Jag gillar stugor. Speciellt de som ligger djupt inne i skogen eller på något annat sätt lite vid sidan om allmän bebyggelse. Åtskilliga är de gånger jag hyrt eller lånat ett litet hus i skogen, vid brusande älv, på en ö eller föralldel vid en blomstrande äng. En paradox i sig eftersom jag är mörkrädd. Jodå, det har jag alltid varit. Men det är rofyllt, tyst och vansinnigt skönt för en själ som behöver vila.

Häromveckan var det stugdags igen. Bara ett dygn, men likväl. Jag skulle hälsa på en vän i en by i Hälsingland. Vi kom båda dit med tåg, men inte samma.

Här kommer hon. Mot skogen!

När vi inkvarterat oss i den väldans mysiga och hemtrevliga stugan var det dags att rasta vovven.

• Öh, men du … ska vi inte ha en ficklampa med oss?
• Määäh, då ser vi ju inte naturen ju.
• Öh, det tror jag inte vi gör ändå …
• Äh, kom nu´rå.

Mörkt, sa Bill. Mörkt, sa Bull.

Vi följde byvägen en bit innan vi svängde av på en skogsväg som ledde till en bergskam parallellt med den lilla byn. Vid det laget lyste månen upp världen åt oss och det var så vackert att jag glömde min mörkrädsla. Månstrålarna speglade sig på det vita snötäcket och lampor från utspridda hus lyste sådär varmt och välkomnande, ni vet.

Rätt som det var kom hunden springande från skogskanten där han bökat i snön. Han bar på något som han slängde omkring och busade med.

• Vad är det?
• Det ser ut som en handske, sa min vän medan hon böjde sig ner för att utforska fyndet.
• Iiiih, hoppas den är tom, sa jag och tankarna gick till hemskheter som lik i skogen.
• Nej, det är ingen handske, sa hon och slängde iväg föremålet. Det är en keps
• Iiiih …

Champagne – det är ett måste när man är på stugvistelse. Men oj, vart tog korken vägen?

Där är den! Tur att inte hunden befann sig vid vattenskålen …