Rök, aska och humlor

Bokturnén Härliga Härjedalen pågår ännu någon dag och vi roar oss kungligt. Vi träffar bekanta, gamla som nya (till och med släktingar emellanåt), tjötar med lokalbefolkning och turister, säljer och signerar hundratals böcker.

Självklart har vi en massa skoj också, frotterar oss på uteserveringar, spelar biljard, pratar strunt och fnissar hejdlöst åt poänglösa skämt. Eftersom vi jobbar utomhus hela dagen, i gassande sol, leende och ständigt kommunicerande är det liksom allt vi mäktar med efter arbetsdagens slut. Diverse intelligensbefriade samtal, alltså.

För att inte tala om alla knäppa och ganska meningslösa foton som tagits …

Vi har haft äran att medverka vid ett alldeles nyinstiftat evenemang, Härjedalens Litteraturfestival, vars invigning skedde på hembygdsgården i Sveg.

Det blev ett mycket trevligt arrangemang, välordnat och välbesökt. Förutom vårt gäng från Stockholmsförfattarna deltog ytterligare fem författare, från Malmö i söder till Sveg i norr.

Hela dagen hölls författarsamtal från scenen. Vår kollega Eva Ludvigsen var konferencier och vi fick alla våra femton minuter i rampljuset för att prata böcker och skrivande. Från Svegs bibliotek fick vi fina presenter: en björn i trä samt en bok om Café Cineast, filmcaféet, som vi för övrigt tänker besöka i eftermiddag.

Medan vi roar oss pågår tragedier ett stenkast härifrån. Skogsbränder rasar på flera håll, byar evakueras och skogar vattenbombas. Lågorna sägs hoppa mellan trädtopparna och hela tiden blossar nya eldar upp. Jag läser inlägg på sociala medier om vänner som hjälper hemvärnet med släckningsinsatser, fixar fika till brandkår, räddningstjänst och övriga som gör allt de kan – och förmodligen lite till – för att få de livshotande lågorna under kontroll.

Hjältar – Ajj La Vjoo!

Andra inlägg berättar om skålar fyllda med vatten och stenar på balkonger och altaner för att våra insekter inte ska törsta ihjäl i värmen.

Älskade humla

Under tiden allt detta pågår sitter jag i skuggan på hotellets altan och njuter av förmiddagsvärmen, av att kunna sitta ute utan vare sig filt, kofta eller jeans. Någon sade att det skulle bli värmerekord idag, vilket jag finner ganska otroligt. Det var det ju igår? Och i förrgår?

Det som händer omkring oss är djupt oroande och naturligtvis tragiskt för bybor och andra som drabbas. Men faktum är att inget blir bättre av att jag slutar leva, slutar njuta av varma sommarkvällar. Inget blir bättre för att jag ligger inne på ett stekhett rum och funderar i stället för att skratta med kollegorna. Den djupa oron finns där ändå, som en klump i magen som växer lite var dag solen gassar, marken blir allt brunare och insekterna dör.

Ett annat faktum är att medan jag skriver de här sista raderna börjar halsen sticka och små askflagor landar på datorns tangentbord. Plötsligt luktar det som i Nepal, där man bränner sopor, plast och allt annat vid trottoarkanten. Men där bär jag kolfibermask. Det  gör jag inte i Sveg. Jag njuter inte längre.

 

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

Fredag den trettonde

Jag anser mig inte vara skrockfull. Dock hindrar det mig inte från att ägna livet och ödet ett par tankar extra en stund det här ödesmättade datumet. Så även denna fredag. Högt säger jag ”Åh, vår turdag, alltså!”, men tänker något med i stil med Oj, hoppas inget trist händer. 

Under sex sommarveckor alternerar några orter i Härjedalen att ha marknad, en dag i veckan. Den här fredagen, 13 juli, var det dags för Hede, cirka sju mil  norr om Sveg.

Morgonen skvallrade om det mindre oväder som dragit fram kvällen innan med regn, åska och blixtar. Till och med strömavbrott en stund. Det var så pass svalt att jeans och jacka åkte på medan vi lastade in vårt bagage och lämnade Klövsjö för Hede.

En del skoj måste man förstås hinna med

I backspegeln är mitt övergripande intryck att det var en mycket trevlig, givande och inspirerande dag. Försäljningen gick över förväntan, vi träffade många trevliga människor, vissa för andra eller till och tredje gången. Det finns de som besöker flera marknader under veckan. Vissa besökare minns man naturligtvis tydligare än andra; någon som gjort starkt intryck eller det visar sig – efter en stunds småprat – att man har gemensamma beröringspunkter. Eller så träffar man helt enkelt ett par kära släktingar!

