Att landa och ladda

I mitten av veckan behövde vi en ”vilodag”. Det är många intryck och mycket känslor, ibland är det tvunget att landa och ladda.

Sedan vi varit på KAT behövde vi definitivt rensa hjärna och kropp från intryck och ledsamheter. I samband med att vi åkte till Thamel och LocWom för ytterligare en donation av Sanitary Pads till unga kvinnor (tack våra generösa vänner!) besökte vi en av områdets oaser, Kathmandu Guest House, för att njuta en stund i solen och inta något läskande.

Vi har promenerat en hel del i Kathmanduhettan, ätit gott och upptäckt nya platser.

Man har smällt upp en Supermarket mitt i Tinchuleebacken!

Flera nya hotell, av den lyxigare sorten, har poppat upp här och där. Ett av dem hittade vi också i Tinchuleebacken och var självklart tvungen att kolla in.

Fantastiska vyer från rooftop.

Vi blev kungligt mottagna och den unga kvinnan i receptionen såg sin chans att ragga upp rika turister, det vill säga oss. Om hon bara visste … Hur som helst fick vi en visning av hotellet med dess lyxiga rum och sviter. Priserna ligger på 40USD och uppåt. Väldigt billigt med våra mått mätt, alltså. Som litet bevis på vår uppskattning fördrev vi en timme i deras takservering och hjälpte upp Nepals BNP genom att beställa varsin lokal öl.

Boudhanath, den heliga stupan. Ett av de bästa ställena att ladda batterierna på.

Tinchulee chowk

Byarna har i regel en/ett chowk, typ en vägkorsning, mötesplats, med ett pipelträd. Här sitter folk och umgås och det är en bra riktpunkt när man beskriver vägen för någon ”ta till vänster vid chowket” …  Vackert är det!

Så var det det där med elledningarna då. Man upphör aldrig att förundras och fascineras över hur man överhuvudtaget kan ha någon el i det här landet.

Daal Bath, en av Nepals nationalrätter.

Mat måste man ha. Vi har ätit så himla gott den här veckan och även blivit bjudna på lunch och middag på barnhem och av vänner.

Hur gott och härligt det än är påverkar det vår bakterieflora. Vi har alla känt av våra magar på olika vis och det har gått åt en del medikamenter.

Det är tur det finns bot och lindring när det är så mycket vi vill provsmaka och käka 🤣

 

 

 

 

 

 

 

 

Hjältarna på KAT!

Så var vi äntligen framme vid Kathmandu Animal Treatment Center. Puh, vilken dryg vandring.

Äntligen!

Jag har besökt KAT några gånger förut, men aldrig varit här. De fick så mycket klagomål från grannarna på förra stället så de köpte mark här, eftersom den var det billigaste de hittade. Och sedan har det byggts.

Kolla in handbromsen på djurambulansen, en sten under bakhjulet.

Förstärkning pågår. Det hade regnat så mycket kvällen innan att man var rädd slänten och huset skulle rasa.

Volontären Ben berättar om verksamheten på KAT

En engelsk volontär välkomnade oss och berättade om verksamheten. På KAT tar de emot djur som farit illa och de åker även runt i Kathmandu och steriliserar hundar. Det kryllar tyvärr av gatuhundar i den här staden.

De får in djur som barn tänt eld på. Jo, det är sant. De får in valpar någon hällt kokande vatten över. Jo, det är sant. Man får in hundar som fått yxhugg rakt över ryggen. Allt är sant. Allt och lite till. Människan är det grymmaste djuret på jorden. Det skriver nog de här volontärerna och veterinärerna under på. Just den här killen vi pratade med berättade att han åker snart hem till England. Han har svårt att vara kvar för det är väldigt jobbigt känslomässigt, han orkar inte.

Jag har gått rundvandring förut, fotat, hälsat på och filmat hundar. Idag orkade jag inte. Det var för hett och jag vill inte se det jag får mardrömmar av.

Vi träffade i alla fall några valpar man letar nya, snälla hem till.

Och några katter. Många i Nepal är lite smårädda för katter, eller birralo som det heter på nepali. Vissa anser dem till och med vara demoner.

Jag hade inte tänkt ge något bidrag till KAT den här gången utan ge allt till barnen. Men jag ändrade mig. Även KAT fick ett litet sponsorbidrag. En piss i Mississippi i sammanhanget, men många bäckar små, etc. Just idag är volontärerna på KAT mina hjältar. Vill även du, kära läsare, göra något litet för djuren och deras hjälpare går det alldeles utmårkt att göra en egen donation. Gå in på deras Facebooksida via denna länk och läs mer om den förnämliga, men slitsamma verksamhet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hiking in Himalaya

Vi skulle besöka KAT, Kathmandu Animal Treatment Center. Det fantastiska djursjukhuset som drivs enbart av sponsorer och djurvänner. Här jobbar volontärer från flera världsdelar.

Vägen hit var lång och mödosam. Vår taxichaffis vägrade köra hela vägen och det förstod vi mycket väl. Han har en relativt ny bil han är mycket rädd om. Så vi bestämde en mötesplats och klockslag och gav oss sedan av till fots. Det visade sig bli rena rama hikingen!

Med vackra vyer, förstås!

Längre än hit ville inte chaffisen köra 😁

Sedan bar det uppför.

Och nedför.

Och uppför.

Det var vindstilla och 30-35 grader. Faktiskt olidligt. Vi gick och drack, gick och drack.

Äntligen!

Äntligen framme!

Fortsättning följer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är bikers i stan

Våra öron nåddes av ett smattrande lite utöver det vanliga. Det var nämligen inte bara en hoj som körde in och parkerade på hotellets innergård. Nej, de var många, ett femtontal.

Parkering på hotellets innergård

Vi frågade receptionspersonalen och fick veta att det var bikers från Tibet. Så häftigt, tänkte jag, det måste jag kolla lite närmare,

Parkering i hotellkorridoren.

Vid frukost morgonen därpå satte jag nästan mangojuicen i halsen.

På väg in eller ut??! 🤣

Är det månne en motorcyklist som håller på att ramla ut från fönstret? Eller klättrar han kanske in? Nejdå, det är ett mc-ställ som hänger på tork efter gårdagens skyfall.

När de kom ner till frukost, ett gäng gubbs och en kvinnlig biker, visade det sig att de inte alls var tibetaner utan européer (Schweiz, Italien mm) som ska köra till Tibet. Vilket äventyr!

Lycka till!

Stort lycka till, säger jag!

 

 

 

 

 

Man blir aldrig för stor för ballonger

Måndag kväll skulle vi hälsa på flickorna på ett av ”våra” barnhem. Vi startade på ett Nursery för att köpa inflyttningspresenter. Vår pålitlige chaffis hjälpte oss, i vanlig ordning.

Vår eminente taxichaufför, även känd som Zlatan-look-alike

Handelsträdgårdsägaren hade svårt att dölja sin förtjusning över vårt besök, vi prutade nämligen inte en enda rupee .

Det bidde apelsin- och päronträd samt piri-piri, chili och lite annat smått och gott.

När jag skulle betala prutade mannen självmant ett par kronor samt skickade med en extra  planta. Uppenbarligen gick affärerna lysande denna dag.

Vi hade blivit ombedda att komma till barnhemmet efter kl 17 eftersom flickorna kommer hem från skolan då. När vi kom dit visade det sig att de varit hemma hela dagen, haft skollov. Suck. Inte första gången det händer.  Nåja, nu var vi i alla fall där.

Det är över två år sedan jag var där. Tjejerna kände igen oss, men var självklart blyga. De har ju blivit tonåringar också och då är man liksom lite coolare, kramas inte hur som helst.  Äldsta flickan är på besök i Sverige just nu och när jag frågade hennes lillasyster om hon ville se foton på Facebook som syrran lagt ut i Sverige var isen definitivt bruten.

Vi tittade på syrrans bilder på Facebook och Insta samt chattade med henne till flickornas stora glädje

Med tvekan hade vi tagit med ett gäng ballonger. Skulle de tycka det var barnsligt? Men, nejdå, man blir tydligen aldrig för stor för att leka med ballonger. ❤️❤️❤️

Man blir aldrig för stor för ballonger!

Tack ännu en gång för en härlig stund, McDonalds på Skycity, Arlanda!

Tiden går fort när man har roligt. Vi ses en annan gång älskade ungar!

Minnenas väg

Jag har varit på en nostalgirunda. Gått samma väg jag gick dagligen under de 90 dagar jag bodde här för några år sedan. Det kvartal jag brukar kalla en livstid.

