Fixade mitt visa i går eftermiddag (lokal tid) i ankomsthallen på Tribhuvan internationella flygplats i tjugofem graders klibbvärme. Kön var kort och det gick med rekordfart.

Efter att jag betalat avgiften på tjugofem dollar, lämnat ett osnyggt gammalt foto och besvarat de sedvanliga frågorna om vad jag ska göra i Nepal och hur många barn jag har fick jag tillbaka mitt pass med den lilla, men ack så nödvändiga klisterlappen i. Jag försökte mig på ett litet skämt – skitdumt – och frågade om det är garanterat jordbävningsfritt kommande vecka. Mannen bakom disken drog inte ens på munnen.

”Det är inte jordbävning du ska vara orolig för, det är den politiska situationen.”

Landet har fått en ny konstitution. Nepaleserna i gemen är glada, man har väntat i tio år. I det södra grannlandet Indien är man inte lika road. Varför har jag inte hunnit förstå ännu, mer än att det finns punkter man är missnöjd över, bland annat om religion.

Indiens missnöje tar sig uttryck i blockad. Man har, enligt uppgift, stängt gränsen och det börjar bli svårt att få tag i bensin och förnödenheter. Jag blev förvarnad redan hemma i Sverige om att min vän inte kunde komma och möta mig på flygplatsen eftersom den lilla bensin man har måste finnas kvar vid ett eventuellt nödläge. Taxichauffören som hämtade mig, pålitliga N, berättade att han köat många timmar vid en statlig mack för att till slut få köpa tio vansinnigt dyra litrar. Bensinen kostar etthundrafyra rupees per liter, cirka åtta kronor.

Han visade mig nummerplåten på bilen med slutsiffra två, vilket innebar att i morgon (i skrivande stund i dag) skulle han få möjlighet att tanka igen och kommer inte att ha möjlighet att köra mig någonstans eftersom han inte vet hur många timmar han måste köa på macken. Bilar med slutsiffra tre får tanka dagen därpå.

Blockaden betyder även att förnödenheterna börjar sina. På vissa håll börjar varor ta slut och läget känns allmänt prekärt.

För mig personligen betyder det att veckans tajta schema redan spruckit eftersom det är svårt att hitta transporter. Vår käre taxichaffis meddelade visserligen att jag är hans högsta prioritering den här veckan, han kommer inte att ta några andra körningar, men vi måste planera så bensinen räcker till och från våra resmål.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är inte lätt att vara nepales.

Hur som helst tar jag visautfärdarmannens ord på allvar och oroar mig inte för jordbävning. För säkerhets skull står ändå en liten väska packad vid ytterdörren, bredvid skorna. Pass, pengar, vatten, godis och nötter samt lite kläder. Men jag ber till Gud och Universum om att den ska få stå där orörd hela veckan.

www.aynsley.se