Kathmandu – dag 5/hopplöshet, misär och död

En dag som inte är så trevlig. En dag jag alltid gruvar mig lite inför. En dag som gör riktigt ont i hjärtat. Vi anländer till hopplöshet, yttersta misär och död.

De vi besöker ser det tydligen annorlunda, de välkomnar oss glatt, omfamnar mig och viskar i mitt öra. För dem är det livet som kommer. En mycket gammal, hopskrynklad kvinna stod med mina händer i sina, log, såg mig i ögonen och pratade. Om vad vet jag inte, jag antar att hon uttryckte någon form av glädje. Jag svarade, på svenska, och där stod vi och ”småpratade” en stund. Det kändes lite varmare i hjärtat sedan.

Vi är i Shantinagar, den enorma kåkstaden mitt i miljonstaden Kathmandu. Det sägs vara så många som femtontusen familjer som tagit sin tillflykt dit vid det här laget. Åtminstone enligt äldsten i den kristna lilla församling som försöker hålla liv i framför allt barnen i lägret.

Inlägget blir en fotopromenad och vi börjar i det hål i väggen där vi köper livsmedel, tvål och annat att ta med. Vår chaufför tar oss med till samma ställe varje gång, han säger att de är billigast där. Med 110% säkerhet får han provision på de enorma summor vi handlar för, men det må så vara. Vi skulle inte klara det här uppdraget utan hans hjälp. Enligt kvittot har vi köpt nästan femhundra kilo ris, olika slags linser och annat. Plus olja och tvättvål. Tack alla ni som lämnat ett bidrag till mig och Annica via swish och bank. Ni har definitivt gjort skillnad för en del av de här människorna i åtminstone fem veckor framåt.

Vi ringde in ytterligare en taxibil för att frakta varorna till Shantinagar. Vår chaffis har en sprillans ny bil, han vill definitivt inte förstöra den i förtid med ett halvt ton mat. Jag förstår honom.

Vi går från kyrkan och vandrar i lera och smuts förbi stinkande sophögar. Via en liten bro passerar vi den förorenade Baghmatifloden och byter riktning, tillbaka mot kyrkan. Området är enormt, vi varken vill eller hinner gå genom hela. Församlingsäldsten Nirmal och en nepalesisk ung kvinna är våra följeslagare, det är självklart inte helt riskfritt att gå här som rik, vit turist.

Som vanligt har jag svårt att ta upp kameran för att föreviga alla de barn och unga kvinnor vi möter och passerar. De har säkert inte något emot det, nepaleser brukar inte ha det, men mitt inre protesterar mot, låt dem behålla någon form av integritet. Jag smygfotar i stället och tar miljöbilder.

Så – låt bilderna tala.

sam_56382

sam_5625

sam_5629

sam_5633

sam_5636

sam_5651

sam_5644

sam_5646

sam_5645

sam_56592

 

sam_5657

 

sam_5663

sam_5661

sam_5670

sam_5672

Bye, bye – see you next year <3 <3 <3

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *