Tack Universum för Mariekex!

Det blev en lång dag och tidig kväll med tidsförskjutningar och transit. Det var förhållandevis kort transittid i Doha, Qatar, men sedan blev vi rejält försenade på grund av incheckade passagerare som aldrig boardade planet och vi måste vänta medan man lyfte ur deras väskor. Jag undrar alltid – varför? Blev någon sjuk, efter att man checkat in sina väskor? Blev man berusad i en av flygplatsens barer och tappade bort boardingkortet? Hittade man helt enkelt inte gaten och inte hann dit? Jag lär aldrig få veta. Men att vi blev försenade till Kathmandu, det vet jag. Jag hade bett hotellet fixa en taxi till mig för att slippa strul när jag anländer ensam och hotellpojken som skulle eskortera mig hade väntat i mer än två timmar, stackaren.

Jag köade i en och en halv timme för visum, trots att jag hade papperen klara redan i Stockholm, sedan säkerhetskontrollen där jag bokstavligen nästan fick slå mig fram bland kinesiskor och nepalesiskor som bestämt sig för att de skulle passera mig i kön. Vi var så sena ner från övervåningen att till och med bagagebandet slutat rulla. Fördelen med det var att jag slapp vänta den obligatoriska halvtimmen på att det skulle BÖRJA rulla. Man hade helt sonika ställt ut hundratals väskor på golvet och jag fick gå runt och leta mina.

När jag så småningom kom ut ur flygplatsbyggnaden stod där ett femtiotal välkomstkommitteer, researrangörer och taxiförare på andra sidan vägen i den stipulerade lilla kuren med sina A4-lappar med namn på väntade passagerare. Det var tji att försöka se vad där stod på deras skyltar i skymningen så jag rullade med min stora bagagevagn och ställde mig helt enkelt bakom hela skaran och ropade ”Shambaling hotel? Shambaling hotel?” och strax kom där en pojke så glad att äntligen kom hon, tanten. 

Det mesta är glömt när man äntligen får se bergen i det vackra skymningsljuset, eller hur?

Trafiken var enorm och lättade inte ens sedan vi svängt av på ”lillvägen” mot chowket. Vägarna är till och med sämre än jag minns dem, monsunregnen måste ha farit väldigt illa med dem denna höst. Kära maken, gnäll inte fler morgnar över groparna på byvägen där hemma, det är ändå bara ett par hundra meter och vägen är åtminstone inte lappad med tegelsten.

Äntligen, äntligen framme vid älsklingshotellet! Shambaling Boutiqe Hotel, med dess tibetanska touch och vänliga atmosfär. Mitt i den röriga, stinkande smeten ligger denna lugna oas där jag kan landa, ladda och komma igen. Maten är förhållandevis dyr för att vara Nepal och jag har inte råd att äta här varje dag, men å andra sidan ser de till att vi gäster inte blir sjuka av deras råvaror och livsmedelshantering.

Jag packade upp mina väskor och åt en tidig middag, Veg Pakhoda (typ friterade grönsaksbiffar) med chilisås och en liten, kall öl.

Jag satte mig med datorn i sängen och tänkte ägna någon timme åt att skriva och sortera foton, men vaknade – fortfarande sittande – vid midnatt och bestämde mig för att skrota det projektet. I stället vaknade jag nu, utvilad och pigg, strax efter klockan sex och funderar förväntansfullt över hur dagen och den kommande veckan kommer att se ut. Ett ganska stort irritationsmoment är dock att min nepalesiska telefon bestämt sig för att lägga av. Den fungerade när jag for hemifrån, men startar inte nu. Så jag har inte ett enda telefonnummer och ingen kan nå mig. Hm, får fundera på det också. Under tiden dricker jag mitt morgonkaffe och käkar några medhavda Mariekex.

