Livet på Solbygården – Böcker, böcker, böcker!

Vi glassar inte enbart runt hemma på gården, som det kanske kan verka. Självklart har vi ett liv utanför, till exempel varsitt arbete.

Just den här dagen var det lite extra festligheter på mitt jobb, den finaste bokhandeln i landet, Akademibokhandeln Vängåvan. Nio författare var inbjudna att signera sina alster (naturligtvis på ett säkert sätt med behörigt avstånd). Tyvärr föll det vattendroppar från skyn så vi fick flytta in hela evenemanget.

Som vanligt arrangerades ett bokregn. Alla barn fick gratis böcker och för andra gången hade jag den stora äran att få agera bokfé. 

Förberedelserna är minituösa. Fé-tiara ska väljas och kjol provas och sedan kommer den stora dagen då det är skarpt läge.

En hel del böcker försvann trots duggregn och pandemi. Det är så roligt och ibland rörande att se vissa barns entusiasm och iver när de söker just DEN boken och sedan glädjen när den återfinns. En rosa prinsessbok, en bok om rymden med häftigt och färgglatt omslag eller kanske en Alfons Åberg som tidigare saknats i barnbokhyllan.

Och jag vet att andra bokhandlare tycker det här är en jätterolig idé som man gärna skulle vilja ta efter. Kanske jag har en ny framtida karriär, bokfé på stadig basis?

Ett par av de gästande författarnas nytryckta böcker. Sara Olsson från Sundsvall och Linda-Maria Grönkvist, bosatt i Vallsta och med en jättefin bok, Fadertabberaset. Läs den! Spännande, välskriven och med en ganska udda romanidé. Klicka här för att komma till Linda-Marias hemsida. Finns även på Storytel, för den som inte har tid att läsa.

Och apropå att läsa. Jag hoppas ingen missar Delia Owens debutroman Där kräftorna sjunger.

Läsaren får följa träskflickan Kaja, från barn till kvinna. Det speciella med den här boken är kanske inte själva handlingen, tycker jag, utan det otroligt målande och beskrivande bildspråket, särskilt av natur och träskmiljö. Owens lär ha svårt att överträffa denna otroliga succébok. Frågar någon mig ligger den absolut i tre-i-topp över bästa böcker jag läst. (Finns självklart att köpa på Vängåvans bokhandel, vi kan till och med erbjuda hemleverans!)

Just den här fina dagen avslutades med örtproppade köttbullar med Oatley-gräddsås, kokt potatis och hemkokad lingonsylt. Mums. Och jag har redan berättat att vi är altan-människor. Den här kvällen tog maken på vinterjackan när han gick ut på verandan.

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Ölandstok

Tiden går fort när man har roligt, sägs det. Visst är det så. När jag kom hem från den fantastiska pilgrimsresan i Nepal fick jag lov att omgående kasta mig rakt ut i det okända.

Det har varit några spännande, omtumlande, intensiva, transpirerande, irriterande och fantastiska veckor. Men här kommer äntligen ett blogginlägg.

När jag kom hem från Kathmandu hann jag väl inte mer än att sova några timmar innan det var dags att börja nya jobbet, det på bokhandeln i Sundsvall.

Fotot taget tidig luciamorgon. Vi har faktiskt elektricitet och belysning i vanliga fall …

Det är väldigt länge sedan jag fick lov att vara ”ny på jobbet” och måste säga att det är både spännande och ganska skönt. Jag är tillåten (och förväntas) fråga om det mesta, hjulen är redan uppfunna och jag behöver inte hitta nya, egna lösningar. Ovant för en gammal företagare (sedan trettio långa år), men även en befriande känsla. Och vilka härliga kollegor jag har! Det är länge sedan jag skrattade så mycket som vi gjort under julstress och press.

Ett par dagar efter jobbstart var det dags för flytt. Vi bor numer ett par mil närmare stan med närhet till bussförbindelser och livsmedelsaffär. Ett lyft för oss i allmänhet och mig i synnerhet. Ganska många har frågat hur i all världen vi kan flytta från den fantastiskt vackra utsikten, men den nya vyn går inte av för hackor den heller. Så det så. 