Nu laddar vi inför helgens spännande signeringar. Lördag har vi förmånen att medverka vid invigningen av en Butik Nära i Linsell (gilla dem på Facebook här!) Det ska bli jättekul!

Söndagen kommer att ägnas åt en alldeles nyinstiftad Litteraturfestival i Sveg.

Där kommer vi att få träffa flera kollegor från olika delar av landet. Kul!

 

 

 

www. aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

Nu är hon här!

Ännu en marknadsdag har gått till ända. Idag har vi lyckliggjort Vemdalen. Eller Vemdalen oss, en mycket trevlig marknad.

Två av kollegorna, Micael och Åsa.

Vi har sålt böcker, såklart, och tjötat med lokalbefolkning och turister. Eftersom vi är fem författare representerar vi de flesta genrer: barn- och ungdomslitteratur, rese- och verklighetsskildringar, feelgod och mappie lit, humor och deckare.

Efter jobbet gick vi på lokal. Jag käkade fish and chips, med  – hör och häpna – friterad fjällröding. Snacka om fisk!

Sedan spelade vi bowling ett par timmar … nej, jag menar förstås biljard. Gissa vem som vann den fjärde omgången, jo Lill och jag! Hm … men att vi förlorade de tre första kan vi kanske prata lite tyst om?

Men – något har ju saknats oss.

Rättare sagt, någon. Men nu är hon här, vår egen mappie lit-drottning, Birgitta.

Nu sitter vi här, allihop, i vår gemensamma lägenhet med denna fantastiska utsikt, med förfriskningar och givande prat om allt möjligt. Imorgon bitti lämnar vi dock Klövsjö för några dagars jobb i Sveg. Men innan dess hoppas jag vi ses på marknaden i Hede, fredag 13/7.

 

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Funäsdalen, tack och adjö!

Första turnédagen är avverkad. Vi har stått på marknad i Risnäset, Funäsdalen. Många trevliga människor har vi träffat, både svenskar och norrmän. Böcker har vi sålt också. Såklart.

Solen har gillat oss idag. Vi hann med lite regn och blåst också. Faktiskt blåste det så pass hårt att vi fick ta ner ett av våra tälttak i slutet av dagen.

Nu ser vi fram emot resten av turnén! Imorgon bitti, torsdag, åker vi till Vemdalen för att vara med på marknaden där.

Media har besökt oss. Vår egen deckarkung, Micael Lindberg, har varit flitigt fotograferad och intervjuad.

Micael är bördig från Härjedalen och man gillar uppenbarligen sina lokala kändisar. Dessutom utspelar sig hans senaste roman här.

Även vi ”flickor” har blivit vederbörligen fotograferad. Men det är bygdens son som varit dagens huvudperson. Kul!

Vad jag kan förstå kan man se de här inslagen på www.sveg.se och Tidningen Härjedalen.

På Svegs hemsida kan man också läsa mer om söndagens litteraturfestival – klicka här.

Nu: sov gott!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Härliga Härjedalen

Nu är vi här. Äntligen. I sisådär sex månader har det planerats, strukturerats och funderats. Kollats kartor, skalor och avstånd.

Vi – fem författare från olika delar av landet: Micael Lindberg, Birgitta Andersson-Backlund, jag, Lill Eljana Viljesten och Åsa Ringdahl.

Kollegan Lill anlände redan på måndagen och vi hade en skön eftermiddag där vi varvade packning av böcker med bad i Armsjön. Till min förvåning har någon förevigat badnymferna när vi vattnade fötter och ben – kan de månne vara maken som lånat min iPad?

 

Tisdag morgon var det då dags att bege oss mot första etappen – Funäsdalen. Resan var lång, det tog drygt fyra timmar att nå vårt första boende.

Härlig lunchrast någonstans runt Offerdal

Så småningom sammanstrålade vi på Funäs Ski Lodge. Vi grillade korv och haloumi och lärde känna varandra en aning. Det var en hel del intressanta diskussioner om allt från kungligt apanage, kvinnlig mens genom århundrandena till bokbloggare och förlag.

Nu har vi vaknat upp till turnédag nummer ett, marknad i Funäsdalen. Vi morronkaffar i den hyrda lägenheten och åtminstone ett par av oss ör rörande överens om att det borde vara förbjudet att kliva upp så här tidigt på morgonen.

