Att sova bland björnar

En av fördelarna med mitt uppdrag att bemanna monterplatser vid mässor i Mellannorrland är att jobbet kan utföras i stort sett vart som helst. Så jag tog kvällsbussen hem till mamsen för att hälsa på i ett par dagar. Min tanke med besöket var att varva jobb med umgänge med föräldrarna, kortspel, goda måltider och kanske en runda i svampskogen med mamma.

Jag blev hämtad vid busstationen och vi åkte till föräldrahemmet. Väl där parkerade mamma bilen framför bron och sade att hon inte ville köra in den i carporten, lite längre bort, eftersom de har minst ett par stycken björnar traskande omkring i området.

-Va?! Skämtar du med mig?

Nejdå, det var inget skämt. En björnhona och dess unge huserar i skogen bakom granngården och de som bor där ser de oblyga djuren nästan varje dag.

De bryr sig inte om liv och rörelse utanför gården, ej heller kossorna i närliggande hagar, men jag antar att det är så länge det finns mat att tillgå. Som blåbär och havre.

I huset till höger på fotot bor mina föräldrar. Intill ladan till vänster och efter skogskanten har de flera gånger sett björnarna promenera och även käkat på åkern. Hur ofta de gått där och vi inte sett dem har vi ingen aning om.

Någon svampplockning blev det INTE denna gång …

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pizza till frukost??

Jag är dålig på frukost, har alltid varit. Hinner liksom inte med och är ej heller särskilt hungrig. Undantag för hotellfrukost och på helgen, med maken. Huvudsaken är att det inte är så förbenat tidigt. Den här söndagen var ganska kall, men gnistrande vacker och vi bestämde oss för att åka ut till trattkantarellskogen. Vart den nu ligger … Vi måste ha frukost så vi orkar knata. Gröt är bra, men oj, slut på gryn. Snabbkoll i kylen och Carina Warg tog vid. Det blev en helt ny rätt, till och med ny matgenre. Kanske?

Omelettpizza. Vad sägs om den, govänner? Den smakade faktiskt lika gott som den ser ut. Och gjord på kylskåpsrens. Ni vet ”man tager vad man haver”.

4 ägg, 4 matskedar havregrädde, salt och vitpeppar, massor med godsaker från egna örtagården (persilja, gräslök, rosmarin). Vispa ihop och häll i ”uppfettad” panna. Ungersk salami (varje skiva delad i fyra), resterna av en något mosig banan samt en näve solroskärnor. Lägg allt uppepå och låt det ta sin tid. Medelvärme, vänd inte, då går den garanterat sönder … och precis innan servering några korn parmesan. Jag delade den i fyra slicar och på tallriken såg den faktiskt ut som en pizza!

Bon apetit!

Vi köpte vår ungerska salami i just Ungern, men vanligen handlar vi på ICA 🙂

 

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stockholm, Stockholm stad i världen …

Så jag har längtat! Efter att få trampa på Stockholmsgator, träffa kompisen och författarkollegorna. Nu var det läge för en resa de nästan fyrtio milen. Tisdag morgon tog jag tåget ner, beställde frukost på tåget så jag skulle vara säker på att få någon mat i magen. Satt och jobbade med texter och annat hela vägen ner, hur effektivt som helst!

Dock har jag synpunkter på SJ:s enorma resursslöseri vilket jag kontaktat dem om. Vill du läsa vår Twitterkorrespondens så klicka här!

Sen tisdag eftermiddag var det dags för ett (som vanligt) givande möte hos och med Sverigeförfattarna.

Vi lämnade och åhörde rapporter om årets event samt planerade nya, julmarknader med mera i år och Litteraturkryssning och turnéer nästa år. En otroligt kreativ samling människor och en givande kväll som inspirerade åtminstone mig.

Sen kväll anlände jag till väninnan som upplåter sängplats till mig i storstan. Självklart hann vi med ett parti Canasta innan vi ramlade i säng. Onsdagen var vikt åt jobb. En hel del telefonsamtal, jag har ett nytt uppdrag där jag säljer monterplatser på mässor i Mellansverige. Ett jätteroligt jobb där det bästa av allt är att jag kan utföra det var som helst bara jag har en telefon och dator. Onsdag eftermiddag måste jag uppsöka en Teliabutik eftersom en av deras återförsäljare har krånglat till livet för mig. Jag fick definitivt ingen hjälp av den unga dam (som förmodligen inte hade en aning om vad hon skulle göra) så där försvann en timme ur mitt liv till ingen nytta. Förmodligen blir det en Teliablogg så småningom, jag samlar på mig en del smaskigt material.