Gym finns här i byn också! Gissa om jag kommer bli vältränad i vår.

Här i nya byn och huset har vi nu firat jul, nyår och min föllsedag.

Vi har haft så otroligt hektiskt så någon gastronomisk matlagning har det inte varit tal om. Kan man förresten få skörbjugg av Findus delikatessköttbullar??

Nåja, vi har nog petat i oss en och annan godsak också, särskilt under jul- och nyårshelgen.

Men så var det det där med Öland då och token. Eller tokarna, om man ska vara mer exakt. Det har ju liksom varit tradition att åka på skrivretreat en vecka i januari hos väninnan på Öland. Jodå, ni som följt mig på bloggen har sett att det är mycket god mat, en hel del bus, tjo och vin (vi har ju ”varit tvungen” att fira min föllsedag), men vi har jobbat väldigt hårt – skrivit, redigerat, testläst varandras texter och spånat på nya idéer.

Det har varit en kreativ och inspirerande vecka med kära vänner, en vecka jag inte vill vara utan, men i år fick vi av olika anledningar ställa in med ganska kort varsel. Så trist, men sådant är livet. Så – vad göra? Vi uppfann ett nytt Öland, såklart. I år heter retreatplatsen Nolby och här, som på Öland, finns mycket vackert att se, promenadstråk när man vill lufta hjärna och lungor, skrivargrottor och självklart en del mat och vin kvällstid.

Sammantaget kommer det bli en fantastisk vecka (som avslutas med ett tandläkarbesök i Gävle på fredag. Min framtand håller på att ramla ur … sviter sedan volontärtiden i Nepal). Och det kommer bli ett helt fantastiskt år, med mycket glädje och stora framgångar. Och visst är jag ganska fantastisk själv? Eller hur?! Förresten, det är du också! 

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stairways to heaven!

Det är många trappor i Nepal. Upp och ner går vi. Upp och ner till tempel, upp och ner i bergen. Ben och rygg blir starkare och flåset bättre. Sedan igår är vi uppe i Nagarkot drygt 2000 möh och här är luften tunnare och här flåsar vi bra när vi går i trapporna. Det är nivåskillnader mellan rum och restaurang och allt.
Utsikten är vidunderlig, snötäckta toppar, solnedgång och soluppgång. Jag pratade just med de som jobbar här – vi har tydligen enorm tur, det har varit disigt och klarnat upp precis i går, när vi anlände.

Några foton från när vi anlände hit i går, solnedgång och den underbara dagen i dag, med soluppgång vid sextiden. Vi har nu yogat och mediterat ätit frukost och åker vidare om cirka en timme.

Jag vet att det väntas på mina blogginlägg och därför gör jag ett snabbt inlägg nu. Vi är på pilgrimsresa och jag har hur mycket som helst att berätta och visa, men inte vill jag sitta vid datorn hela tiden de här dagarna. Det är första gången på tre dagar jag ens plockar upp den ur fodralet i dag.

Det kommer mer bilder så småningom, både på kids och annat

Till dess – håll till godo med ett av paradisen på jorden, Nagarkot.

 

 

 

 

 

Ett helt vanligt, ovanligt barnhem

Barnhemmet, Moonlight Childrens Home, ligger på countryside. Man åker och åker, på flerfiliga vägar, byvägar och något som mest liknar kostigar i minst en och en halv timme. Kör genom dammoln, avgaser och föroreningar. Passerar folkhoper, köpcentrum och gyttriga stadskärnor. Och vips – bakom en kurva, liksom, är man ute på landet!

Vår vän och barnhemmets grundare, Bimal, berättade att när de byggde sitt hus för ungefär nio år sedan var där nästan tomt. Det var riktigt på landet. Nu har bebyggelsen ökat markant och fler byggen planeras. Och se så lustigt det ser ut med de här tre sprillans nya, röda höghusen bland Himalayas berg!

Grannen skördar sitt ris.

En annan granne, eller möjligen skördarens fru, rensar ris utanför sin bostad.

På barnhemmet har man investerat i solceller så man har el och belysning även när strömmen går.

Sedan vi lekt och pratat med kidsen en stund, gått rundvandring och pratat var det dags för middag. Dal Baath med tarkari och buffelkött. Mycket tasty, hot och supergott. Tiden går fort när man har roligt och dessutom ville vi inte att taxichaffisen skulle behöva vänta för länge, så efter middagen tackade vi för oss och åkte hemåt.

Det hade hunnit blir mörkt och trafiken var ganska tät, men det gick ändå fort att komma hem. När vi närmade oss Kathmandu city ökade aktiviteten markant.

En hel del handel intill vägen. Vill man köpa något, eller kanske prova en jacka så parkerar man bara bilen intill trottoarkanten och shoppar loss.

Och har man inte råd att köpa det man behöver kan man leta bland soporna tillsammans med gatuhundarna. Det är sådant här som får mig att varje dag besluta mig för att jag inte orkar åka hit fler gånger.

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Tårtäventyr

Som jag berättade i ett föregående inlägg skulle vi ta med några tårtor till kidsen på barnhemmet.

Jag frågade i hotellets reception var närmaste Bakery fanns och det var bokstavligen runt hörnet, tog endast ett par minuter att promenera dit. De hade bara två tårtor i disken och när jag berättade att jag ville ha fem stycken och de skulle hämtas klockan två på eftermiddagen blev de två unga damerna bekymrade. Fem tårtor på tre timmar? Ja, tack, om det är possible. Plan nummer två var att ta en taxi till det stora varuhuset, men det känns bättre att gynna de lokala hantverkarna och producenterna.

Hur som helst så ringdes det och överlades och jag fick löfte om att de skulle vara klara klockan två. Jag hade mina dubier, vi är i Nepal och jag sade till väninnan att vi får nog fasen vänta till framåt tre innan vi möjligen får dem! Jag fyllde i en ordersedel och betalade handpenning och sedan gick vi och shoppade på annat håll.

Taxin som skulle ta oss till barnhemmet kom strax före två, vi lastade in alla fadderbrev och presenter och bad chaffisen vänta medan vi hämtade the cakes. ”Vad var det jag sade”, typ, en av damerna bad om ursäkt och bad oss vänta 5-10 minuter med hänvisning till ”nepali time”.

Efter några minuter kom mina förutfattade meningar på skam när en minibuss parkerade framför the Bakery och ägaren själv kom bärande på ett gäng kartonger. Våra tårtor!

Damerna verkade lättade och började genast vika kartonger.

Och har ni sett vilka fantastiska konstverk?!

Jag har nog aldrig sett vackrare tårtor!

Barnen blev förstås överlyckliga (förmodligen även de vuxna … ) Dock vet jag att de blir minst lika lyckliga när de får sina fadderbrev och gåvor, men det var roligt att få berätta detta om tårtorna då det var ett nytt äventyr även för mig.

Jag vill berätta för faddrar och sponsorer att jag lämnar inte själv över era brev och gåvor. Föreståndaren får ta hand om alla påsar och dela ut och läsa brev och meddelanden i lugn och ro med vart och en av barnen senare. Även om vi självklart har har köpt och tagit med gåvor till alla 25 barn (24 flickor plus husfruns lille son <3 ) får de inte några brev och vi vill inte peka ut vissa barn eller göra dem ledsna.

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

All the way to Godawari

Det tar lång tid att förflytta sig i det här landet, främst beroende på de oerhört dåliga vägarna. Jag vet inte hur långt det kan vara i avstånd till barnhemmet på andra sidan huvudstaden, Kathmandu, men knappast mer än tre-fyra mil.

