Home Sweet Home, eller: När taket rasade in på flygplatsen i Kathmandu

Hemresedag. Mitt plan gick inte förrän 20.55 på kvällen så jag hade en hel dag på mig att uträtta de sista ärendena och packa i lugn och ro.

Apropå packning var jag lite nervös med tanke på mina inköp. Mina jätteväskor skulle bli helt fyllda, det förstod jag, men hur skulle det gå med vikten? Visserligen uppgraderade Qatar Airways mig till Silver Member efter nerresan, vilket innebär att jag numer får ta med 40 kilo i incheckat bagage, men …. skulle det räcka? Jag menar, jag har ingen lust att betala dyr övervikt på varor som ska säljas till förmån för sociala projekt.SAM_6463

SAM_4865

SAM_6511

SAM_6512

Vistelsen i Nepal har varit ovanligt lugn. Jag har inte flängt runt så mycket som jag brukar (och borde, kanske … ). Jag har inte varit till Pashupati och gatubarnen, jag har inte varit till nån skola eller förskola med kläder och leksaker, jag har inte … jag har inte … Men jag behövde tagga ner lite. Det har varit en intensiv höst och du kanske minns från mitt första inlägg att jag inte mådde så bra när jag kom ner. Så jag beslutade mig för att jag måste ha lite egentid den här veckan. Och på (kvinnligt?) vis sitter jag nu här och ursäktar mig för det, att jag inte gjort tillräckligt mycket. Visst är det larvigt?!

Efter frukost bloggade jag, packade i snigelfart och lämnade väskorna i receptionen för att ta den allra sista promenaden, för den här gången, ner till Boudha. Jag hade ett möte, mitt fadderbarns pappa ringde och ville ses.

SAM_6117

SAM_6249

SAM_5823

SAM_6514

Gotrollet ville lämna en present till mig och den andra sponsormothern, Anneli-Mam i Gävle. Jag våndades över att pressa ner ytterligare två jättesaker i mina redan överfulla väskor, men med lite våld gick det också.

Vi tog en fika på Flavors´, den lilla restaurangen i Boudhanath-området som anställer döva och kortväxta. Maten är för det mesta medelmåttig alternativt under medel. Jag har nog aldrig ätit nåt riktigt gott där, men går dit ändå ibland för att gynna stället som ger de funktionsnedsatta en chans till meningsfullt arbete. Förresten har jag tänkt att det kan vara en lysande affärsidé. Jag menar – det är många som tänker som jag, går dit av samma anledning. Och är man smart affärsman och startar upp i ett sånt här fattigt och underutvecklat land där konkurrensen är stenhård tänker man ”Vad vill turisterna ha? Vad kan jag ge dem för lite extra de inte får nån annanstans?” Många turister, västerlänningar, återkommer förmodligen på samma grunder som jag, man vill gynna nån som gör nåt bra för utsatta människor. Dels dövar man sitt eget samvete lite, dels stöder man dem för en billig penning.

På Flavors´ tog vi i alla fall en fika och min vän berättade att han var på väg till Tibets ambassad, för att söka nåt slags välgörenhetsstipendium till sin son, mitt fadderbarn. Det är nåt fattiga familjer kan få och innefattar, förutom skolavgifter, även kläder och skolmaterial. Det vore en välgärning om han kan bli beviljad detta. I så fall börjar sonen i tibetansk skola i januari. Jag väntar med spänning på resultatet av det mötet.

Så – tillbaka uppför Tinchuleebacken till hotellet och trädgårdsserveringen.

SAM_6520

Här satt jag och jobbade resten av dagen. Fotade en del av våra inköp, lade ut på hemsidan och skrev några timmar.

SAM_6470

SAM_6529

SAM_6465

Plötsligt small det i plåttaket. Det ljudet har jag hört många gånger under veckan, men att sitta så nära gjorde ljudet extra starkt. Jag frågade personalen vad det var och det visade sig vara fallfrukt.