Tack Universum för Mariekex!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Lång natts färd mot dag

Det är en lång resa, trots att jag planerar den väl. Jag flyger alltid med Qatar Airways och deras resesystem med olika priser, prisklasser, bonussystem och poäng är en djungel. Jag hade tur denna gång, bokade i väldigt god tid och fick resan flygresan till kanonpris och med en lagom transittid i Doha, Qatar (där man alltid mellanlandar). Väntetid 2,20, inte för länge och inte för kort, ifall föregående plan är försenat. Hamad International Airport är enorm och det gäller att veta åt vilket håll man ska småspringa.

Efter ett supertrevligt dygn i Stockholm med make, goda vänner samt en hel del lyx och flärd var det dags att äntra flygbussen mot Arlanda och terminal 5. Maken följde med, ville se till att jag kom ordentligt ombord innan han i sin tur äntrade Norrlandståget.

Sträckan Arlanda – Doha var helt okej. Planet var inte fyllt och jag hade två sköna säten för mig själv. Hann se ett avsnitt av en amerikansk deckare innan middagen anlände och sedan ägnade jag en stund åt Aretha Franklin och manusredigering innan jag somnade.

Det är alltid jobbigt att komma till Doha med dess transitbussar som tar evigheter innan man når terminalen. Sedan får man gå, gå och småspringa för att komma till gaten där man boardar nästa plan.

Doha – Kathmandu var inte lika behagligt. Den sträckan brukar vara överfylld med nepaleser på väg hem efter gästarbete i diverse arabländer. Den här gången var där nästan bara västerlänningar samt en hel del svenskar. Vissa av dem verkar helt sakna resvana och agerar hur fånigt som helst.

Det här flottiga huvudet hade jag framför mig i drygt 4,5 timme. Inte särskilt trevligt, varken håret eller dess ägare. Jag drar inte den storyn nu, nöjer mig med att jag, som tur var, hade en trevlig nepalesisk affärsman i sätet bredvid mig, annars har jag gått i taket över det svenska, barnsliga och uppenbart icke resvana paret framför oss. Av mitt tillfälliga resessällskap fick jag, förutom en dos tålamod, en del tips och idéer och självklart ett visitkort med uppmaning om att höra av mig. Träffar man en nepales förväntar de sig att man ska hålla kontakten.

Men allt har en ände, så även jobbiga flygresor.

Välkommen till Nepal, Kathmandu och Himalaya!!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Superhjältar

De är nog en skara smarta människor, mina kommande arbetskamrater. Alltså de på Vängåvans Bokhandel, där jag ska börja jobba när jag kommer hem från Nepal.

Någon här talar om för sina medarbetare vilka superhjältar de är. Underbart, tycker jag och faktiskt en idé att ta efter! Varför inte sätta upp en bubbla på sin egen badrumsspegel, med hur underbar jag, hur supersmart och fantastisk jag är?

På Scandic CH i Gävle har man satt fast små lappar på kortdragarna så kunden inte kan missa budskapet när man betalar med sitt kort ”så snygg du är idag” och andra positiva tillrop. Härligt initiativ!

Mina egna superhjältar för dagen är vänner, bekanta och främlingar som varje månad betalar en slant för att några flickor i Kathmandu, Nepal (ett av världens fattigaste länder) ska ha möjlighet till skolgång. De skickar dessutom med presenter (leksaker, t-shirts, målarblock, modellera och annat skoj) till barnhemmet och ”sina” tjejer när jag åker ner. Framför allt skriver de personliga brev och låter flickorna ta del av sitt vardagsliv och se foton på familj, jobb, husdjur, natur och miljö. Jag minns när jag jobbade som volontär på barnhem utanför Kathmandu hur värdefulla de här personliga hälsningarna var. Barnen sparade inte bara brev och foton, även kuvert, etiketter och snörstumpar stoppades i små lådor som skatter.

Stort tack även till er (som inte vill bli namngivna offentligt) privatpersoner och företag som skickat med småsaker till tjejerna, tandborstar och en extra slant. Superhjältar, verkligen! Ingen kan rädda alla, men tillsammans kan vi i alla fall hjälpa en flicka eller två till ett värdigt liv. TUSEN TACK!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Superdiwor och Bokhandlar-Bosses skumpa

Första stoppet mot Kathmandu blev inte Doha, Qatar, denna gång. Nej, maken och jag tog tidiga tåget till Stockholm för ett dygn att umgås och träffa vänner. En skön start på de kommande tre, betydligt mer spartanska, veckorna.