Vi kom i alla fall iväg några minuter efter två. Restiden är 1,5 – 2 timmar, beroende på hur tät trafiken är. Den här dagen hade vi tur, det var holiday och inte lika många bilar och motorcyklar som vanligt och båda resorna tog bra precis 1,5 timme.

Det är mycket att se på efter vägen och jag är så himla glad att jag köpt en ny telefon för det blir så väldigt bra bilder, även om jag tar dem på skumpig väg inne i taxin. Mycket lättare att hantera också än med min iPad.

Ljugarbänken?

Det är så fruktansvärt dammigt och smutsigt på vissa vägsträckor. Se hur motorcyklarna och växterna ser ut! Helt grå.

Kontraster! På ena sidan vägen lyxvillor och på andra sidan hus som ser ut att rasa ihop när som helst.

Världens största sandlåda att leka i?

Men nu är det nära!

Det är lite tajt i trafiken ibland … Vår för kvällen inhyrda chaufför var urskicklig.

När jag beställde taxin fick jag frågan om vi ville bli droped off eller om the taxi driver skulle vänta på oss. Eh … jaha? Det är klart han får vänta om han har lust med det. Jag fick till svar att det skulle kosta 3000 NPR (ca 285 kronor) för bilresa 3-4 timmar t/r plus att chaffisen väntar i sin bil tills vi är klara, 2-3-4-5 timmar, så länge vi har lust att stanna. Det är nämligen så att det blir förmodligen dyrare för honom att åka hela vägen tillbaka med tom bil, eftersom han knappast får någon körning i byn dit han skjutsat oss. Väntar han får han mer än dubbelt betalt så det blir en win-win situation.

Vill slutligen berätta att när vår bil körde in genom grindarna och vi klev ut och hälsade på alla slöt en av flickorna upp bredvid mig och sade med låg röst ”This is a very happy moment, Mam”.

Kan det bli bättre än så? <3

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Fairtrade shopping

Jag sover så gott här, det tror jag de flesta gör. Bland annat beror det nog på luften, vi befinner oss faktiskt 1200 möh och det är många intryck att smälta och ta in varje dag. Man blir trött helt enkelt, ganska tidigt på kvällen.

Vi vaknade utvilade och pigga och efter frukost var det dags att sätta igång, vi skulle hinna mycket innan det var dags för det efterlängtade besöket på Moonlight Childrens Home på eftermiddagen, det barnhem jag sponsrar och värvar fadderfamiljer till.

Först stannade vi till vid the bakery. En av faddermammorna skickade med en slant för att köpa tårta till kidsen. Man hade bara två tårtor och blev aningen bekymrad när jag sade jag ville ha fem stycken och det måste vara Black Forrest Cake som verkar vara den mest populära sorten här. I och för sig har det räckt med tre tårtor, men de kostar nästan ingenting och pengarna räckte precis till fem, så varför inte?

Hur som helst – det är nog inte var dag en turist beställer en massa tårtor i dessa hoods i Tinchulee, så det ringdes och ringde och överlades och till slut fick jag beskedet att det skulle fungera. Innnan vi gick fick vi fylla  i en ordersedel och betala handpenning.

Man måste liksom upp på roof top när tillfälle ges och njuta av vyerna. I mitten syns stupan, Boudhanath, och bergen omsluter ju hela staden Kathmandu med dess förorter, stadsdelar och byar.

Det har poppat upp ett och annat lyxhotell i Tinchulee-backen. Lite malplacé, anser jag, och lyxen är det nog si och så med. När jag var här i maj blev vi inbjudna på visning av ett av hotellen. Som vanligt är det snyggt på ytan, men mögeldoften känns tydligt i vissa korridorer och rum. Pengar kan inte köpa en fri från de gräsliga monsunregnen och dess efterverkningar på de här breddgraderna. Hur som helst, tyckte jag det var roligt att visa reskompisen ett par kontraster till grannen ”hål i väggen”.