Lite bubbel på NK hinns ju alltid med, eller hur?

Även under torsdagen arbetade jag hemifrån, men på kvällskröken var det dags att bege mig till en av veckans stora begivenheter, bokrelease. På vägen dit ramlade vi in på ytterligare ett mingel, hos (Sundsvallsbördiga) Lotta Luxenburg, författare och butiksägare, Lolux på S:t Eriksgatan.

I Lottas butik finns så mycket snyggt och jag ”som inte skulle ha något”, kom självklart ut därifrån med en ursnygg reajacka, en tyllkjol och svarta handskar med rosett. Ska de va så ska de. Förresten, jag har fått så mycket beröm för min röda signeringsklänning, den köpte jag hos Lotta förra året!

Äntligen bokrelease! Vi sammanstrålade med en av mina kollegor, Birgitta Backlund (författare till succéboken och självbiografin Blondie) på väg till Gamla Stan och Printz Publishings förlag.

Väl där hade man redan hunnit börja smaska på tårtan, se så fin den är! Författaren, Camilla Davidsson, firade trefalt den här kvällen: sin 50-årsdag, att hennes förra roman sålt i 60.000 exemplar (en ofattbar stor siffra) samt sin sprillans nya, totalt sjätte roman: Under fikonträdets skugga. 

En supertrevlig kväll med många kollegor och mycket inspiration. Jag träffade ännu en Sundsvallsbo i förskingringen, Susanne Fellbrink, som även hon snart kommer ge ut en roman hos Printz Publishing. Spännande!

Ni vet hur det är – tiden går fort när man har roligt och tre dagar gick oerhört snabbt. Tidig fredag morgon gick tåget hem mot norr.

Borta bra, men hemma bäst!

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Min håriga leverfläck

Alltså, känslan. När man står i duschen och just tvålat in nästan hela kroppen. Bara höger arm kvar, strax klar, men … vad är detta? En knöl, under armen? Mot gäddhänget till. Förvånad lyfter jag armen och vad skådar mitt blåa öga? En brun leverfläck? Visst, okej, saker händer när man åldras, det skriver min femtiosjuåriga kropp under på, men hur uppstår en hängande leverfläck under en natt? När jag lyfter armen lite ytterligare ser jag att jag är röd runt fläcken och tänker att detta verkar inte så bra. Vid ytterligare en titt ser jag att leverfläcken är hårig. Eller?

– M A K E N  ! H J Ä L P ! V A D  F A N  Ä R  D E T T A  ?

– Det ser ut som en fästing, säger min nyvakne, men alltid lika hjälpsamme man.

– T A A A  B O R T  D E N  F Ö R  F A N  !! N U U U !

För att göra en lång historia kort fick vi med gemensamma krafter (jag fortfarande intvålad och invirad i handduk, maken hållande panikslagna, snyftande lilla mig i handen och kollegan jag ska åka med till Selångers Marknad nerböjd över det numer välkända gäddhänget med min ögonbrynspincett i högsta hugg) ut fästingjäveln.

Utom huvudet.

– Jag V Ä G R A R att leva med det här monstret i min kropp. Det ska ut!

Jag tvingade maken att ringa 1177, Sjukvårdsupplysningen, där jag pratade med en Margareta som vänligt berättade att huvudsaken vi har fått ut själva djuret, resten kommer ut av sig själv så småningom.

Visst, eller hur?

– Kommer aldrig på fråga, replikerade jag. Var finns närmsta helgöppna ställe där de opererar ut sådana här äckliga saker?

Margareta, för övrigt försedd med en ängels tålamod, hänvisade mig till Sundsvalls sjukhus där kommunens enda helgöppna Primärvårdsjour finns. Tio över åtta på morgonen var jag på plats och berättade att min kropp var invaderad och att de fick så lov att ta bort skiten. Snabbt. En sköterska sade att hon var av samma åsikt som Margareta på 1177, men att hon förstod hur jag kände det och tog mig med till ett undersökningsrum där hon satte igång med operera ut odjuret. Vi pratade lite och vid hennes frågor berättade jag om Mitt Nepal.

Kommentar:

– Tuffing!! Och här ligger du och gnäller över en liten fästing?!

Just det. Har du fått ut skiten ännu, eller?

Och, jodå, jag frågade om det var okej att ta ett foto till bloggen. Det var det. Och det är bara de närmast sörjande som kommer att känna igen min superroliga, härliga sköterska (om de råkar knalla in på min blogg, förstås).

Det är allmänbildande att hälsa på tjejerna på Primärvårdsjouren. Tidigt på lördagsmorgonen fick jag lära mig ett nytt ord: främmandekroppsborttagare. Låter som ett tortyrredskap, tycker jag, men jag är tacksam över uppfinningen.

Strax efter nio släppte maken av mig på dagens arbetsplats, Selångers Marknad, bara några minuter efter utsatt tid. Där väntade bästa kollegan och sedan sålde vi böcker utav bara den!

Men hädanefter blir det heltäckande våtdräkt när jag är ute i skogen!

 

www.aynsley.se

 

 

 

Husmorssemester

Ibland behöver en kvinna semester. Sedan jag i ett par-tre dagar städat huset, skottat snö i timtal samt tillagat och fryst ett antal matlådor till (makens) framtida bruk var jag helt slut. Puh! Dags för husmorssemme, eller hur? Sagt och gjort, sistlidna tisdag kväll klev jag på snabbtåget till huvudstaden där Stockholmsväninnan mötte upp. Klockan närmade sig midnatt när vi äntligen kunde dimpa ner i myshörnan med räkor, ett glas vitt och ett parti Canasta. Vår favoritsysselsättning, om någon skulle tvivla på det.

Husmorssemester är toppen – särskilt när man som jag dessa dagar inte har ett enda åtagande i sikte. Helt ledig, alltså. Ja, förutom att försöka plita ner en och annan rad i mina bokprojekt då och föralldel, det lyckades jag med.

En hel del god mat och dryck, förstås, hemma och på lokal. Raggmunk med fläsk på söder. Mums!

Efter några dagar fick vi för oss att leta oss norrut, varför inte åka till Gävle och se på livehockey? Sagt och gjort, lördag morgon tog vi första tåget norrut och checkade in på hotellet innan vi drog ut på stan. Jag visade väninnan några av mina smultronställen.

Café Edbom på Stadsbiblioteket serverar en gulaschsoppa som inte går av för hackor!

Så småningom hoppade vi på hockeybussen och begav oss mot arenan, Gavlehov. När vi kom in blev vi överhopade med diverse gåvor: korv, mjukt bröd och mjölk, det visade sig vara ICA som var matchens sponsor och bjuppade besökarna på förnödenheter att ta med hem. Inte hade vi då en aning om att det skulle komma väl till pass dagen efter …

Åh, vilken spännande match! Att vi satt på första parkett gjorde inte saken sämre.

I pausen måste vi visa upp våra fina hattar för omvärlden, i Skybar bland annat. Sedan var vi redo att heja fram Brynäs till 4-1 mot Malmö! Heja Brynäs! Oj, vad vi är bra! Middagen intog vi på ett annat av mina favoritställen i stan, Café Absint, innan det var dags att gå tillbaka till hotellet och sova.

Dagen därpå skulle jag jobba, jag hade ett tolkuppdrag, men på grund av det omfattande snö(o)vädret blev det inställt. Min kollega från Stockholm tyckte det var för riskfyllt att köra hela vägen tur och retur. Jag höll med och tänkte att jag tar första bästa tåg hem till Sundsvall eftersom vädret inte skulle bli bättre under dagen, tvärtom.

När vi anlände Gävle Centralstation söndag morgon vid niotiden möttes vi av den här skylten. Hmm … Och jag är kvar i Gävle, drygt ett dygn senare. Väninnan tog sig så småningom hem till Stockholm, men satt i ett stillastående tåg i timtal och var hemma först vid åttatiden på kvällen. När jag  gick till sängs fick jag fortfarande SMS från SJ om ändrade ankomsttider till Sundsvall, på ett tåg som skulle ha gått 9.45 på morgonen.

Jag fick alltså ta in på hotell (liksom många andra som inte tog sig hem). Det blev ändå en trevlig, om än något underlig, söndag.

Sen lunch: ”Brynäskorv” och kaffe på hotellrummet

Söndag kväll mötte en väninna upp och vi käkade ute på stan, sedan har jag sovit gott och till och med lyckats med att ta sovmorgon.