SAM_6518

Avocado. Det är ett avocadoträd sticker upp genom hålet i taket. Tur att plåten tar emot, jag har då inte velat ha den där hårda frukten i huvet … 

SAM_6519

SAM_6523

Jag intog den sista måltiden. Det fick bli en kombinerad lunch och middag. Visserligen skulle jag få mat på planet, men förmodligen inte förrän framåt elvatiden. Denna rätt har jag aldrig ätit förut, vegetarisk korma. Som vanligt en röra av nåt slag, med blomkål potatis och en massa annat. Upphottad med curry och chili. Till det ett grönsaksris. Och jag lyxade till det med ett glas rödvin, för att fira hemresan. Vojne, så gott det var …

Så – klockan 18.00 pip blev jag hämtad av goda vänner som skjutsade mig till flygplatsen. Det är bra att vara ute i god tid, visserligen tar det inte mer än en kvart till flygplatsen, men i Kathmandu vet man aldrig vad som händer. Och mycket riktigt, trafiken stod helt still i Chabahill-korsningen, det var rusningstrafik och trafikpoliser kom så småningom ilande för att lösa upp propparna. Det tog närmare en timme att förflytta oss de få kilometrarna till Tribuhvan International Airport, men till slut var jag där. Sen skulle jag baxa mig in, fick tack och lov tag på en trolley, och köa till säkerhetskontrollen. Puh.

När jag så småningom kom fram till incheckningen gick jag till Business Class-kön. Såklart. Är jag Silver Member så är jag. Oavsett om jag bokat ekonomiklass (eftersom det är flera tusen billigare). Döm om min förvåning när jag i min hand fick ett passerkort till loungen. Jag hade ingen aning om att det fanns  en lounge på den eländiga, skittråkiga, asdyra, miserabla flygplatsen.

SAM_6538

Efter att ha fyllt i erforderliga dokument var det dags för passkontrollen … men vänta, vad är nu det här?

SAM_6537

Ange kön: man, kvinna, annat

Jaha, ja. I Nepal kan man ju bevars ha ett tredje kön; annat, en neutral könskategori.

I landet där man sätter pojkarna i skola för flickorna är ändå inget värda, där sonen ärver men inte dottern, och råkar hon ha moderna föräldrar som ändå låter henne ärva blir det lik förbaskat automatiskt mannens egendom. i det land där man säljer sina flickor som hembiträden och till bordeller. Kanske inte medvetet, men många gånger hamnar de ändå där. Flickorna anses arbetsdugliga från låg ålder. I landet där mannen, när han tröttnar på sin familj, helt enkelt ger sig av och skaffar ny fru och högaktningsfullt skiter i den förra.

I landet där man inte klarar av att hantera sina två kön, man och kvinna, där har man alltså sett sig nödsakad att införa ytterligare ett.

Jag har funderat en del på hur det här gått till. Om det stämmer vet jag inte, men jag har hört att det är välbeställda, unga män av hög kast som lobbat fram det här lagförslaget som Nepal var ett av de första länderna i världen att anta.

Jag undrar bara: varför?

En följdfråga: om en fattig ung man, självklart av låg kast, kommer till passkontrollen på väg till sitt slavarbete i Malaysia (jodå, så är det, varje dag flygs en nepalesisk ”gästarbetare” hem i kista från detta land) och har beteckningen other i sitt pass, vad skulle hända då? Jag har mycket svårt att tro att han skulle tillåtas detta. Och om en kvinna skulle vilja vara en other vågar jag inte ens tänka på följderna.

Nåja, jag är absolut ingen expert på det här området, det är mina egna reflektioner samt sånt jag snappat upp i samtal med andra och läst mig till. Men det upprör mig. Mycket. Ta hand om de två könen som redan existerar, föreslår jag.

Passkontrollen var det, sen loungen. Och plötsligt, för andra gången den här dagen, small det till bredvid mig. Men det var ingen avocado. Det var taket som rasade in.

SAM_6539

Eller, nåja, delar av det. Tack och lov fick ingen plattorna i huvet, men ni ser hur nära det är. Det stod två hinkar där, förmodligen har det regnat in och man har fått vattenskada.

SAM_6540

Så småningom kom en äldre man släntrande med sop och skyffel, ryckte på axlarna och började städa upp. Man får inte knäppa kort här inne, så mina smygfotade bilder från takraset är tyvärr inte så bra.

SAM_6543

Så var det loungen då, en trappa upp. Det är svårt att tro det är samma byggnad. Självklart finns här en servering, det är bara att ta för sig, men jag hämtade en flaska vatten och inget mer. Jag måste medge att jag mådde lite dåligt av att jäsa här uppe när terminalen är full av gästarbetare på väg till sina slavkontrakt i arabländer.

Nästa överraskning den här dagen: när det var dags att gå till gaten kom en ung man springande och gav mig en ny biljett. Jag hade uppgraderats till business class. Min första reaktion –  hur i helsicke visste han vem jag var? Den andra: jäsicken så häftigt att slippa sitta bak i det trånga planet. 

Men frågan kvarstår, mitt namn stod på den nya biljetten; hur visste han att jag var jag? Chansade han bara, tog en västerländsk kvinna som såg ut att resa ensam? Hm …

SAM_6544

En flygvärdinna mötte mig vid min plats med ett glas champagne i handen. Nu beslutade jag mig för att sluta vara motsträvig. Att dricka enbart vatten av sympatiskäl verkar aningen överspelat när alla på planet kan beställa skumpa eller whatever they want. Så nu passade jag på att njuta av lyxen för några timmar.

SAM_6545

Stora säten, hur mycket benutrymme som helst. Påfyllning av champagnen medan jag valde och vrakade i middagsmenyn. Eget bord med linneduk, porslin, metallbestick, små salt- och pepparkar. Vojne. Detta kan man vänja sig vid! Sätet går att fälla ner, till en säng, utan att man välter middagsbrickan för den som sitter bakom.

Jag bad en stilla bön om att bli uppgraderad även nästa etapp: Doha – Arlanda, eftersom jag visste att det planet skulle vara fullt och trångt. Men icke. Jag fick nöja mig med min plats 17F.

SAM_6549

SAM_6550

Däremot blev jag frukostuppgraderad. Efter att ha sett tre avsnitt av The Mentalist, spelat spel och sovit ett par timmar var det dags för frukost. En flygvärdinna frågade vad Carina wanted for breakfast: chicken sausage or strawberry pancakes?

Carina valde tveklöst pannkakorna. Den kycklingkorven är jag livrädd för. Huvva så äckligt. Det visade sig dock, när matlådorna delades ut, att medpassagerarna hade diverse läckerheter i sina frukostboxar; vegetariska röror och allt möjligt som såg gott ut. Men är man uppgraderad till pannkakor så är man … Kladdigt och sött var det, men jag var hungrig och åt med god aptit.

När vi närmade oss Arlanda gick en steward runt med ett papper och kollade våra sittplatsnummer. Tydligen stod jag på listan, för han ville veta hur Mrs Carina Aynsley hade uppfattat nattens resa. Mrs Aynsley svarade att den var lika njutbar som vanligt och sen var samtalet slut.

Puh, man får mycket uppmärksamhet som Silver Member, minsann.

SAM_6554

Arlanda. Äntligen, som Gert sa. Home, sweet home, som flickorna på barnhemmet i Gokarna brukar säga.

Nu återstod tullen och sen bara tåget hem till Sundsvall. Bara och bara, förresten, det är fem timmars resa det med, minsann.

SAM_6555

Tjänstemännen på Tullverket suckade lite när de insåg de skulle få lite merarbete denna arla morgon. Jag hade förberett med inventeringslistor, priser och växelkurser, men det dög inte. De förklarade för mig att egentligen skulle de ha möte nu, och att det här nog skulle ta flera timmar, varvid jag med ett strålande (?) leende tyckte att det var väl himla bra jag bokat om till ett senare tåg då. Sen blev jag satt att bläddra i deras hebreiska litteratur, medan de stod bredvid och såg på, för att leta efter tulltaxekoder, material och beståndsdelar …

Jag är väl inte Super-Carina för intet … näädå, femtio minuter senare hade jag betalat en ansenlig summa i tull och moms och befann mig småspringande mot tågstationen bredvid terminal fem, för att om möjligt hinna med tåget om tio minuter. Jag tänkte att jag kan i alla fall fråga om jag får ta det i stället för det senare tåget.

Språngmarschen gick bra, trolley och bagage till trots, en trevlig tågvärd lät mig ta det tidigare tåget utan avgifter och några timmar senare hämtade bästaste maken sin fru på Sundsvalls Central. Hemma stod en flaska champagne på bordet och fisksoppa hade förberetts till  välkomstmiddag. Underbart!

Jag skulle bara vila lite först.

Tretton timmar senare vaknade jag, vid fyratiden på morgonen.

Fisksoppan och skumpan smakade väldigt bra kvällen därpå.

DSC_0146

Tack för att du finns, älskade make!

 

 

www.aynsley.se 

 

 

 

2 reaktion på “Home Sweet Home, eller: När taket rasade in på flygplatsen i Kathmandu

  1. Ja, äntligen hemma igen!!!

    En stilla fundering… tak rasar in?!?! Varför händer det alltid dig?!? 😉
    PS. Bilderna blev jättebra ds

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *