Vi närmade oss Shantinagar.
Det enorma slumkvarteret i stadsdelen Sinimangal i Kathmandu. Detta är laglöst land – utan sjukvÃ¥rd, polis eller socialt skyddsnät. Den enda tryggheten verkar vara de tvÃ¥ kristna präster som jobbat här i femton Ã¥r. De har en liten, sliten kyrklokal som dessutom skadades vid vÃ¥rens jordbävningar.
Vi var nästan framme då vi hejdades av vägarbete.
Det var bara till att backa, vända och hitta en annan väg.
Äntligen framme. Prästerna stod ute och väntade på oss. God bless you.
Här håller de gudstjänst och söndagsskola (på lördagar, jag tycker det är så komiskt), utfodrar barn och vuxna en gång i veckan samt härbärgerar och försörjer tio barn.
Jag förstår inte hur de orkar. De lever på det tionde som dimper ner någonstans ifrån. Den kvinnliga prästen tar dessutom hand om ett par riktigt små barn som bor hemma hos henne, berättade hon.
Jag har som sagt varit här förut. Det griper tag i hjärtat ändå. De två hjältarna, prästerna, såg slitna ut.
De log, skrattade och lyste upp när de hjälpte oss bära in livsmedel, packa upp kläder och hygienartiklar.
Men när vi satte oss ner för att prata blev de grå med trötta ögon igen.
Medan vi drack te (som flickan på fotot ovan kokade över öppen eld) berättade prästerna om situationen där ute vid Baghmatifloden. I nuläget bor där fem till sex tusen människor. Det har blivit betydligt fler efter jordbävningarna. Många blev hemlösa och hade ingen annanstans än slumkvarteret att söka skydd i.
De gav oss också goda nyheter. Den oerhört smutsiga floden blir tydligen allt renare. Man har ett projekt där man städar bit för bit av den. Jag undrar bara om man till exempel slutat raka i likresterna i floden vid hinduernas heliga område, Pashupati? Men jag ville inte fråga.
Så var det dags för rundvandring i området.