Torsdag kväll: efter flera timmars kämpande med packning och begränsning till 30 kilo: fadderbrev och presenter, hikinggrejor och kläder, skor, gåvor och allt jox var vi förtjänta av vitlöksgratinerad hummer. Eller hur? Vardagslyx big size.

Som sagt, tidig morgontimme. Först med bil dit vi kan parkera bilen något dygn, sedan buss till järnvägsstationen i stan för tågresan till huvudstaden.

Incheckning på hotellet och golunch med vacker utsikt.

Visst, lite byggen och sådant, men om man lyfter blicken så visst är det tjusigt med Stockholms ström och Gamla Stan!?

Tyvärr hann jag inte avsluta och färdigställa alla åtaganden innan jag åkte, men visst är det praktiskt att kunna ha kontoret ”på fickan”? Eller åtminstone i handbagaget. Tre timmars administrativt jobb uppe i loungen var perfekt, med croissanter, tomatjuice och den vidunderliga utsikten. Jodå, maken ser bra ut han också, men det var främst utsikten från de stora fönstren jag syftade på.

Men nu fick jag allt rappa på, fina väninnorna annonserade sitt besök.

Båda är faddrar till flickor i Kathmandu och ville överlämna brev och presenter till ”sina” tjejer. Och jag tyckte tillfället var gyllene att äntligen sprätta champagneflaskan jag vann på Sverigeförfattarnas Litteraturkryssning i april. Det var där jag vann novelltävlingen med tema ”författardrömmar” med Berit Rings ambitioner och möte med Bokhandlar-Bosse. Detta genererade alltså en butelj av denna ädla dryck.

Men nu är den slut! Blir till att knåpa ihop nästa novell nu då, så jag får lite mer skumpa.

Kära vännen Annica ville absolut ha ett foto av sina berömda författarvänner, eller, nej det var inte så hon sa? Författardivorna, uttryckte hon sig. Okej, vad gör man väl inte för sin stund i rampljuset? Vi bjuder på Siwan och Diwan. Och ja, det är maken som vilar öronen från oss i bakgrunden.

Men nu – några timmars sömn för mer kontorsjobb lördag innan det är dags att checka in på Arlanda! Lite resfeber börjar jag allt att få.

 

 

www. aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Svampigt värre!

Tjejen från Ramsele är på besök. Ni vet, hon som jag hälsade på förra veckan och yogade och mediterade med. Nu var hon på väg söderut för att hälsa på barn och barnbarn och hade tack och lov tid att även tillbringa ett dygn med mig

Första kvällen var det förstås ett väldans fjäsk. Det brukar vara det när det kommer gäster. Hasselbackspotatis, kyckling och trattkantarellsås.

Morgonen därpå ägnades åt morronkaffe, morronmeditation och morronyoga. Visst låter det härligt? Det var det! Efter morronfrullen knallade vi till morronskogen för att plocka trattkantareller.

Om vi hittade några trattisar? Jodå, tack!

 

Även några gulingar, faktiskt.

Oj! Är det månne en björn som vatt i farten??

Men? Hoppsan! Är grinden stängd och låst? Den var öppen när vi kom dit ett par timmar tidigare. Jag har blivit – nästan – inlåst förut, klicka här för att läsa just det blogginlägget. 

Det ordnade sig! Grinden var inte låst, det var bara att lyfta haspen, öppna och gå ut. Och sätta tillbaka haspen, förstås.

Snart var vi hemma och det tog ett par timmar att rensa svampen.

Och sedan var det dags för middag. Igen. Idag nepalesiskt käk: Dal Bath. Ris och linser med grönsaksröra. Plus lite kyckling. Mums. Vi måste ju förbereda oss inför resan …

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Yoga, here I come!

