Jag – Lektant och Kryssningsvärdinna

Jag har gett mig själv ett nytt epitet. Lektant. Jag har nog aldrig ansett mig vara den där lekfulla, fantasirika personen som roar andra, men efter att i ett par dagar gått igenom några års samlade fotofiler hittar jag en hel del bilder som motbevisar detta. 

Jag har uppenbarligen lyckats roa kidsen i Nepal under årens lopp.

Leker vi inte Fånga Mam med en balja kan vi förvandla oss till indiska gudinnor med hjälp av handdukar och lakan.

Åh, så jag längtar tillbaka till Kathmandu och alla tjejer på barnhemmen!

Ajj La Vjoo – allihopa!

Även i andra sammanhang antar jag då och då rollen som Lektanten. Är det fest och kalas är jag ofta uppe och sketchar, håller tal och larvar på.

Under det fantastiska skrivretreatet på Öland för några veckor sedan slumpade det sig en kväll så att kollegan Lill Viljesten och jag framförde ett något burleskt nummer. Helt oplanerat, ingen minns längre varför och vi kommer med största sannolikhet aldrig att göra om det. Men enligt säkra källor ”finns materialet inspelat för framtida eventuellt utpressningssyfte”. Hmm …

Och den 6-7 maj är det dags igen. Då går ett av Stockholmsförfattarnas fina arrangemang av stapeln: Litteraturkryssning i samarbete med Birka Cruises

Gissa vem som fått det hederssamma uppdraget som Lektant? Tjohoo! Jaaa! Jaag!

Öh, nehej? Inte det. Jasså, det heter Värdinna, inte Lektant? Så jag får inte springa omkring och klä ut mig och sjunga och sådär då? Nehej, absolut inte … nehej. Jaha,har jag en kollega som ska hålla reda på mig? Åh, jaa, finaste Yvette Lissman, då blir det ordning på torpet!

”Har du författardrömmar och kanske texter i byrålådan? Stockholmsförfattarna ger dig både verktyg och inspiration under en späckad litteraturkryssning.

Mellan den 6 och 7 maj 2018 genomför Stockholmsförfattarna sin andra litteraturkryssning med Birka Cruises. Steg för steg får du med författardrömmar verktygen som tar ditt manus från garderoben till utgiven bok. Är du redan etablerad författare får du råd om hur du ökar försäljningen och sprider ditt författarskap.”

Och här finns ju hela programmet!

Åh, så spännande och roligt – det här supereventet vill jag inte missa! Och att få vara med som den som ser till att saker och ting fungerar och att människor trivs- det är min grej!

Så – vi ses väl på Birka Cruises 6 maj, hoppas jag?

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Våra bästa skrivtips

Jag har skrivit en del om Stockholmsförfattarna, men har kanske varit lite luddig eftersom jag får frågor om vad det egentligen är.

Det är ett nätverk av författare som samarbetar i olika event. Namnet kan vara missvisande, men faktum är att man inte behöver ha Stockholmsanknytning. Däremot ska man ha gett ut minst en bok och – självklart  – vara intresserad av skrivande, nätverkande samt vilja delta i och arrangera event om och med böcker.

Ett av våra gemensamma arrangemang var Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg, 2017. Vi hyrde en gigantisk monter, samlade ett gäng glada författare och sålde böcker av hjärtans lust. I montern hade vi möjlighet att hålla kortare föreläsningar och mingel.

Extra roligt var det att kunna presentera vår gemensamma bebis, Våra bästa skrivtips, som vi firade med bubbel och signering.

Mitt kapitel heter Våga ta paus. Det är nämligen vad jag själv gjort, tagit en rejäl paus i skrivandet, när jobb och liv kommit emellan. Nyfiken? Klicka HÄR så kan du själv läsa min – förhoppningsvis – kloka och tröstande text. (Och sedan kan du fortsätta med de andras texter … )

Stockholmsförfattarnas hemsida

Stockholmsförfattarnas sida på Facebook

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Att blogga är ingen barnlek …

Att blogga är minsann ingen barnlek. Förutom – förhoppningsvis – intressanta, aktuella och läsvärda inlägg ska bloggen skötas exemplarisk: uppdateras och hållas fräsch. Gammal skåpmat ska bort och frestande nyheter in.

Apropå frestande …

Jag känner mig imponeradtacksam och aningen förvånad över mina trogna följare som inte gett upp hoppet trots de ynka inlägg jag åstadkommit under 2017. Flera har hört av sig på olika sätt för att tala om att man uppskattar att jag kommit igång med bloggandet igen.

TACK – kära ni! Ni gör mig så glad och jag inspireras att fortsätta.

Nu är samtliga bloggsidor uppdaterade: startsidan ”Välkommen till mina bloggar”, ”Jag- en författarkvinna” samt ”Jag – en resenär”.

Välkommen in! Se och läs! En mängd nya och gamla foton har jag också lagt in – det är mycket möjligt att just du finns med på ett eller två av dem!

Mycket nöje! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stockholmare? Jag?

Tror ni jag har det bra här på Öland bland författarkollegors glada sällskap?
Japp – rätt gissat, jag mår som en prinsessa!

Visserligen arbetar de andra med sina respektive bokmanus, vilket gör mig ganska avundsjuk, men jag jobbar hårt med de texter jag försummat så länge: mina bloggar och hemsidan. Flitens lampa lyser verkligen över oss alla!

Skrivretreat på Öland med kollegor från Stockholmsförfattarna

Dagarna på ett skrivretreat är långa och mödosamma. Vi ställer ingen väckarklocka, men vid halv åtta-tiden är de flesta redo för morgonkaffet. Var och en mornar sig i sin egen takt, själv behöver jag ett soffhörn, kaffe och tystnad innan jag kommer igång. Vid niotiden kör vi ett lätt yogapass tillsammans och sedan är det fri lek, det vill säga alla jobbar med sitt och käkar lunch när det passar. Klockan ett är det promenaddags. Du som känner mig vet hur jag avskyr just den aktiviteten, men jag erkänner mer än gärna att det är väldigt skönt en timme senare när kängorna åker av igen. Jag känner mig sådär jättenyttig och skönt tillfreds, du vet.

Eftermiddagen är återigen fri arbetstid och vid pass halv fem är det dags för kvällsskiftet. Då läggs manus, fotofiler och andra privata projekt åt sidan och vi jobbar några timmar med vårt gemensamma, det vill säga Stockholmsförfattarna Event.

Så glad jag är att få ingå i det här nätverket! Inte bara för att jag har tillgång till roliga aktiviteter jag knappast skulle kunna ta del av annars, nej, även för fina kollegor runt om i landet som vissa av dem även blivit mina vänner. Ja, det är faktiskt så att man behöver inte ha den minsta anknytning till huvudstaden för att vara medlem i eventnätverket!  Det räcker gott med författardrömmar och / eller en och annan utgiven text och det passar mig utmärkt.

För, nej, någon stockholmare blir det aldrig av mig, det är jag ganska säker på!

Stockholmsförfattarnas hemsida

Stockholmsförfattarnas Facebooksida

Kom med du också!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dancing Queens

Tjejerna på  barnhemmet i Gokarna är ena riktiga dansfantomer. En av de äldre till och med tävlar i dans. De flesta av dem är jätteduktiga och fattas bara, de får danslektioner en gång i veckan sedan flera år tillbaka. Det är mest indiska danser, åtminstone var det så på den tiden jag bodde här. Typ sexton turer på en minut  och sedan andra moves och turer. Vojne. De försökte lära mig och jag tyckte jag var riktigt duktig, men av skratten att döma var jag nog ganska ensam om att anse det …

Häromdagen återupplivade vi projekt ”Lära Super-Carina Mam Att Dansa”. Jag bjuder gärna på en liten bildkavalkad som bevis på hur oduktig jag är på just indiska danser 🙂

Så där, Mam, gör som vi säger nu bara …

Okej, så här menar ni?

Eller så här?

Nej, Mam, du förstår visst inte. Du ska göra som vi.

Äh, vi kör lite kick-dance i stället. Come on, Mam.

Hej, vad det går.

Nää, tyvärr, Mam. Du är för kass på det här. Vi vill dansa med Bobby-Sir i stället.

Bobby-Sir, först gör du så här och sen så där …

Åh, jag förstår. Så här menar ni?

Äh, ni är så värdelösa på att dansa, båda två. Jag går ut och rensar ogräs istället.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

Bäst jag sticker!

Hm, undrar om jag ska passa på  nu medan alla verkar upptagna av bygget och sånt?

Jag såg ju att de slängde in käk till gudarna här. Om jag skyndar mig hinner jag nog utan att någon ser mig … I och för sig är jag ju en helig apa, men folk brukar bli arga ändå.

Mums filibabba! Men oj, där tror jag det kommer någon.

Bäst jag sticker. Lite mat i magen hann jag i alla fall få!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Barnens Dag II

Dags för ytterligare ett tårtkalas. Om detta är tjejerna på barnhem nummer två ännu ovetande.

Som vanligt när vi kom dit var det full aktivitet.

På granntomten bygger man för fullt,

och på barnhemmet var de större flickorna sysselsatta med att rensa ogräs i trädgårdstäppan.

Efter den kyliga och regniga gårdagen hade luften klarnat och i några timmar – innan smogen lagt sig igen – hade vi en fantastisk vy var vi än kom.

Förutom de hemliga tårtorna hade vi med ett gäng spel: Fia med knuff, Solitare och Fyra på rad.

När vi spelat klart var det dansdags.

Kom nu Carina-Mam så ska vi lära dig att dansa. Det var ett tag sen sist.

Okej – nåt sånt här, kanske?

Tårtdags!

Vi beslutade oss för samma koncept som dagen innan, helt enkelt berätta att en god vän hemma i Sverige, som tycker mycket om barn, ville bjuda på Black Forest Cake.

Tårtorna räckte till alla och det som blev över ställde vi i kylen. Förmodligen var godsakerna slut långt innan dagen var det 🙂

I och med det säger vi Farväl till den unga kvinna som fick tillbringa alldeles för kort tid här på jorden.

Ajj La Vjoo

Vi säger också Farväl till Kathmandu och Nepal för den här gången.

www.aynsley.se

Mään äntligen … dagen B

Äntligen var den här, dagen B som i Barndagen. Den egentliga anledningen till att vi överhuvudtaget är här i Kathmandu. Alla härliga ungar, före detta gatubarn och andra utsatta små flickor som bor på de två barnhem vi alltid besöker minst en gång under vår Nepalvistelse. På ett av hemmen har vi ett fadderbarn, lilla Esther Chepang.

Vi försöker även hjälpa barnhemmet, Moonlight Childrens Home, att skaffa sponsorer/faddrar till flickorna och deras skolgång. Vi förmedlar pengar, brev och presenter från Sponsor Mothers varje gång vi besöker Nepal.

Vill även du hjälpa en utsatt flicka till riktig skolgång = chans till ett bra och fullvärdigt liv i ett av världens fattigaste länder? Hör av dig, vi förmedlar kontakten till barnhemmet! super-carina@hotmail.com

Fredagkväll = fredagsmys. Även i Kathmandu. Åtminstone den här fredagen eftersom vi var bortbjudna till vännen Bimal och hans fru Dolly. Och 21 kids. Vi skulle käka middag, umgås med barnen och sova över. Jättekul!

På väg dit passerade vi de enorma tältlägren som bara växer i omfång sedan jordbävningarna.

Efter en dryg timmes taxiresa i kaotisk trafik och dålig luft kunde vi äntligen skönja målet. 

Barnhemmet ligger ute på landet, där är bättre luft och vyn över Himalayas berg är fantastisk. Just den här dagen var regnig, grå, kall och disig – vi fick vänta till morgonen därpå med att njuta av den vackra utsikten.

Maken, som gillar att både laga och äta nepalesisk mat, gjorde studiebesök hos Dolly i köket.

Den här påsen vi hade med oss väckte stor nyfikenhet.

Vad kunde det vara? Någon djärv läste på locket och förstod att det var Cakes! Jo då, vi hade med oss tre stora tårtor att mumsa på.

Godsakerna var egentligen inte från oss. En fin ung kvinna och människa vi tyckte mycket om, lämnade oss för några månader sedan. Eftersom hon in i det sista brann för att hjälpa och stötta andra människor valde vi att hedra hennes minne på detta sätt istället för att sätta förgängliga blommor vid graven.

Tårta är också förgängligt, visst, i allra högsta grad – men den gav tjugotvå flickor och unga kvinnor på det här hemmet glada skratt och en stunds njutning.

Vi tror att du gillade det här, kära vän, det kändes som om du var med oss.

Kvällen gick i skrattets och lekens tecken. Tjejerna är lite blyga när vi kommer, men samtidigt pliriga och nyfikna. Självklart känner de igen oss, i det här landet glömmer man inte västerlänningar med presenter i första taget 🙂 Snart tinar de upp och plötsligt har vi känt varandra hela livet.

Det packades upp mjukisdjur och härliga stickade strumpor från bästaste Birgit i Sundsvall, ritgrejor till alla kidsen från Cheryl, spel och roliga saker från butik i Birsta, kläder från annan butik samt privata givare.

Brev och gåvor från fadderfamiljer i Sverige lämnar Bimal över till barnen enskilt så ingen ska känna sig utanför.

Natten var lång och  kall. Jag har glömt hur eländigt trist det är att gå och lägga sig i femgradig värme. Inomhus, alltså. Vi sov i t-shirts, långkalsonger och halsduk. Tack och lov hade vi tre stora varma filtar att tillgå, en under och två över oss. Innan vi somnade tackade vi Universum för denna relativa lyx – som de flesta Kathmandubor faktiskt inte har – samt att vi har ett annat hem, ett eget, med värme inomhus, rent vatten och bra luft. Jag är alltid ödmjukt tacksam över de rikedomar vi har i vårt Sverige.