Om lite drygt en timme går mitt tåg hem till Sundsvall och ännu så länge finns ingen försening på just den avgången aviserad på Trafikverkets hemsida. Håll tummarna, gott folk, efter en veckas husmorssemester längtar jag hem!

 

 

 

 

 

 

 

Ren, renare, renast?

När jag var på Öland härom veckan, på skrivretreat, upptäckte jag alldeles för sent på kvällen att jag glömt packa ner tandkräm. Hm, vad göra? Fråga medkombatanterna om jag kunde snika lite Pepsodent, förstås. En var så gentil att hon gav mig fyra provförpackningar från Forever Living. Så snällt! Jag öppnade en liten påse med grön text och konstaterade att den rymde så mycket att det skulle räcka till munrengöring även morgonen därpå.  Eftersom behovet inte längre var akut ramlade det helt bort ur minnet och när det var dags för tandborstning kväll nummer två öppnade jag ytterligare en provpåse, denna gång med orange text.

Konsistensen på denna tandkräm var helt annorlunda och den löddrade inte, men lade sig liksom som en yta på tandsingarna. Visst är det spännande att prova nya grejor, eller hur? När jag sköljde munnen fastnade blicken på den lilla påsen på tvättstället, den med orange text. Eh … body lotion??

Jodå. Det lustiga är att den smakade inte ens illa.

Tvål, däremot, smakar illa. Jag har provat. När jag slutade mitt jobb vid Landstinget Gävleborg fick jag av arbetskamraterna en flaska vin och en ask med vackra chokladpraliner. Belgisk, antog jag samt konstaterade att dessa trevliga människor verkligen kunde konsten att köpa perfekta presenter. Jag sparade hela härligheten till en tevekväll i min lilla lya när Brynäs spelade SM-final mot Modo. Läge för folkfest och njutning. Vinet var gott och chokladen krispig. Väldigt krispig, faktiskt. Korkad (som bara jag kan vara emellanåt) konstaterade jag att den förmodligen var så fin och dyr att jag inte förstod mig på den, för den var rent ut äcklig.

Jag försökte undvika alla frågor om avskedspresenten när jag hälsade på vid min förra arbetsplats, men en dag slank det ur mig. Någon frågade om chokladen varit god och jag, som har svårt att ljuga, sade beklagande att tyvärr måste det ha varit något fel på den, den smakade tvål.

– Det VAR tvål!! ljöd det unisona svaret i fikarummet. Ridå.

Anekdot nummer tre går i ungefär samma stil. När jag är ute och reser vill jag ha så lätt packning som möjligt och tar gärna med provförpackningar från veckotidningar och små tuber från hotellrum, ni vet. Vid det här tillfället öppnade jag en bodylotion för att smörja in min fukttörstande kropp. Det var ett märke jag inte använt förut och jag konstaterade att det nog skulle bli bara denna enda gång. Krämen var värdelös, lade sig som en hinna på huden, men jag tänkte att den väl skulle gå in under natten.

Morgonen därpå rann en löddrig sörja av mig i duschen och när jag letade i papperskorgen på hotellrummet hittade jag den tomma påsen.

Duschtvål. Inte bodylotion.

Så kan det gå …

Och apropå Forever Living har jag blivit så förtjust i produkterna att jag tecknat avtal om att bli återförsäljare, av både tandkräm och body lotion.

 

 

 

Nää! Kan de va möjligt?

Mitt förra inlägg handlade om traditioner och tacksamhet. Det gör även delvis detta. Det är nu andra gången jag firat min födelsedag med författarvänner här på Öland. Jag förstår att maken nog tycker det är lite trist att jag är hemifrån just den dagen, men jag vet även att han verkligen unnar mig dessa inspirerande och kreativa dagar efter min tuffa höst. Och snart är jag ju hemma igen.

Men – häromdagen hände det något mycket märkligt! Jag fyllde jättegammal. Femtisju! Jag menar – jag vet fortfarande inte vad jag vill göra när jag  blir stor och inser plötsligt att om åtta korta jäkla ofattbara år är jag pensionista. Va?! Jag?!

Hur som helst – när jag tänker till och efter inser jag att jag måste vara tacksam. Jo då. Jag är frisk och rörlig och lever ett rikt liv. Jag har haft nära släktingar som gått bort på grund av sjukdom när de varit yngre än jag är nu. Själv var jag ännu inte tonåring och förstod inte riktigt upphetsningen och sorgen – är man gammal så dör man, punkt. Förlåt mig, Universum, för mina då mycket ungdomliga och dåraktiga slutsatser, låt det inte falla tillbaka på mig nu.