Jag skulle åka till fina vännen i Ramsele för ett par dagars yoga- och meditationsläger. Det är bestämt sedan länge och en halvtaskig rygg motiverar mig bara ännu mer. Träna för sjutton, Tant Halvfet och Slapp. Förhindra ytterligare utbrott från en grinig rygg!

Resan bestod av buss 331 halva vägen och sedan bli upphämtad av vännen. Men en halvtimme innan avfärd fick jag ett telefonsamtal. ”Nej, jag hämtar dig inte, du får åka buss hela vägen.”

Är vännen lite kinkig, undrar någon säkert. Nejdå, inte alls.

Detta var orsaken. Första snöovädret. Så det blir buss, med byte i Sollefteå. Nu sitter jag och beundrar det svenska höstlandskapet och reflekterar över kontrasterna i Nepal.

Vi har åkt genom snöblandat, solsken och hällregn. Inte alls att likna vid monsunen i Nepal som inte verkar ge upp i år, men ändå.

(Bilden lånad från internet)

Män nu läll har eländet startat. Hej, busschauffören, nu jobbar jag med tillit, tillit, tillit.

Och, nej, vi är inte fler än så här, fyra passagerare sträckan Sundsvall-Sollefteå. Lönsamt? Visst.

Och, jo tack, resan gick bra.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sveriges vackraste stad

Jag har bloggat om det förut (länk här). Den stora skylten före avfarten från E4 till Sundsvall: ”Sveriges vackraste stad”. Inramad av industriskorstenar och annat tjusigt. Vore jag bara ”förbipasserande” skulle jag nog inte komma på tanken att svänga av.

I det förra blogginlägget skrev jag ”Flytta skylten”, men nu har jag en bättre idé. Ändra texten! Skriv i stället ”Sveriges vackraste innerstad” så blir jag allt lite nyfiken och bortser från smuts och alla skorstenar. Det kommer ju liksom bättre tider efter avfarten.

Och apropå ingenting. För några dagar sedan kom jag med förmiddagståget från Stockholm. Jodå, det är nödvändigt med renoveringar, om- och nybyggnationer ibland, men jag fick stanna upp ett ögonblick och fundera på vart tåget tagit mig? Kathmandu, Nepal?

Nej, just ja … Sveriges vackraste stad. Jo, jag vet, det blir bättre så småningom.

Det första jag ser när jag klivit av tåget på Sundsvalls Central och kommit av perrongen

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att landa och ladda

I mitten av veckan behövde vi en ”vilodag”. Det är många intryck och mycket känslor, ibland är det tvunget att landa och ladda.

Sedan vi varit på KAT behövde vi definitivt rensa hjärna och kropp från intryck och ledsamheter. I samband med att vi åkte till Thamel och LocWom för ytterligare en donation av Sanitary Pads till unga kvinnor (tack våra generösa vänner!) besökte vi en av områdets oaser, Kathmandu Guest House, för att njuta en stund i solen och inta något läskande.

Vi har promenerat en hel del i Kathmanduhettan, ätit gott och upptäckt nya platser.

Man har smällt upp en Supermarket mitt i Tinchuleebacken!

Flera nya hotell, av den lyxigare sorten, har poppat upp här och där. Ett av dem hittade vi också i Tinchuleebacken och var självklart tvungen att kolla in.

Fantastiska vyer från rooftop.

Vi blev kungligt mottagna och den unga kvinnan i receptionen såg sin chans att ragga upp rika turister, det vill säga oss. Om hon bara visste … Hur som helst fick vi en visning av hotellet med dess lyxiga rum och sviter. Priserna ligger på 40USD och uppåt. Väldigt billigt med våra mått mätt, alltså. Som litet bevis på vår uppskattning fördrev vi en timme i deras takservering och hjälpte upp Nepals BNP genom att beställa varsin lokal öl.

Boudhanath, den heliga stupan. Ett av de bästa ställena att ladda batterierna på.

