Äntligen

Två år och fyra månader. Så länge sedan är det jag besökte Nepal senast. Vi skulle ju ha åkt i januari, men blev sjuka. Så vi bokade om till en ganska dyr penning och är nu ÄNTLIGEN här igen.

Hej Universum!

Vi landade i 35-gradig värme. Vår förbeställda taxi fanns inte på plats, men det ordnade sig snart med hjälp av engelskspråkig, serviceinriktad nepales som ringde upp vårt hotell och sedan tog på sig körningen. Snabbt och smidigt. Sådant gillas i det här, många gånger långsamma och något tröga landet.

Trafiken är kaotisk, som alltid

Nepalesisk ”tapas”

Första dagen gick åt till att sova, vänja oss vid värmen, äta vansinnigt gott, sova, njuta av det lokala ölet Everest och sova igen vid 19.30-tiden.

Fortsättning följer. Namaste! 🙏🏻

 

Alla borde få dansa med jultomten. God Jul, världen!

Jag älskar julen! Verkligen. Men min upplevelse är att det brukar vara samma sak varje år: inköpsstress, jäkt och tidsplanering. Planen är självklart att så småningom få relaxa i julstämning med nära och kära, njuta av andlig och materiell spis och landa i julefrid. Eller hur? Men brukar det lyckas? Jag vågar mig på en gissning jag tror gäller många: NEJ! När julafton gör sitt intåg är vi fortfarande uppstressade och i farten. Allt vi förberett ska fram på bordet, hungriga och förväntansfulla gäster trakteras och det snapsas och det är julklappsutdelning och en och annan högljudd besvikelse över nyss nämnda klapp och Kalle Anka på teve och möjligen något sällskapsspel och mer gotter och så ska det ätas igen framåt kvällskröken.

Visst är det skojigt med en fartfylld julafton och naturligtvis att träffa familj och/eller vänner, men det brukar inte ge stillhet och frid i sinnet och lugn i själen. Möjligen efteråt, men då ska det ju städas undan först. Hm.Under mitt snart femtiosjuåriga liv (va? Kan det verkligen vara möjlijgt???) har jag dock upplevt ett par julaftnar som gett mig den största tillfredsställelse. Som givit själen gotta att knapra på och njuta av, inte bara mun och mage.

Den första härrör sig från år 2009. Jag drev städfirma på Koppargårdens 55plus-boende i Ljusdal och när jag satt på kontoret kom ofta boende för att prata bort ett par minuter. På kvällarna gick rullatorrallyt utanför lokalen – man tog en promenad i korridorerna för att fördriva tiden. Jag var själv ensamstående och fick en idé om att fira jul där med de här människorna som – många av dem – annars skulle sitta helt sjläva på julaftonen? Min mamma har jobbat i hemtjänsten under många år och när jag nämnde idén för henne, beredd att bli utskrattad, sade hon att hon själv haft samma dröm, att göra något för andra just denna helg som är tiden för gemenskap  och omtanke.

Vi lade ner ett helsikes jobb, rent ut sagt. Mamma fick för sig att själv fixa hela julbordet –  pust – och det gjorde hon med den äran. Själv hade jag mer än fullt upp att tigga pengar, fixa sponsorer och ordna julklappar, deala med hyresvärd, lokal press och så vidare.

Julaflton på Koppargården, 2009 (fotot lånat från Lions)

Det kom cirka 35 gäster. Det var en intensiv, arbetssam och helt underbar dag, julafton år 2009. Så många lyckliga och julfirande människor. Musikduon Vi Två från Hyttebo i Färila erbjöd sig att spela gratis hela eftermiddagen, de hjälpte till att ge våra gäster en fin jul och bjöd in till allsång med mera. Jag minns att jag frågade en av ”mina” tanter, Karin, som synbart diggade och njöt, men var gravt hörselskadad, om hon verkligen kunde höra musiken.

”Nej”, svarade Karin med ett lyckligt leende. ”Men jag känner rytmen och jag är så glad i dag.”

Tår i ögat.

Vi Två underhöll med härlig julmusik (fotot lånat från Lions)

Det som var menat som en julgest mot de som satt ensamma under julen blev plötsligt till något mycket större: representanter från Lions höll tal, Ljusdalsposten fotograferade, jag blev intervjuad av Radio Gävleborg.

Länk till Lions

Länk till Ljusdalposten

Det är jag i tomteluva längst upp till höger (fotot lånat från Lions)

Det verkar kanske som om allt var frid och fröjd, men naturligtvis hade vi också gäster som inte var särskilt nöjda – det kostnadsfria julbordet var inte tillräckligt dignande, det var fel sås till köttbullarna och var det verkligen meningen att man skulle betala  den dyra färdtjänsten alldeles själv? Det är sådant man får ta när man har med  människor att göra, den kritik man tycker är relevant får man ta till sig  och proppa vadd i öronen för resten.

Vi upprepade succén ytterligare ett år, med drygt 60 gäster denna gång. Sedan kontaktade jag Ljusdals Kommun som tog över arrangemanget. Det fortlever ännu och inte många minns idag vem som är upphovskvinnan, men det behövs inte heller.

Jag är glad och stolt  över att ha startat ett arrangemang som blivit så uppskattat och glatt så många människor under de här nio jularna!

Radio Gävleborg skickade dit trädgårdstomten Gottfrid Kloker att roa under julmiddagen (fotot lånat av Lions)

Gottfrid Kloker, ja. Han är inblandad även i den andra av de julaftnar som givit mig frid i själen och bjudit på en enorm glädje. Den jag tillbringade med sju barnhemsbarn i Kathmandu, Nepal.

Radio Gävleborg skickade med mig Gottfrid och vi anlände till barnhemmet lagom till julafton 2011. Det var svinkallt, man har inga element inomhus, och vi fick dansa oss varma. Julbordet bestod av hotta kycklingvingar, karameller, räkchips, chokladtårta och orange läsk som färgade av sig i våra ansikten. Jag förstod att arrangemanget var för min skull, Carina-Mam, för att jag inte skulle få hemlängtan och dra därifrån. Ni som känner mig vet att Nepal har blivit som mitt andra hemland. Jag reser dit för trettonde gången nu i januari för att hälsa på barn och vänner samt utföra en  del volontärarbete.

Denna julafton med sju barnhemsbarn – att se deras ofattbara glädje och lycka över god mat, små julklappar från Sverige (hårsnoddar, strumpor etc). De här ungarna som  flera bokstavligen bott på gatan och sällan fått äta sig mätta, än mindre ägt något eget. Mitt hjärta gick nästan sönder av lycka och sorg. Glädjetårar blandades med förtvivlan över världens barn som frös och svalt medan vi roade oss.

De rinner ännu en gång när jag ser foton och minns all kärlek, men jag är så oändligt och ödmjukt tacksam över att jag fått uppleva detta märkliga.

Alla barn borde få  julefrid. Alla vuxna borde få dansa med jultomen en iskall julaftonskväll. Och med det ersattes orden av tårar. God Jul hela världen! 

(Vill du läsa mer om min jul med barnen och 89 andra vardagsäventyr – klicka här)

 

 

 

 

 

Koppargården

Pride

Ytterligare något att stryka ur ”99 saker att göra innan jag dör”-listan:

Prideparad.

Jag har aldrig varit på en förut. Det var färgglatt, folkligt och fantastiskt trevligt!

Glada människor och en hel del uppfinningsrikedom.

Självklart är inte alt bara glatt. Tankarna går till de av oss som måste tänka till både en och två gånger innan man deltar i en sådan här manifestation. De som bor i länder där homosexualitet är förbjudet och/eller tabu. Jag tänker bland annat på Nepal. Landet och dess regim hyllas för att man bland några få länder infört ”det tredje könet”: ”other”. Det är dock relativt få som öppet kan gå ut med sin avvikande sexuella läggning och vi är många som anser att man kanske skulle lära sig ta hand och ta hänsyn till sina två ordinarie kön (man och kvinna) innan man inför ett tredje?

Vi har åtminstone visat vårt stöd och dessutom träffat vänner och bekanta. Nu går vi och käkar, hörni!

 

 

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

Tom, Jan-Åke och de andra

Jag fick förfrågan om ett annorlunda, men roligt uppdrag. Gefle Katthem i Gävle firar 15-årsjubileum och skulle ha öppet hus.

Bildvisning ”Att vara katt i Kathmandu”, en spännade utmaning.

Vacker väggmålning

Jag har inte besökt ett katthem förut. Inte i Sverige. Mitt intryck är att man är mycket mån om sina skyddslingar. Till exempel måste man ha plasttossor utanpå skorna alternativ låna skor på plats (för att inte sprida bakterier). Vi fick Inte fotografera katterna. Ganska självklart, egentligen. Många missar är omhändertagna och det vi fick oss berättat om vissa katters skador och men gör ont i magen och får mig att vilja döda dårar

Man bjöd på ett härligt fikabord!

Man hade bullat upp med hembakat, gluten- och laktosfritt fikabröd samg, gurka och äpplen att plocka fritt av. Mot valfri donation till katthemmet, förstås. Bra initiativ.

Utsmyckning på toa

Vi fick förstås en rundvandring på det fina, men bidragsberoende katthemmet. Som vanligt när det gäller sådana här inrättningar går man på knäna. Man klarar sig inte utan sina fantastiska volontärer. I en del av lokalerna driver man kattpensionat.

Alla katter är olika individer och har egen personlighet. Det vet jag sedan förut eftersom jag haft flera stycken. Bland annat träffade vi Tom, en mycket  gullig och gosig lite större katt, men Tom har en del samarbetsproblem med andra av sin ras.  En annan kille som fastnade i minnet är Jan-Åke, kattfarbrorn som trivs bäst i köket, men som fick ta sin tillflykt till sin stora bur just den här dagen. Jan-Åke är femton år och det är ganska mycket i kattålder räknat.

Dagen till ära bar jag förstås den fina (och knallröda!) toppen jag köpt på marknad under Härjedalsturné. Se ett så fint missemotiv!  Mina matchande sandaler finns där någonstans under tossorna.

Bildvisning pågår

Katthem i Kathmandu

Jag hade med en del  hantverk, även om det sinar i lagren nu, och även några böcker.

Ett par av de fina medarbetarna på Gefle Katthem och Pensionat

Jag hoppas katthemmet fick in en slant på entrén och fikat (valfri donation, som sagt). Även vi lämnade förstås några kronor efter oss i form av sponsring.

Vill du lämna ett litet (eller stort) bidrag så går det bra att swisha direkt till katthemmet: 

123 085 01 49

Gör det!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Längtan

Längtan. Ett vackert ord. Men visst kan det vara märkligt det här med vad man längtar efter, vad man önskar? Hela den långa, snöiga vintern längtade jag efter gröna gräsmattor, sol och värme. Och nog har vi fått värme allt, så mycket att det räcker och blir över. Men – eftersom människan sällan är nöjd så har jag (och Sveriges övriga befolkning) smått desperat längtat efter regn. Av flera orsaker, förstås, men nu lämnar jag tragiska bränder därhän.

Sedan någon vecka tillbaka regnar det mest varje dag. Ibland ett dygns hällregn, andra gånger en tillfällig störtskur. För att inte säga skyfall. På kort tid har gräsmattorna äntligen antagit en grön färg, hallonen är vattenskadade och grönsaksodlingarna i pallkragar formligen skriker: ”skörda mig nu!”. Trädgårdsdynorna är snart utslitna efter alla de gånger de tas in, torkas, tas ut, tas in, torkas och så vidare. Nu längtar jag desperat efter solen igen. Ska vi få mer sommar, bikini och bad innan vintern?

Är det alltid så att man längtar efter något annat? Typ, grannens gräsmatta är grönare? Är det människans natur att se fram emot något annat, något bättre eller mer attraktivt? Eller är det bara det rastlösa jaget som har svårt att vara i nuet? Jag menar – även en regnig dag med muller från ovan kan vara väl så njut- och användbar. Det är då man med gott samvete rensar den där garderoben, äntligen packar upp de där flyttkartongerna eller ligger under filten och pillar sig i naveln. Men – nej. Jag tror att vi nordbor är så oerhört beroende av den korta sommar vi eventuellt får oss tilldelade att vi jagar den desperat. Och längtar.

Min man sade något intressant: ”motsatsen till längtan måste vara likgiltighet”. Är det så? En mycket intressant tanke, men vad händer då med att leva i nuet? Att gilla läget, slappna av och låta själen ta nästa steg, inte den överhettade hjärnan. Åtminstone är det min tanke, att lever jag i nuet strävar jag inte efter något annat, längtar inte bort eller fram till ett specifikt mål. Jag är bokstavligen här och nu. Inte är jag väl likgiltig för det? Jag som engagerar mig så djupt i det jag brinner för så jag nästan tar eld emellanåt?

Jag vet inte. Jag förstår inte riktigt. Kanske ordvalen är fel. Kanske tänker jag tokigt.

Det finns en annan slags längtan, som jag ser det. En allenarådande och allt överskuggande. Den efter någon som inte längre finns bland oss.

Under relativt kort tid har vi fått flera dödsbud, maken och jag. Bekanta och släkt på båda sidor har försvunnit från jordelivet, i olika åldrar och av olika orsaker. Vissa har vi aldrig träffat, men någon av oss känner i alla fall de efterlevande. De som lämnats kvar. I sorg och en oerhörd längtan och saknad. Kan de leva i nuet? Bara vara? När jag tänker närmare på det, försöker sätta mig in i situationen, kanske det är det enda sättet  man överlever denna ofattbara sorg och längtanMan bara är, tar en dag i taget.

Nu kanske jag använder fel ord igen. Allt är en definitionsfråga och vi nyttjar vår vokabulär på olika vis. Det som betyder en sak för mig betyder något annat för dig. Hur som helst tror jag att jag menar att kontentan av dessa mina reflektioner är att vi kanske ska vara mer aktsam om livet? Mer rädd om medmänniskan? Kanske längta mer efter varandra nu, innan det slutgiltiga budet kommer?

Men nu, mina vänner, längtar jag efter mitt morronkaffe.  

 

 

 

 

 

 

En and, flera ändor

Jag lever i de bästa av två världar. Du som brukar läsa min blogg vet att jag tycker så. Vi bor på landet, i skogen vid en sjö. Vi har egen badvik, en underbar altan och massor med skog omkring oss. Men – du som känner mig vet även att hur underbart jag än tycker detta är måste jag få trampa asfalt från och till för att inte få så kallad lappsjuka.

Sagt och gjort. Jag packade nattväskan och släpade den och maken på tåget de tjugo milen ner till storstan Gävle.

Vi checkade in på Elite Grand Hotel, den vackra gamla byggnaden nere vid Gavleån.

Sedan var det bara att göra stan med bästa vännerna.

Efter onsdagsbubbel hos Elsa drog vi brudar på bio.

Mamma Mia! Tvåan är, enligt mitt tycke, bättre än ettan. Bara det att se och höra Cher sjunga ABBA-låtar var helt klart värt kostnaden för biobiljetten.

Tiden går fort när man har roligt, det kan jag skriva under på. Dagen därpå var det dags att äntra Korståget igen och bege oss norrut. Väl hemma pratade vi om att åka iväg igen, kanske campa? Men jag tycker det känns lite för mycket att åka iväg och tälta när vi bor så fint vid badsjö och allt. ”Kan vi inte slå upp tältet nere vid sjön?” frågade jag maken.

Det tyckte även han. Så från hotellnatt och skumpa till tältnatt och varmkorv.

Och så underbart att kliva raka vägen från tältsängen ner till sjön för morrondoppet.

Idag har vi haft finfrämmande.

Familjen And kom och hälsade på. Mamma And satt kvar nere vid stranden och höll koll på läget medan de små var nyfikna på vårt tält. En av dem försökte tugga i sig det gröna tältsnöret, men gav snart upp.

Så småningom gled de iväg ut mot nya äventyr.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

Skördetid

Vilken underbar tid! Dags att skörda det jag (läs: maken) sått. Det började med rädisorna.

Att ta några direkt ur grönsakslandet, bryta bort bladen samt den vita roten, borsta bort den mesta jorden och känna hur den säregna smaken exploderar i munhålan. Inte som köpe-disorna, nej, de smakar som bara hemodlade kan.

Vill jag ha något lite sötare plockar jag solmogna hallon direkt från buskarna, stoppar in i munnen och njuter av den solmogna sötman. Tar med mig en mugg hallon och några rädisor till badviken, sitter vid vattenbrynet och mumsar.

Så småningom solar jag ryggen medan jag står framåtböjd över hallonbuskarna en stund. Frysen ska fyllas, inget får förfaras. Mangolden är skördemogen, så även dillen. Jag plockar, skär, hackar och förväller. Sedan in i frysen till kallare dagar – jodå, jag är  helt övertygad om att det blir vinter även i år.

Regnet förra helgen fick växtligheten att formligen explodera. Hallonen är röda, smakrika och i storlek som små jordgubbar, sockerärtorna fick en rejäl skjuts framåt i växtkraft och mangolden får jag nog skörda för andra gången om ett par dagar. Sedan väntar jag på polkarödbetorna och morötterna.

Jag är rik! 

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Regndans

Borta bra, men hemma bäst. Visst är det så. Än roligare är det att komma hem från en veckolång turné är det när man vet att fler muntrationer strax väntar.

Amerrkafrämmat, ju. En väninna jag mötte på Bali 1999. Sedan har vi gift oss med varsin utlänning och flyttat utsocknes. Hon till USA och jag till Sundsvall (nu kommer maken spika upp mig på en vägg … ) Vi ses inte ofta, men när vi väl sammanstrålar brukar vi göra det rejält. Några veckor i USA, en kryssning till Tallin, bokmässa i Göteborg, eller varför inte några dagar i Sundsvall.

Sightseeing stod förstås på agendan. Självklart en massa gott käk samt lite spel och dobbel på altanen.

Gofika på lokal hanns med, likväl ett och annat dopp i nya badviken.

Men! Vi skulle inte ha dansat så häftigt. Regndansen.

Jäsiken, vad det öste ner. Hällade. Forsade. Vräkte sig.

Jag vet att i stort sett hela landet är avundsjuka på vårt störtregn och jag önskar hett att det kunde vräka ner lika mycket i såväl Sveg som Ljusdalstrakten. Att ett tält brakade ihop av vattenmassorna gör liksom inget. Fast det var klantigt av mig att inte tänka på att ta av tälduken, det medges.

Men – det finns de som försörjer sig på att göra tält. Så det så!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Karusellen snurrar vidare

Att turnera är ett hårt jobb. Före, under och efter turnen: det planeras, struktureras och transpireras. En lyckad bokturné är just till ända, bokstavligen under det klyschiga uttrycket blod, svett och tårar.

En del Heligt vatten har minsann gått åt för att hålla Härjedalsvampyrerna borta.

En hel del rök också, faktiskt. Och dansande sotflagor. Men vi  var priviligierade, kunde åka därifrån när vi ville. Faktum är att vi tänkte göra det också. När jag hörde att en del vägar söderut stängdes av på grund av bränderna fick vi ta en allvarlig funderare. Men efter att ha sovit på saken beslutade vi att stanna. Så länge arrangörerna och marknadsbesökarna höll ut skulle vi göra det också.

Fotot är från fredag den trettonde. En märklig dag som inleddes med kyla. Ja, faktiskt. Vi drog på oss jeans och tjock tröja. Men det dröjde inte mer än ett par timmar så återgick temperaturen till, för den här sommaren, det normala.

Visst är tapeten i vandrarhemsköket så perfekt den kan bli?

Monterbygge sista turnédagen, torget i Sveg, på kokande asfalt.

Försäljningsmässigt gick det kanske inte så jättebra den här dagen, men vi träffade nya och gamla bekanta samt skapade en del kontakter.

Kollegan bjuppade på köpegodis för att få fart på oss.

Turnékarusellen är avslutad för denna gång. Det har varit roligt, intensivt, fruktansvärt varmt och lärorikt. Jag gör gärna en liknande turné nästa sommar.

Och jag längtar redan!

Hej från oss! Och tack för att du följt våra turnéäventyr på bloggen!

(fler foton här)

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

Rök, aska och humlor

Bokturnén Härliga Härjedalen pågår ännu någon dag och vi roar oss kungligt. Vi träffar bekanta, gamla som nya (till och med släktingar emellanåt), tjötar med lokalbefolkning och turister, säljer och signerar hundratals böcker.

Självklart har vi en massa skoj också, frotterar oss på uteserveringar, spelar biljard, pratar strunt och fnissar hejdlöst åt poänglösa skämt. Eftersom vi jobbar utomhus hela dagen, i gassande sol, leende och ständigt kommunicerande är det liksom allt vi mäktar med efter arbetsdagens slut. Diverse intelligensbefriade samtal, alltså.

För att inte tala om alla knäppa och ganska meningslösa foton som tagits …

Vi har haft äran att medverka vid ett alldeles nyinstiftat evenemang, Härjedalens Litteraturfestival, vars invigning skedde på hembygdsgården i Sveg.

Det blev ett mycket trevligt arrangemang, välordnat och välbesökt. Förutom vårt gäng från Stockholmsförfattarna deltog ytterligare fem författare, från Malmö i söder till Sveg i norr.

Hela dagen hölls författarsamtal från scenen. Vår kollega Eva Ludvigsen var konferencier och vi fick alla våra femton minuter i rampljuset för att prata böcker och skrivande. Från Svegs bibliotek fick vi fina presenter: en björn i trä samt en bok om Café Cineast, filmcaféet, som vi för övrigt tänker besöka i eftermiddag.

Medan vi roar oss pågår tragedier ett stenkast härifrån. Skogsbränder rasar på flera håll, byar evakueras och skogar vattenbombas. Lågorna sägs hoppa mellan trädtopparna och hela tiden blossar nya eldar upp. Jag läser inlägg på sociala medier om vänner som hjälper hemvärnet med släckningsinsatser, fixar fika till brandkår, räddningstjänst och övriga som gör allt de kan – och förmodligen lite till – för att få de livshotande lågorna under kontroll.

Hjältar – Ajj La Vjoo!

Andra inlägg berättar om skålar fyllda med vatten och stenar på balkonger och altaner för att våra insekter inte ska törsta ihjäl i värmen.

Älskade humla

Under tiden allt detta pågår sitter jag i skuggan på hotellets altan och njuter av förmiddagsvärmen, av att kunna sitta ute utan vare sig filt, kofta eller jeans. Någon sade att det skulle bli värmerekord idag, vilket jag finner ganska otroligt. Det var det ju igår? Och i förrgår?

Det som händer omkring oss är djupt oroande och naturligtvis tragiskt för bybor och andra som drabbas. Men faktum är att inget blir bättre av att jag slutar leva, slutar njuta av varma sommarkvällar. Inget blir bättre för att jag ligger inne på ett stekhett rum och funderar i stället för att skratta med kollegorna. Den djupa oron finns där ändå, som en klump i magen som växer lite var dag solen gassar, marken blir allt brunare och insekterna dör.

Ett annat faktum är att medan jag skriver de här sista raderna börjar halsen sticka och små askflagor landar på datorns tangentbord. Plötsligt luktar det som i Nepal, där man bränner sopor, plast och allt annat vid trottoarkanten. Men där bär jag kolfibermask. Det  gör jag inte i Sveg. Jag njuter inte längre.

 

 

 

 

www.aynsley.se