Jag tänker ibland att jag skulle vilja bo en längre tid i Nepal, men ärligt talat tror jag inte jag skulle klara det längre. Allt medan tiden går blir jag blödigare, räddare och mer bekväm. Jag känner av kylan på ett annat vis, kroppen gör ont och luftrören pajar då och då.

När vi vaknade sken solen och värdfolket förklarade att nu är sommaren på väg. Den lördagen var också varmaste dagen hittills. Luften var renare och klarare, för en gångs skull kunde vi se bergen tydligt och till och med snötäckta toppar.

Vi käkade frukost med ungarna,

fick en guidad tur runt blomkålsodlingarna,

samt en stolt förevisning av kaniner utan namn.

Dolly försökte deala med den ambulerande fiskmånglaren, men det blev ingen affär. (Visst är han lik Andreas Johnson?!)

Snart var det dags att ta adjö. Familjen skulle åka till kyrkan, som de alltid gör på lördagar, och vi liftade till Ring road där vår Nabaraj hämtade med taxi.

En sista groupie innan vi åker iväg till nästa äventyr. See you another time, dear girls.

Ajj La Vjoo!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Apornas tempel

Det var flera år sedan jag senast besökte Swayambunath, även känt som Aptemplet, så jag tyckte det var dags. Maken har aldrig varit där, det var roligt att få visa honom något nytt också.

Enligt legenden var hela dalen en gång fylld av vatten, en stor sjö. Swayambunath är en av de äldsta religiösa platserna i Nepal, stupan är förmodligen byggd någon gång mellan 300-500 talet (Wikipedia). Den här platsen är, till skillnad från Boudhanath som är buddhisternas pilgrimsmål, helig för både hinduer och buddhister.

Självklart finns det olika sätt att göra av med sina pengar här.

Bland annat kan man växla till sig mynt som man sedan ska kasta i dammen och försöka träffa gudinnans hink. Man kan föralldel köpa jordgubbar också.

Eller kokosnötter.

Kommersiellt är bara förnamnet. 

Dock måste jag säga att det var förvånansvärt lugnt. De försäljare jag minns surrande runt oss turister som flugor kring sockerbitar såg vi nästan inget av.

Ja, nästan, alltså. Den här killen ville att vi skulle köpa singing bowls, klangskålar.

Aptempel var det. Aporna är heliga eftersom en mycket vis och upphöjd man en gång var här för att göra något jättebra. Han lät sitt hår växa och där frodades huvudlössen. Det sägs att dessa löss sedan förvandlades till apor, heliga såklart eftersom den ursprungliga bäraren var helig (fri tolkning från Wikipedia).

Det är en makalös vy över Kathmandu här uppifrån, även om den är disig. Av smog eller dimma? Vet ej.

En av anledningarna till att jag inte åker hit är att jag tycker hela området är deprimerande och eländigt. Inte riktigt som Pashupati, hinduernas heliga tempelområde intill floden Baghmati där man bland annat bränner sina lik, men näst intill.

Mycket av världsarvsmiljön förstördes i jordbävningarna 2015. Man bygger nytt och renoverar och hela området är en enda stor byggarbetsplats.

Kvinnor bär korg efter korg med tunga stenar och annat nerför de oändliga trapporna.

Och över alltihop vilar Buddhas visa ögon.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Rörigt värre …

Jo då, man stöttar fortfarande upp byggnader som skadats i jordbävningen. Man till och med bor i dem. Var ska man annars ta vägen?

Det finns många svartbyggen i stan. Kathmandu har expanderat enormt under bara några årtionden och eftersom lagar och regler inte riktigt efterlevs gör många lite som de vill och tycker. Bygger ut sina hus, bland annat. För många har  det dock straffat sig nu. När man behöver bredda vägarna får husägarna helt enkelt föreläggande om göra något åt sina olovliga byggen. Resultatet har blivit att man skalar av det yttersta på husfasaderna. Man tar bort allt fram till första bärande ”pelare” och gör sedan en ny fasad. Finns det plats kan man i stället bygga ut huset på baksidan.

Jag vet inte om det är fallet med just det här huset, men två byggnadsarbetare hade i alla fall fullt upp.

”Hm, vad ska vi göra med det här röret då, tycker du?”

”Äh, vi tar bort det, bara. Det är enkelt att lyfta av.”

”Öh, tappa det inte, va?””Ingen fara. Nu är det klart.”

”Det här gick ju bra ju – vi går en våning ner och tar nästa, tycker jag.”

”Titta, så många rör! Vilket ska vi börja med?”

Jag: Örru, maken – kom så går vi innan vi  får ett rör i huvet …

 

 

 

www. aynsley.se