Genom prång och via små gator

Man hänger tvätten varhelst det finns plats, oavsett avgaser och damm

Den här årstiden behöver man inte elda för värmen, vilket gör att luften är så mycket bättre. Vintertid brinner hundratals sådana här illaluktande eldar på gator och trottoarer.

Gått på lunchrast?

Vi skulle hälsa på en kär vän, Khedup, som jobbade i köket på barnhemmet i Gokarna. Hans äldsta son, Tenzing tio år (tidigare mitt fadderbarn), bor och studerar i Indien sedan tre år tillbaka. Han har glömt sitt språk och talar nu hindi med sin mor Rani och tibetanska med sin far. Märkligt tycker både ni och jag, att skicka sitt barn till skola i annat land, men det var en bra lösning för familjen eftersom pojken är riktigt intelligent och skolan stod för skolavgiften de första åren.

Sopbergen finns sorgligt nog överallt

Den berömda blå porten där en juvelerare blev rånmördad några dagar innan jag anlände

Porten till Porong Monastery

Natten jag anlände till det okända landet långt hemifrån, 22/12 2011, blev jag hämtad vid flygplatsen och körd hit, i svarta natten. Strax efter midnatt tutade taxichauffören utanför den här porten och jag minns att jag tyckte det var gräsligt att vi väckte upp alla.

Porongklostret

Klostrets Guest House där jag bodde

Mina vänner bor precis här bredvid. Hon driver en liten matservering och han jobbar som volontär för en lama och serverar ett par hundra hemlösa mat nere i Boudha varje morgon.

Den här lille är en kopia av sin tioårige bror, numer bosatt i Indien

Vi blev bjudna på fantastiskt god Daal Bath, ris med linssoppa och grönsaksröra.

Tack, lilla familjen, för en trevlig lunchtimme ❤️❤️❤️

 

Fortsättning följer

Internationella mensdagen

Mensdagen. Nej, inte mansdagen och inte mäns dag. Internationella mensdagen ska det vara!

Jag är inte mycket för ”dagar”. Struntar för det mesta högaktningsfullt i både kanelbullens dag och mors dag (eftersom jag anser mor vara lika viktig årets alla dagar), men just den här dagen anser jag är värd all uppmärksamhet. Särskilt eftersom jag befinner mig i Nepal. Landet som anses vara en föregångare när det gäller ”det tredje könet”, ”other”, men som är riktigt uselt på att respektera de två redan befintliga könen och särskilt då det kvinnliga. Förstås.

Alla vet vi att kvinnor har månatlig menstruation, en förutsättning för att fortsätta befolka jorden. Lik förbannat anses de på många håll vara orena och blir straffade på olika sätt. Till exempel genom att trakasseras, tabubeläggas och gömmas undan en vecka varje månad.

Två fantastiskt modiga, vackra och beundransvärda kvinnor som kämpar hårt för sina medsystrars rätt i detta manliga patriarkat är Nashreen Scheik och hennes lillasyster Sahin. De driver Local Womans Handicraft i Kathmandu och har cirka 60 kvinnor under sitt beskydd. Kvinnor i alla åldrar, men med de gemensamt att de varit tvungna att fly undan våldsamma äkta män och/eller hot om tvångsäktenskap.

Lillasyster Sahin

Systrarna har ett av de bästa projekten någonsin, de förser unga kvinnor med specialtillverkade tygbindor med tillhörande trosa och färgglad förvaringspåse. Allt för inte skylta med traditionella mensskydd och trakasseras. Deprimerande? Oerhört. Och sorgligt. Tvättar man och sköter sina mensskydd enligt rekommendationerna håller de i två-tre år. Igår köpte vi femton set att fördelas ut bland flickor/kvinnor på skolor.

Skänk en hundring! Förse en ung kvinna med mensskydd i två år!!

De här två tjejerna gör mycket annat gott också, men nu gäller det kvinnors rätt till mens!

Fortsättning följer!

 

 

 

 

 

Äntligen

Två år och fyra månader. Så länge sedan är det jag besökte Nepal senast. Vi skulle ju ha åkt i januari, men blev sjuka. Så vi bokade om till en ganska dyr penning och är nu ÄNTLIGEN här igen.

Hej Universum!

Vi landade i 35-gradig värme. Vår förbeställda taxi fanns inte på plats, men det ordnade sig snart med hjälp av engelskspråkig, serviceinriktad nepales som ringde upp vårt hotell och sedan tog på sig körningen. Snabbt och smidigt. Sådant gillas i det här, många gånger långsamma och något tröga landet.

Trafiken är kaotisk, som alltid

Nepalesisk ”tapas”

Första dagen gick åt till att sova, vänja oss vid värmen, äta vansinnigt gott, sova, njuta av det lokala ölet Everest och sova igen vid 19.30-tiden.

Fortsättning följer. Namaste! 🙏🏻

 

Hörde du om mig på radion idag?

Idag har jag varit riktigt arg. Jag har varit riktigt rädd. Men jag blev även riktigt glad i hjärtat. Dessutom hamnade jag, ofrivilligt och omedvetet, i lokalradion.

Tidigt i morse startade jag min årliga långresa till Jämtland och Årefjällen. Jag bor strax intill E4:an och när jag kom ut till motortrafikleden släppte jag förbi ett par långtradare och några personbilar innan jag tröck pelle i botten och rattade mig ut. Man måste nämligen göra det när det är såphalt och grisföre – gasa ordentligt så man inte fastnar i sörjan.

Snart behövde jag växla upp till sexan. Men – vad hände? Jag hittade inte växeln? Jag provade igen utan att lyckas. Tänkte ”vad fan”, fastnade i friläget och kände hur min buss obönhörligen tappade fart. Min simultanförmåga kan ingen klaga på – samtidigt som jag förstod att jag skulle bli stående svor jag lite ytterligare, kollade i backspegeln efter potentiella faror i form av andra trafikanter, hittade varningsblinkersen, slog kortnumret till maken (som jag visste låg max två kilometer före mig) samt försökte styra bussen så nära högerdiket som möjligt för att vara ur vägen för trafiken. Tack Universum för tvåfiliga vägar!

I backspegeln såg jag ett par långtradare närma sig med hög fart, tog telefonen och klättrade snabbt ur bussen. Jag sprang mot vägräcket, slängde mig över och stod strax i en snödriva som nådde mig upp till låren och larmade försäkringsbolaget  som lovade skicka ut bärgningsbil omgående. Medan jag pratade med larmnumret kom maken springande med varningstriangeln.

För att göra  en lång historia kort levde jag farligt i en timmes tid.

Heder och eloge till de flesta yrkesförare som faktiskt saktar ner farten när de passerar.  Samtliga utlandsregistrerade yrkesfordon dock, utom ett eller två, drog förbi i minst 70, ibland 90-100 km/h. Ni ser marginalerna, eller hur?

Och ett STORT fy skäms till många personbilister. Visst, jag kan förstå att ni har bråttom till jobbet, men tror ni jag stod där för att det var roligt? Varför så irriterad att du måste gasa lite extra när  du passerar? Försöker du skrämmas? Är du så dum i huvet att du inte fattar att det kanske till  och med  hänt en trafikolycka? Du har ingen aning om vad som finns framför mitt fordon. Nästa gång kan det vara du själv eller en anhörig, tänk på det ni.

Änglar, finns de? Jajamen, även på E4:an. Den blå lastbilen (för övrigt från Järvsö) stannade bakom min buss och ropade att jag skulle hoppa in. Chauffören sade att han har sett folk bli påkörda förut. Gudarna ska veta att det nog var nära ett  par gånger att vi skulle bli touchade även i lastbilen, men det gick bra. På grund av kaoset i trafiken efter all snö fick jag vänta länge på bärgare. Den här killen ville inte åka innan bärgningsbilen kom och stod kvar med mig. Jag blev riktigt rörd över omtanken när jag betänker hur många andra medtrafikanter agerar. Eller ska man möjilgen kalla dem MOTtrafikanter, eftersom det liksom inte är något samarbete att tala om? Jag känner mig fortfarande rörd när jag  tänker på vad den här killen kanske förhindrade den där gräsliga timmen innan bärgningsbilen kom och faktiskt med sitt eget liv som insats.

Määäh! Där åker ju jag!

På väg  till verkstaden hörde jag mig själv omnämnas på radion. Man varnade för ett stillastående fordon i  norrgående riktning norr om Armsjön. Det var jag det. Bärgningskillen var så bussig  att han ringde trafikupplysningen och berättade att nu var bilen borta.

