Dags att skörda

Det man sår får man skörda. Det gamla talesättet som, även om det är flitigt nytjat, aldrig tappar sin innebörd.

Just i dag är de slitna orden av verklig relevans. Att, i den somriga och halvlediga tillvaro jag befinner mig i, kunna böja på ryggen för att dra upp ett par jordiga och perfekt röda rädisor, gå ner för altantrappan för att klippa ett knippe dill till den nykokta potatisen eller att plocka en solmogen jordgubbe för att  långsamt och njutningsfullt suga i mig den söta smaken –  det är lycka.

Vi har sått, alltså kan vi skörda. Rikedom. Och även om jag jobbar en del av den lediga dagen och gör nytta  så njuter jag oerhört av värmen, av att kunna springa ut och in i shorts och bikiniöverdel och låta kroppen suga i sig vitaminer och som extra bonus få lite fräsch färg.

Att, när det blir lite för varmt, ta de få stegen ner till vår lilla badvik för att ta ett svalkande dopp.

Och nu har någon förmodligen gått i taket. En av dem som just nu förbannar sol och sommar, en som förtvivlat undrar hur framtiden (läs: de närmaste veckorna) kommer se ut. Hur länge räcker fodret? Vad händer med vattnet? Hur lång är kön för att få djuren nödslaktade?

Vi befinner oss mitt i ett skrämmande scenario som inte gäller bara bonden utan oss alla. Otaliga är vi som delat inlägg i sociala medier om att hjälpa till och för sjutton köpa svenskt kött, att dela med sig av eventuella betesmarker och försöka snåla med vattnet. Tyvärr är det det enda jag kan göra: dela inlägg. Jag har varken betesmarker eller kontakt med Regnguden.

Som man sår får man skörda. Det är väl i dag en allmänt hållen uppfattning att det är vi själva som förstör vårt klimat, inte så sakta längre, men säkert. Nu börjar vi få ta en del  mycket allvarliga konsekvenser av våra tidigare handlingar och beslut. Jag vet att det finns de som har motsatt uppfattning, att vädret helt enkelt varierar från år till år, oavsett hur vi själva hanterar naturen. Själv är jag ingen klimatexpert, men en kännande och ganska skraj människa. Vad kan jag göra på kort sikt? Inget, annat än att på största allvar försöka tänka över mina egna handlingar i vardagen – vad kan jag tillföra eller dra ner på?

Under tiden jag, tillsammans med den övriga befolkningen, endast kan vänta och se vad som händer, har jag i alla fall för avsikt att suga i mig så mycket jag kan av solvärmen, ladda energi och kraft, att bada och njuta av varma kvällar, att plocka nyskördade grönsaker och örter för att använda i matlagning eller bara stoppa i munnen. Dock lite mer diskret i sociala medier och med en lätt förtvivlad bismak.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har åtminstone försökt …

Efter mitt senaste blogginlägg har jag fått kommentarer och meddelande om vad ”att göra ingenting” innebär. Samtliga avsändare är (oberoende av varandra) eniga om att tvätta, diska och träna icke är att betrakta som att göra ingenting. Okej. Gör om, gör rätt.

Ny dag, nya insater. En dag fylld med ingenting.

När jag vaknade avnjöt jag morgonkaffet på altanen medan jag kollade in nya grannarna.

Nya grannen, fyrabarnsfamiljen, ute på stillsam morgontripp

Så skulle man ha det, liksom glida omkring  i livet.

Självklart måste jag kolla mail och sociala medier, men bara  på Paddan. Datorn öppnade jag inte på hela dagen. Duktigt!

Jag tog ett varv på ägorna och kollade in bäverns nattliga röj-röj.

Armsjön by night …

Eftersom jag inte skulle göra något nämnvärt fick skräpet ligga till en annan dag, alternativt till makens hemkomst .. …

Sedan råkade jag somna på soffan. Hoppsan. Vaknade av ett jäkla oväsen. Det var PostNord som aviserade sin ankomst och ville leverera ett paket. Så bra, det hade jag väntat på. Men, eftersom jag skulle göra ingenting ställde jag det i ett hörn i köket så länge.

Se där, klockan hade hunnit bli lunchdags, det kanske var dags att äta frukost? Stekte  pyttipanna, satte mig på altantrappan och njöt av sol och stillhet medan jag blev mätt i magen. Sedan tog jag vattenflaskan och Paddan, gick ner till sjön och lyssnade på ljudbok medan jag solade, badade benen och drack vatten.

Jaha, nu då? Jag fick träsmak in the bottom av lilla trädgårdsstolen och gick hem. Placerade ut yogamattan på altanen och lade mig att sola ryggen en stund. Måste hämta mer vatten. Oj, så duktig jag är på att inte göra något, eller hur? Nu hade jag slappat på och njutit av alla tänkbara ställen där hemma, snacka om att vila.

Klockan hade blivit två. Jag ringde maken och frågade om han var på väg hem, men han skrattade, skulle jobba till fyra som alla andra dagar. Okidoki. Var skulle jag vara sysslolös någonstans nu då?

Men … den låg ju redan där, skulle jag inte kunna använda den då, yogamattan, på altanens trägolv? Eftersom ett träningspass kan vara nog så njutningsfullt (särskilt i världens vackraste gym) så kunde jag väl lika hämta mina exetubes och träningsprogrammet också, eller hur?

Sagt och gjort och efter ett svettigt och skönt pass i gasset tog jag en dusch och inväntade makens hemkomst. Jag öppnade paketet i hörnet och gjorde ett nytt paket med varor en kund beställt. Sedan hämtade jag posten och gjorde en koll i kyl och frys efter middagsmat. När maken äääntligen anlände hann han byta t-shirt innan jag kommenderade iväg oss till Njurunda. Vi köpte tagetes, petunior, fler basilikaplantor och en liter jordgubbar innan vi styrde hemåt igen.

Sedan gjorde vi ”ingenting” tillsammans. Vi bubbade krukor och jord, planterade blommor, åt jordgubbar och drack bubbel, grillade korv och spelade kort. Trevligt, minsann.

Alltså, jag inser att jag är för rastlös i själen för att vara helt sysslolös. Dithän kommer jag möjligen efter typ ett par veckors meditationsläger. Lagom är nog bäst och huvudsaken är att man gör roliga, stressfria saker, tror jag, oavsett om de är fysiska eller inte.

Ny dag igen – nya insatser som vanligt. Morgonkaffet är avklarat och nu ska jag betala några fakturor, göra utskrifter, skicka ett par mail och ringa ett jobbsamtal. Sedan ska jag gå ut i solen och faktiskt göra ingenting. En stund.

 

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

Att göra ingenting

Äntligen sommar! Riktig sommar. Med sol, värme och lata dagar. Det blåser visserligen fortfarande, men vinden far liksom förbi, inte rakt på oss.

En sådan glädje att få vakna tidigt och känna förväntan över att få kliva upp och dricka kaffe i skön morgonsol. Vill du veta en hemlighet? Jag älskar Mariekex! Har tagit till (dålig) vana att stoppa i mig några stycken just till morgonkaffet.

Jag hade lite jobb att göra, ska jobba som skrivtolk på lördag och uppdraget kräver en hel del förberedelse. Det tog mig förmiddagen och sedan tog jag ytterligare en kopp kaffe och en croissant till sen frukost. Jaha, vad skulle jag göra nu då? Jag funderade en stund och kom sedan på den briljanta idén: ingenting!

Så jag slängde i en maskin tvätt, tog reda på disken och gick sedan ut på altanen med liggunderlag, exetubes och gummiband för att göra ett träningspass.

Sedan hade jag gjort nog med ”ingenting” …

Nu har jag laddat hem en ljudbok jag ska gå ut och blunda och lyssna på. Strax kommer nog maken hem, i det vackra vädret ska vi självklart grilla och mysa till det. Det är väl det sommaren är till för, eller hur?!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad maken sår får jag skörda

Idag har jag vatt på hemligt uppdrag. Vaddå vaddå? Om jag berättar är det ju inte hemligt, eller hur? Hur som helst – jag köpte med mig vaniljhjärtan hem för jag visste att bästa Sundsvallskompisen skulle komma på besök under eftermiddagen.

Vi fikade och hade det mysigt nere vid sjön. Jag fick inflyttningspresenter: en änglakudde, parfym och ett helcoolt rött läppstift. Tack! Självklart fick hon några nyskördade rädisor med sig hem.

Det börjar ta sig i våra pallkragar. Naturligtvis är det maken som stått för merarbetet. Det spirar sockerärtor, mangold, polkarödbetor, morötter, dill, rädisor och jordgubbar. Dillen har vi redan nyttjat, den första mogna jordgubben ska vi dela på ikväll, minsann och rädisorna är ätbara (och mycket goda). Maken sår. Jag skördar. Typ.

Jag har BADAT idag. Det var premiär. I vår egen sjö. Lite kallt var det allt, men helt okej.

Det har visst varit fotboll i kväll? Någon som hört nåt  om det? Faktum är jag väldigt aktivt har deltagit i matchen. Det har varit sånt röj och så mycket snack om det VM:et att jag tänkte att jag ska väl kanske se en match också.

Och fy, så bra ”vi” var. Mini-Foppa från Sundsvall gjorde det enda målet. Såklart.

Nu blir det grillad korv och mys utomhus resten av kvällen. Den sista boot camp-chatten får jag inte missa.

Vi ”ses” i morgon!

 

 

 

Solbränna och träningsvärk

Här vid sjön i skogen fixar vi egna uterum och miljöer. Maken håller till exempel på att bygga sig en liten badstrand, tar bort vass och grejar på. Trevligt, tycker jag. Själv har jag upprättat en mobil arbetsplats. Även om man måste jobba lite kan man göra det samtidigt som man njuter av sommaren, eller hur?

Här satt jag och jobbade igår. Så ljuvligt att njuta av sol och vy medan jag funderar och planerar. Det är bokturné i Härjedalen, skrivarkurs och gammalt kontra nytt manus. I dag är jag bränd. Solbränd. Jag blir snabbt brun nu för tiden och trodde inte att jag skulle bränna mig så lätt. Johodå. Nu är det t-shirt on som gäller.

Det har känts lite motigt ett tag. Livet. Då är det väldigt bra med fysisk aktivitet. Det vet jag sedan gammalt.

Min personliga tränare i Gävle har gjort ett program som jag kan köra vart som helst: hemma och till och med på vandrarhem under jobbsäsong. Underbart, det har jag längtat efter!

Jag måste vara försiktig så jag inte trampar ner Maria Nyckelpiga!

Jag måste ha världens vackraste gym-utsikt, eller hur? Nu sitter jag, nöjd och belåten, med ett glas vatten och vetskapen om att jag med största sannolikhet kommer känna av mag- och armmuskler i morgon.

Solbränna och träningsvärk – härligt, då vet jag att jag lever …

Och vi har fått tillökning! Nej då, inte fler barnbarn, men Armsjö Zoo har expanderat. .

Min första reakton var ”Ta bort skiten”, men min man pratade förstånd med mig så boet får vara kvar så länge inte någon av dess invånare använder sin gadd mot mig.

Nu är det dags för en lätt brunch, en dusch och sedan boot camp hela eftermiddagen. Och blåser det inte för mycket ikväll kanske det blir korvgrillning till middag?

Livet är inte så pjåkigt ändå … Tack Universum!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

Vad är egentligen meningen med livet?

Senast i natt ställde jag mig den frågan, men fick – som vanligt – inget bra svar.

Eftersom jag varit uppe sedan ottan somnade jag jättetidigt, (till och med innan chatten på skrivarkursen). Men, somnar man tidigt vaknar man tidigt, så redan vid midnatt var jag pigg och klev upp en stund. Jag gjorde som jag brukar när jag vaknar om natten, drack vatten och såg ut över sjön, via köksfönstret. Så sagolikt vackert, till och med vindstilla. Jag öppnade altandörren, stod där en stund och njöt av utsikten över altanen med dess röd-lila blomprakt, björkarna som vaktar sjön och den friska, svala luften. Så småningom gick jag tillbaka till sängen och somnade jag om, men innan dess hann min (överaktiva) hjärna jobba. Bland annat kände jag mig lätt deprimerad när jag ställde mig frågan: vad är egentligen meningen med livet? Det finns liksom inget generellt svar på det. Snarare är det väl så att det beror på vilken livsfas och dagsform man befinner sig i?

Jag minns en seriestrip. Du minns väl katten Gustaf? Jon, hans husse, satt en gång och filosoferade och undrade just över den existensiella frågan – vad är egentligen meningen med livet? Men Gustaf hade det självklara svaret: ”Att mata katten”. Jag tyckte det var oerhört roande då och tycker det även nu.

Fina Simba i Gävle håller nog  med!

Men, jag tror en hel del av mina läsare förstår när jag använder en känd Skifs-dänga ”det blir alltid värre framåt natten”. För det är ju då de kommer, de jobbiga tankarna, demonerna och de gamla oförrätterna. För att inte tala om besvikelserna och oro för nutid, framtid och gudvetvad. När morgonen lyser in genom sommarfönstret är det mesta glömt och morgonkaffet smakar ljuvligt vare sig det är sol ute och/eller inne. Eller hur det nu var.

Jag är tillräckligt klarsynt för att förstå att en del av grubblerierna kommer sig – omedvetet – från min skrivarkurs. Att jag har börjat öppna upp igen, skriver och publicerar och känner någonstans att det inte riktigt räcker till, inte är bra nog. Men – då tänker jag, okej, jag har två val: bli bättre eller lägg av.

Hur svårt ska de va?

Jag tycker nog ändå det finns en hel del som piffar upp livet rejält, vad sägs till exempel om:

nyplockade smultron?

att lyssna på svalornas underbara sång?

att snusa bebbe?

att njuta av bästa arbetsplatsen?

att njuta av livets goda med bästa väninnan?

eller maken?

Jag kan fortfarande inte svara på vad meningen med livet är, men inser att det finns tillräckligt mycket för att ha en del kvar att göra under ytterligare några solvarv. Och nu ska det bli ett par kapitel i en oerhört spännande och givande bok:

Dakinipower! Jo, du får googla själv på Dakini 🙂 Sedan har jag några skrivövningar att göra, går ju en boot camp gubevars. Lyllo mig!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bubbel och elefanter

Min lilla Gävlesejour är över. Åtminstone för den här gången.

Vi avslutade med Bubbly Thursday på ett av stadens näringsställen. Varje torsdag kväll kan man inhandla ett glas champagne och tre snittar för nästan gratis. Det är sååå trevligt. Sedan käkade vi middag på samma krog, helstekt anka med friterad potatis. Määän – var det gott, eller?

Sedan gick vi hem och ägnade oss åt lite nostalgi. Tittade på ett gäng avsnitt av Sex and the city, käkade ostkrokar och drack mer bubbel. Det har vi nämligen gjort förut, bästisen och jag, umgåtts med Carrie, Samantha, Charlotte och Miranda. Ibland tillsammans med några Cosmopolitan och ännu fler cigaretter (för ganska många år sedan, ja), ibland mysande med en filt om benen och en påse smågodis.

Nu är jag som sagt hemma igen. Vid sjön ute i skogen. Borta bra, men hemma bäst. Och så vidare. Helgen kommer mestadels ägnas åt att skriva. Min boot camp pågår i ytterligare tre dagar och jag vill verkligen ta dem till vara, dagarna.

Men det börjar ta emot. Tyvärr. När man har alltför mycket att göra har en väninna tipsat  om att man kan likna det vid en elefant.Ta en tugga i taget, brukar hon säga. Till slut är hela elefanten uppäten. Alla de tunga uppgifterna är genomförda.

Just nu liknar mitt romanprojekt en elefant. Stor, tung och klumpig.Jag vet inte om jag ror det i land eftersom det är så komplext med handling som spänner över ett par hundra år och i två länder. För första gången överväger jag på allvar att skrota det projekt jag hållit på med i fem års tid nu. Vi får se.

Under tiden tror jag att jag helt enkelt börjar skriva på något annat. Enklare. Förmodligen roligare.

Men nu –  kaffe!

 

 

 

 

Hantverk, fåfängeträning och fulskrivning

Lyxlivet fortsätter ytterligare ett par dagar. Underbart att få trampa asfalt, sitta på uteservering och glo på folk samt irritera sig över cyklister som gör sitt bästa för att meja ner fotgängare på gångbanan. Maken jobbar ett par veckor till så han saknar mig inte så jättemycket. Hoppas jag.

Carpaccio på oxfilé samt lamminnerfilé med getostfylld canneloni. Vad sägs om det?

Finaste vännen bjöd på middag på lokal. Super-dupergott, såklart! Sedan var det dags för manikyr.!

Handverk eller hantverk?

Resultatet blev superbra, se bara.

