Ge mig pinnen, tack!

Jag sitter på tåget mot Stockholm. Det har väl knappast undgått någon att jag numer bor på Plattan, alltså Sergels torg? Skämt åsido, Ajj La Vjoo har julmarknad och vi säljer nepalesiskt hantverk. Eftersom jag befinner mig i min lilla paviljong större delen av dagen och ägnar den övriga tiden till att planera nästa dag, fixa och styra om så kan man väl lugnt säga att dygnet just nu upptas av jul, jul, jul …

Och vad huvet är fullt av – ni vet. Tiden räcker inte riktigt till och bloggandet kommer i kläm. Ärligt talat skulle jag vilja skriva om något annat än den här förbaskade julmarknaden, det finns ett liv utanför Sergels torg också, även om det var ett tag sedan jag upplevde det. Så jag försökte tänka till. Vad engagerar mig? Vad brinner jag för? Vad retar upp mig? Och så gick jag in på ICA för att köpa en mineralvatten och när jag skulle betala fanns det där – rakt framför mina ögon.

Ge mig min pinne! Tack! Please! Bitte!

th94I15CR8

Jag och många med mig lägger reklampinnen, varuavskiljaren eller vad du vill kalla den, på bandet för att undvika sammanblandning av olika kunders varor. I slutänden underlättar jag alltså kassörskans jobb. Jag menar, nästan utan undantag suckar hon när man ropar ”Nej, det är inte min vara” och hon måste göra en retur. (Och ja, jag vet att det finns manliga kassörer, men de flesta verkar vara kvinnor.)

VARFÖR tar kassapersonalen sedan (så gott som alltid) köpinnen försiktigt, försiktigt mellan fingrarna och lägger sedan ner den, ännu mer försiktigt, i där för avsett metallspår? Följden är att nästa kund inte når den och måste fatta ett av följande beslut:

  • strunta i pinnen och plocka upp varorna på bandet ändå och därigenom dra på sig kassapersonalens irritation och sura miner
  • klättra upp på bandet för att hämta en de avskiljare kassörskan ömt vårdar, vilket kan medföra både ryggskott och fallskador.
  • be kunden framför, eller till och med framförframför att kasta ner ett par pinnar
  • eller gör som jag – säg sådär lagom högt att ojdå, nu finns det ingen köpinne igen eftersom kassörskan satt sig på dem.

Resultatet av det sistnämnda förslaget är antingen att personen i kassan slänger pinnen efter en eller att denne låtsas som om man inget hört och håller ännu hårdare i det man verkar tro är sin egendom.

img_0694_142917158

G e  m i g  m i n  p i n n e!

mammafint_hand_ica_1_forweb

En öppen fråga till dig som jobbar i kassan: Varför? Är den din privata som du inte vill låna ut? Är den lika helig som en av Indiens kor och ska behandlas varsamt? Eller vad är orsaken?

referens_angla

Snälla, snälla, snälla … skjut ner min varuavskiljare för sjutton gubbar. Den måste väl ändå vara betald och inräknad i min matnota? Jag funderar faktiskt på lite CO (civil olydnad) nästa gång jag handlar – når jag inte min pinne så tänker jag drista mig till att strunta i den. Vad sägs om det tilltaget?

untitled

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

4 reaktion på “Ge mig pinnen, tack!

  1. Haha! Jobbar visserligen inte i kassan, men min teori är att där inte finns tillräckligt med många pinnar… För ligger det en där redan så skjuts den bort när kassörskan lägger dit pinnen, och du kan då nå en pinne, inte nödvändigtvis just den pinnen som kassörskan la dit utan den hon la där tidigare…. En annan aspekt till följd av detta är att jag har läst någonstans att dessa pinnar brukar få fötter… Med andra ord, det finns folk som helt sonika har dessa pinnar hemma, kanske för att kunna köa till duschen, eller för att vänta på sin tur vid matbordet, vad vet jag!
    Källa: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19028337.ab

  2. Har tänkt likadant. Varför kan dom inte skjutsa ner den där pinnen med ett jehu så dom hamnar längst ner. Jag brukar, när jag är framme, ta ett rejält tag om pinnen som hon bara lagt i skåran och skjutsa till ordentligt,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *