Plötsligt händer det …

Ni vet hur det kan vara – man vill så gärna, kämpar för att komma i mål, men det är som ett gammalt tuggummi. Ju mer man ältar det runt, runt, ju tråkigare och mer svårtuggat blir det. Stoppa in en ny bit, kanske med annan smak, och det känns fräscht och njutningsfullt. Så var det med mitt bidrag till den senaste novelltävlingen. Nåja, det var kanske en halvtaskig liknelse, men du hänger nog med i mitt resonemang?

Jag medverkar i Ariton Förlags Över en fika och Över en höstfika. Klart som sjutton jag vill vara med i den tredje fikaboken också, Över en vinterfika.

jul 4

Se bara vilka vackra omslag!

Jag kom inte igång med min novell förrän för fyra dagar sedan. Jag har haft svårt att hitta inspiration och skrivarglädje. Och framför allt: en story! Den är ju liksom förutsättningen för en bra novell …

Hur som helst, för några dagar sedan listade jag upp en mängd alternativ till livsförändring, som kommer att vara antologins tema. Jag valde ut några som i mitt tycke verkade intressantare än andra att skriva om och satte igång. Huvva, så kämpigt det varit. Jag har suttit varje ledig stund och tvingat fram orden. Vänt och vridit på dem, googlat fakta och förutsättningar, ringt kompisar med expertkunskaper, flyttat kommatecken samt scrollat sida upp och ner på Facebook. Det sista var väl onödigt, tycker ni kanske? Visst, så rätt. Men saknas motivationen kan det bli så.

Hur som helst nummer två, i natt var deadline för inkommande manus, 30 maj klockan 23.59. Under eftermiddagen insåg jag att jag hade två val: lägga ner projekt Över en vinterfika eller be om hjälp. Vilken slags hjälp skulle det vara, tänkte jag? Det måste vara någon utanför familjekretsen, någon som dels är opartisk, dels vet vad skrivande handlar om och har möjlighet att göra en blixtinsats åtta timmar före deadline. Ett namn dök genast upp och efter ett bekräftande mail ”visst, skicka över skiten på en gång” (nej, nu ljög jag lite) gick mitt potentiella bidrag iväg för testläsning och bedömning.

Några timmar senare kom det tillbaka, självklart med superlativer hur bra min text är, följt av konkreta råd, förslag, tips och sågningar. Det är så när man ger feedback till varandra, man börjar alltid med det braiga innan man slår till med släggan. *skojar*

MEN – plötsligt händer det. Ni vet.

Triss

Tre timmar före deadline började jag storredigera min text. Visst är det tur att jag är snabb som en vessla? Som jag själv misstänkte, fast jag snöat in i berättelsen som man ofta gör, var det lika bra att ta bort en hel sekvens som liksom utgjorde två andra historier mitt i historien. Sådant blir bara svårt att skriva och framför allt att läsa.

Och nu var det plötsligt lättare och roligare att skriva. Jag strök och skrev om, raderade och lade till. Så småningom upptäckte jag att livet var kolsvart, men gav mig inte tid att kliva upp ur fåtöljen för att tända lampor, klockan var 22.45 och jag behövde varje minut för att om möjligt blir klar med novellen.

Jag lyckades. Nästan. Klockan 23.57 pip gick mailet och manuset iväg till förlaget. Storyn är klar, men behöver redigeras och kompletteras. Sådan är i och för sig alltid gången när du blir antagen till en antologi, du får chansen att fixa och ändra. Gillar Ariton Förlag min historia så antar de den och jag fixar finliret.

Jag vill väldigt gärna medverka i alla deras fikaböcker och det är därför jag jobbat så hårt. Men, som sagt, att kämpa är inte grejen. Släpp taget, känn flödet – och plötsligt händer det.

IMG_55712

Kanske jag köper en Triss idag? Vem vet …

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

2 reaktion på “Plötsligt händer det …

    • Klart du ska läsa – blir jag antagen kommer ett signerat ex på posten så småningom 😉 Ville inte tagga, är rädd att alla andra vill ha min bästa testläsare så jag blir utan. Tjohooo …

Lämna ett svar till Carina Aynsley Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *