Vad är egentligen meningen med livet?

Senast i natt ställde jag mig den frågan, men fick – som vanligt – inget bra svar.

Eftersom jag varit uppe sedan ottan somnade jag jättetidigt, (till och med innan chatten på skrivarkursen). Men, somnar man tidigt vaknar man tidigt, så redan vid midnatt var jag pigg och klev upp en stund. Jag gjorde som jag brukar när jag vaknar om natten, drack vatten och såg ut över sjön, via köksfönstret. Så sagolikt vackert, till och med vindstilla. Jag öppnade altandörren, stod där en stund och njöt av utsikten över altanen med dess röd-lila blomprakt, björkarna som vaktar sjön och den friska, svala luften. Så småningom gick jag tillbaka till sängen och somnade jag om, men innan dess hann min (överaktiva) hjärna jobba. Bland annat kände jag mig lätt deprimerad när jag ställde mig frågan: vad är egentligen meningen med livet? Det finns liksom inget generellt svar på det. Snarare är det väl så att det beror på vilken livsfas och dagsform man befinner sig i?

Jag minns en seriestrip. Du minns väl katten Gustaf? Jon, hans husse, satt en gång och filosoferade och undrade just över den existensiella frågan – vad är egentligen meningen med livet? Men Gustaf hade det självklara svaret: ”Att mata katten”. Jag tyckte det var oerhört roande då och tycker det även nu.

Fina Simba i Gävle håller nog  med!

Men, jag tror en hel del av mina läsare förstår när jag använder en känd Skifs-dänga ”det blir alltid värre framåt natten”. För det är ju då de kommer, de jobbiga tankarna, demonerna och de gamla oförrätterna. För att inte tala om besvikelserna och oro för nutid, framtid och gudvetvad. När morgonen lyser in genom sommarfönstret är det mesta glömt och morgonkaffet smakar ljuvligt vare sig det är sol ute och/eller inne. Eller hur det nu var.

Jag är tillräckligt klarsynt för att förstå att en del av grubblerierna kommer sig – omedvetet – från min skrivarkurs. Att jag har börjat öppna upp igen, skriver och publicerar och känner någonstans att det inte riktigt räcker till, inte är bra nog. Men – då tänker jag, okej, jag har två val: bli bättre eller lägg av.

Hur svårt ska de va?

Jag tycker nog ändå det finns en hel del som piffar upp livet rejält, vad sägs till exempel om:

nyplockade smultron?

att lyssna på svalornas underbara sång?

att snusa bebbe?

att njuta av bästa arbetsplatsen?

att njuta av livets goda med bästa väninnan?

eller maken?

Jag kan fortfarande inte svara på vad meningen med livet är, men inser att det finns tillräckligt mycket för att ha en del kvar att göra under ytterligare några solvarv. Och nu ska det bli ett par kapitel i en oerhört spännande och givande bok:

Dakinipower! Jo, du får googla själv på Dakini 🙂 Sedan har jag några skrivövningar att göra, går ju en boot camp gubevars. Lyllo mig!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Potatisbacken i Armsjön

Ifall någon möjligen har missat det så bor vi på landet. Rättare sagt i skogen, intill en sjö.

Det är mycket djurliv här. Förstås. Det brukar vara så i skogen.

Fåglarna är underbara. Vi har många svalor som sjunger villigt och högljutt. Ibland verkar de få för sig att det är trevligare i vårt kök än utomhus, tre stycken har vi lyckats förstå att de måste lämna vårt hus. Nu har jag satt ett litet vindspel i dörröppningen för att hindra dem att flyga in och de sitter i stället på taknocken och förgyller vår tillvaro med sin skönsång.

I vintras såg vi spår efter både räv och rådjur. De stackarna kom väl nära för att söka mat, det var så oerhört mycket snö så de for väldigt illa i skogen. På sjön ser vi änder, kanadagäss och svanar.

Bäver har  vi också.

Jag vet inte om det är en eller fler, men de håller i alla fall på att fälla samtliga träd som skiljer grannens tomt från vår.

Apropå djur så har vi väldigt gott om knott och mygg. Grannens katt besöker oss då och då, kanske inte för att vi är så väldigt trevliga, utan för att det bor en massa godsaker  (läs: sorkar) i slänten utanför vårt  hus.

Och apropå vinter – här är lämningar från snömassorna. Eller möjligen plogbilen.

Nej, men det här går ju inte. Jag förväntas delta i en boot camp just nu och här sitter jag och bloggar? Kanske för att jag inte vet vad jag ska skriva? Förmodligen.

