I dag har vi haft jordskalv. Jag satt uppe på ett roof top med ett par nepalesiska vänner, tjötade och drack kaffe. En av dem berättade just något om den andra stora jordbävningen, den tolfte maj. Då kom ägaren av restaurangen och frågade om vi kände skalvet alldeles nyss. Nej, det gjorde vi inte. Han kom utifrån och på marken kändes det men inte på roof top. Det var ju skönt det, men jag måste erkänna att mitt fokus på vännerna ersattes av ett något ängsligt stirrande ut genom fönstret, på hustaken på andra sidan buddhisternas stupa. Var det inte ett hus som svajade lite där? Eller huset bredvid – visst rörde det sig lite grand?

Mina vänner skrattade, men jag märkte att även deras blickar flackade en aning. Flera av dem har berättat för mig att det mesta återgått  till det normala efter naturkatastroferna i våras. Från att ha haft flera hundra efterskalv på ett månader så kommer det nu ett par i månaden, ungefär. Det säger sig självt,  man kan inte gå omkring och vara rädd för jämnan. Men de är på sin vakt. Ett skarpt, oväntat ljud får många att tystna, se sig omkring och sedan ler man och fortsätter prata där man avbröts.

Skalvet i dag var så litet  att man inte ens  nämnt det i Recent earthquake i Nepal-gruppen på Facebook. Tack och lov.

En timme senare skildes vi åt och jag gick en kora tillsammans med min kvinnliga vän. En kora är ett varv medsols runt den heliga stupan. Vi skildes åt vid avtagsvägen mot Tinchulee, kramades och sade att vi ses snart igen och sedan gick jag backen upp mot hotellet för de tre sista timmarna i byn för den här gången.

Från Tinchuleebacken finns en liten genväg, man viker av till vänster mellan två butiker och går på en stenlagd (nåja) gång som liknar en dålig trottoar. Den kan väl vara en meter bred och fyra motorcyklister var på väg in på samma lilla gång så jag stannade och väntade på min tur. Den sista mc-föraren i raden drog upp visiret och hälsade. Det visade sig vara en ung man ur den trevliga personalen på hotellet. Han log och frågade om jag ville åka med. Min spontana tanke var ”nej”. Jag har åkt motorcykel i Nepal förut, det är inte särskilt hälsosamt. Trafiken är tät, man får inte ha hjälm och vägarna är skitdåliga.

Så  tänkte jag – what the heck. Det rör sig om några hundra meter, jag har just överlevt mitt livs första (nästan icke-existerande) jordbävning och så älskar jag att åka hoj … Så jag sa ”yes, thanks” och hoppade upp därbak. Den unge mannen körde bra och när vi kom till hotellet svängde vi in på innergården och den uniformerade vakten gjorde honnör för mig som om jag skulle ha anlänt i limousin.

Tjooo … 

www.aynsley.se