Jag visste att jag snart måste göra något åt ryggen, men har tänkt att jag stärker den varje dag på jobbet när jag går och står och kutar omkring. Jag lyfter klokt och det har gått bra i flera veckor.
Men i måndags hände något. Jag är ganska säker på att de många knyckarna när jag försökte få upp en igenfrusen dörr till fryshuset på jobbet är en starkt bidragande orsak. Måndag natt vaknade jag flera gånger av brännande värk i bäckenet och kunde inte ligga på rygg, så obehagligt var det. Tisdag var jag tack och lov ledig från Skatans fiskbutik och kunde ta det lugnt och vila kropp och rygg. Natten gick mycket bättre och jag tänkte att jag fixar att jobba de här två sista veckorna om jag tänker mig för och ser till att inte behöva lyfta tunga fisklådor.
Jag ska bespara läsarna en massa smärtsamma detaljer, nöjer mig med att berätta att i förmiddags böjde jag mig efter ett par byxor och sedan var det kört. Lyckades få tag på telefonen och ringde maken som fick åka hem från jobbet och hjälpa mig upp från golvet.
Några timmar senare ligger jag nu i en någorlunda bekväm ställning i sängen uppallad med kuddar under huvudet, hoprullad handduk under svanken och med telefon, iPad och Voltaren inom lämpligt avstånd.
Fy sjutton så trist. Dels att ha ont, naturligtvis, och inte kunna röra mig obehindrat. Men också för att jag sinkas så oerhört i allt jag vill och måste göra innan den hektiska hösten börjar.
Så inser jag att det är kanske just det. Jag behöver vila. Jag måste vila, både kropp och huvud. Jag känner hur oerhört trött jag är och klockan är bara lunch. Självförvållat, visst, men det gör inte saken bättre. Men jag tror på fullt allvar att Universum sade ifrån nu. Som den plikttrogna människa jag är tycker jag synd om arbetskamraterna i fiskbutiken jag satt i klistret, men kan inte göra något åt det. Skulle det ha drabbat någon av dem skulle jag tycka att de självfallet skulle vara hemma och bli frisk igen, men när det gäller mig själv är det ju inte samma sak.
När ska jag lära mig?
SÃ¥ – det är väl bara att tacka Universum för att jag var hemma i vardagsrummet när jag rasade ihop och inte pÃ¥ jobbet eller nÃ¥gon annanstans.
I morgon är en annan dag. Sådeså.