själv hållit ett anförande om Adolf Hitlers stora retoriska förmåga en gång i tiden när jag pluggade i Härnösand. Jag spelade upp ett av hans brandtal och argumenterade mig till ett MVG i retorik den gången.

Så – på min meritlista som talare står numer, förutom ”övertygande som en frälsningssoldat” även ”entusiasmerande som Hitler” …

Nää, hörni, solsken och kärlek till er! Förresten – till oss alla.

112362

 

 

 

 

http://www.aynsley.se/var-bildvisning

 

 

 

 

Mer högmod

Tåget anländer till ett snöigt Hudiksvall. I en timme har jag njutit av ett vackert vinterlandskap där solen färgar sig mörkgul och röd i sina försök att tränga genom dis och moln långt där borta. Jag har suttit bekvämt tillbakalutad i mitt säte och sett på snötyngda träd, meterhöga drivor och fascinerats över naturen skönhet.

En av de negativa saker som följer med snö, is och kyla är just isen. Tågvärdinnan jobbar just nu frenetiskt med en dörr som frusit fast. Det är halt under snön och jag undrar jag om jag inte snart kommit till den ålder då det är helt legitimt att skaffa broddar? Men, förresten, det är nog inte åldersrelaterat. Egentligen. Mer for safety, så att säga.

Nu avgår vi. Tidtabellen säger att vi ska landa i Gävle om två timmar. Där ska jag först besöka stam- och favoritfiket: Lotus på centralstationen. Jag antar det blir en god, hemlagad soppa och en kopp kaffe.

Sedan tar jag buss nummer fyra (tror jag i alla fall, måste nog kolla så man inte ändrat turlistorna efter nyår) till Hille församlingsgård. Där ska jag visa bilder i dag och berätta om Mitt NepalJättekul att ha sådana uppdrag redan i mitten av januari. Jag har största väskan full med mössor, väskor, smycken, hattar och böcker. Så roligt det ska bli!

10845960_10152609623618720_6292368786849752309_n

Och vet du, jag vill gärna ha fler sådana jobb. Bildvisningar från Nepal, föreläsningar om volontärskap, home partys där jag visar bilder en stund och man sedan får klämma, känna och njuta av mina vackra varor från Nepal.

Skulle du (kostnadsfritt såklart) vilja bjuda vännerna på ett par trevliga timmar tillsammans med mig? Är du medlem i en förening där ni brukar ha intressanta aktiviteter på agendan? Vet du någon skolklass där intresse finns av att få en liten inblick om hur barn i andra delar av världen har det?

Hör av dig, så gör vi tillsammans ett trevligt och bra arrangemang! Klicka här för att få mer information på min hemsida.

Just ja, högmod var det! Jag känner mig inte speciellt övermodig, mer glad och stolt över att faktiskt ha fått till en riktigt bra novell om den första av de gamla dödssynderna: högmod.

10922521_10152649430877029_1938071259427263761_n

Jag har fått fin feedback av mina testläsare och snart är jag själv nöjd med berättelsen. När jag läser de andra författarnas inlägg på Facebook att de är klara med sina noveller förstår jag inte riktigt. Jag blir nämligen aldrig klar. Jag kommer att skicka in den, så småningom, hyfsat nöjd. Men klar blir jag aldrig. Det finns alltid förbättringar och förändringar att göra.

Nu ska jag ägna resten av dagens tågtid till att redigera mitt högmod, inte en sista gång, men en av de sista.

Nästa gång vi ses och hörs är det förmodligen över girighet. 

Ha det gott!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

Med tanden i handen …

Sånt som inte kan hända. Inte får hända. I alla fall inte när man har två föreläsningar under dagen och ska stå inför en sisådär 100 personer och vara seriös.

Vänster framtand ramlar ut. Rakt ner i min hand.

Där sitter jag i bilen, på väg att föreläsa om mitt volontärskap vid Höga Kusten-bron för ett gäng volontärer i vården, och så ramlar kronan ur. Den jag fick sen jag bitit av en tand för 2,5 år sen, när jag var i Nepal. Just som volontär.

frulle 027

frulle 028

Ödets ironi? Lite komiskt är det allt. Håll med om det, folk och fä …

Som parentes kan jag berätta att då, i Nepal, fick jag fina kommentarer av mina nepalesiska vänner. De tyckte att för att vara så gammal var jag väl bibehållen i alla fall. Väldigt många nepalesiska kvinnor i min ålder är både tandlösa, kutryggiga och väldigt skrynkliga. Men på nåt sätt känns det mindre konstigt att vara utan tand i Nepal än här hemma i Sverige.

Det var överhuvudtaget en märklig dag. Allt hände liksom. Kallt som bara den men ändå fem plusgrader, alltså inte alls halt trots den tidiga morgonen. Studieförbundet Bilda hade bjudit in mig att prata volontärsskap och strax innan jag kom fram till Härnösand ringde arrangören själv och undrade om hon möjligen kunde lifta med mig resten av vägen. Hennes bil hade gått sönder och hon stod med varningsblinkers intill E4:an. Aj, aj, sånt är inte bra.

Självklart, sa jag, tog ett medhavt äpple ur handväskan på passagerarsätet och tog en tugga. Skulle jag inte ha gjort. Jag kände hur det stack till upp mot tandköttet, det var som om något vreds om, jag tog ur äpplet och det var då tanden ramlade ur. Rakt ner. I min hand, som sagt.

Där satt jag med tanden i handen.

Det här är inte sant.

Första tanken. Andra: det är hur j-a sant som helst. Och så följde några andra svordomar när jag vinklade backspegeln för att se mig själv. Thore Skogman-wannabe? Jajamensan …

Jag provade att sätta dit tanden igen. Det gick jättebra. Jag tryckte upp den och började prata för mig själv. Det gick mindre bra. Jag insåg att om jag skulle envisas med att ha ett vackert leende i dag var risken uppenbar att jag skulle svälja tandeländet medan jag pratade. Så – det blev en liten kompromiss. När jag startade min föreläsning bad jag dem titta noga på mig, hur snygg jag var och vilket strålande leende jag uppvisade. Jag kunde nästan se att de tänkte herregud vikket ufo de släpat hit idag då … 

Men när jag visade dem gluggen så förstod de vad jag menade. Jag hoppas jag inte skrämde ihjäl nån, vissa såg faktiskt förskräckta ut. Eller så kanske de tyckte synd om mig. Andra skrattade gott. Det är bra det.

Nåväl, föreläsningen gick bra, och så gjorde även resan hem. Jag var ytterst nära att krocka strax norr om Härnösand, en (mycket) äldre man körde ut från en gårdsplan, rakt ut på E4:an, rakt framför min bil. Tack och lov körde jag inte mer än nittio och observerade blixtsnabbt att trots mötande trafik skulle jag hinna väja för gubben om jag trampade på gaspedalen. Så jag gjorde en jättegir runt honom samtidigt som jag lade mig på tutan och jag hoppas verkligen att han rent ut sagt sket på sig av rädsla. Det gjorde i alla fall nästan jag. Alternativet har varit att köra in i hans framdörr och det har inte varit så roligt för nån av oss.

Fy, så arg jag var. Jag tvärbromsade framför honom, satte på varningsblinkers och hoppas han fattade nåt. Min första tanke var att stanna bilen och stoppa honom, men chansen att han skulle stanna var nog minimal.

Efteråt, när jag återigen fick tid att gräma mig över tanden, fick jag liksom lite annat perspektiv på det. Hellre tandlös än livlös, liksom. Som sagt – resan hem gick bra.

TAND1

Jag hade ytterligare en bildvisning Mitt Nepal på kvällen. Denna gång i fin restaurangmiljö och med åhörare som sippade bubblande dryck medan jag inledde. Inte lika kul att stå som Nicke Nyfiken-troll inför den publiken, men självklart förklarade jag vad som hänt och de var ju trots allt där för att se på mina bilder, inte beundra min nuna.

Dagen därpå fick jag en akuttid hos bästa tandläkaren ever. I Gävle. Tur att jag hade ledig dag, så jag kunde susa iväg utan att behöva avboka nåt arrangemang. Otur att det var på min lediga dag, med äntligen-faktor,  då jag verkligen skulle ha behövt göra en mängd andra saker.

Nervös var jag också, faktiskt så orolig att jag var gråtfärdig innan jag hoppade på tåget. Jag var ganska övertygad om att det inte skulle gå att göra nåt eftersom det faktiskt var min egen tand som gått av vid roten, under den fina kronan. Det skulle bli operation och provisorium och göra ont och … och …

Men min tandis han kan han *hjärtahjärta*. Jag fick två bedövningssprutor, rakt upp i gommen respektive näsan, men när han började borra i rakt upp tandroten gjorde det ont så jag sparkade i stolen jag låg i för att inte bita tandis i handen. Då fick jag en äcklig spruta till och sen sa jag kör så det ryker nu. Och det gjorde han. Bokstavligen.

Jag tror de brände bort en bit av mitt tandkött för att komma åt. Det smakade nåt tjärliknande och när jag sa att det luktade bränt så skrattade han och sa det blir så när man kör så det ryker. 

Tre titanstavar upp i roten och lite cement senare så var det klart. En nygammal tand på plats och en av lycka gråtfärdig Super-Carina satt åter på tåget på väg hem till Öfvre Norrland en timme och X kronor senare.

Tack Universum, för att jag dels lever och dels har ett schysst leende igen!

TAND

Och tack världens bästa tandläkare, Staffan Sjöö, förstås!

Silverjubileum!

I år har jag drivit mitt företag i 25 år. Har det varit ett äktenskap har det kallats silverbröllop. Nu är det inte det, men jag tar mig friheten att kalla det silverjubileum.

1371600-champagne

Företaget har haft olika namn genom åren och bedrivit olika verksamheter, men från och med i år heter det Carina Aynsley Konsult AB.

Jag jobbar som författarkvinna, skrivtolk för hörselskadade, jag är föreläsare och importör. Mer om mina verksamheter kan du läsa om på vår hemsida www.aynsley.se

År 2014 är alltså ett jubileumsår. Tjugofem år är inte dåligt, eller hur? När jag ser tillbaka har det hänt otroligt mycket, varje år. Men frågan är om inte 2014 slår alla rekord.