Jag har i alla fall publicerat en femminutersövning. Du som gått en skrivarkurs vet vad jag menar, man får ett givet ämne eller en inledning och sedan är det bara att fulskriva. Inte tänka, inte redigera, bara skriva så pennan (eller tangenterna) glöder. Längst ner i bloggen bjuder jag på den.

Men nu avslutar jag med att visa makens fina potatisodling. Förutom grönsaker och jordgubbar i pallkragar har han fixat till en potatisbacke.

Potatisbacken i Armsjön.

 

b) Börja med meningen ”En långsmal skugga föll över bänken” och skriv vidare.

En långsmal skugga föll över bänken. De fem minusgraderna kändes plötsligt som trettiofem, inte enbart för att skuggan täckte den värmande solen.
Ingrid Marie såg långsamt upp från sin tidning. Figuren befann sig i motljus, hon kunde inte se ansiktet. Eller fanns där inget? DN dalade mot marken, fortfarande med debattartikeln om diskriminering av rullstolsburna vänd uppåt.
”Vi har letat efter dig. Länge.” Ingrid Maries tankar for till åska och dunder.
”Förlåt, det visste jag inte.” Händerna skakade okontrollerat och hon pep som en bakfull fågel, tänkte hon, men hon kunde inte styra vare sig stämband eller lemmar längre.
”Försök inte. Jag såg att du läste på listan innan du smet ut.” Dundret var så kraftigt att marken under bänken vibrerade.
”Förlåt”, upprepade hon, ”förlåt, men … ”
”Inga men!” Den avlånga figuren tog ett steg framåt. Ingrid Marie kröp ihop när hon kände den kväljande, sötaktiga doften av mogen banan.
”Det är dags. Det finns ingen återvändo”, mullrade skuggan.
Ingrid Marie kände hur det brände innanför ögonlocken. Nu hade den kommit, stunden hon fasat för i hela sitt liv. Hur hade hon någonsin kunnat tro att hon, just hon, skulle förskonas. Hon lät blicken irra runt. Skuggan verkade förstå att hon sökte en flyktväg, han tog ett fast grepp om henne.
”Kom”, sade han enkelt. Det fanns inget alternativ, hon var tvungen att följa honom tillbaka in.
”Jaha, ja.” Ingrid Marie hörde Dagnys trummande mot kallskänksbänken innan hon kunde se köksbiträdets ihopknipta, snipiga läppar. ”Så det är dags att komma nu? Du vet mycket väl att barnens fruktstund är klockan två, de minsta gråter av besvikelse av att inte ha fått något mellanmål ännu”, fräste Dagny medan hon lyfte upp Ingrid Marie på bänken och lät kökskniven klyva hennes röda, runda, blanka kropp mitt itu.”

 

 

www.aynsley.se

 

 

Jag – Lektant och Kryssningsvärdinna

Jag har gett mig själv ett nytt epitet. Lektant. Jag har nog aldrig ansett mig vara den där lekfulla, fantasirika personen som roar andra, men efter att i ett par dagar gått igenom några års samlade fotofiler hittar jag en hel del bilder som motbevisar detta. 

Jag har uppenbarligen lyckats roa kidsen i Nepal under årens lopp.

Leker vi inte Fånga Mam med en balja kan vi förvandla oss till indiska gudinnor med hjälp av handdukar och lakan.

Åh, så jag längtar tillbaka till Kathmandu och alla tjejer på barnhemmen!

Ajj La Vjoo – allihopa!

Även i andra sammanhang antar jag då och då rollen som Lektanten. Är det fest och kalas är jag ofta uppe och sketchar, håller tal och larvar på.

Under det fantastiska skrivretreatet på Öland för några veckor sedan slumpade det sig en kväll så att kollegan Lill Viljesten och jag framförde ett något burleskt nummer. Helt oplanerat, ingen minns längre varför och vi kommer med största sannolikhet aldrig att göra om det. Men enligt säkra källor ”finns materialet inspelat för framtida eventuellt utpressningssyfte”. Hmm …

Och den 6-7 maj är det dags igen. Då går ett av Stockholmsförfattarnas fina arrangemang av stapeln: Litteraturkryssning i samarbete med Birka Cruises

Gissa vem som fått det hederssamma uppdraget som Lektant? Tjohoo! Jaaa! Jaag!

Öh, nehej? Inte det. Jasså, det heter Värdinna, inte Lektant? Så jag får inte springa omkring och klä ut mig och sjunga och sådär då? Nehej, absolut inte … nehej. Jaha,har jag en kollega som ska hålla reda på mig? Åh, jaa, finaste Yvette Lissman, då blir det ordning på torpet!

”Har du författardrömmar och kanske texter i byrålådan? Stockholmsförfattarna ger dig både verktyg och inspiration under en späckad litteraturkryssning.

Mellan den 6 och 7 maj 2018 genomför Stockholmsförfattarna sin andra litteraturkryssning med Birka Cruises. Steg för steg får du med författardrömmar verktygen som tar ditt manus från garderoben till utgiven bok. Är du redan etablerad författare får du råd om hur du ökar försäljningen och sprider ditt författarskap.”

Och här finns ju hela programmet!

Åh, så spännande och roligt – det här supereventet vill jag inte missa! Och att få vara med som den som ser till att saker och ting fungerar och att människor trivs- det är min grej!

Så – vi ses väl på Birka Cruises 6 maj, hoppas jag?

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Våra bästa skrivtips

Jag har skrivit en del om Stockholmsförfattarna, men har kanske varit lite luddig eftersom jag får frågor om vad det egentligen är.

Det är ett nätverk av författare som samarbetar i olika event. Namnet kan vara missvisande, men faktum är att man inte behöver ha Stockholmsanknytning. Däremot ska man ha gett ut minst en bok och – självklart  – vara intresserad av skrivande, nätverkande samt vilja delta i och arrangera event om och med böcker.

Ett av våra gemensamma arrangemang var Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg, 2017. Vi hyrde en gigantisk monter, samlade ett gäng glada författare och sålde böcker av hjärtans lust. I montern hade vi möjlighet att hålla kortare föreläsningar och mingel.

Extra roligt var det att kunna presentera vår gemensamma bebis, Våra bästa skrivtips, som vi firade med bubbel och signering.

Mitt kapitel heter Våga ta paus. Det är nämligen vad jag själv gjort, tagit en rejäl paus i skrivandet, när jobb och liv kommit emellan. Nyfiken? Klicka HÄR så kan du själv läsa min – förhoppningsvis – kloka och tröstande text. (Och sedan kan du fortsätta med de andras texter … )

Stockholmsförfattarnas hemsida

Stockholmsförfattarnas sida på Facebook

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Att blogga är ingen barnlek …

Att blogga är minsann ingen barnlek. Förutom – förhoppningsvis – intressanta, aktuella och läsvärda inlägg ska bloggen skötas exemplarisk: uppdateras och hållas fräsch. Gammal skåpmat ska bort och frestande nyheter in.

Apropå frestande …

Jag känner mig imponeradtacksam och aningen förvånad över mina trogna följare som inte gett upp hoppet trots de ynka inlägg jag åstadkommit under 2017. Flera har hört av sig på olika sätt för att tala om att man uppskattar att jag kommit igång med bloggandet igen.

TACK – kära ni! Ni gör mig så glad och jag inspireras att fortsätta.

Nu är samtliga bloggsidor uppdaterade: startsidan ”Välkommen till mina bloggar”, ”Jag- en författarkvinna” samt ”Jag – en resenär”.

Välkommen in! Se och läs! En mängd nya och gamla foton har jag också lagt in – det är mycket möjligt att just du finns med på ett eller två av dem!

Mycket nöje! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stockholmare? Jag?

Tror ni jag har det bra här på Öland bland författarkollegors glada sällskap?
Japp – rätt gissat, jag mår som en prinsessa!

Visserligen arbetar de andra med sina respektive bokmanus, vilket gör mig ganska avundsjuk, men jag jobbar hårt med de texter jag försummat så länge: mina bloggar och hemsidan. Flitens lampa lyser verkligen över oss alla!

Skrivretreat på Öland med kollegor från Stockholmsförfattarna

Dagarna på ett skrivretreat är långa och mödosamma. Vi ställer ingen väckarklocka, men vid halv åtta-tiden är de flesta redo för morgonkaffet. Var och en mornar sig i sin egen takt, själv behöver jag ett soffhörn, kaffe och tystnad innan jag kommer igång. Vid niotiden kör vi ett lätt yogapass tillsammans och sedan är det fri lek, det vill säga alla jobbar med sitt och käkar lunch när det passar. Klockan ett är det promenaddags. Du som känner mig vet hur jag avskyr just den aktiviteten, men jag erkänner mer än gärna att det är väldigt skönt en timme senare när kängorna åker av igen. Jag känner mig sådär jättenyttig och skönt tillfreds, du vet.

Eftermiddagen är återigen fri arbetstid och vid pass halv fem är det dags för kvällsskiftet. Då läggs manus, fotofiler och andra privata projekt åt sidan och vi jobbar några timmar med vårt gemensamma, det vill säga Stockholmsförfattarna Event.

Så glad jag är att få ingå i det här nätverket! Inte bara för att jag har tillgång till roliga aktiviteter jag knappast skulle kunna ta del av annars, nej, även för fina kollegor runt om i landet som vissa av dem även blivit mina vänner. Ja, det är faktiskt så att man behöver inte ha den minsta anknytning till huvudstaden för att vara medlem i eventnätverket!  Det räcker gott med författardrömmar och / eller en och annan utgiven text och det passar mig utmärkt.

För, nej, någon stockholmare blir det aldrig av mig, det är jag ganska säker på!

Stockholmsförfattarnas hemsida

Stockholmsförfattarnas Facebooksida

Kom med du också!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dancing Queens

Tjejerna på  barnhemmet i Gokarna är ena riktiga dansfantomer. En av de äldre till och med tävlar i dans. De flesta av dem är jätteduktiga och fattas bara, de får danslektioner en gång i veckan sedan flera år tillbaka. Det är mest indiska danser, åtminstone var det så på den tiden jag bodde här. Typ sexton turer på en minut  och sedan andra moves och turer. Vojne. De försökte lära mig och jag tyckte jag var riktigt duktig, men av skratten att döma var jag nog ganska ensam om att anse det …

Häromdagen återupplivade vi projekt ”Lära Super-Carina Mam Att Dansa”. Jag bjuder gärna på en liten bildkavalkad som bevis på hur oduktig jag är på just indiska danser 🙂

Så där, Mam, gör som vi säger nu bara …

Okej, så här menar ni?

Eller så här?

Nej, Mam, du förstår visst inte. Du ska göra som vi.

Äh, vi kör lite kick-dance i stället. Come on, Mam.

Hej, vad det går.

Nää, tyvärr, Mam. Du är för kass på det här. Vi vill dansa med Bobby-Sir i stället.

Bobby-Sir, först gör du så här och sen så där …

Åh, jag förstår. Så här menar ni?

Äh, ni är så värdelösa på att dansa, båda två. Jag går ut och rensar ogräs istället.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

Bäst jag sticker!

Hm, undrar om jag ska passa på  nu medan alla verkar upptagna av bygget och sånt?

Jag såg ju att de slängde in käk till gudarna här. Om jag skyndar mig hinner jag nog utan att någon ser mig … I och för sig är jag ju en helig apa, men folk brukar bli arga ändå.

Mums filibabba! Men oj, där tror jag det kommer någon.

Bäst jag sticker. Lite mat i magen hann jag i alla fall få!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Barnens Dag II

Dags för ytterligare ett tårtkalas. Om detta är tjejerna på barnhem nummer två ännu ovetande.

Som vanligt när vi kom dit var det full aktivitet.

På granntomten bygger man för fullt,

och på barnhemmet var de större flickorna sysselsatta med att rensa ogräs i trädgårdstäppan.

Efter den kyliga och regniga gårdagen hade luften klarnat och i några timmar – innan smogen lagt sig igen – hade vi en fantastisk vy var vi än kom.

Förutom de hemliga tårtorna hade vi med ett gäng spel: Fia med knuff, Solitare och Fyra på rad.

När vi spelat klart var det dansdags.

Kom nu Carina-Mam så ska vi lära dig att dansa. Det var ett tag sen sist.

Okej – nåt sånt här, kanske?

Tårtdags!

Vi beslutade oss för samma koncept som dagen innan, helt enkelt berätta att en god vän hemma i Sverige, som tycker mycket om barn, ville bjuda på Black Forest Cake.

Tårtorna räckte till alla och det som blev över ställde vi i kylen. Förmodligen var godsakerna slut långt innan dagen var det 🙂

I och med det säger vi Farväl till den unga kvinna som fick tillbringa alldeles för kort tid här på jorden.

Ajj La Vjoo

Vi säger också Farväl till Kathmandu och Nepal för den här gången.

www.aynsley.se

Mään äntligen … dagen B

Äntligen var den här, dagen B som i Barndagen. Den egentliga anledningen till att vi överhuvudtaget är här i Kathmandu. Alla härliga ungar, före detta gatubarn och andra utsatta små flickor som bor på de två barnhem vi alltid besöker minst en gång under vår Nepalvistelse. På ett av hemmen har vi ett fadderbarn, lilla Esther Chepang.

Vi försöker även hjälpa barnhemmet, Moonlight Childrens Home, att skaffa sponsorer/faddrar till flickorna och deras skolgång. Vi förmedlar pengar, brev och presenter från Sponsor Mothers varje gång vi besöker Nepal.

Vill även du hjälpa en utsatt flicka till riktig skolgång = chans till ett bra och fullvärdigt liv i ett av världens fattigaste länder? Hör av dig, vi förmedlar kontakten till barnhemmet! super-carina@hotmail.com

Fredagkväll = fredagsmys. Även i Kathmandu. Åtminstone den här fredagen eftersom vi var bortbjudna till vännen Bimal och hans fru Dolly. Och 21 kids. Vi skulle käka middag, umgås med barnen och sova över. Jättekul!

På väg dit passerade vi de enorma tältlägren som bara växer i omfång sedan jordbävningarna.

Efter en dryg timmes taxiresa i kaotisk trafik och dålig luft kunde vi äntligen skönja målet. 

Barnhemmet ligger ute på landet, där är bättre luft och vyn över Himalayas berg är fantastisk. Just den här dagen var regnig, grå, kall och disig – vi fick vänta till morgonen därpå med att njuta av den vackra utsikten.

Maken, som gillar att både laga och äta nepalesisk mat, gjorde studiebesök hos Dolly i köket.

Den här påsen vi hade med oss väckte stor nyfikenhet.

Vad kunde det vara? Någon djärv läste på locket och förstod att det var Cakes! Jo då, vi hade med oss tre stora tårtor att mumsa på.

Godsakerna var egentligen inte från oss. En fin ung kvinna och människa vi tyckte mycket om, lämnade oss för några månader sedan. Eftersom hon in i det sista brann för att hjälpa och stötta andra människor valde vi att hedra hennes minne på detta sätt istället för att sätta förgängliga blommor vid graven.

Tårta är också förgängligt, visst, i allra högsta grad – men den gav tjugotvå flickor och unga kvinnor på det här hemmet glada skratt och en stunds njutning.

Vi tror att du gillade det här, kära vän, det kändes som om du var med oss.

Kvällen gick i skrattets och lekens tecken. Tjejerna är lite blyga när vi kommer, men samtidigt pliriga och nyfikna. Självklart känner de igen oss, i det här landet glömmer man inte västerlänningar med presenter i första taget 🙂 Snart tinar de upp och plötsligt har vi känt varandra hela livet.

Det packades upp mjukisdjur och härliga stickade strumpor från bästaste Birgit i Sundsvall, ritgrejor till alla kidsen från Cheryl, spel och roliga saker från butik i Birsta, kläder från annan butik samt privata givare.

Brev och gåvor från fadderfamiljer i Sverige lämnar Bimal över till barnen enskilt så ingen ska känna sig utanför.

Natten var lång och  kall. Jag har glömt hur eländigt trist det är att gå och lägga sig i femgradig värme. Inomhus, alltså. Vi sov i t-shirts, långkalsonger och halsduk. Tack och lov hade vi tre stora varma filtar att tillgå, en under och två över oss. Innan vi somnade tackade vi Universum för denna relativa lyx – som de flesta Kathmandubor faktiskt inte har – samt att vi har ett annat hem, ett eget, med värme inomhus, rent vatten och bra luft. Jag är alltid ödmjukt tacksam över de rikedomar vi har i vårt Sverige.

Jag tänker ibland att jag skulle vilja bo en längre tid i Nepal, men ärligt talat tror jag inte jag skulle klara det längre. Allt medan tiden går blir jag blödigare, räddare och mer bekväm. Jag känner av kylan på ett annat vis, kroppen gör ont och luftrören pajar då och då.

När vi vaknade sken solen och värdfolket förklarade att nu är sommaren på väg. Den lördagen var också varmaste dagen hittills. Luften var renare och klarare, för en gångs skull kunde vi se bergen tydligt och till och med snötäckta toppar.

Vi käkade frukost med ungarna,

fick en guidad tur runt blomkålsodlingarna,

samt en stolt förevisning av kaniner utan namn.

Dolly försökte deala med den ambulerande fiskmånglaren, men det blev ingen affär. (Visst är han lik Andreas Johnson?!)

Snart var det dags att ta adjö. Familjen skulle åka till kyrkan, som de alltid gör på lördagar, och vi liftade till Ring road där vår Nabaraj hämtade med taxi.

En sista groupie innan vi åker iväg till nästa äventyr. See you another time, dear girls.

Ajj La Vjoo!

 

 

 

www.aynsley.se