Längtan. Ett vackert ord. Men visst kan det vara märkligt det här med vad man längtar efter, vad man önskar? Hela den lÃ¥nga, snöiga vintern längtade jag efter gröna gräsmattor, sol och värme. Och nog har vi fÃ¥tt värme allt, sÃ¥ mycket att det räcker och blir över. Men – eftersom människan sällan är nöjd sÃ¥ har jag (och Sveriges övriga befolkning) smÃ¥tt desperat längtat efter regn. Av flera orsaker, förstÃ¥s, men nu lämnar jag tragiska bränder därhän.

Sedan nÃ¥gon vecka tillbaka regnar det mest varje dag. Ibland ett dygns hällregn, andra gÃ¥nger en tillfällig störtskur. För att inte säga skyfall. PÃ¥ kort tid har gräsmattorna äntligen antagit en grön färg, hallonen är vattenskadade och grönsaksodlingarna i pallkragar formligen skriker: ”skörda mig nu!”. TrädgÃ¥rdsdynorna är snart utslitna efter alla de gÃ¥nger de tas in, torkas, tas ut, tas in, torkas och sÃ¥ vidare. Nu längtar jag desperat efter solen igen. Ska vi fÃ¥ mer sommar, bikini och bad innan vintern?

Är det alltid sÃ¥ att man längtar efter nÃ¥got annat? Typ, grannens gräsmatta är grönare? Är det människans natur att se fram emot nÃ¥got annat, nÃ¥got bättre eller mer attraktivt? Eller är det bara det rastlösa jaget som har svÃ¥rt att vara i nuet? Jag menar – även en regnig dag med muller frÃ¥n ovan kan vara väl sÃ¥ njut- och användbar. Det är dÃ¥ man med gott samvete rensar den där garderoben, äntligen packar upp de där flyttkartongerna eller ligger under filten och pillar sig i naveln. Men – nej. Jag tror att vi nordbor är sÃ¥ oerhört beroende av den korta sommar vi eventuellt fÃ¥r oss tilldelade att vi jagar den desperat. Och längtar.

Min man sade nÃ¥got intressant: ”motsatsen till längtan mÃ¥ste vara likgiltighet”. Är det sÃ¥? En mycket intressant tanke, men vad händer dÃ¥ med att leva i nuet? Att gilla läget, slappna av och lÃ¥ta själen ta nästa steg, inte den överhettade hjärnan. Ã…tminstone är det min tanke, att lever jag i nuet strävar jag inte efter nÃ¥got annat, längtar inte bort eller fram till ett specifikt mÃ¥l. Jag är bokstavligen här och nu. Inte är jag väl likgiltig för det? Jag som engagerar mig sÃ¥ djupt i det jag brinner för sÃ¥ jag nästan tar eld emellanÃ¥t?

Jag vet inte. Jag förstår inte riktigt. Kanske ordvalen är fel. Kanske tänker jag tokigt.

Det finns en annan slags längtan, som jag ser det. En allenarådande och allt överskuggande. Den efter någon som inte längre finns bland oss.

Under relativt kort tid har vi fått flera dödsbud, maken och jag. Bekanta och släkt på båda sidor har försvunnit från jordelivet, i olika åldrar och av olika orsaker. Vissa har vi aldrig träffat, men någon av oss känner i alla fall de efterlevande. De som lämnats kvar. I sorg och en oerhörd längtan och saknad. Kan de leva i nuet? Bara vara? När jag tänker närmare på det, försöker sätta mig in i situationen, kanske det är det enda sättet  man överlever denna ofattbara sorg och längtan? Man bara är, tar en dag i taget.

Nu kanske jag använder fel ord igen. Allt är en definitionsfråga och vi nyttjar vår vokabulär på olika vis. Det som betyder en sak för mig betyder något annat för dig. Hur som helst tror jag att jag menar att kontentan av dessa mina reflektioner är att vi kanske ska vara mer aktsam om livet? Mer rädd om medmänniskan? Kanske längta mer efter varandra nu, innan det slutgiltiga budet kommer?

Men nu, mina vänner, längtar jag efter mitt morronkaffe.