Lycka är svårdefinierbart. Wikipedia säger att det är en känsla av varaktigt behag, ett belöningssystem som används för att premiera ett leverne i vilket våra behov tillgodoses.

Jag tror vi alla har olika definitioner på det eftersträvansvärda och (kanske) frustrationsframkallande ordet.

Lycka.

En gång i tiden trodde jag att jag så småningom skulle bli lycklig. Leva nöjd, belåten och LYCKLIG resten av mitt liv. I dag vet jag att det är en utopi. Jag kan vara nöjd med mitt liv, glad och belåten åt det lilla och möjligen känna stunder och ögonblick av lycka. Men den där varaktiga känslan, den finns inte, har aldrig funnits och lär väl aldrig finnas.

Däremot är jag väldigt bra pÃ¥ att ta tillvara pÃ¥ det lilla här i livet. En stunds glädje över nÃ¥gons ord eller handlingar. Det behövs inte mycket för att göra mig glad, men det varar inte sÃ¥ länge. Ibland är det saker, ting och företeelser jag kan ta fram och känna behag/glädje/lycka över ännu en gÃ¥ng. Jag hoppas ni förstÃ¥r vad jag menar …

Att ha möjligheten att resa till Mitt Nepal ännu en gång ger mig glädjekänslor. Glad och tacksam.

Att flyga jämte regnbågen likaså. Jag är på väg till skatten. Eller kanske jag ÄR skatten?

Alla dessa ungar som ger mig Hallelujahmoments all the time. Alla twifies som mÃ¥ste tas. Alla ”Mam, look”, ”Mam, here”, ”Mam, remember?”.

En stunds avkoppling med väninnan, kortleken och ett glas vitt efter en jobbig dag i slummen är också ett slags lycka. Eller kanske tacksamhet, över att jag är där jag är.

Lycka är definitivt att ha en egen välkomstkommitté på Arlanda.

Att dricka vatten direkt ur kranen, andas frisk luft och dricka riktigt morgonkaffe.

Jag känner även lycka över att jag förmodligen snart åker till Nepal igen, det känns som om jag har mycket ogjort där ännu.

Tack Universum!

www.aynsley.se