Maken hämtade mig vid verkstaden, skjutsade hem mig och sedan har jag suttit i telefon och bokat av jobb och login i Jämtand, pratat med försäkringsbolag och funderat och ältat. Enligt verkstaden kan det bli väldans jättedyrt, men ingen vet ännu. Under tiden har försäkringsbolaget fått tag  på en ersättningsbuss så imorgon ska jag försöka hämta mina vagnar i den havererade bussen, köpa spännband, lasta om och ta mig de drygt  tjugo milen upp till  Östersund och Åre där det är meningen att jag ska jobba de närmaste tio dagarna.

Önska mig lycka till! 

Nu spelar vi lite inomhusdart, käkar nåt  gott och skiter i det här. Eller hur, käre make?

Största tacket till Universum, maken och föraren på Sune Olssons Åkeri i Järvsö för att inget allvarligare hände!! 

Husmorssemester

Ibland behöver en kvinna semester. Sedan jag i ett par-tre dagar städat huset, skottat snö i timtal samt tillagat och fryst ett antal matlådor till (makens) framtida bruk var jag helt slut. Puh! Dags för husmorssemme, eller hur? Sagt och gjort, sistlidna tisdag kväll klev jag på snabbtåget till huvudstaden där Stockholmsväninnan mötte upp. Klockan närmade sig midnatt när vi äntligen kunde dimpa ner i myshörnan med räkor, ett glas vitt och ett parti Canasta. Vår favoritsysselsättning, om någon skulle tvivla på det.

Husmorssemester är toppen – särskilt när man som jag dessa dagar inte har ett enda åtagande i sikte. Helt ledig, alltså. Ja, förutom att försöka plita ner en och annan rad i mina bokprojekt då och föralldel, det lyckades jag med.

En hel del god mat och dryck, förstås, hemma och på lokal. Raggmunk med fläsk på söder. Mums!

Efter några dagar fick vi för oss att leta oss norrut, varför inte åka till Gävle och se på livehockey? Sagt och gjort, lördag morgon tog vi första tåget norrut och checkade in på hotellet innan vi drog ut på stan. Jag visade väninnan några av mina smultronställen.

Café Edbom på Stadsbiblioteket serverar en gulaschsoppa som inte går av för hackor!

Så småningom hoppade vi på hockeybussen och begav oss mot arenan, Gavlehov. När vi kom in blev vi överhopade med diverse gåvor: korv, mjukt bröd och mjölk, det visade sig vara ICA som var matchens sponsor och bjuppade besökarna på förnödenheter att ta med hem. Inte hade vi då en aning om att det skulle komma väl till pass dagen efter …

Åh, vilken spännande match! Att vi satt på första parkett gjorde inte saken sämre.

I pausen måste vi visa upp våra fina hattar för omvärlden, i Skybar bland annat. Sedan var vi redo att heja fram Brynäs till 4-1 mot Malmö! Heja Brynäs! Oj, vad vi är bra! Middagen intog vi på ett annat av mina favoritställen i stan, Café Absint, innan det var dags att gå tillbaka till hotellet och sova.

Dagen därpå skulle jag jobba, jag hade ett tolkuppdrag, men på grund av det omfattande snö(o)vädret blev det inställt. Min kollega från Stockholm tyckte det var för riskfyllt att köra hela vägen tur och retur. Jag höll med och tänkte att jag tar första bästa tåg hem till Sundsvall eftersom vädret inte skulle bli bättre under dagen, tvärtom.

När vi anlände Gävle Centralstation söndag morgon vid niotiden möttes vi av den här skylten. Hmm … Och jag är kvar i Gävle, drygt ett dygn senare. Väninnan tog sig så småningom hem till Stockholm, men satt i ett stillastående tåg i timtal och var hemma först vid åttatiden på kvällen. När jag  gick till sängs fick jag fortfarande SMS från SJ om ändrade ankomsttider till Sundsvall, på ett tåg som skulle ha gått 9.45 på morgonen.

Jag fick alltså ta in på hotell (liksom många andra som inte tog sig hem). Det blev ändå en trevlig, om än något underlig, söndag.

Sen lunch: ”Brynäskorv” och kaffe på hotellrummet

Söndag kväll mötte en väninna upp och vi käkade ute på stan, sedan har jag sovit gott och till och med lyckats med att ta sovmorgon.

Om lite drygt en timme går mitt tåg hem till Sundsvall och ännu så länge finns ingen försening på just den avgången aviserad på Trafikverkets hemsida. Håll tummarna, gott folk, efter en veckas husmorssemester längtar jag hem!