Vi hann inte ner till Boudhanath den här förmiddagen eftersom vi shoppade för mycket på vägen dit 🙂 Här har kompisen hittat flaggor, malas, rökelse och annat smått och gott. Det är tydligen mor och son (se på den uppenbara likheten!) som driver den pyttelilla butiken och mamman blev så intresserad av shoppingen att hon reste sig upp från sin korgstol och gapande såg på överflödet.

Rökelse

Att shoppa så här ger mig aldrig det dåliga samvete jag kan få ibland när jag handlar i butik. Här kommer pengarna direkt till dem som behöver de och jag gissar att vårt besök inbringade lika mycket som ett par ordinarie dagskassor. Visserligen prutar jag, det ska man göra, men på sådana här ställen mest lite för syns skull. Sedan jag har prutat klart kanske jag betalar fullt pris i alla fall innan jag går.

Kvällen innan handlade vi också (för oss) småsaker i ”butikerna” i Tinchulee-backen. Rökelsehållare av lera, små ljus och annat, mest för affektionsvärde, men försäljarna var jätteglada. Det hör man lätt på skrattet när vi har vänt ryggen åt och är på väg därifrån 🙂

Bakom muren till vårt hotell satt denna kvinna och stickade med diverse varor utlagda till försäljning. Bland annat hade hon en röd mössa som det står Carina på. Eller hur?

Självklart blev det affär och jag köpte även två par stickade barntofflor.

Nu började det bli lite brådis. Vi skulle hinna med lunch och hämta tårtor innan taxin anlände. Men vad hände? När vi kom till receptionen och hämtade våra rumsnycklar frågade de om hotellet fick bjuda på en kopp ginger-honey-lemon-te i trädgården som refreshment och dessutom skulle det vara lite healande. Vad säger man? Ja, tack mycket gärna, så klart!

Så himla trevligt och omtänksamt! Och gott!

Hela den här dagen var så fantastisk på alla vis. Jag till och med somnade med ett leende på läpparna så småningom. Men fortfarande var det bara lunch, vi skulle hinna med mycket mer innan dagen var slut!

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

One night in Boudha

Vi bor bara tio minuter från den världsberömda Boudhanath-stupan, så eftermiddagens utflyktsmål var självklart.

Mycket spännande att se på vägen ner för Tinchulee-backen. Hur mycket rökelse som helst bland annat, väninnan hade ett eldorado och jag hade fullt sjå att hindra henne att köpa ett par säckar.

Foton ska tas.

Och katter gosas med.

Lagens långa arm tar en paus och ringer hem?

Nää, vad säger du? Ska vi dela en Everest uppe på toppen när vi är så pass nära den riktiga Everesttoppen?

Boudha Stupa Roof top med dess vidunderliga utsikt. Och vet ni, flygplatsen ligger så nära så ibland när plan lyfter och landar ser det ut som om de nästan touchar Buddhas hatt. Lite läskigt, medges.

Det hann både skymma och mörkna under våra trevliga timmar nere vid Stupan. Kvällen kommer snabbt här, men det var roligt att se något annat än hotellet under de mörka timmarna. Dessutom är det som vanligt väldigt roligt att få visa upp mina älskade ”hoods”.

Middag på Garden Kitchen och sedan är det nog dags för hemgång och bingen. Här rullar man in trottoarerna ganska tidigt.

Vegetarisk Sizzler, en slags gjutjärnsgrej med grönsaksbiff med brunsås, nudlar, grönsaker och french fries. Allt smakade underbart god rök/grillat, om någon förstår vad jag menar? Till det gudomliga ett glas ingefärste.

Så – god natt Kathmandu! Och tack Universum!

 

 

www. aynsley. se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Äventyret kan börja!

Den här dagen var lite speciell. HON skulle anlända, mitt allra nyaste resesällskap och pilgrimskompis. Självklart skulle hon mötas vid flygplatsen och jag i min tur gick ner till Boudanath för att möta mannen som är en av ledarna på pilgrimsresan nästa vecka och som nu skulle se till att Margareta kom till hotellet från Tribhuvan Airport. (Oj, vilken lång mening … )

Trafikkaos. Som vanligt.