Det har varit, och är, ett fantastiskt roligt och intensivt år, med medverkan i hela fem novellsamlingar. Jag har haft två egna bokreleaser, varit med i radio och intervjuats i flera dagstidningar. Jag har tillbringat en hel del tid i Stockholm, deltagit i författarmingel och andras boksläpp.

Jag har varit på bokmässan i Göteborg och besökt andra evenemang, som Norrländska Litteratursällskapets sommarmöte, Littfesten i Umeå och Författarklinik i Stockholm. Jag har varit inbjuden att medverka vid Novellkväll på Gävle Stadsbibliotek, Höstfestival i Sundsvall samt Akademibokhandeln Vängåvans nationaldagsfirande med intervju på Litteraturscenen (Sundsvall).

Om ett par dagar åker jag till Nepal för andra gången i år. Jag är importör av nepalesiskt hantverk och är stolt över att ha sålt vackra smycken till bland annat Kulturmagasinet i Sundsvall.

Jag har föreläst på Kulturmagasinet i Sundsvall på Internationella kvinnodagen, hållit ett tiotal bildvisningar Mitt Nepal samt haft några ”home partys” runt om i landet där jag visat bilder, sålt min bloggbok och nepalesiskt hantverk.

Kurser jag gått i år; Att skriva som en journalist, Författarkurs 3, Erotisk skildring, Novellpiloterna. Jag hinner nog med ytterligare en kurs innan året är slut. Jag vill ju lära mig så mycket som möjligt!

Ja, detta och mycket annat har varit mitt 2014. Och är fortfarande, som sagt. I november väntar en bokreleaseturné och i december ska jag ut på flera julmarknader och sälja vårt hantverk.

Och så får vi ju inte glömma att fira, förstås! Att fylla tjugofem år är inte illa. Vill du fira med mig? Eller rättare sagt oss? Jag och maken driver ju företaget tillsammans.

Håll ögonen öppna, året ut. Vi kommer att lägga ut en del överraskningar och erbjudanden. 25 år måste firas, eller hur?

bild 4

Vi hörs 😉

 

www.aynsley.se

 

 

 

”Carina ifrån Sverige … ”

Jag var inbjuden till en förening i Sundsvall, Aktiva Seniorer, för att visa bilder från Nepal. Alla föreningar och organisationer jag besökt i detta syfte har varit väldigt trevliga och de flesta mycket engagerade. Men frågan är om inte Aktiva Seniorer tar priset i att få föreläsaren att känna sig välkommen.

Jag kände den varma stämningen så snart jag kom innanför ytterdörren. Genast fick jag hjälp att ordna bord och andra attiraljer och sen fick jag stöka på med mitt. Lokalen blev fullsatt, trots regnstormar utanför hade medlemmarna ändå vågat sig till mötet.

SAM_5461

Intressanta och välgrundade frågor fick, förhoppningsvis, vettiga svar. Jag bjöd på den fina Youtube-videon jag är så stolt över. Min vän Emma Staaf sjunger Michael Jacksons Earth Song och Emmas mamma Jennie har klippt in mina foton och gjort ett bildspel av alltihop. Det är så fint, så fint … Klicka här så kan du lyssna medan du läser resten av blogginlägget.

Självklart drog jag över mina stipulerade 45 minuter. Jag brukar göra det. Som jag säger vid bildvisningen: jag har tusentals foton och miljoner berättelser. Det ena ger det andra och åhörarna ber ofta att jag ska berätta mer. Så läste jag ett litet stycke ur bloggboken Ajj La Vjoo – 90 dagar i Nepal. Det om bussturen mellan Boudha och Uttar Bahini.

En bildvisning som alla andra, kan tyckas, en fin och härlig stund tillsammans med engagerade och intresserade människor. Men vet ni vad som hände sen? Jo, ordförande klev upp för att tacka mig och jag fick en vacker ros. Så kom kören. Och sjöng. För mig. En sång de skrivit. Till mig.

Melodi: Flickan i Havanna

Carina ifrån Sverige åkte opp mot världens topp

med ett öppet sinne, en stråle utav hopp

Om gatubarn i Kathmandu

sprids kunskap här – det må ni tro.

Till skolor, barnhem, folk i nöd

ordnas hjälp och stöd. 

 

Vad säger ni om det, gott folk? Jag blev så rörd att det kändes ända in i hjärteroten. Och så här ser den underbara kören ut.

SAM_5465Självklart fick jag lägga ut både sångtexten och fotot på internet. De blev så glada och bad mig betona att de är Aktiva Seniorer från Sundsvall. Så – då har jag gjort det ännu en gång.

Tack kära ni för en fantastiskt trevlig eftermiddag! Trots regn och rusk lyste solen invärtes när jag kom hem.

Är du med en förening eller organisation som söker intressanta aktiviteter eller föredrag? Eller skulle du vilja ha ett ”home party”, hemma eller i min lokal, för att se på bilder en stund, höra om några vardagsäventyr och sen känna och klämma på alla fina saker från Nepal? Hör av dig!