Fairtrade shopping

Jag sover så gott här, det tror jag de flesta gör. Bland annat beror det nog på luften, vi befinner oss faktiskt 1200 möh och det är många intryck att smälta och ta in varje dag. Man blir trött helt enkelt, ganska tidigt på kvällen.

Vi vaknade utvilade och pigga och efter frukost var det dags att sätta igång, vi skulle hinna mycket innan det var dags för det efterlängtade besöket på Moonlight Childrens Home på eftermiddagen, det barnhem jag sponsrar och värvar fadderfamiljer till.

Först stannade vi till vid the bakery. En av faddermammorna skickade med en slant för att köpa tårta till kidsen. Man hade bara två tårtor och blev aningen bekymrad när jag sade jag ville ha fem stycken och det måste vara Black Forrest Cake som verkar vara den mest populära sorten här. I och för sig har det räckt med tre tårtor, men de kostar nästan ingenting och pengarna räckte precis till fem, så varför inte?

Hur som helst – det är nog inte var dag en turist beställer en massa tårtor i dessa hoods i Tinchulee, så det ringdes och ringde och överlades och till slut fick jag beskedet att det skulle fungera. Innnan vi gick fick vi fylla  i en ordersedel och betala handpenning.

Man måste liksom upp på roof top när tillfälle ges och njuta av vyerna. I mitten syns stupan, Boudhanath, och bergen omsluter ju hela staden Kathmandu med dess förorter, stadsdelar och byar.

Det har poppat upp ett och annat lyxhotell i Tinchulee-backen. Lite malplacé, anser jag, och lyxen är det nog si och så med. När jag var här i maj blev vi inbjudna på visning av ett av hotellen. Som vanligt är det snyggt på ytan, men mögeldoften känns tydligt i vissa korridorer och rum. Pengar kan inte köpa en fri från de gräsliga monsunregnen och dess efterverkningar på de här breddgraderna. Hur som helst, tyckte jag det var roligt att visa reskompisen ett par kontraster till grannen ”hål i väggen”.

Vi hann inte ner till Boudhanath den här förmiddagen eftersom vi shoppade för mycket på vägen dit 🙂 Här har kompisen hittat flaggor, malas, rökelse och annat smått och gott. Det är tydligen mor och son (se på den uppenbara likheten!) som driver den pyttelilla butiken och mamman blev så intresserad av shoppingen att hon reste sig upp från sin korgstol och gapande såg på överflödet.

Rökelse

Att shoppa så här ger mig aldrig det dåliga samvete jag kan få ibland när jag handlar i butik. Här kommer pengarna direkt till dem som behöver de och jag gissar att vårt besök inbringade lika mycket som ett par ordinarie dagskassor. Visserligen prutar jag, det ska man göra, men på sådana här ställen mest lite för syns skull. Sedan jag har prutat klart kanske jag betalar fullt pris i alla fall innan jag går.

Kvällen innan handlade vi också (för oss) småsaker i ”butikerna” i Tinchulee-backen. Rökelsehållare av lera, små ljus och annat, mest för affektionsvärde, men försäljarna var jätteglada. Det hör man lätt på skrattet när vi har vänt ryggen åt och är på väg därifrån 🙂

Bakom muren till vårt hotell satt denna kvinna och stickade med diverse varor utlagda till försäljning. Bland annat hade hon en röd mössa som det står Carina på. Eller hur?

Självklart blev det affär och jag köpte även två par stickade barntofflor.

Nu började det bli lite brådis. Vi skulle hinna med lunch och hämta tårtor innan taxin anlände. Men vad hände? När vi kom till receptionen och hämtade våra rumsnycklar frågade de om hotellet fick bjuda på en kopp ginger-honey-lemon-te i trädgården som refreshment och dessutom skulle det vara lite healande. Vad säger man? Ja, tack mycket gärna, så klart!

Så himla trevligt och omtänksamt! Och gott!

Hela den här dagen var så fantastisk på alla vis. Jag till och med somnade med ett leende på läpparna så småningom. Men fortfarande var det bara lunch, vi skulle hinna med mycket mer innan dagen var slut!

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Det ständigt dåliga samvetet …

Älskart … Masala omelet, fresh fruit, guava juice och kaffe

Förmiddagens kontor

Främsta anledningen till att jag är här är en åttadagars pilgrimsresa. Jag plussade på några dagar för att landa och ladda, skriva och meditera. Självklart även hinna hälsa på kids och vänner. Jag har tillbringat en hel del tid på hotellet och jobbar på min föreläsning, skriver på romanen med mera.

