Mycket har jag sett under mina år i Nepal men slumkvarteren vi besökte en förmiddag den här veckan var bland det värsta. Området heter Shantinagar och ligger i stadsdelen Sinimangal. Vi var en hel delegation ute på uppdrag. Totalt, tror jag, elva svenskar, i tre taxibilar.

Trafiksituationen i Kathmandu är obeskrivbar. Ni ser att alla fordon ser ut att köra åt olika håll, eller hur?!

De här kvarteren ligger på andra sidan stan. Trafiken är tät och det tog nog ungefär en timme att komma dit. Ett par gånger var vi tvungna att vända och köra andra vägar, på grund av vägarbete.

Så småningom närmade vi oss och först stannade vi vid en butik (läs hål i väggen) för att köpa med oss förnödenheter.

Vilken sorts linser ska vi köpa?

Jag kan tänka mig att handlaren drog in typ hela månadsförtjänsten på trettio minuter den här dagen.

För en sisådär knappt tre tusen kronor fick vi tvåhundra kilo ris, cirka sjuttiofem kilo linser plus olja, nötter, russin och en del annat bra-att-ha.

Många ska tackas för den här insatsen. Vi var flera som hjälpte till att betala och jag kommer att tacka ”mina” givare personligen så småningom.

Vi närmar oss.

Först ett besök i den lilla kristna kyrkan i området som gör vad den kan för att hjälpa barnen och föralldel även deras föräldrar.

Allting lastades in i förråden. Förutom käk hade vi också med oss lite kläder (tack Homemaid Gävle, det sista i våra förråd försvann nu) och självklart ballonger till de små (McDonalds SkyCity Arlanda har glatt barn överallt, hela veckan, med den jättepåse ballonger de skickade med mig).

Den obligatoriska välkomstsjalen. Och vi bjöds självklart på te.

Från den här brunnen pumpar man upp sitt vatten.

De båda kristna prästerna, Biyaj och Jyoti (reservation för stavningen) gör underverk med resurser de inte har. De har inte fått nån hjälpsändning sen i somras och var mycket, mycket glada nu över att vi kom.

I sin kyrka härbärgerar de tio barn, föräldralösa på ett eller annat sätt. De går samtliga i skolan och på min fråga hur man finansierar det svarade Biyaj genom donationer. Vad jag kan förstå lever de själva mycket knapphändigt på det tionde de får utbetalt.

Förutom att försörja de tio barnen som är bosatta i kyrkan ser man även till att ytterligare sjuttio barn som går i söndagsskola (fast på lördagar … ) får mat, daal bath och tarkari, dt vill säga ris, linser och grönsaker. Nu har de fått mat bara en lördag i månaden, eftersom hjälpsändningarna upphört. Nu har Socionomer utan gränser en praktikant på plats i Kathmandu (fram till december) som kommer att åka ut då och då.

Jag har lovat att bidra med rispengar under november och december (det är sånt vi gör med överskott av vår hantverksförsäljning, läs mer på vår hemsida om du vill) och VILL DU HJÄLPA TILL SÅ HÖR AV DIG! Maila mig: super-carina@hotmail.com

Inget bidrag är för litet. Tvärtom. Varje krona bidrar till ett barn får mat eller vatten!

Tack på förhand!

Så – den svenska delegationen går ut på studiebesök. Visst känns det förfärligt hemskt, att gå omkring som om det vore ett zoo, att titta på människors hem, fotografera, kika in genom öppna dörrar, etc. Det är som om det vore fritt fram att klampa in i privatliv, inkräkta på integriteter, kanske gör vi människor både ledsna och arga. Personligen tycker jag det är mycket obehagligt, även om jag tänker att merparten här förmodligen inte bryr sig. De har viktigare saker att tänka på. Och faktum är att många nepaleser ber om att jag ska ta kort på dem för de tycker det är roligt att se fotona efteråt.

Det är ju så att vi måste dokumentera, ta bilder, prata med människor, för att få folk – mig och dig  – att förstå hur illa läget är. Jag väljer dock att inte vara alltför närgången. Ofta frågar jag först, om det är okej att plåta.

Följ gärna med på vårt studiebesök. Jag lovar dig att det ser värre ut i verkligheten än på mina foton.

Har du läst mina bloggar från det hemska området kring Pashupati? Det heliga hinduiska tempelområdet? Där bränner man sina döda, av naturliga skäl, man har inga kyrkogårdar, och lågkastiga människor sopar sen ner askan i den heliga Baghmatifloden. Det kan följa med både mynt och guldtänder från den döde som sen gatubarnen dyker efter för att försörja sig. Veden på bilden här ovanför kommer från Pashupati. Människorna här har varit dit och samlat ihop veden som blivit över, den ej ännu utbrunna.

Men även om vi förmodligen inte skulle se skillnaden så har förbättringar gjorts. De båda pastorerna jobbar hårt för att förbättra livsvillkoren för människorna i det här (egentligen illegala) området. Här finns varken polis eller hälsovård att tillgå. Människor har använt det oerhört förorenade vattnet i floden till allt, även som dricksvatten.

Nu har man fått upp ögonen för att det är farligt och tankbilar kommer med dricksvatten. En tank rymmer cirka 1 200 liter och kostar 150 – 200 svenska kronor. Det är oerhört mycket pengar här.

Vidare har man byggt nya toaletter. De förra stod placerade så att allt avskräde rann rakt ner i floden. I matlagningsvattnet. I dricksvattnet. I tvättvattnet.

Det finns alltså hopp. Även om arbetet är långsiktigt. Mycket långsiktigt.

Tillsammans kan vi hjälpa. För mig är det viktigt att de pengar jag skänker går till rätt sak vid rätt tillfälle. Mitt företag, Carina Aynsley Konsult AB, kommer föra över ett månatligt bidrag under november och december till Föreningen för Gatubarn i Nepal, som administrerar utdelningen. Sen kommer Sara från Socionomer utan gränser se till att löften uppfylls och skicka foton som vi kommer presentera på vår hemsida.

Detta vårt bidrag kommer inte räcka så långt då behovet är oändligt, så – jag upprepar – vill du vara med och bidra så hör av dig!

Det här är ett anslag som Jyoti, den kvinnliga prästen satt upp på dörren till kyrkan.

Det finns även en engelsk översättning.

Amen.

super-carina@hotmail.com

www.aynsley.se