Nu kan jag visa finger med stil …

Med glittrande sten på två viktiga fingrar: vänster tumme (för tummen upp) och höger långfinger så jag kan visa finger riktigt ståndsmässigt. Tyvärr kan jag inte ha längre naglar än så här. Jag jobbar en del som skrivtolk i sommar och långa naglar hindrar mig från att skriva riktigt snabbt. Men de här är perfekta.

Självklart har jag jobbat en hel del. Även om vissa  tyckte jag borde ägna mig åt viktigare saker, som att klappa katten.

Finaste Simba!

Boot campen fortsätter, min åttadagars skrivarkurs på distans. Det känns som om jag börjar komma igång nu, efter ett par års skrivuppehåll. Jag hänger med hyfsat på lektionerna och har huvet fullt med skrivaridéer. Härligt!

En synopsis kräva dessa drycker – apelsinjuice.

Jag har skrivit synopsis på café, suttit vid kompisens köksbord och gjort skrivövningar, recenserat andras texter och lagt in egna vid morgonkaffet i sängen. Och så vidare.

Så kom jag till en punkt där jag kände – nej, nu måste jag göra något annat, något fysiskt.

Härliga och superduktiga Catarina, min personliga tränare sedan flera år. Eftersom jag nu för tiden sällan har möjlighet att se ett gym inifrån bad jag henne göra ett program  åt mig. Så nu har jag inte längre någon ursäkt för att inte träna några gånger i veckan. Jag har tagit foton på positionerna och med assistans av ett par enkla hjälpmedel har jag tillgång till ett bra program som funkar både inom- och utomhus. Hemma eller när jag ligger ute på jobb. Tack, bästa pinglan!

Nu har jag inte tid att sitta här längre. Mot manusbearbetningen!

Klassisk första mening?!

Jag bjuppar på ytterligare en snabbtext, oredigerad och bara ”nedslängd” utan någon större eftertanke.

FULSKRIVNING:
Bron
Efter att ha varit på flykt under så lång tid måste känselspröten ha vuxit ut. Jag mer anade än hörde den annalkande bilen, kastade mig upp ur sängen och fick på mig jeans, t-shirt och boots. Väskan stod som vanligt packad vid dörren och utan att se ut över asfaltsparkeringen för att få mina aningar besannade tog jag bagen och sprang ut bakvägen, via altandörren. Min Harley Davidson stod på andra sidan av skogsdungen. Fortfarande utan en blick bakåt sneddade jag genom mörkret och hoppades jag var osynlig bakom de stora ekstammarna.
Jag slängde den lilla bagen i packväskan och satte mig grensle över motorcykeln. Den startade direkt och jag gav full gas. Jag vred på reglaget för lyset och brydde mig inte om att de skulle både se och höra mig. Innan de hittat avtagsvägen skulle jag redan ha många minuters försprång.
Flyktvägen var klar sedan länge. Jag är strateg. Gillar inte lösa trådar, har alltid både en plan A och B. Jag kastade ett öga på hastighetsmätaren, 180. Jag släppte lite på gasen, fick inte missa avfarten. Men, vad var det? Av reflexerna på vägen anade jag en strålkastare bakom mig. Hade de redan hittat igen mig? Helvete. Där! Där var avfarten. Jag lättade ytterligare på gasen och svängde höger, följde cykelns rörelser och lutning för att få minsta möjliga friktion och satte sedan full fart mot Brooklyn Bridge. Bara jag kom över bron var jag säker. Jag visste att det var den mest utsatta sträckan, nästan två kilometer, avslöjande lyktstolpar hela vägen och ingenstans att gömma sig. Jag vågade inte vända mig om, farten var för hög. I stället gasade jag ytterligare. Men, vad hände? Jag tappade fart? Jag såg ner mot hastighetsmätaren. 160. Vad i helvete? 140. 100. Min reflex var att svänga av rakt ut i skogen, men jag hade redan passerat första brofästet. 80. Jag kastade ett öga bakåt. Såg strålkastarna. Satan. Bedömde att de skulle vara ikapp i slutet av bron. 60. Jag skulle inte ens hinna dit. När jag såg upp igen skymtade jag två billysen framför mig. Jag försökte hålla gasen konstant för att inte sacka av ännu mer. Den mötande bilen kom snabbt emot mig och när jag bedömde avståndet var det rätta tvärbromsade jag motorcykeln, tog av mig hjälmen och slängde den på marken. Jag slet åt mig bagen, lämnade hojen åt sitt öde och sprang mot den mötande taxin. Chauffören såg mig på den väl upplysta vägbanan, stannade och frågade vad i helvete jag höll på med. Snabbt tog jag upp en sedelbunt ur väskan.
”Vänd bilen. Snabbt. Det gäller liv eller död.”
Den unge mannen såg växelvis på mig och bunten med hundradollarsedlar. Fan, tiden löpte ut. Jag rafsade upp en bunt till och viftade med framför näsan på honom. Han ryckte åt sig pengarna.
”Hoppa in.”
Innan jag var inne i bilen hade han börjat vända fordonet på den breda körbanan. Jag vände mig om, strålkastarna närmade sig obönhörligt.
”Kör!” ropade jag. ”Klarar jag mig över till Manhattan får du två sedelbuntar till.”
Chauffören sade inget, men jag kände hur gultaxin ökade farten. I backspegeln kunde jag se hans sammanbitna läppar under den smala, svarta mustaschen. Även hans hår var svart med lockar som virvlade i nacken. Hjässan var dock ganska kal. Märkligt, en sådan ung man. Jag såg mig om igen. Vi verkade hålla avståndet, de kom inte närmare. Efter ytterligare någon minut passerade vi sista brofästet.
”Vart ska jag köra dig?” Han såg på mig i backspegeln.
”Stanna strax efter stadsskylten”, svarade jag och strax därpå stod vi parkerade tio meter efter den stora metallskylt som förklarade att vi nu var i Manhattan.
Räddad! Jag torkade svetten ur pannan, tog upp ett par sedelbuntar och slängde i framsätet innan jag klev ur bilen. Taxin körde genast iväg, han var väl rädd att jag skulle ta tillbaka pengarna, tänkte jag. Jag vände mig om, mot bron, och såg på medan de förföljande strålkastarna närmade sig. Vid brofästet bromsade chauffören och vände bilen. Sedan körde de lugnt därifrån, samma väg de kommit från. Jag började gå mot stan och kände hur det kurrade i magen.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vardagslyx

Den som känner mig vet hur mycket  jag uppskattar lite glamour, lyx och flärd i vardagen. Champagne och första klass, typ. Faktum är att jag gillar det lika mycket som den andra ytterligheten, enkelheten, till exempel att bo i tält eller käka ris och linser i fattiga Nepal.

Vår midsommarhelg har verkligen bestått av en mängd lyx. Vardagslyx och helglyx. Bara det att jag äntligen hade tiden och friden att städa ur  kontoret från flyttkartonger samt få bort klädställningar och diverse förrådsartiklar ur gästrummet är värt ett Hallelujah. Jag har återerövrat mitt hem! Men tro nu inte att vi bara har jobbat. Nejdå, vi har haft långväga gäster och gästrummet har fått göra skäl för namnet.

Vi har gjort sådant där man brukar  göra när man har gäster: avhandla livets gåtor, sörpla kaffe, promenera, käka Daal Bath, lösa världsproblemen och dricka bubbel.

Så har jag fått en present! Min väninna från Umeå har översatt denna spännande bok från tyska (Liebel Förlag). Det känns som om den kommer bli en inspirationskälla i mitt arbete med romanen som utspelar sig i Nepal och Sverige. Tack ännu en gång för den fina gåvan.

Maken och jag kan minsann roa oss själva också. 

Under helgen besökte vi vackra Galtström med dess sommarrestaurang. Vi käkade – såklart – stekt strömming. Den serverades så här läckert upplagd tillsammans med hemslungad potatismos, lingon och skirat smör. Mums, som Maria Montazami sade.

Självklart  har vi även njutit på vår härliga altan. Trots vädret, ska väl tilläggas. 

Det finns faktiskt filtar att krypa in under medan utsikten avnjuts. Och när moskiterna blev för närgångna googlade maken fram en knottfälla.

Sådan är han, min gubbe. Och fällan fungerade riktigt bra!

Men – nu har jag suttit alldeles för länge på altanen i skogen. Lappsjukan börjar slå till och när väninnan bad att jag skulle hälsa på ett par dagar i Gävle köpte jag genast en tågbiljett, packade lilla väskan samt datorn och utkast till romanmanus. Jo, skrivarkursen pågår ännu. Jasså? Vad jag gör här på bloggen i stället för att gå på boot camp? Hrm … nu har jag inte tid längre, jag har annat att göra. Hejdå!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

Potatisbacken i Armsjön

Ifall någon möjligen har missat det så bor vi på landet. Rättare sagt i skogen, intill en sjö.

Det är mycket djurliv här. Förstås. Det brukar vara så i skogen.

Fåglarna är underbara. Vi har många svalor som sjunger villigt och högljutt. Ibland verkar de få för sig att det är trevligare i vårt kök än utomhus, tre stycken har vi lyckats förstå att de måste lämna vårt hus. Nu har jag satt ett litet vindspel i dörröppningen för att hindra dem att flyga in och de sitter i stället på taknocken och förgyller vår tillvaro med sin skönsång.

I vintras såg vi spår efter både räv och rådjur. De stackarna kom väl nära för att söka mat, det var så oerhört mycket snö så de for väldigt illa i skogen. På sjön ser vi änder, kanadagäss och svanar.

Bäver har  vi också.

Jag vet inte om det är en eller fler, men de håller i alla fall på att fälla samtliga träd som skiljer grannens tomt från vår.

Apropå djur så har vi väldigt gott om knott och mygg. Grannens katt besöker oss då och då, kanske inte för att vi är så väldigt trevliga, utan för att det bor en massa godsaker  (läs: sorkar) i slänten utanför vårt  hus.

Och apropå vinter – här är lämningar från snömassorna. Eller möjligen plogbilen.

Nej, men det här går ju inte. Jag förväntas delta i en boot camp just nu och här sitter jag och bloggar? Kanske för att jag inte vet vad jag ska skriva? Förmodligen.

Jag har i alla fall publicerat en femminutersövning. Du som gått en skrivarkurs vet vad jag menar, man får ett givet ämne eller en inledning och sedan är det bara att fulskriva. Inte tänka, inte redigera, bara skriva så pennan (eller tangenterna) glöder. Längst ner i bloggen bjuder jag på den.

Men nu avslutar jag med att visa makens fina potatisodling. Förutom grönsaker och jordgubbar i pallkragar har han fixat till en potatisbacke.

Potatisbacken i Armsjön.

 

b) Börja med meningen ”En långsmal skugga föll över bänken” och skriv vidare.

En långsmal skugga föll över bänken. De fem minusgraderna kändes plötsligt som trettiofem, inte enbart för att skuggan täckte den värmande solen.
Ingrid Marie såg långsamt upp från sin tidning. Figuren befann sig i motljus, hon kunde inte se ansiktet. Eller fanns där inget? DN dalade mot marken, fortfarande med debattartikeln om diskriminering av rullstolsburna vänd uppåt.
”Vi har letat efter dig. Länge.” Ingrid Maries tankar for till åska och dunder.
”Förlåt, det visste jag inte.” Händerna skakade okontrollerat och hon pep som en bakfull fågel, tänkte hon, men hon kunde inte styra vare sig stämband eller lemmar längre.
”Försök inte. Jag såg att du läste på listan innan du smet ut.” Dundret var så kraftigt att marken under bänken vibrerade.
”Förlåt”, upprepade hon, ”förlåt, men … ”
”Inga men!” Den avlånga figuren tog ett steg framåt. Ingrid Marie kröp ihop när hon kände den kväljande, sötaktiga doften av mogen banan.
”Det är dags. Det finns ingen återvändo”, mullrade skuggan.
Ingrid Marie kände hur det brände innanför ögonlocken. Nu hade den kommit, stunden hon fasat för i hela sitt liv. Hur hade hon någonsin kunnat tro att hon, just hon, skulle förskonas. Hon lät blicken irra runt. Skuggan verkade förstå att hon sökte en flyktväg, han tog ett fast grepp om henne.
”Kom”, sade han enkelt. Det fanns inget alternativ, hon var tvungen att följa honom tillbaka in.
”Jaha, ja.” Ingrid Marie hörde Dagnys trummande mot kallskänksbänken innan hon kunde se köksbiträdets ihopknipta, snipiga läppar. ”Så det är dags att komma nu? Du vet mycket väl att barnens fruktstund är klockan två, de minsta gråter av besvikelse av att inte ha fått något mellanmål ännu”, fräste Dagny medan hon lyfte upp Ingrid Marie på bänken och lät kökskniven klyva hennes röda, runda, blanka kropp mitt itu.”

 

 

www.aynsley.se