Det är tur det inte är så långt till flygplatsen, med tanke på trafiken. Bitvis stod den helt still.

En evig väntan är det. Men efter 1,5 timme kom hon så äntligen, super-puman från Ramsele.

Kungligt mottagen på hotellet. Såklart. Det blir man alltid. I love Shambaling <3

Vi käkade en golunch på hotellet, delade en Veg Pakodha (friterade grönsaksbiffar) med chilisås och Chilly Paner (chilimarinerad ost). Mums!

Eftermiddagen var fortfarande ung och vi gick ner till Boudha för sightseeing och maybe some shopping.

Nu ska vi göra stan! Hm, jag har en känsla av att mina lugna dagar här är över nu 🙂

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Det ständigt dåliga samvetet …

Älskart … Masala omelet, fresh fruit, guava juice och kaffe

Förmiddagens kontor

Främsta anledningen till att jag är här är en åttadagars pilgrimsresa. Jag plussade på några dagar för att landa och ladda, skriva och meditera. Självklart även hinna hälsa på kids och vänner. Jag har tillbringat en hel del tid på hotellet och jobbar på min föreläsning, skriver på romanen med mera.

Så sitter jag här med ständigt dåligt samvete, för att jag inte ”gör något”. Alldeles som om Nepals framtid hänger på om jag flänger runt i taxi? Är det typiskt kvinnligt eller typiskt mig? Helt overksam är jag ju inte – jag menar, jag har ett helt gäng flickor och tjejer jag ska förmedla fadderbrev och presenter till och jag ska bättra på landets BNP genom att ta hem en cargo med diverse fint hantverk.

Idag har jag varit till en leverantör av tovat, som försörjer drygt tjugo damer. 

Den där häftiga taxi-appen fungerar jättebra om man har en adress. När den man ska besöka inte riktigt kan uppge en korrekt adress kan man lugnt säga att det skiter sig. Men jag hittar dit själv och istället bad jag receptionen boka en bil till mig. Det blir billigare än om jag tar en själv på gatan för hotellet försöker inte skörta upp mig hela tiden.

Jag hoppade av uppe på Main Street. Vägen ner till mina tjejer är så himla usel så det är synd om grabben ska riskera sin bil.

Det är är typ den biten av vägen som är okej.

Här är det!

När jag beställt mina varor och vi förhandlat klart korsade jag Main Street/huvudgatan igen, in genom den stora pampiga grinden till lyxigaste lyxhotellet: Hyatt Regency Hotel. Där det kostar ungefär 20.000 att bo en vecka.

Som vanligt i det här landet är det mycket yta. Bakom guldiga fasader och marmorskivor döljer sig mögeldoft, väggsprickor och andra kvarlämningar efter monsunperioder och jordbävningar.

Jag vet inte varför, egentligen, men det blivit en vana de senaste åren att när vi ändå är i Boudha och köper tovat går vi till Hyatt efteråt och förfasar oss över överflödet en stund. Käkar en toast och/eller tar ett glas vin som kostar mer än två middagar nere i Boudhanath. Det vill säga normalpris hemma i Sverige.

Det är väl kontrasterna som frestar, kan jag tänka mig?

Jag föredrar mitt eget hotell. Detta är utsikten från mitt fönster. Jag tror det är femte året man bygger på detta kloster, det verkar aldrig bli klart.

Dagarna går fort här nere, oavsett vad man sysselsätter sig med. Mörkret kommer tidigt och är jag ensam vill jag inte vara ute då.

Denna kväll bjuder hittills på bloggande, ingefärste och synopsisfunderingar till min roman.

Det är betydligt mörkare nu än när detta foto togs, för en timme sedan. Imorgon kommer kompisen jag ska pilgrimsvandra med, det blir nog lite mer liv i luckan då.

Tack Universum, för allt jag får känna, uppleva och glädja mig åt!

 

www.aynsley.se