Det blir några spännande och intressanta dagar, med marknader och andra arrangemang och inte minst härliga kollegor. Och hörni – ses vi inte förr så ses vi väl på söndag?

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

Dags att skörda

Det man sår får man skörda. Det gamla talesättet som, även om det är flitigt nytjat, aldrig tappar sin innebörd.

Just i dag är de slitna orden av verklig relevans. Att, i den somriga och halvlediga tillvaro jag befinner mig i, kunna böja på ryggen för att dra upp ett par jordiga och perfekt röda rädisor, gå ner för altantrappan för att klippa ett knippe dill till den nykokta potatisen eller att plocka en solmogen jordgubbe för att  långsamt och njutningsfullt suga i mig den söta smaken –  det är lycka.

Vi har sått, alltså kan vi skörda. Rikedom. Och även om jag jobbar en del av den lediga dagen och gör nytta  så njuter jag oerhört av värmen, av att kunna springa ut och in i shorts och bikiniöverdel och låta kroppen suga i sig vitaminer och som extra bonus få lite fräsch färg.

Att, när det blir lite för varmt, ta de få stegen ner till vår lilla badvik för att ta ett svalkande dopp.

Och nu har någon förmodligen gått i taket. En av dem som just nu förbannar sol och sommar, en som förtvivlat undrar hur framtiden (läs: de närmaste veckorna) kommer se ut. Hur länge räcker fodret? Vad händer med vattnet? Hur lång är kön för att få djuren nödslaktade?

Vi befinner oss mitt i ett skrämmande scenario som inte gäller bara bonden utan oss alla. Otaliga är vi som delat inlägg i sociala medier om att hjälpa till och för sjutton köpa svenskt kött, att dela med sig av eventuella betesmarker och försöka snåla med vattnet. Tyvärr är det det enda jag kan göra: dela inlägg. Jag har varken betesmarker eller kontakt med Regnguden.

Som man sår får man skörda. Det är väl i dag en allmänt hållen uppfattning att det är vi själva som förstör vårt klimat, inte så sakta längre, men säkert. Nu börjar vi få ta en del  mycket allvarliga konsekvenser av våra tidigare handlingar och beslut. Jag vet att det finns de som har motsatt uppfattning, att vädret helt enkelt varierar från år till år, oavsett hur vi själva hanterar naturen. Själv är jag ingen klimatexpert, men en kännande och ganska skraj människa. Vad kan jag göra på kort sikt? Inget, annat än att på största allvar försöka tänka över mina egna handlingar i vardagen – vad kan jag tillföra eller dra ner på?

Under tiden jag, tillsammans med den övriga befolkningen, endast kan vänta och se vad som händer, har jag i alla fall för avsikt att suga i mig så mycket jag kan av solvärmen, ladda energi och kraft, att bada och njuta av varma kvällar, att plocka nyskördade grönsaker och örter för att använda i matlagning eller bara stoppa i munnen. Dock lite mer diskret i sociala medier och med en lätt förtvivlad bismak.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad maken sår får jag skörda

Idag har jag vatt på hemligt uppdrag. Vaddå vaddå? Om jag berättar är det ju inte hemligt, eller hur? Hur som helst – jag köpte med mig vaniljhjärtan hem för jag visste att bästa Sundsvallskompisen skulle komma på besök under eftermiddagen.

Vi fikade och hade det mysigt nere vid sjön. Jag fick inflyttningspresenter: en änglakudde, parfym och ett helcoolt rött läppstift. Tack! Självklart fick hon några nyskördade rädisor med sig hem.

Det börjar ta sig i våra pallkragar. Naturligtvis är det maken som stått för merarbetet. Det spirar sockerärtor, mangold, polkarödbetor, morötter, dill, rädisor och jordgubbar. Dillen har vi redan nyttjat, den första mogna jordgubben ska vi dela på ikväll, minsann och rädisorna är ätbara (och mycket goda). Maken sår. Jag skördar. Typ.

Jag har BADAT idag. Det var premiär. I vår egen sjö. Lite kallt var det allt, men helt okej.

Det har visst varit fotboll i kväll? Någon som hört nåt  om det? Faktum är jag väldigt aktivt har deltagit i matchen. Det har varit sånt röj och så mycket snack om det VM:et att jag tänkte att jag ska väl kanske se en match också.

Och fy, så bra ”vi” var. Mini-Foppa från Sundsvall gjorde det enda målet. Såklart.

Nu blir det grillad korv och mys utomhus resten av kvällen. Den sista boot camp-chatten får jag inte missa.

Vi ”ses” i morgon!

 

 

 

Bubbel och elefanter

Min lilla Gävlesejour är över. Åtminstone för den här gången.

Vi avslutade med Bubbly Thursday på ett av stadens näringsställen. Varje torsdag kväll kan man inhandla ett glas champagne och tre snittar för nästan gratis. Det är sååå trevligt. Sedan käkade vi middag på samma krog, helstekt anka med friterad potatis. Määän – var det gott, eller?

Sedan gick vi hem och ägnade oss åt lite nostalgi. Tittade på ett gäng avsnitt av Sex and the city, käkade ostkrokar och drack mer bubbel. Det har vi nämligen gjort förut, bästisen och jag, umgåtts med Carrie, Samantha, Charlotte och Miranda. Ibland tillsammans med några Cosmopolitan och ännu fler cigaretter (för ganska många år sedan, ja), ibland mysande med en filt om benen och en påse smågodis.

Nu är jag som sagt hemma igen. Vid sjön ute i skogen. Borta bra, men hemma bäst. Och så vidare. Helgen kommer mestadels ägnas åt att skriva. Min boot camp pågår i ytterligare tre dagar och jag vill verkligen ta dem till vara, dagarna.

Men det börjar ta emot. Tyvärr. När man har alltför mycket att göra har en väninna tipsat  om att man kan likna det vid en elefant.Ta en tugga i taget, brukar hon säga. Till slut är hela elefanten uppäten. Alla de tunga uppgifterna är genomförda.

Just nu liknar mitt romanprojekt en elefant. Stor, tung och klumpig.Jag vet inte om jag ror det i land eftersom det är så komplext med handling som spänner över ett par hundra år och i två länder. För första gången överväger jag på allvar att skrota det projekt jag hållit på med i fem års tid nu. Vi får se.

Under tiden tror jag att jag helt enkelt börjar skriva på något annat. Enklare. Förmodligen roligare.

Men nu –  kaffe!

 

 

 

 

Vardagslyx

Den som känner mig vet hur mycket  jag uppskattar lite glamour, lyx och flärd i vardagen. Champagne och första klass, typ. Faktum är att jag gillar det lika mycket som den andra ytterligheten, enkelheten, till exempel att bo i tält eller käka ris och linser i fattiga Nepal.

Vår midsommarhelg har verkligen bestått av en mängd lyx. Vardagslyx och helglyx. Bara det att jag äntligen hade tiden och friden att städa ur  kontoret från flyttkartonger samt få bort klädställningar och diverse förrådsartiklar ur gästrummet är värt ett Hallelujah. Jag har återerövrat mitt hem! Men tro nu inte att vi bara har jobbat. Nejdå, vi har haft långväga gäster och gästrummet har fått göra skäl för namnet.

Vi har gjort sådant där man brukar  göra när man har gäster: avhandla livets gåtor, sörpla kaffe, promenera, käka Daal Bath, lösa världsproblemen och dricka bubbel.

Så har jag fått en present! Min väninna från Umeå har översatt denna spännande bok från tyska (Liebel Förlag). Det känns som om den kommer bli en inspirationskälla i mitt arbete med romanen som utspelar sig i Nepal och Sverige. Tack ännu en gång för den fina gåvan.

Maken och jag kan minsann roa oss själva också. 

Under helgen besökte vi vackra Galtström med dess sommarrestaurang. Vi käkade – såklart – stekt strömming. Den serverades så här läckert upplagd tillsammans med hemslungad potatismos, lingon och skirat smör. Mums, som Maria Montazami sade.

Självklart  har vi även njutit på vår härliga altan. Trots vädret, ska väl tilläggas. 

Det finns faktiskt filtar att krypa in under medan utsikten avnjuts. Och när moskiterna blev för närgångna googlade maken fram en knottfälla.

Sådan är han, min gubbe. Och fällan fungerade riktigt bra!

Men – nu har jag suttit alldeles för länge på altanen i skogen. Lappsjukan börjar slå till och när väninnan bad att jag skulle hälsa på ett par dagar i Gävle köpte jag genast en tågbiljett, packade lilla väskan samt datorn och utkast till romanmanus. Jo, skrivarkursen pågår ännu. Jasså? Vad jag gör här på bloggen i stället för att gå på boot camp? Hrm … nu har jag inte tid längre, jag har annat att göra. Hejdå!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

Potatisbacken i Armsjön

Ifall någon möjligen har missat det så bor vi på landet. Rättare sagt i skogen, intill en sjö.

Det är mycket djurliv här. Förstås. Det brukar vara så i skogen.

Fåglarna är underbara. Vi har många svalor som sjunger villigt och högljutt. Ibland verkar de få för sig att det är trevligare i vårt kök än utomhus, tre stycken har vi lyckats förstå att de måste lämna vårt hus. Nu har jag satt ett litet vindspel i dörröppningen för att hindra dem att flyga in och de sitter i stället på taknocken och förgyller vår tillvaro med sin skönsång.

I vintras såg vi spår efter både räv och rådjur. De stackarna kom väl nära för att söka mat, det var så oerhört mycket snö så de for väldigt illa i skogen. På sjön ser vi änder, kanadagäss och svanar.

Bäver har  vi också.

Jag vet inte om det är en eller fler, men de håller i alla fall på att fälla samtliga träd som skiljer grannens tomt från vår.

Apropå djur så har vi väldigt gott om knott och mygg. Grannens katt besöker oss då och då, kanske inte för att vi är så väldigt trevliga, utan för att det bor en massa godsaker  (läs: sorkar) i slänten utanför vårt  hus.

Och apropå vinter – här är lämningar från snömassorna. Eller möjligen plogbilen.

Nej, men det här går ju inte. Jag förväntas delta i en boot camp just nu och här sitter jag och bloggar? Kanske för att jag inte vet vad jag ska skriva? Förmodligen.

Jag har i alla fall publicerat en femminutersövning. Du som gått en skrivarkurs vet vad jag menar, man får ett givet ämne eller en inledning och sedan är det bara att fulskriva. Inte tänka, inte redigera, bara skriva så pennan (eller tangenterna) glöder. Längst ner i bloggen bjuder jag på den.

Men nu avslutar jag med att visa makens fina potatisodling. Förutom grönsaker och jordgubbar i pallkragar har han fixat till en potatisbacke.

Potatisbacken i Armsjön.

 

b) Börja med meningen ”En långsmal skugga föll över bänken” och skriv vidare.

En långsmal skugga föll över bänken. De fem minusgraderna kändes plötsligt som trettiofem, inte enbart för att skuggan täckte den värmande solen.
Ingrid Marie såg långsamt upp från sin tidning. Figuren befann sig i motljus, hon kunde inte se ansiktet. Eller fanns där inget? DN dalade mot marken, fortfarande med debattartikeln om diskriminering av rullstolsburna vänd uppåt.
”Vi har letat efter dig. Länge.” Ingrid Maries tankar for till åska och dunder.
”Förlåt, det visste jag inte.” Händerna skakade okontrollerat och hon pep som en bakfull fågel, tänkte hon, men hon kunde inte styra vare sig stämband eller lemmar längre.
”Försök inte. Jag såg att du läste på listan innan du smet ut.” Dundret var så kraftigt att marken under bänken vibrerade.
”Förlåt”, upprepade hon, ”förlåt, men … ”
”Inga men!” Den avlånga figuren tog ett steg framåt. Ingrid Marie kröp ihop när hon kände den kväljande, sötaktiga doften av mogen banan.
”Det är dags. Det finns ingen återvändo”, mullrade skuggan.
Ingrid Marie kände hur det brände innanför ögonlocken. Nu hade den kommit, stunden hon fasat för i hela sitt liv. Hur hade hon någonsin kunnat tro att hon, just hon, skulle förskonas. Hon lät blicken irra runt. Skuggan verkade förstå att hon sökte en flyktväg, han tog ett fast grepp om henne.
”Kom”, sade han enkelt. Det fanns inget alternativ, hon var tvungen att följa honom tillbaka in.
”Jaha, ja.” Ingrid Marie hörde Dagnys trummande mot kallskänksbänken innan hon kunde se köksbiträdets ihopknipta, snipiga läppar. ”Så det är dags att komma nu? Du vet mycket väl att barnens fruktstund är klockan två, de minsta gråter av besvikelse av att inte ha fått något mellanmål ännu”, fräste Dagny medan hon lyfte upp Ingrid Marie på bänken och lät kökskniven klyva hennes röda, runda, blanka kropp mitt itu.”

 

 

www.aynsley.se