En ödesmättad söndag

Ett tag sedan jag bloggade nu. Igen. Men vi – maken och jag – har packat upp, prickat av, prismärkt och hängt cirka tusen plagg till kundbeskådande. Ett mycket tidsödande och drygt jobb, jag lovar.

Men det är snygga grejor! Och det finns något för de flesta, anser jag, oavsett ålder och storlek. Här har jag ett par kritstrecksrandiga, smala byxor samt en urläcker knytblus. (Kuriosa: Sara Danius har gillat detta foto  på Facebook)

Nu är jag redo! Nu jäklar kör vi! Pelle i botten, klackarna i taket eller vad du vill, fram till andra advent ungefär.

Vad mer då? Ja, jag har hittat ett nytt guldkorn i hotellväg. En enklare variant, bra pris men en bra bit utanför Gävle centrum. Nyrenoverat, tyst och lugnt med störtskön säng. Rekommenderas. Dessutom byter de namn på sina gäster.

Underbart  jag har ett nytt alias!

Jag har varit på mitt livs första torgmöte. Egentligen skulle jag vilja vara politiker, men jag har för lite tid, alltför dålig verbala argument och bristande tålamod. Dock anser jag detta val så oerhört viktigt, men ack så sorgligt. Jag kan helt enkelt inte förstå hur så många i vårt land väljer eller funderar på att välja fram ett enfrågeparti som står för rasism och nazism. Jag kan för mitt liv inte förstå. Jag har hört argument som:

Men du tror väl ändå inte att de kommer att starta koncentrationsläger här i Sverige?

Det är Jimmie Åkesson jag röstar på, inte nazisterna. 

Det finns bara ett parti, ut med invandrarna. 

Bland mycket annat. No comments. Vi har yttrande- och valfrihet i Sverige (åtminstone ett tag till), och jag älskar såklart vår demokrati. Jag har läst deras partiprogram (och andras, förstås) och anser det vara blaj-blaj, en önskelista nio miljoner svenskar kan skriva under på. Populistpolitik.

Vad jag tycker SD-väljare ska tänka på är hur de vill utarma kvinnors rättigheter, genom t ex att sänka gränsen för fri abort, minska pappaveckor med mera. Såg ett bra inslag på sociala medier häromdagen där någon ifrågasatte hur så många kvinnor kan rösta bort sina egna rättigheter.

Jag har vänner och bekanta som är och har varit politiker runt om i landet, de har skrämmande saker att berätta, någon har blivit hotad av SD i samband med förra valet när man uttryckt en negativ åsikt om partiet. En annan berättar hur partiets representanter verkar ha satt i system att gå emot i stort sett varje fråga som skall beslutas om i fullmäktige, bara för att man kan.

Hur som helst – jag är lika förvånad över att Trumph valdes som president i USA, men han är ju folkvald även han. Jag har i alla fall gjort vad jag kan, tagit ställning genom att för första gången gå med i ett parti som betalande medlem. Och varit på torgmöte, som sagt.

Med det parti jag anser vara humanistiskt och småföretagarvänligt. De vill flytta skolorna från kommunen tillbaka till staten, de vill införa enklare jobb så arbetslösa svenskar och nytillkomna svenskar snabbt kommer ut i arbetslivet. Bland annat.

Det blir en ödesmättad söndag. Men livet  kommer att gå vidare, som vanligt, oavsett valresultatet. Och Pamela Astley fortsätter köra sin Seniorshop.

 

 

 

 

 

2 reaktion på “En ödesmättad söndag

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *