Grannen from Hell har vatt ute och rest!

Den käre Grannen from Hell är nyligen hemkommen från Europaturné. Jodå – jag har allt bildbevis. 

Och den var uppskattad. Läsarinnan tycker jag har härlig humor – så glad jag blir över de orden! Grannen from Hell är skriven just med kärlek och humor.

Det har även ramlat in ytterligare en recension av boken. Bokbloggaren – tillika författaren Linda Jansson, Edsbyn – tycker så här:

”Tack för en toppenbok! Fastnade direkt för berättelsen. Men tänkte snabbt att jag redan listat ut hur det hela låg till och kände en liten besvikelse. Men blev grundlurad då inget var som jag trodde. Otroligt mysig och fängslande liten historia. Lättläst och perfekt läsning i hängmattan. Och de sex små berättelserna var av oväntat innehåll. Korta och annorlunda. Betyg: 5 av 5″

(Klicka här för att komma till Autumnleafs hemsida)

Vill även du beställa ett signerat exemplar – klicka här.

 

 

 

 

 

 

 

Kalla mig Super-mormor …

Livet går vidare. Så är det alltid, vare sig man vill eller inte. I förra bloggen reflekterade jag över förgänglighet och död (jag får passa på att tacka för all fin respons jag fått). Endast några timmar efter att inlägget publicerades kom ett nytt liv till världen – min mans första barnbarn. Ett mirakel!

Jodå, jag vet, alla barn är små underverk. Visst. Men det är med livet som med döden – ju närmare det kommer ju mer påtagligt och berörande är det. Jag har ett antal syskonbarn som är det käraste jag har, men de är nästan alla vuxna nu och ett par av dem har egna barn. Vilket får mig att osökt undra – var i hela friden tar tiden vägen??

Tillbaka till ätteläggen, det blev en välskapt pojke, född vid halv fyra-tiden en morgon och mor, far och son mår bra. Självklart har vi fått ett flertal foton på underverket och han är riktigt vacker. Förstås. Han bär dessutom tydliga släktdrag, moderns och morfaderns mun samt faderns ögon.

stoltmorfarpunktse

Var placerar detta mig då? Jag menar – egentligen är jag för ung för att bli mormor hrmm … men det är väl helt enkelt så att jag är gift med en äldre man med vuxna barn? Så måste det vara! Trots min ungdom och oskuldsfullhet är jag nu med barnbarn, bonus sådant, visserligen, men i praktiken har det ingen betydelse. Vad jag vet finns ingen handbok som särskiljer mormödrar av olika slag. Kärleken och omsorgen till den lille är desamma. Så – är jag plastmormor? Nej, definitivt inte. Vilket fult ord! Bonusmormor har jag smakat på, men tycker att ordet sätter mig utanför familjen. Skulle jag degraderas till en bonus? Men den lille har en jättefin biologisk mormor så på något sätt måste vi skilja oss åt för att inte förvirra Lilleman. Så jag fastnade för Mormor Carina, inte alls tokigt, faktiskt.

Men – så satte jag mig vid datorn och började med detta inlägg. Det var då det kom.

Super-mormor.

Vad annars?
Från Super-moster till Super-Carina till Super-mormor. Det enda naturliga. Jag kommer tidigt att bearbeta den lille och lära honom säga supejmommo. 

Nu ska vi fylla snarrelådan med godis och annat att skämma bort den lille med. Välkommen till världen, Lilleman! Du är redan älskad.

Och naturligtvis världens största grattis till underverkets mamma Alexandra och pappa Tommie. Och grattis resten av familjen till nytillskottet.

Kram till er alla från morfar och super-mormor!

 

 

 

Världen har krympt en aning

Jag vet att det är livets gång. Jag vet att det är helt naturligt. Alla föds vi, alla dör vi. Men det är liksom en helt annan grej när det kryper närmare och närmare mitt eget liv, min egen sfär. Jag blir påmind om min egen högst påtagliga dödlighet. Kropp och sinne förändras med åren. För första gången känner jag verkligen att jag passerat hälften. Nu går det bara utför, tänker jag. Jag har inte bara fyllt 50, om några år fyller jag 60 och har fortfarande inte bestämt vad jag vill bli  när jag blir stor. Det är liksom full panik, röda knappen på.

I mitt nuvarande jobb, som Seniorshopkonsult och säljare, träffar jag fler hundraåringar på en månad än jag gjort under hela mitt liv förut. Alla säger de ungefär samma sak: Lev medan du är ung, flicka, tids nog kommer ålderdomen ikapp dig. Då väcks ändå en tunn (väldigt tunn i och för  sig, men ändå) strimma av hopp. Kanske är det inte slut riktigt ännu?!

Två ikoner har gått ur tiden. Det är klart att detta gör sitt till, att döden och förgängligheten får fullt fokus för några extra ögonblick. Dessa två storheter som jag, på olika vis och med olika syn på, följt sedan tonåren.

Lill-Babs därför att hon alltid funnits, helt enkelt. En kvinna som fascinerat mig även om jag väl aldrig lyssnat aktivt på hennes musik. I alla fall inte förrän hon började ge ut jazz på skiva. Det, mina vänner, var riktigt bra om ni frågar  mig.

Jerka för att han var king of rock´n roll. Legend. Rockikon. Sveriges egen Elvis Presley, för övrigt min största idol genom tiderna.

Jag kan inte ens räkna de gånger jag varit på plats i folkparker och bygdegårdar runt om i Mellansverige för att digga Jerry Williams. I can jive, Git it, Darling Nelly Grey och så vidare. Under senare år Working class hero och Vintersaga som han sannerligen gjorde med den äran.

Kompisen och jag umgicks med ett gäng killar från Hudiksvallstrakten som gjorde sin militärtjänstgöring vid Föne flygfält. En helgkväll hämtade de oss i raggarbil med privat fyllechaffis för vidare transport till Delsbo Bygdegård. Åh, så roligt vi hade. När de skjutsade hem oss bjöd jag in alla på te och macka, men fick göra i ordning ett varmt fotbad till den stackars chauffören. Killen hade suttit i den utkylda gamla bilen hela den kalla vinterkvällen och höll på att förfrysa fötterna medan vi andra roade oss kungligt. Jag hoppas det gick bra med hans fossingar.

Under några år arbetade jag på Lill-Babs Wärdshus. Hon var alltid trevlig, glad och omtänksam. När det en gång undslapp mig att mormor Ellen gillade henne skarpt blev Barbro glad och signerade genast ett kort. Det kortet satt uppsatt med en knappnål på mormors köksvägg under många år. Jag undrar var det tog vägen? Det kortet skulle jag faktiskt vilja ha.

Ett annat minne: jag stod jag vid charkdisken på ICA i Järvsö och beställde något. En hund gläfste och jag minns att jag med ett ögonblicks förvåning funderade på om de verkligen släppte in hundar i en livsmedelsaffär? Då nafsade det till i mitt smalben och när jag såg ner stod vår Barbro på alla fyra och lekte valp. Det var nog Lill-Babs i ett nötskal: skojfrisk, glad och ville alla väl.

En dag ringde en kompis, berättade att de sökte spelare till en golftävling. Jag tror den hette Scramble. Jag blev mäkta stolt, men samtidigt lite fundersam – inte är jag något golfämne inte, även om jag tycker det är roligt. Det visade sig vara en fyrmannatävling där en spelare ska vara mycket bra, en ”dålig” och två mittemellan. Mitt lag bestod av Lill-Babs, två killar från Järvsö och jag. Gissa vilken roll som var min?

Men faktum är att en av mina bollar var så bra att laget beslutade att spela på den. Stoltpunktnu, det var jag det. Vårt lag kom trea och alltihop var jätteskoj.

Som sagt, livets gång och så vidare. Men nog känns det allt lite märkligt att de försvunnit ifrån oss. Bara sådär, liksom.

Men – så småningom ses vi väl i någon himmel, Jerka med sitt  Well-oh, well-oh, whap-whip-whip-whip, Barbro står bredvid och jammar och jag ser mig själv faktiskt sjunga med. För är man i himmelen så inte spelar det väl någon roll att man inte kan sjunga, egentligen? Eller hur?

Världen har krympt en aning. Vila i frid – Erik Fernström och Barbro Svensson – ni är saknade av ett helt land.

 

 

 

Valborgs betraktelser

Hej! Det är jag som är Valborg. Jag är en tysk kvinna som helgonförklarades en första maj någon gång under 1400-talet.

Under medeltiden trodde man att häxorna natten mellan sista april och första maj – via kvast eller get – begav sig till  gamla offerplatser för att busa med djävulen. Därför kom man på att störa och skrämma bort häxor, spöken och onda andar genom att tända eldar, hojta och skjuta och ha sig. Idag tänker nog de flesta av oss att vi hälsar våren välkommen – vi har glömt både häxor och djävlar. Valborgsmässoafton firas även i Finland, Tyskland, Tjeckien, Slovenien och de baltiska länderna. (Detta var den korta versionen. Källa: Wikipedia.)

I mina yngre tonår var det ett ypperligt tillfälle att ha roligt: grilla korv vid brasan, kolla  in moppekillarna i skydd av mörkret och ränna runt hos grannar. Vi fjortisar satt i kökssoffan, lyssnade och såg storögt på gubbar och tanter som kommit in för att värma sig med Skogsstjärnan i den oftast kyliga aprilnatten.

Nu för tiden har min kille bil och jag har bytt ut korvgrillning vid brasan till ett glas vin vid braskaminens sköna värme.

Och även om det störtregnar just nu och taket (det som är kvar efter snömassorna … ) nästan blåser av så säger jag: Sköna maj, välkommen! 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Jag – Lektant och Kryssningsvärdinna

Jag har gett mig själv ett nytt epitet. Lektant. Jag har nog aldrig ansett mig vara den där lekfulla, fantasirika personen som roar andra, men efter att i ett par dagar gått igenom några års samlade fotofiler hittar jag en hel del bilder som motbevisar detta. 

Jag har uppenbarligen lyckats roa kidsen i Nepal under årens lopp.

Leker vi inte Fånga Mam med en balja kan vi förvandla oss till indiska gudinnor med hjälp av handdukar och lakan.

Åh, så jag längtar tillbaka till Kathmandu och alla tjejer på barnhemmen!

Ajj La Vjoo – allihopa!

Även i andra sammanhang antar jag då och då rollen som Lektanten. Är det fest och kalas är jag ofta uppe och sketchar, håller tal och larvar på.

Under det fantastiska skrivretreatet på Öland för några veckor sedan slumpade det sig en kväll så att kollegan Lill Viljesten och jag framförde ett något burleskt nummer. Helt oplanerat, ingen minns längre varför och vi kommer med största sannolikhet aldrig att göra om det. Men enligt säkra källor ”finns materialet inspelat för framtida eventuellt utpressningssyfte”. Hmm …

Och den 6-7 maj är det dags igen. Då går ett av Stockholmsförfattarnas fina arrangemang av stapeln: Litteraturkryssning i samarbete med Birka Cruises

Gissa vem som fått det hederssamma uppdraget som Lektant? Tjohoo! Jaaa! Jaag!

Öh, nehej? Inte det. Jasså, det heter Värdinna, inte Lektant? Så jag får inte springa omkring och klä ut mig och sjunga och sådär då? Nehej, absolut inte … nehej. Jaha,har jag en kollega som ska hålla reda på mig? Åh, jaa, finaste Yvette Lissman, då blir det ordning på torpet!

”Har du författardrömmar och kanske texter i byrålådan? Stockholmsförfattarna ger dig både verktyg och inspiration under en späckad litteraturkryssning.

Mellan den 6 och 7 maj 2018 genomför Stockholmsförfattarna sin andra litteraturkryssning med Birka Cruises. Steg för steg får du med författardrömmar verktygen som tar ditt manus från garderoben till utgiven bok. Är du redan etablerad författare får du råd om hur du ökar försäljningen och sprider ditt författarskap.”

Och här finns ju hela programmet!

Åh, så spännande och roligt – det här supereventet vill jag inte missa! Och att få vara med som den som ser till att saker och ting fungerar och att människor trivs- det är min grej!

Så – vi ses väl på Birka Cruises 6 maj, hoppas jag?

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Trött på tjatet?

Det är jag också. Hjärtligt trött. Orkar knappt nämna ordet:

S  N  Ö 

Men – just nu är det måndag morgon och jag ser på Nyhetsmorgons väderpresentation. Den har jag kunnat vara utan. Klass 2-varning med ymnigt snöfall i södra Norrlands kustband.

I  G  E  N  … 

Vi har nu haft drygt en veckas respit från denna vinters gissel – det vita helvetet. Visserligen har vi i stället haft tjugo grader kallt, men det har ändå inneburit ett liv bortanför snöslungans mullrande. Bara en sådan sak …

Se så vackert det är när vyn inte enbart består av en mjölkvit, yrande dimma.

Hur många lingon finns det i skogen? Miljarders miljarder. Hur mycket snö finns det i himlen? Oändligt, verkar det som. Min stackars gamle make har skottat snö 2-4 gånger om dagen i stort sett varje dag sedan före jul. Jodå – jag också såklart. Ibland. Men man gör ju det man är bäst på, eller hur? Och jag är en fena på att fixa varm glögg till hårt arbetande makar.

Jag vet – det är svårt att ta in, närmast obegripligt när man själv inte sett det. Men när södra Sveriges befolkning gör inlägg i sociala medier om all snö som fallit ser det för oss i norr ut som lätt pudersnö. Med all respekt för era egna vedermödor, gott folk – förlåt, men …

This is snow, dear friends. Här snackar vi snö. Ser ni vår lyktstolpe som sticker upp i den lilla drivan? Nej, det gör knappt vi heller.

Vår altan. Jodå. Det känns smått osannolikt att vi någonsin ska kunna nyttja den här ytan till att göra något annat än skotta och sukta efter sol, värme och klar sikt.

Maken har, med hjälp av snöslunga och hårt jobb, lyckats hålla den ren för att träet inte ska knäckas. Dessa drivor är efter det senaste snöfallet. En liten aning om de gigantiska mängder som kan falla under bara ett dygn.

Verkar jag sur? Arg? Bitter? Visst, what ever. Kalla mig vad du vill, jag struntar i vilket. Snöhelvetet har intagit våra liv. De få gånger vi har trotsat vädret och vägrat låta vitt flygande jävla skit låta styra våra förehavanden har vi i efterhand ångrat oss när vi fått skotta i timtal för att ta oss hem igen.

Vår gårdsplan har krympt till hälften och jag kan inte ens backa min Seniorshopbuss så jag kommer ut från gården. Det har Kung Bore sett till. Om ett par veckor ska jag börja  jobba, Ut och köra med mina klädvagnar, arrangera mannekänguppvisningar och sälja snygga och braiga kläder till äldre. Men hur ska jag komma ut på vägen?

Jag ringde efter en traktor. Bad om hjälp. Snälla, kom och skotta upp och skotta bort så jag slipper vara insnöad fram till april!

Traktorn kom – TACK– men, vad hände? Den körde fast, såklart. I det vita helvetet. Det slutade med att traktorn fick ringa en annan traktor för att komma loss.

Inte gråta, inte gråta … det kommer säkert en sommar i år också. Frågan är bara när?!  Den här lilla snöhögen lär i alla fall inte smälta bort före julen 2018.

Men nu tar jag mig åtminstone ut från gården. YES – JAG HAR ETT LIV! Ett liv utanför Villa Armsjön.

Sedan är det bara att hoppas jag inte får möte efter den enormt breda byvägen. Då lär vi bli stående länge. Det mötet skulle inte ens en nepalesisk busschaufför klara av.

Så – kära vänner – börjar ni förstå varför vi här i Sundsvallstrakten är så enkelspåriga de här månaderna? Varför vi inte har andra samtalsämnen än snö, snö  och snö? Vi har ju för sjutton gubbar inte haft tid, eller ens möjlighet, att ägna oss åt diverse roliga och trevliga aktiviteter! Och när jag nu ser ut genom fönstret så känner jag igen mig. Det snöar, nämligen. Hipp,hipp hurra!

Den första som från och med nu nämner ordet mysigt skickar vi juggemaffian på. Och hör sen!

 

 

 

 

 

 

 

Våra bästa skrivtips

Jag har skrivit en del om Stockholmsförfattarna, men har kanske varit lite luddig eftersom jag får frågor om vad det egentligen är.

Det är ett nätverk av författare som samarbetar i olika event. Namnet kan vara missvisande, men faktum är att man inte behöver ha Stockholmsanknytning. Däremot ska man ha gett ut minst en bok och – självklart  – vara intresserad av skrivande, nätverkande samt vilja delta i och arrangera event om och med böcker.

Ett av våra gemensamma arrangemang var Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg, 2017. Vi hyrde en gigantisk monter, samlade ett gäng glada författare och sålde böcker av hjärtans lust. I montern hade vi möjlighet att hålla kortare föreläsningar och mingel.

Extra roligt var det att kunna presentera vår gemensamma bebis, Våra bästa skrivtips, som vi firade med bubbel och signering.

Mitt kapitel heter Våga ta paus. Det är nämligen vad jag själv gjort, tagit en rejäl paus i skrivandet, när jobb och liv kommit emellan. Nyfiken? Klicka HÄR så kan du själv läsa min – förhoppningsvis – kloka och tröstande text. (Och sedan kan du fortsätta med de andras texter … )

Stockholmsförfattarnas hemsida

Stockholmsförfattarnas sida på Facebook

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Sveriges vackraste stad … eh …

Vi har fått en fin utmärkelse. Ja, jag säger vi, eftersom jag är en av Sundsvalls skattebetalare och alltså ingår i det kollektiva begreppet

Det finns en Föreningen Arkitekturupproret, som arbetar för vackrare och trivsammare städer och boendemiljöer. Det väsentliga verkar – enligt min uppfattning – vara inspirerande arkitektur och bevarande av kulturvärden, alltså gamla fina byggnader. Och det var denna förening som startade omröstningen Sveriges vackraste stad. Fler än tiotusen personer var med och tyckte och – håll i er – gamla anrika Sundsvall med dess vackra stenstad drog alltså hem fler röster än både Visby och Lund!

Visst är det fantastiskt! 

Jag gillar verkligen min hemstad, den är pampig och ståtlig. Vissa av byggnaderna har ritats av samma arkitekter som verkat i Stockholm och alla tycker vi vår huvudstad är mycket vacker, eller hur? Att promenera i Sundsvalls centrum – eller Stenstan som det kallas – är byggnadsporr för ögat.

Så – vadan min tvekande rubrik?

Någon eller några beslutsfattare i kommunen anser att den här hederssamma utnämningen är värd att dela med omvärlden. Såklart. Det skulle jag också ha tyckt.

MEN – den stora fina skylten, som med största sannolikhet kostat en del skatteslantar, har man väl för sjutton gubbar kunnat ställa på ett mer smickrande ställe? Första gången jag såg den trodde jag någon behagade skämta.

Här presenteras Sveriges vackraste stad, mitt bland fabriksskorstenar, industrier och gråsvart rök som ser ut att täcka halva stan.

Ser det vackert ut?

Snälla någon – låt oss passera industriröken. Låt oss ana den vackra vyn där bakom, med vår pampiga bro (speciellt kvällstid då den är vackert upplyst). Låt oss böja nacken förväntansfullt framåt och verkligen se Sveriges vackraste stad.

Flytta skylten! 

 

 

 

 

 

 

Och så vänder vi på bladet …

… och vad hittar vi väl där? 

Ja, säg det? Ett oskrivet blad, ännu så länge. Men nu är det gjort. Bästa lyan är tömd och lämnad. Jobbigt, visst, men vi hade bestämt oss. Vi bor i hus utanför Sundsvall och andrahandskontraktet på lägenheten i Gävle gick ut vid årsskiftet. Jag var tvungen att ta ett beslut. .

Vi åkte ner i lördags och fyllde släpet med möbler och lite annat jag längtat efter: soffa, stora röda mattan, en lampa med mera som vi körde hem till Villa Armsjön och bar in. Sedan tillbaka till Gävle för fortsatt rensning.

Men, vad skulle vi göra med alla prylar? Möbler? Kläder och sängkläder i två förråd? Jag menar – vi har redan ett fullt hem och lite till.

Enkelt: annonsera på Facebook!

Varsågoda ungdomar! Kom och hämta. Kostar gratis!

Vitrinskåp, rumsbord, byråer och säng gick redan första dagen. Även en del porslin. En av våra gäster tipsade om att Ria hämtar upp sådant man inte behöver. Aha – bra idé! Dels slipper vi ägna tid och energi till att åka till återvinningen, dels kommer grejorna att säljas billigt till folk som behöver dem och pengarna går till bra ändamål.

Man gör en del fynd när man städar ur förråd.

Eftersom detta var mina sista dagar som lägenhetsägare i Gävle planerade jag även in en del skoj. Jag ville njuta ordenligt av den sista veckan. En golunch på vackra Konserthuset var en självklarhet.

Extra roligt att träffa kompisen Hasse.

Middag med bästa vännerna på Runebergs kvarterskrog.

Kalixlöjrom och bubbel. Mums.

Vi utnyttjade våra presentkort på Bishops Arms, en annan kväll käkade vi middag och spelade biljard på Interpool.

Bubble Thursday på Absint – champgne och snittar.

Maken, min vardagshjälte!

Nu verkar det som om vi är värsta festprissarna, men faktum är att vi somnade före tio varje kväll. Supertrötta i kropp och själ. En kväll köpte vi hem pizza och kollade film på TV4play vid den enda möbel vi hade kvar – köksbordet.

Och så kom den sista, sorgliga dagen. Efter att ha sopat dammet ur förråden, bytt handtag och knoppar på skåpluckor, kört skräp till återvinningen, fått lägenheten besiktigad och lämnat tillbaka alla nycklar var det dags att återvända till Sundsvall med det allra sista flyttlasset.

Man kan väl lugnt säga att jag åkte med blandade känslor. Jättetrist att flytta ur den perfekta lyan och lämna min kära hemstad – men skönt att det är gjort när det ändå måste ske.

Två timmar senare hade jag anledning att ångra mig. Vi kom inte in på vår egen gårdsplan på grund av fyra decimeter nysnö och en halv meter plogvall. Bil och släp ställde vi ifrån oss på byvägens mötesplats och gick hem för att skotta undan det värsta. Det tog en och en halv timme.

Dagen därpå har vi denna vy från ytterdörren. Gårdsplanet krymper för varje vecka. Snön måste ju få plats. Ser du staketet lite längre bort? Där parkerade jag min buss förut …

I dag har vår hyresvärd varit här med traktor och bland annat skottat fram vår brevlåda. 

Den var till hälften fylld med snö och resten av blöta brev och reklamblad. Allt fick torka i diskhon över natten. Det är bara att hoppas att PostNord inte slängt den post som inte fick plats i lådan ute i snön …

Det är verkligen extremt mycket snö och blåst här uppe. I dag har maken skottat fram altanen – vi var lite rädda att den skulle braka ihop. 

Han måste ju få en värmande glögg, eller hur?

Så var det det där med bladvändningen. Det blir spännande att se hur framtiden utkristalliserar sig. Mina intentioner att bo kvar i huset vid sjön i några år är äkta och starka, men efter tre flyttass på mindre än ett år vågar jag knappt önska längre. Hur som helst är ett långt livskapitel över och även om jag flyttar tillbaka till samma lägenhet när jag är 62 (jo, jag bestämde mig för det häromdagen) så blir det naturligtvis aldrig detsamma. Jag är inte densamma och inte heller livet. Nu pratar jag lite nonsens, men faktum är att jag tillbringat de bästa åren i mitt liv i Gävle. Jag får skapa mig ett nytt drömliv, helt enkelt.

Och –  se framåt, inte bakåt. Det blir – som sagt – spännande att följa fortsättningen. Sådär på första parkett, förstås.

 

 

 

 

 

 

 

 

En potatissticka från Tandådalen?

Flyttdags igen! 

Men denna gång flyttar jag från, inte till. Jag har kanske uttryckt mig lite luddigt för det finns de som tror att vi lämnar huset med den bedårande utsikten bara några veckor sedan vi flyttade in. Nej – så illa är det inte.

Det är min kära lägenhet i Gävle jag flyttar ur. Min ”ungflickslya”. Visserligen har jag bott i Sundsvall ett antal år nu, men vi har behållit den här lägenheten på grund av läget och dess trivselfaktor. På fredag ska den besiktigas, nycklar kvitteras och jag stänger dörren för alltid. Inte bara till en tvårummare i Gävle, utan till ett långt kapitel i mitt liv.

Jag erkänner villigt att det känns sorgligt. Här har jag trivts så bra. Uteplatsen är enorm och tack vare staketet runt om och balkongerna ovanför har min altan liksom skärmats av så jag har både tak och väggar där. Otaliga är de sommarkvällar och nätter jag suttit där ute, tittat på teve, inmundigat räkor och vitt  vin, spelat spel eller bara filosoferat över livet.

I lördags kom jag ner för att avsluta kapitel Gävlebo. Jag passade förstås på att träffa bästa vännerna, La Familia, på kvarterskrogen där vi käkade gomiddag och delade en flaska rött.

Söndag  morgon startade projekt Flytta från Gävle på allvar. Medan vi lastade släpet fullt med kartonger, mattor, soffa och annat kom jag på en alldeles lysande idé. Vi har så mycket prylar att vi har funderat på var i friden vi ska göra av dem när vi kommer hem till Sundsvall.

Jag tog helt sonika och lade ut en blänkare på Facebook. En Köp och säljsida för Gävleområdet. Skrev att nu var det bara att komma hit och hämta möbler, porslin  och annat. Oj, så många som hört av sig:

Är det verkligen sant, eller har du skrivit fel?

Nej, det är alldeles sant. Kom, titta och plocka!

Så roligt det har varit, att träffa alla människor.. De flesta är ungdomar som varit jätteglada över att få ett vitrinskåp, ett vardagsrumsbord, en dammsugare eller kaffeservis alldeles gratis. Det som är kvar på onsdag hämtar Ria och säljer i sin second hand-butik.

Än finns det mycket prylar kvar, trots att jag prackar på besökarna allt jag kommer på:

”Vill du inte ha ett köksbord? Nehej, inte det. Men ett resestrykjärn då? Dammsugare? Men en potatissticka från Tandådalen kan du väl inte vara utan?”