Att landa och ladda

I mitten av veckan behövde vi en ”vilodag”. Det är många intryck och mycket känslor, ibland är det tvunget att landa och ladda.

Sedan vi varit på KAT behövde vi definitivt rensa hjärna och kropp från intryck och ledsamheter. I samband med att vi åkte till Thamel och LocWom för ytterligare en donation av Sanitary Pads till unga kvinnor (tack våra generösa vänner!) besökte vi en av områdets oaser, Kathmandu Guest House, för att njuta en stund i solen och inta något läskande.

Vi har promenerat en hel del i Kathmanduhettan, ätit gott och upptäckt nya platser.

Man har smällt upp en Supermarket mitt i Tinchuleebacken!

Flera nya hotell, av den lyxigare sorten, har poppat upp här och där. Ett av dem hittade vi också i Tinchuleebacken och var självklart tvungen att kolla in.

Fantastiska vyer från rooftop.

Vi blev kungligt mottagna och den unga kvinnan i receptionen såg sin chans att ragga upp rika turister, det vill säga oss. Om hon bara visste … Hur som helst fick vi en visning av hotellet med dess lyxiga rum och sviter. Priserna ligger på 40USD och uppåt. Väldigt billigt med våra mått mätt, alltså. Som litet bevis på vår uppskattning fördrev vi en timme i deras takservering och hjälpte upp Nepals BNP genom att beställa varsin lokal öl.

Boudhanath, den heliga stupan. Ett av de bästa ställena att ladda batterierna på.

Tinchulee chowk

Byarna har i regel en/ett chowk, typ en vägkorsning, mötesplats, med ett pipelträd. Här sitter folk och umgås och det är en bra riktpunkt när man beskriver vägen för någon ”ta till vänster vid chowket” …  Vackert är det!

Så var det det där med elledningarna då. Man upphör aldrig att förundras och fascineras över hur man överhuvudtaget kan ha någon el i det här landet.

Daal Bath, en av Nepals nationalrätter.

Mat måste man ha. Vi har ätit så himla gott den här veckan och även blivit bjudna på lunch och middag på barnhem och av vänner.

Hur gott och härligt det än är påverkar det vår bakterieflora. Vi har alla känt av våra magar på olika vis och det har gått åt en del medikamenter.

Det är tur det finns bot och lindring när det är så mycket vi vill provsmaka och käka 🤣

 

 

 

 

 

 

 

 

Hjältarna på KAT!

Så var vi äntligen framme vid Kathmandu Animal Treatment Center. Puh, vilken dryg vandring.

Äntligen!

Jag har besökt KAT några gånger förut, men aldrig varit här. De fick så mycket klagomål från grannarna på förra stället så de köpte mark här, eftersom den var det billigaste de hittade. Och sedan har det byggts.

Kolla in handbromsen på djurambulansen, en sten under bakhjulet.

Förstärkning pågår. Det hade regnat så mycket kvällen innan att man var rädd slänten och huset skulle rasa.

Volontären Ben berättar om verksamheten på KAT

En engelsk volontär välkomnade oss och berättade om verksamheten. På KAT tar de emot djur som farit illa och de åker även runt i Kathmandu och steriliserar hundar. Det kryllar tyvärr av gatuhundar i den här staden.

De får in djur som barn tänt eld på. Jo, det är sant. De får in valpar någon hällt kokande vatten över. Jo, det är sant. Man får in hundar som fått yxhugg rakt över ryggen. Allt är sant. Allt och lite till. Människan är det grymmaste djuret på jorden. Det skriver nog de här volontärerna och veterinärerna under på. Just den här killen vi pratade med berättade att han åker snart hem till England. Han har svårt att vara kvar för det är väldigt jobbigt känslomässigt, han orkar inte.

Jag har gått rundvandring förut, fotat, hälsat på och filmat hundar. Idag orkade jag inte. Det var för hett och jag vill inte se det jag får mardrömmar av.

Vi träffade i alla fall några valpar man letar nya, snälla hem till.

Och några katter. Många i Nepal är lite smårädda för katter, eller birralo som det heter på nepali. Vissa anser dem till och med vara demoner.

Jag hade inte tänkt ge något bidrag till KAT den här gången utan ge allt till barnen. Men jag ändrade mig. Även KAT fick ett litet sponsorbidrag. En piss i Mississippi i sammanhanget, men många bäckar små, etc. Just idag är volontärerna på KAT mina hjältar. Vill även du, kära läsare, göra något litet för djuren och deras hjälpare går det alldeles utmårkt att göra en egen donation. Gå in på deras Facebooksida via denna länk och läs mer om den förnämliga, men slitsamma verksamhet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hiking in Himalaya

Vi skulle besöka KAT, Kathmandu Animal Treatment Center. Det fantastiska djursjukhuset som drivs enbart av sponsorer och djurvänner. Här jobbar volontärer från flera världsdelar.

Vägen hit var lång och mödosam. Vår taxichaffis vägrade köra hela vägen och det förstod vi mycket väl. Han har en relativt ny bil han är mycket rädd om. Så vi bestämde en mötesplats och klockslag och gav oss sedan av till fots. Det visade sig bli rena rama hikingen!

Med vackra vyer, förstås!

Längre än hit ville inte chaffisen köra 😁

Sedan bar det uppför.

Och nedför.

Och uppför.

Det var vindstilla och 30-35 grader. Faktiskt olidligt. Vi gick och drack, gick och drack.

Äntligen!

Äntligen framme!

Fortsättning följer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är bikers i stan

Våra öron nåddes av ett smattrande lite utöver det vanliga. Det var nämligen inte bara en hoj som körde in och parkerade på hotellets innergård. Nej, de var många, ett femtontal.

Parkering på hotellets innergård

Vi frågade receptionspersonalen och fick veta att det var bikers från Tibet. Så häftigt, tänkte jag, det måste jag kolla lite närmare,

Parkering i hotellkorridoren.

Vid frukost morgonen därpå satte jag nästan mangojuicen i halsen.

På väg in eller ut??! 🤣

Är det månne en motorcyklist som håller på att ramla ut från fönstret? Eller klättrar han kanske in? Nejdå, det är ett mc-ställ som hänger på tork efter gårdagens skyfall.

När de kom ner till frukost, ett gäng gubbs och en kvinnlig biker, visade det sig att de inte alls var tibetaner utan européer (Schweiz, Italien mm) som ska köra till Tibet. Vilket äventyr!

Lycka till!

Stort lycka till, säger jag!

 

 

 

 

 

Man blir aldrig för stor för ballonger

Måndag kväll skulle vi hälsa på flickorna på ett av ”våra” barnhem. Vi startade på ett Nursery för att köpa inflyttningspresenter. Vår pålitlige chaffis hjälpte oss, i vanlig ordning.

Vår eminente taxichaufför, även känd som Zlatan-look-alike

Handelsträdgårdsägaren hade svårt att dölja sin förtjusning över vårt besök, vi prutade nämligen inte en enda rupee .

Det bidde apelsin- och päronträd samt piri-piri, chili och lite annat smått och gott.

När jag skulle betala prutade mannen självmant ett par kronor samt skickade med en extra  planta. Uppenbarligen gick affärerna lysande denna dag.

Vi hade blivit ombedda att komma till barnhemmet efter kl 17 eftersom flickorna kommer hem från skolan då. När vi kom dit visade det sig att de varit hemma hela dagen, haft skollov. Suck. Inte första gången det händer.  Nåja, nu var vi i alla fall där.

Det är över två år sedan jag var där. Tjejerna kände igen oss, men var självklart blyga. De har ju blivit tonåringar också och då är man liksom lite coolare, kramas inte hur som helst.  Äldsta flickan är på besök i Sverige just nu och när jag frågade hennes lillasyster om hon ville se foton på Facebook som syrran lagt ut i Sverige var isen definitivt bruten.

Vi tittade på syrrans bilder på Facebook och Insta samt chattade med henne till flickornas stora glädje

Med tvekan hade vi tagit med ett gäng ballonger. Skulle de tycka det var barnsligt? Men, nejdå, man blir tydligen aldrig för stor för att leka med ballonger. ❤️❤️❤️

Man blir aldrig för stor för ballonger!

Tack ännu en gång för en härlig stund, McDonalds på Skycity, Arlanda!

Tiden går fort när man har roligt. Vi ses en annan gång älskade ungar!

Minnenas väg

Jag har varit på en nostalgirunda. Gått samma väg jag gick dagligen under de 90 dagar jag bodde här för några år sedan. Det kvartal jag brukar kalla en livstid.

Genom prång och via små gator

Man hänger tvätten varhelst det finns plats, oavsett avgaser och damm

Den här årstiden behöver man inte elda för värmen, vilket gör att luften är så mycket bättre. Vintertid brinner hundratals sådana här illaluktande eldar på gator och trottoarer.

Gått på lunchrast?

Vi skulle hälsa på en kär vän, Khedup, som jobbade i köket på barnhemmet i Gokarna. Hans äldsta son, Tenzing tio år (tidigare mitt fadderbarn), bor och studerar i Indien sedan tre år tillbaka. Han har glömt sitt språk och talar nu hindi med sin mor Rani och tibetanska med sin far. Märkligt tycker både ni och jag, att skicka sitt barn till skola i annat land, men det var en bra lösning för familjen eftersom pojken är riktigt intelligent och skolan stod för skolavgiften de första åren.

Sopbergen finns sorgligt nog överallt

Den berömda blå porten där en juvelerare blev rånmördad några dagar innan jag anlände

Porten till Porong Monastery

Natten jag anlände till det okända landet långt hemifrån, 22/12 2011, blev jag hämtad vid flygplatsen och körd hit, i svarta natten. Strax efter midnatt tutade taxichauffören utanför den här porten och jag minns att jag tyckte det var gräsligt att vi väckte upp alla.

Porongklostret

Klostrets Guest House där jag bodde

Mina vänner bor precis här bredvid. Hon driver en liten matservering och han jobbar som volontär för en lama och serverar ett par hundra hemlösa mat nere i Boudha varje morgon.

Den här lille är en kopia av sin tioårige bror, numer bosatt i Indien

Vi blev bjudna på fantastiskt god Daal Bath, ris med linssoppa och grönsaksröra.

Tack, lilla familjen, för en trevlig lunchtimme ❤️❤️❤️

 

Fortsättning följer

Internationella mensdagen

Mensdagen. Nej, inte mansdagen och inte mäns dag. Internationella mensdagen ska det vara!

Jag är inte mycket för ”dagar”. Struntar för det mesta högaktningsfullt i både kanelbullens dag och mors dag (eftersom jag anser mor vara lika viktig årets alla dagar), men just den här dagen anser jag är värd all uppmärksamhet. Särskilt eftersom jag befinner mig i Nepal. Landet som anses vara en föregångare när det gäller ”det tredje könet”, ”other”, men som är riktigt uselt på att respektera de två redan befintliga könen och särskilt då det kvinnliga. Förstås.

Alla vet vi att kvinnor har månatlig menstruation, en förutsättning för att fortsätta befolka jorden. Lik förbannat anses de på många håll vara orena och blir straffade på olika sätt. Till exempel genom att trakasseras, tabubeläggas och gömmas undan en vecka varje månad.

Två fantastiskt modiga, vackra och beundransvärda kvinnor som kämpar hårt för sina medsystrars rätt i detta manliga patriarkat är Nashreen Scheik och hennes lillasyster Sahin. De driver Local Womans Handicraft i Kathmandu och har cirka 60 kvinnor under sitt beskydd. Kvinnor i alla åldrar, men med de gemensamt att de varit tvungna att fly undan våldsamma äkta män och/eller hot om tvångsäktenskap.

Lillasyster Sahin

Systrarna har ett av de bästa projekten någonsin, de förser unga kvinnor med specialtillverkade tygbindor med tillhörande trosa och färgglad förvaringspåse. Allt för inte skylta med traditionella mensskydd och trakasseras. Deprimerande? Oerhört. Och sorgligt. Tvättar man och sköter sina mensskydd enligt rekommendationerna håller de i två-tre år. Igår köpte vi femton set att fördelas ut bland flickor/kvinnor på skolor.

Skänk en hundring! Förse en ung kvinna med mensskydd i två år!!

De här två tjejerna gör mycket annat gott också, men nu gäller det kvinnors rätt till mens!

Fortsättning följer!

 

 

 

 

 

Äntligen

Två år och fyra månader. Så länge sedan är det jag besökte Nepal senast. Vi skulle ju ha åkt i januari, men blev sjuka. Så vi bokade om till en ganska dyr penning och är nu ÄNTLIGEN här igen.

Hej Universum!

Vi landade i 35-gradig värme. Vår förbeställda taxi fanns inte på plats, men det ordnade sig snart med hjälp av engelskspråkig, serviceinriktad nepales som ringde upp vårt hotell och sedan tog på sig körningen. Snabbt och smidigt. Sådant gillas i det här, många gånger långsamma och något tröga landet.

Trafiken är kaotisk, som alltid

Nepalesisk ”tapas”

Första dagen gick åt till att sova, vänja oss vid värmen, äta vansinnigt gott, sova, njuta av det lokala ölet Everest och sova igen vid 19.30-tiden.

Fortsättning följer. Namaste! 🙏🏻

 

Alla borde få dansa med jultomten. God Jul, världen!

Jag älskar julen! Verkligen. Men min upplevelse är att det brukar vara samma sak varje år: inköpsstress, jäkt och tidsplanering. Planen är självklart att så småningom få relaxa i julstämning med nära och kära, njuta av andlig och materiell spis och landa i julefrid. Eller hur? Men brukar det lyckas? Jag vågar mig på en gissning jag tror gäller många: NEJ! När julafton gör sitt intåg är vi fortfarande uppstressade och i farten. Allt vi förberett ska fram på bordet, hungriga och förväntansfulla gäster trakteras och det snapsas och det är julklappsutdelning och en och annan högljudd besvikelse över nyss nämnda klapp och Kalle Anka på teve och möjligen något sällskapsspel och mer gotter och så ska det ätas igen framåt kvällskröken.

Visst är det skojigt med en fartfylld julafton och naturligtvis att träffa familj och/eller vänner, men det brukar inte ge stillhet och frid i sinnet och lugn i själen. Möjligen efteråt, men då ska det ju städas undan först. Hm.Under mitt snart femtiosjuåriga liv (va? Kan det verkligen vara möjlijgt???) har jag dock upplevt ett par julaftnar som gett mig den största tillfredsställelse. Som givit själen gotta att knapra på och njuta av, inte bara mun och mage.

Den första härrör sig från år 2009. Jag drev städfirma på Koppargårdens 55plus-boende i Ljusdal och när jag satt på kontoret kom ofta boende för att prata bort ett par minuter. På kvällarna gick rullatorrallyt utanför lokalen – man tog en promenad i korridorerna för att fördriva tiden. Jag var själv ensamstående och fick en idé om att fira jul där med de här människorna som – många av dem – annars skulle sitta helt sjläva på julaftonen? Min mamma har jobbat i hemtjänsten under många år och när jag nämnde idén för henne, beredd att bli utskrattad, sade hon att hon själv haft samma dröm, att göra något för andra just denna helg som är tiden för gemenskap  och omtanke.

Vi lade ner ett helsikes jobb, rent ut sagt. Mamma fick för sig att själv fixa hela julbordet –  pust – och det gjorde hon med den äran. Själv hade jag mer än fullt upp att tigga pengar, fixa sponsorer och ordna julklappar, deala med hyresvärd, lokal press och så vidare.

Julaflton på Koppargården, 2009 (fotot lånat från Lions)

Det kom cirka 35 gäster. Det var en intensiv, arbetssam och helt underbar dag, julafton år 2009. Så många lyckliga och julfirande människor. Musikduon Vi Två från Hyttebo i Färila erbjöd sig att spela gratis hela eftermiddagen, de hjälpte till att ge våra gäster en fin jul och bjöd in till allsång med mera. Jag minns att jag frågade en av ”mina” tanter, Karin, som synbart diggade och njöt, men var gravt hörselskadad, om hon verkligen kunde höra musiken.

”Nej”, svarade Karin med ett lyckligt leende. ”Men jag känner rytmen och jag är så glad i dag.”

Tår i ögat.

Vi Två underhöll med härlig julmusik (fotot lånat från Lions)

Det som var menat som en julgest mot de som satt ensamma under julen blev plötsligt till något mycket större: representanter från Lions höll tal, Ljusdalsposten fotograferade, jag blev intervjuad av Radio Gävleborg.

Länk till Lions

Länk till Ljusdalposten

Det är jag i tomteluva längst upp till höger (fotot lånat från Lions)

Det verkar kanske som om allt var frid och fröjd, men naturligtvis hade vi också gäster som inte var särskilt nöjda – det kostnadsfria julbordet var inte tillräckligt dignande, det var fel sås till köttbullarna och var det verkligen meningen att man skulle betala  den dyra färdtjänsten alldeles själv? Det är sådant man får ta när man har med  människor att göra, den kritik man tycker är relevant får man ta till sig  och proppa vadd i öronen för resten.

Vi upprepade succén ytterligare ett år, med drygt 60 gäster denna gång. Sedan kontaktade jag Ljusdals Kommun som tog över arrangemanget. Det fortlever ännu och inte många minns idag vem som är upphovskvinnan, men det behövs inte heller.

Jag är glad och stolt  över att ha startat ett arrangemang som blivit så uppskattat och glatt så många människor under de här nio jularna!

Radio Gävleborg skickade dit trädgårdstomten Gottfrid Kloker att roa under julmiddagen (fotot lånat av Lions)

Gottfrid Kloker, ja. Han är inblandad även i den andra av de julaftnar som givit mig frid i själen och bjudit på en enorm glädje. Den jag tillbringade med sju barnhemsbarn i Kathmandu, Nepal.

Radio Gävleborg skickade med mig Gottfrid och vi anlände till barnhemmet lagom till julafton 2011. Det var svinkallt, man har inga element inomhus, och vi fick dansa oss varma. Julbordet bestod av hotta kycklingvingar, karameller, räkchips, chokladtårta och orange läsk som färgade av sig i våra ansikten. Jag förstod att arrangemanget var för min skull, Carina-Mam, för att jag inte skulle få hemlängtan och dra därifrån. Ni som känner mig vet att Nepal har blivit som mitt andra hemland. Jag reser dit för trettonde gången nu i januari för att hälsa på barn och vänner samt utföra en  del volontärarbete.

Denna julafton med sju barnhemsbarn – att se deras ofattbara glädje och lycka över god mat, små julklappar från Sverige (hårsnoddar, strumpor etc). De här ungarna som  flera bokstavligen bott på gatan och sällan fått äta sig mätta, än mindre ägt något eget. Mitt hjärta gick nästan sönder av lycka och sorg. Glädjetårar blandades med förtvivlan över världens barn som frös och svalt medan vi roade oss.

De rinner ännu en gång när jag ser foton och minns all kärlek, men jag är så oändligt och ödmjukt tacksam över att jag fått uppleva detta märkliga.

Alla barn borde få  julefrid. Alla vuxna borde få dansa med jultomen en iskall julaftonskväll. Och med det ersattes orden av tårar. God Jul hela världen! 

(Vill du läsa mer om min jul med barnen och 89 andra vardagsäventyr – klicka här)

 

 

 

 

 

Koppargården

Pride

Ytterligare något att stryka ur ”99 saker att göra innan jag dör”-listan:

Prideparad.

Jag har aldrig varit på en förut. Det var färgglatt, folkligt och fantastiskt trevligt!

Glada människor och en hel del uppfinningsrikedom.

Självklart är inte alt bara glatt. Tankarna går till de av oss som måste tänka till både en och två gånger innan man deltar i en sådan här manifestation. De som bor i länder där homosexualitet är förbjudet och/eller tabu. Jag tänker bland annat på Nepal. Landet och dess regim hyllas för att man bland några få länder infört ”det tredje könet”: ”other”. Det är dock relativt få som öppet kan gå ut med sin avvikande sexuella läggning och vi är många som anser att man kanske skulle lära sig ta hand och ta hänsyn till sina två ordinarie kön (man och kvinna) innan man inför ett tredje?

Vi har åtminstone visat vårt stöd och dessutom träffat vänner och bekanta. Nu går vi och käkar, hörni!

 

 

 

 

 

www.aynsley.se