Tinchulee chowk

Byarna har i regel en/ett chowk, typ en vägkorsning, mötesplats, med ett pipelträd. Här sitter folk och umgås och det är en bra riktpunkt när man beskriver vägen för någon ”ta till vänster vid chowket” …  Vackert är det!

Så var det det där med elledningarna då. Man upphör aldrig att förundras och fascineras över hur man överhuvudtaget kan ha någon el i det här landet.

Daal Bath, en av Nepals nationalrätter.

Mat måste man ha. Vi har ätit så himla gott den här veckan och även blivit bjudna på lunch och middag på barnhem och av vänner.

Hur gott och härligt det än är påverkar det vår bakterieflora. Vi har alla känt av våra magar på olika vis och det har gått åt en del medikamenter.

Det är tur det finns bot och lindring när det är så mycket vi vill provsmaka och käka 🤣

 

 

 

 

 

 

 

 

Hjältarna på KAT!

Så var vi äntligen framme vid Kathmandu Animal Treatment Center. Puh, vilken dryg vandring.

Äntligen!

Jag har besökt KAT några gånger förut, men aldrig varit här. De fick så mycket klagomål från grannarna på förra stället så de köpte mark här, eftersom den var det billigaste de hittade. Och sedan har det byggts.

Kolla in handbromsen på djurambulansen, en sten under bakhjulet.

Förstärkning pågår. Det hade regnat så mycket kvällen innan att man var rädd slänten och huset skulle rasa.

Volontären Ben berättar om verksamheten på KAT

En engelsk volontär välkomnade oss och berättade om verksamheten. På KAT tar de emot djur som farit illa och de åker även runt i Kathmandu och steriliserar hundar. Det kryllar tyvärr av gatuhundar i den här staden.

De får in djur som barn tänt eld på. Jo, det är sant. De får in valpar någon hällt kokande vatten över. Jo, det är sant. Man får in hundar som fått yxhugg rakt över ryggen. Allt är sant. Allt och lite till. Människan är det grymmaste djuret på jorden. Det skriver nog de här volontärerna och veterinärerna under på. Just den här killen vi pratade med berättade att han åker snart hem till England. Han har svårt att vara kvar för det är väldigt jobbigt känslomässigt, han orkar inte.

Jag har gått rundvandring förut, fotat, hälsat på och filmat hundar. Idag orkade jag inte. Det var för hett och jag vill inte se det jag får mardrömmar av.

Vi träffade i alla fall några valpar man letar nya, snälla hem till.

Och några katter. Många i Nepal är lite smårädda för katter, eller birralo som det heter på nepali. Vissa anser dem till och med vara demoner.

Jag hade inte tänkt ge något bidrag till KAT den här gången utan ge allt till barnen. Men jag ändrade mig. Även KAT fick ett litet sponsorbidrag. En piss i Mississippi i sammanhanget, men många bäckar små, etc. Just idag är volontärerna på KAT mina hjältar. Vill även du, kära läsare, göra något litet för djuren och deras hjälpare går det alldeles utmårkt att göra en egen donation. Gå in på deras Facebooksida via denna länk och läs mer om den förnämliga, men slitsamma verksamhet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hiking in Himalaya

Vi skulle besöka KAT, Kathmandu Animal Treatment Center. Det fantastiska djursjukhuset som drivs enbart av sponsorer och djurvänner. Här jobbar volontärer från flera världsdelar.

Vägen hit var lång och mödosam. Vår taxichaffis vägrade köra hela vägen och det förstod vi mycket väl. Han har en relativt ny bil han är mycket rädd om. Så vi bestämde en mötesplats och klockslag och gav oss sedan av till fots. Det visade sig bli rena rama hikingen!

Med vackra vyer, förstås!

Längre än hit ville inte chaffisen köra 😁

Sedan bar det uppför.

Och nedför.

Och uppför.

Det var vindstilla och 30-35 grader. Faktiskt olidligt. Vi gick och drack, gick och drack.

Äntligen!

Äntligen framme!

Fortsättning följer.