Klimatsmart! Igen …

Det är mycket nu. Klimatsmart och klimatkompensation och man ska göra så och resa si. Visst, självklart ska vi värna vår miljö. Men att resa i glesbygd utan bil är sannerligen inte lätt. Det märker jag inte minst när jag ska hälsa på mamma utanför Färila. Jag tar mig till Ljusdal utan problem, men norrut – nää, nästan omöjligt. Åtminstone om man är yrkesarbetande och inte har möjlighet att ta semester för att åka på visit. På helgerna till exempel går det en buss. Söndag kväll. Okej. Nej, det får allt bli bil om jag ska kunna träffa mamsen.

Förresten är det inte bara i norrländsk glesbygd det är tufft att ta sig. Jag bor drygt två mil söder om Sundsvall, fem minuters promenad från E4 där buss 29 Hudiksvall-Sundsvall går sju gånger om dagen i vardera riktning. Wow, tänkte jag när vi flyttade dit för 2,5 år sedan – vi behöver bara en bil, jag kan åka buss in till stan när jag behöver. Tji fick jag. Man har dragit in hållplatsen och ska jag överhuvudtaget kunna åka kommunalt får jag först gå en dryg halvmil eller så. Lite ogörligt, lär väl de flesta medge. Och det är inte ens glesbygd. Som sagt.

Den här veckan har jag dock blivit vederbörligen imponerad över hur väl kollektivtrafiken fungerar i vissa regioner. Ännu så länge, ska väl tilläggas. Jag skulle på meditationsläger till väninnan i Ramsele och tänkte att det går väl något tåg jag kan åka och byta några gånger och så vidare. Bättre upp. Buss från Sundsvall, byte i Österforse eller Långsele och buss därifrån raka vägen till Ramsele. Enkel resa tre timmar! Inklusive stopp på diverse hållplatser, vad sägs till exempel om Ärtrik?

Vår svenska natur är oslagbar. Man kan sittande timmar och bara njuta av vyerna, eller hur?

Jodå, bussen går dagligen flera mil längs dessa smala grusvägar.

Och vilka busschaffisar! Inga nonsenskommentarer man är så van vid nu för tiden, typ ”fråga inte mig var bussen stannar, jag är bara chaufför”. Nej, minsann, riktigt fin service fick jag ”kliver du av vid den hållplatsen istället behöver du inte vänta så länge på nästa buss”, ”ha en fortsatt fin resa nu” och liknande.

Tack Din Tur för en angenäm resa i norrlandskogarna!

Jag kom till Sundsvall vid lunchtid och gick till fina Pallas Konditori där jag tog en fika och redigerade manus tills maken hämtade mig efter jobbet.

 

 

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

Att sova bland björnar

En av fördelarna med mitt uppdrag att bemanna monterplatser vid mässor i Mellannorrland är att jobbet kan utföras i stort sett vart som helst. Så jag tog kvällsbussen hem till mamsen för att hälsa på i ett par dagar. Min tanke med besöket var att varva jobb med umgänge med föräldrarna, kortspel, goda måltider och kanske en runda i svampskogen med mamma.

Jag blev hämtad vid busstationen och vi åkte till föräldrahemmet. Väl där parkerade mamma bilen framför bron och sade att hon inte ville köra in den i carporten, lite längre bort, eftersom de har minst ett par stycken björnar traskande omkring i området.

-Va?! Skämtar du med mig?

Nejdå, det var inget skämt. En björnhona och dess unge huserar i skogen bakom granngården och de som bor där ser de oblyga djuren nästan varje dag.

De bryr sig inte om liv och rörelse utanför gården, ej heller kossorna i närliggande hagar, men jag antar att det är så länge det finns mat att tillgå. Som blåbär och havre.

I huset till höger på fotot bor mina föräldrar. Intill ladan till vänster och efter skogskanten har de flera gånger sett björnarna promenera och även käkat på åkern. Hur ofta de gått där och vi inte sett dem har vi ingen aning om.

Någon svampplockning blev det INTE denna gång …

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Miniturné i södern

Vi har varit på miniturné, kollegan och jag.

Vanligen signerar vi ”hemikring” och norrut, men den här helgen tänkte vi dra söderut, Uppsala och Gävle. Det är en bit att åka så det gäller att göra så mycket som möjligt av resan.

Maken och jag började därhemma med sushi på torsdag kväll. Han är ju pensionist på fredagar så helgen börjar tidigt numer. Fredag morgon bar det så av till en ICA-butik i Uppsala.

Vi gjorde bra ifrån oss och så gjorde även Uppsalaborna. Och så trevliga de är!

Bland det skojigaste på hela dagen var när den här tjejen dök upp, en före detta Seniorshopskollega som susade in för att säga Hej. Så glad jag blev. (Tycker ni förresten att jag har en läcker tröja? Kontakta min efterträdare Aina så har du snart en likadan! Det är en Micha och finns även i senapsgult. Kontaktuppgifter på www.seniorshop.se)

Efter fyra timmar med snyggskor på stengolv är kroppen ganska trött. Även huvudet. Kollegan utbrast till och med att han var trött på att höra sin egen röst. Då är det skönt att få koppla av hos vänner. Bli severad supersmarrigt käk, kaffe, kladdkaka och något gott därtill samt en riktig, gammeldags spelkväll.

Förmiddagen därpå vinkade vi Hejdå och styrde bilen mot Gävle och ICA Maxi där vi fick lika trevligt och fint mottagande som i Uppsala.

Bra placering i butiken för oss som gillar att tjöta med folk. Denna dag gick det flest ”Grannen from Hell”, förstås, eftersom den handlar om två kvinnor från just Gävle som letar sina rötter i norra Finland.

Allt roligt har ett slut och så även trevliga boksigneringar. Sörlänningarna investerade i sammanlagt 49 böcker vilket vi är glada och tacksamma över. En jättefin siffra. Tack och bok och Auf Wiedesehen säger kollegan och jag!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stockholm, Stockholm stad i världen …

Så jag har längtat! Efter att få trampa på Stockholmsgator, träffa kompisen och författarkollegorna. Nu var det läge för en resa de nästan fyrtio milen. Tisdag morgon tog jag tåget ner, beställde frukost på tåget så jag skulle vara säker på att få någon mat i magen. Satt och jobbade med texter och annat hela vägen ner, hur effektivt som helst!

Dock har jag synpunkter på SJ:s enorma resursslöseri vilket jag kontaktat dem om. Vill du läsa vår Twitterkorrespondens så klicka här!

Sen tisdag eftermiddag var det dags för ett (som vanligt) givande möte hos och med Sverigeförfattarna.

Vi lämnade och åhörde rapporter om årets event samt planerade nya, julmarknader med mera i år och Litteraturkryssning och turnéer nästa år. En otroligt kreativ samling människor och en givande kväll som inspirerade åtminstone mig.

Sen kväll anlände jag till väninnan som upplåter sängplats till mig i storstan. Självklart hann vi med ett parti Canasta innan vi ramlade i säng. Onsdagen var vikt åt jobb. En hel del telefonsamtal, jag har ett nytt uppdrag där jag säljer monterplatser på mässor i Mellansverige. Ett jätteroligt jobb där det bästa av allt är att jag kan utföra det var som helst bara jag har en telefon och dator. Onsdag eftermiddag måste jag uppsöka en Teliabutik eftersom en av deras återförsäljare har krånglat till livet för mig. Jag fick definitivt ingen hjälp av den unga dam (som förmodligen inte hade en aning om vad hon skulle göra) så där försvann en timme ur mitt liv till ingen nytta. Förmodligen blir det en Teliablogg så småningom, jag samlar på mig en del smaskigt material.

Lite bubbel på NK hinns ju alltid med, eller hur?

Även under torsdagen arbetade jag hemifrån, men på kvällskröken var det dags att bege mig till en av veckans stora begivenheter, bokrelease. På vägen dit ramlade vi in på ytterligare ett mingel, hos (Sundsvallsbördiga) Lotta Luxenburg, författare och butiksägare, Lolux på S:t Eriksgatan.

I Lottas butik finns så mycket snyggt och jag ”som inte skulle ha något”, kom självklart ut därifrån med en ursnygg reajacka, en tyllkjol och svarta handskar med rosett. Ska de va så ska de. Förresten, jag har fått så mycket beröm för min röda signeringsklänning, den köpte jag hos Lotta förra året!

Äntligen bokrelease! Vi sammanstrålade med en av mina kollegor, Birgitta Backlund (författare till succéboken och självbiografin Blondie) på väg till Gamla Stan och Printz Publishings förlag.

Väl där hade man redan hunnit börja smaska på tårtan, se så fin den är! Författaren, Camilla Davidsson, firade trefalt den här kvällen: sin 50-årsdag, att hennes förra roman sålt i 60.000 exemplar (en ofattbar stor siffra) samt sin sprillans nya, totalt sjätte roman: Under fikonträdets skugga. 

En supertrevlig kväll med många kollegor och mycket inspiration. Jag träffade ännu en Sundsvallsbo i förskingringen, Susanne Fellbrink, som även hon snart kommer ge ut en roman hos Printz Publishing. Spännande!

Ni vet hur det är – tiden går fort när man har roligt och tre dagar gick oerhört snabbt. Tidig fredag morgon gick tåget hem mot norr.

Borta bra, men hemma bäst!

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

En ny karriär är i vardande!

Ser ni så många fina författare som var på bokhandeln Vängåvans Höstbokfestival idag?! Både lokala och utsocknes skribenter som pratade om sina böcker, sålde och signerade.

Micael Lindberg, Carina Aynsley, Susanne Boll

En av Sundsvalls kulturpersonligheter, tillika författare, Katarina Wikström (Foto snott från Vängåvans Bokhandels Facebooksida)

Fantastiska Annika Edin sjöng sina egna feelgood-sånger. (Foto snott från Vängåvans Bokhandels Facebooksida)

Kollegan Micael Lindberg pratade böcker på scenen.

Men på den här fina festivalen fixar man även en massa kul för barnen. Fina Moa är ansiktsmålare med den äran och så har man ett bokregn där en bokfe´ delar ut gratisböcker till barn. Vilken grej!!

För några veckor sedan fick jag ett mail från Bokhandlaren som undrande om jag ville vara bokfe´ på Höstbokfestivalen. Såklart jag ville! Ett mycket ärofyllt uppdrag, eller hur?!

Så många lässugna barn jag träffat idag. Och för den delen, en del mor- och farföräldrar som tagit med sig en bok hem till barnbarnet. Jättekul!

En jättefin dag har det varit, ett mycket välordnat arrangemang där jag träffat nya och gamla kollegor. Tack Vängåvans Bokhandel för en mycket trevlig dag. Nu hem till kräftkalas med maken.

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ren, renare, renast?

När jag var på Öland härom veckan, på skrivretreat, upptäckte jag alldeles för sent på kvällen att jag glömt packa ner tandkräm. Hm, vad göra? Fråga medkombatanterna om jag kunde snika lite Pepsodent, förstås. En var så gentil att hon gav mig fyra provförpackningar från Forever Living. Så snällt! Jag öppnade en liten påse med grön text och konstaterade att den rymde så mycket att det skulle räcka till munrengöring även morgonen därpå.  Eftersom behovet inte längre var akut ramlade det helt bort ur minnet och när det var dags för tandborstning kväll nummer två öppnade jag ytterligare en provpåse, denna gång med orange text.

Konsistensen på denna tandkräm var helt annorlunda och den löddrade inte, men lade sig liksom som en yta på tandsingarna. Visst är det spännande att prova nya grejor, eller hur? När jag sköljde munnen fastnade blicken på den lilla påsen på tvättstället, den med orange text. Eh … body lotion??

Jodå. Det lustiga är att den smakade inte ens illa.

Tvål, däremot, smakar illa. Jag har provat. När jag slutade mitt jobb vid Landstinget Gävleborg fick jag av arbetskamraterna en flaska vin och en ask med vackra chokladpraliner. Belgisk, antog jag samt konstaterade att dessa trevliga människor verkligen kunde konsten att köpa perfekta presenter. Jag sparade hela härligheten till en tevekväll i min lilla lya när Brynäs spelade SM-final mot Modo. Läge för folkfest och njutning. Vinet var gott och chokladen krispig. Väldigt krispig, faktiskt. Korkad (som bara jag kan vara emellanåt) konstaterade jag att den förmodligen var så fin och dyr att jag inte förstod mig på den, för den var rent ut äcklig.

Jag försökte undvika alla frågor om avskedspresenten när jag hälsade på vid min förra arbetsplats, men en dag slank det ur mig. Någon frågade om chokladen varit god och jag, som har svårt att ljuga, sade beklagande att tyvärr måste det ha varit något fel på den, den smakade tvål.

– Det VAR tvål!! ljöd det unisona svaret i fikarummet. Ridå.

Anekdot nummer tre går i ungefär samma stil. När jag är ute och reser vill jag ha så lätt packning som möjligt och tar gärna med provförpackningar från veckotidningar och små tuber från hotellrum, ni vet. Vid det här tillfället öppnade jag en bodylotion för att smörja in min fukttörstande kropp. Det var ett märke jag inte använt förut och jag konstaterade att det nog skulle bli bara denna enda gång. Krämen var värdelös, lade sig som en hinna på huden, men jag tänkte att den väl skulle gå in under natten.

Morgonen därpå rann en löddrig sörja av mig i duschen och när jag letade i papperskorgen på hotellrummet hittade jag den tomma påsen.

Duschtvål. Inte bodylotion.

Så kan det gå …

Och apropå Forever Living har jag blivit så förtjust i produkterna att jag tecknat avtal om att bli återförsäljare, av både tandkräm och body lotion.

 

 

 

Nää! Kan de va möjligt?

Mitt förra inlägg handlade om traditioner och tacksamhet. Det gör även delvis detta. Det är nu andra gången jag firat min födelsedag med författarvänner här på Öland. Jag förstår att maken nog tycker det är lite trist att jag är hemifrån just den dagen, men jag vet även att han verkligen unnar mig dessa inspirerande och kreativa dagar efter min tuffa höst. Och snart är jag ju hemma igen.

Men – häromdagen hände det något mycket märkligt! Jag fyllde jättegammal. Femtisju! Jag menar – jag vet fortfarande inte vad jag vill göra när jag  blir stor och inser plötsligt att om åtta korta jäkla ofattbara år är jag pensionista. Va?! Jag?!

Hur som helst – när jag tänker till och efter inser jag att jag måste vara tacksam. Jo då. Jag är frisk och rörlig och lever ett rikt liv. Jag har haft nära släktingar som gått bort på grund av sjukdom när de varit yngre än jag är nu. Själv var jag ännu inte tonåring och förstod inte riktigt upphetsningen och sorgen – är man gammal så dör man, punkt. Förlåt mig, Universum, för mina då mycket ungdomliga och dåraktiga slutsatser, låt det inte falla tillbaka på mig nu.

Här på Öland, under vårt skrivretreat, har jag blivit kungligt uppvaktad.

Självklart har det gått ett par flaskor skumpa, det brukar liksom göra det.

Vi turas om att fixa middagsmaten denna vecka och jag bjuppade på föllsedagsmiddag. I år blev det tyvärr ingen hummer, men vi blev mätta ändå.

Dock kan man inte tillbringa hela dygnen med att äta och sörpla skumpa. Nej, självklart arbetar vi. Hårt, mycket och intensivt. Det är till exempel hur mycket småpyssel som helst att fixa till den årliga Litteraturkryssningen på Birka Cruises. Vi brainstormar, planerar, slänger ur oss idéer, förkastar de flesta och anammar en del. Den kryssningen vill jag inte missa, för allt i världen.

Och det påminner mig om att jag har ett nytt, spännande och häftigt bokprojekt att jobba med. Så – på med skaparrocken nu, bästa femtiosjuåring, och sätt lite fart!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Tradition och tacksamhet

Jag har tillfrisknat efter den tuffa mellandagsveckan. Bihålorna krånglar fortfarande, men för övrigt är jag jättepigg. Jag tillskriver naturpreparatet Esberitox en stor del av piggheten och även min nya upptäckt Aloe Vera från Forever Living! Vi kom alltså iväg på nyårskryssningen, maken och jag. Och dagen därpå var det dags för det årliga skrivretreatet på Öland.

De andra deltagarna har hängt med några år, men förra året insåg de att de behövde en bebis. Here I am, liksom. Så detta är mitt andra retreat – ni vet, en gång är ingen gång, men två gånger är en tradition.

Jag har inte fått så mycket skrivet själv ännu, men kreativiteten flödar. Liksom maten, vinet och det så viktiga skrattet!

Vi skriver, bollar, spånar, fikar, spånar vidare, får idéer samt en och annan snilleblixt, läser varandras texter, redigerar och planerar gemensamma samt enskilda event. Kort sagt – det är fantastiskt roligt och inspirerande. Tyvärr vågar jag inte följa med på lunchpromenaderna, är väldigt rädd om luftrör och bihålor, men korta stunder utomhus blir det ändå.

Det är så vackert. Och jag är så oändligt tacksam. Varje dag utbrister någon av oss ”Så bra vi har det!”. Och det är sannerligen ingen underdrift.