Här på Öland, under vårt skrivretreat, har jag blivit kungligt uppvaktad.

Självklart har det gått ett par flaskor skumpa, det brukar liksom göra det.

Vi turas om att fixa middagsmaten denna vecka och jag bjuppade på föllsedagsmiddag. I år blev det tyvärr ingen hummer, men vi blev mätta ändå.

Dock kan man inte tillbringa hela dygnen med att äta och sörpla skumpa. Nej, självklart arbetar vi. Hårt, mycket och intensivt. Det är till exempel hur mycket småpyssel som helst att fixa till den årliga Litteraturkryssningen på Birka Cruises. Vi brainstormar, planerar, slänger ur oss idéer, förkastar de flesta och anammar en del. Den kryssningen vill jag inte missa, för allt i världen.

Och det påminner mig om att jag har ett nytt, spännande och häftigt bokprojekt att jobba med. Så – på med skaparrocken nu, bästa femtiosjuåring, och sätt lite fart!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Tradition och tacksamhet

Jag har tillfrisknat efter den tuffa mellandagsveckan. Bihålorna krånglar fortfarande, men för övrigt är jag jättepigg. Jag tillskriver naturpreparatet Esberitox en stor del av piggheten och även min nya upptäckt Aloe Vera från Forever Living! Vi kom alltså iväg på nyårskryssningen, maken och jag. Och dagen därpå var det dags för det årliga skrivretreatet på Öland.

De andra deltagarna har hängt med några år, men förra året insåg de att de behövde en bebis. Here I am, liksom. Så detta är mitt andra retreat – ni vet, en gång är ingen gång, men två gånger är en tradition.

Jag har inte fått så mycket skrivet själv ännu, men kreativiteten flödar. Liksom maten, vinet och det så viktiga skrattet!

Vi skriver, bollar, spånar, fikar, spånar vidare, får idéer samt en och annan snilleblixt, läser varandras texter, redigerar och planerar gemensamma samt enskilda event. Kort sagt – det är fantastiskt roligt och inspirerande. Tyvärr vågar jag inte följa med på lunchpromenaderna, är väldigt rädd om luftrör och bihålor, men korta stunder utomhus blir det ändå.

Det är så vackert. Och jag är så oändligt tacksam. Varje dag utbrister någon av oss ”Så bra vi har det!”. Och det är sannerligen ingen underdrift.

Tack Universum. Och Sverigeförfattarna, förstås!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Avslöjandet

kan det då avslöjas. Det måste komma fram någon gång och varför inte nu? Strax är det dags för nytt år och nya löften – så tillfället är ypperligt. Dessutom har jag haft gott om tid att fundera och tänka.

Sent på julaftonskvällen blev jag sjuk, helt plötsligt, utan annan förvarning än att jag nyst några gånger under eftermiddagen. Sedan har jag varit sängliggande. Kraftig förkylning, värk i öron, huvud och käke, nästäppa så jag låter som en snarkande zoombie även i vaket tillstånd.

Idag är det lördag och min – mycket – efterlängtade lediga vecka med relax, vinterpromenader, träffa vänner, gott käk och vin med maken, hälsa på släktingar, ja, kanske  till och med en skidtur eller två, är slut. Surt. Men, som min bitvis kloke man säger – jag har åtminstone fått några dagar och nätters vila och sömn. Han påstår även att om jag varit frisk har jag med största sannolikhet lag till en mängd ”måste göra-saker” på listan. Määh?! Jag?

Det positiva med de här, hittills, fem sängdagarna är att jag fått sova. Hela nätter och även under dagtid. Tungt. Jag har även haft tillfälle att kolla på varenda avsnitt i varje deckarserie jag missat under hösten. Grå zon, Beck, Stockholm Rekviem. You name it.

– cirka 108 deckaravsnitt, 28 förpackningar pappersnäsdukar, en flaska Weleda nässpray, 75 koppar örttee, lite varm glögg och 750 kilo av makens ömma omvårdnad senare är det bara att konstatera – jag är en man.

Det är lätt konstaterat – alla vet ju hur sjuk män blir,  eller hur? Betänk då att jag är ännu sjukare.Så det så!

 

 

 

 

 

www.aynsley.se