Jag mailade till KAT, en organisation jag länge varit nyfiken på: Kathmandu Animal Treatment Centre. De tar hand om djur som far illa, är sjuka eller behöver avlivas. Det finns miljontals hemlösa hundar och även en hel del katter i Kathmandu. Många av dem råkar illa ut, de blir påkörda när de springer på gatorna, misshandlade och torterade, de skadas i hundslagsmål och så vidare.
Vi togs emot av härliga och entusiastiska Richi, Communication Officer för Kat Centre. Hon hade tydligen kollat upp mig, för när vi kom ropade hon så det ekade över Kathmandudalen Super-Carina! Welcome, Super-Carina. 🙂
Deras egen maskot, vovven Namasté, tog också emot oss. Lite arg, morrig och gillade inte att bli klappad, men söt.
Jag har trott att det är ett slags hem för djur, ett shelter, men det fick vi klart för oss att det inte är. Man behandlar, opererar och tar hand om hundar och katter under en övergångsfas, sedan kör man ”hem” dem igen till den plats där de omhändertogs. Vissa djur adopteras bort, när och om man hittar ett bra hem.
Den här vovven, Scruffy, lär däremot bli kvar till naturlig avgång. Richi själv tog hand om honom för en tid sedan och han lär vara rätt gammal. (Namnet, Scruffy, betyder vanvårdad.)
Scruffy verkar nöjd och belåten när han får vara för sig själv i den varma solen.
Vi träffade den här trebenta hunden.
Och enögda Jack.
Man har sin egen djurambulans *hjärtahjärta*
Den här hunden hade kommit in samma dag. Förskräckligt att se. Jag mår lika illa av att se de här misshandlade, sjuka och vanvårdade djuren som att träffa gatubarnen.
Alla djur avmaskas, avlusas och får en spruta mot rabies när de kommer till Centret.
Man jobbar mycket med birth control, alltså steriliserar hundarna. En välgärning! Jag har sett alltför många nästan nyfödda valpar på Kathmandus gator och deras mödrar, tikarna, med röda, rinnande och svullna underliv.
En nyopererad hund håller på att vakna till.
Man har också ett litet katthus, på övervåningen av det här huset.
Där inkvarterar man för närvarande sex katter i väntan på att någon vill adoptera dem. Richi berättade att det är svårt att hitta nya hem till vuxna katter, de flesta vill ha kattungar.
Naturligtvis hade vi tagit med några av Ajj La Vjoos kattologiska leksaker. Den här vita skönheten gillade verkligen våra tovade möss 🙂
Jag frågade också om och hur jordbävningarna påverkat djuren. Richi berättade att särskilt katterna hade haft en traumatisk tid efteråt. De gömde sig och var extra känsliga för ljud.
Det kändes som väl använd tid att besöka djurcentret. Det är startat av en engelsk kvinna och drivs på privat basis, via donationer. Självklart är det ett enkelt ställe, som det mesta i Nepal, men det verkar fungera väl och man har djurens bästa för ögonen. Jag kommer definitivt att besöka KAT igen.
De djur som av oika anledningar inte kan utplaceras efter fullgjord behandling kan man adoptera eller bli fadder för. Vill man adoptera en katt eller hund gör centret en noggrann utredning, allt för djurets bästa. Att bli sponsor kostar 20 000 rupees för ett år och täcker behandlingar och uppehälle. Vi valde att inte sponsra ett specifikt djur utan donerade i stället pengarna till verksamheten, att användas på valfritt sätt. Summan, 20 000 rupees, motsvarar ungefär 1 800 SEK och det anser vi är ett billigt pris för att ge ett djur ett anständigt liv.
Vill du också hjälpa centret? Gå in på deras hemsida:
eller kontakta mig så vidarebefordrar jag kontakten.
God bless KAT!