Tack Universum. Och Sverigeförfattarna, förstås!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Bokmässa i Krakow!

Eftersom jag inte hade möjlighet att bevista årets Bok- och Biblioteksmässa i Göteborg tidigare i höst fick jag åka till Polen för att gå på bokmässa! Skämt åsido – det föll sig så att samma dag vi anlände till Krakow startade den internationella bokmässan! Fantastiskt. Och självklart måste vi åka dit.

När jag sökte uppgifter på internet hur man löser biljett fick jag veta att Sverige är hedersgäst på bokmässan detta år samt att författare har fri entré. Så kul! Båda delarna, menar jag.

Taxi är billligt i Polen och bekvämare än spårvagn för gamlingar som vi. När vi kom fram frågade jag vilken kassa jag skulle passera eftersom jag är svensk författare. Då tyckte man att hela sällskapet skulle gå in gratis och vi var sååå välkomna.

Det märktes att mässan var svenskinfluerad.

Mycket Astrid Lindgren. Och Pippi. Vad annars?

Väldigt mycket folk och stor trängsel. Som det ska vara på en riktig bokmässa!

Där fanns varken Ceasarsallad eller Räkmacka de lux (med löjrom). Det är liksom standardförtäringen på Göteborgsmässan. Dyrt och överskattat. Däremot hittade vi ryska dumplings med kålsallad. Mums filibabba. Och vin fanns där förstås.

Jag träffade en trevllig översättare. Från svenska till polski.

Och det är inte varje dag man får pitcha sina böcker för polska förläggare!

Tiden går fort när man har roligt och alltför snart var det dags att lämna mässan. Det finns ju så oändligt mycket mer vi ska hinna upptäcka under veckan!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är livet som pågår

Våffeloset ligger som en doftridå över hotellets foajé och frukostmatsal. Grabbarna Grus är på väg till Auschwitz för heldagsbesök, väninnan är däckad i förkylning på hotellrummet och jag tar mig en Carina-dag för eftertanke och tacksamhet. Kanske ska jag till och med skriva en text eller två? Det var länge sedan. En rejäl frukost är aväten och jag har laddat upp med dator, vattenflaska och banan, för säkerhets skull köpte jag även en chokladbit i receptionen. Utanför de heltäckande, men tunna nylonliknande gardinerna lyser solen och jag vet att det är ungefär 20 grader i dag. Skönt att det är varmt, tänker jag, utan längtan ut. Inte ännu i alla fall.

Jag har börjat på en ny text. Vet ännu inte om det blir novell eller roman – eller möjligen ingenting alls? Det är lite skräckundertoner och det är inte min ordinarie genre, men det kan väl bli. Ingenting är omöjligt. Hittintills har jag skrivit sex meningar och påbörjat den sjunde. Vattnet är urdrucket och chokladen slut.

Det tar emot. Jag är inte van, försöker tvinga fram inspirationen och formuleringarna, men störs ideligen av andra tankar.

Det har varit en omtumlande vecka. Vi befinner oss mitt i världshistorien. Hela tiden påminns vi om det som varit och tyvärr fortfarande är.

Krakow, Polen. Med en av de största skamfläckade europeiska stadsdelar någonsin – Podgorze, judegettot. Med en och en halv timmes bilresa till Auschwitch och Birkenau – lämningarna av de koncentrationsläger många idag påstår aldrig funnits, bara är ett påhitt för att svärta ner vissa politiska partier.

Vi har besökt Kazimierz som varit stadens judiska kvarter sedan 1300-talet. Vi har även varit på guidad tur i Podgorze, judegettot, den stadsdel där man stängde in drygt 20.000 människor under två års tid innan de slutligen fördes till koncentrationsläger för att slaktas eller gasas.

Denna mur omgärdade gettot och det sägs att den var det sista man såg när man transporterades till dödslägret, Auschwitz.

Minnessten över de 65.000 judar som dödades av nazisterna. Monumentet står mitt i Kazimierz. Faktum är att många scener ur Schindlers list spelades in här, trots att handlingen utspelar sig i gettot Podgorze, på södra sidan av floden Wisla.

Självkart har vi gjort och upplevt mycket annat under veckan. Vi har ätit gott, besökt en mängd vackra kyrkor, besökt den internationella bokmässan med mera, men med besöken på Schindlers museum och judegettot så nära inpå är det dessa tankar som tar upp tiden just nu.

Men – det kommer mera!

 

 

 

www.aynsley.se