Så sitter jag här med ständigt dåligt samvete, för att jag inte ”gör något”. Alldeles som om Nepals framtid hänger på om jag flänger runt i taxi? Är det typiskt kvinnligt eller typiskt mig? Helt overksam är jag ju inte – jag menar, jag har ett helt gäng flickor och tjejer jag ska förmedla fadderbrev och presenter till och jag ska bättra på landets BNP genom att ta hem en cargo med diverse fint hantverk.

Idag har jag varit till en leverantör av tovat, som försörjer drygt tjugo damer. 

Den där häftiga taxi-appen fungerar jättebra om man har en adress. När den man ska besöka inte riktigt kan uppge en korrekt adress kan man lugnt säga att det skiter sig. Men jag hittar dit själv och istället bad jag receptionen boka en bil till mig. Det blir billigare än om jag tar en själv på gatan för hotellet försöker inte skörta upp mig hela tiden.

Jag hoppade av uppe på Main Street. Vägen ner till mina tjejer är så himla usel så det är synd om grabben ska riskera sin bil.

Det är är typ den biten av vägen som är okej.

Här är det!

När jag beställt mina varor och vi förhandlat klart korsade jag Main Street/huvudgatan igen, in genom den stora pampiga grinden till lyxigaste lyxhotellet: Hyatt Regency Hotel. Där det kostar ungefär 20.000 att bo en vecka.

Som vanligt i det här landet är det mycket yta. Bakom guldiga fasader och marmorskivor döljer sig mögeldoft, väggsprickor och andra kvarlämningar efter monsunperioder och jordbävningar.

Jag vet inte varför, egentligen, men det blivit en vana de senaste åren att när vi ändå är i Boudha och köper tovat går vi till Hyatt efteråt och förfasar oss över överflödet en stund. Käkar en toast och/eller tar ett glas vin som kostar mer än två middagar nere i Boudhanath. Det vill säga normalpris hemma i Sverige.

Det är väl kontrasterna som frestar, kan jag tänka mig?

Jag föredrar mitt eget hotell. Detta är utsikten från mitt fönster. Jag tror det är femte året man bygger på detta kloster, det verkar aldrig bli klart.

Dagarna går fort här nere, oavsett vad man sysselsätter sig med. Mörkret kommer tidigt och är jag ensam vill jag inte vara ute då.

Denna kväll bjuder hittills på bloggande, ingefärste och synopsisfunderingar till min roman.

Det är betydligt mörkare nu än när detta foto togs, för en timme sedan. Imorgon kommer kompisen jag ska pilgrimsvandra med, det blir nog lite mer liv i luckan då.

Tack Universum, för allt jag får känna, uppleva och glädja mig åt!

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Bönehjul till salu!

Som vanligt startar dagen här, i denna underbara trädgård. Man blir ofta väldigt förvånad när man knallar omkring i omgivningarna. Många kloster, hotell och guest houses har sådana här fina innergårdar gömda bakom staket, växtlighet och skjul. Det finns ett otal oaser om man bara hittar dem.

Drömfrulle: Masala omelett, färsk frukt, guavajuice och tre koppar kaffe.

Jag har tagit det väldigt lugnt hittills. Det var också en del av planen när jag åkte. Några dagar för mig själv, med så få åtaganden som möjligt. Jag skriver på en antologi, min nya föreläsning samt funderar ut storyn till en roman, jag gör research, funderar och käkar tomatsoppa. Och, jodå, jag erkänner – en nepalesisk öl har slunkit ner. Det verkar som om vår favorit Everest ersatts av Sherpa-öl, den är på halvlitersburk och helt okej, dock är det någon krydda eller bismak jag kanske inte är helt sams med. Men nu har jag i alla fall provat.

Idag ska jag dock ut på stora gatan och trängas, eller så använder jag taxi-appen. Det är väldigt rörigt på main gate och dålig luft. Jag ska hälsa på min leverantör av tovat och se på varor. Till svenska kissemissars stora glädje har jag beställt diverse kattleksaker och även fina grejor till mattar och hussar. Varorna anländer förmodligen Sverige strax efter mig, antar jag.

Tills det händer något nytt här nere får ni hålla till godo med fler byggnationsbilder.

Det är liksom så här det ser ut på gator och torg numer.

Den klassiska elhärve-bilden. Elektriker – hitåt!

Det gäller att ducka när man är ute och går 🙂

Och se, vad jag hittade här då. En butik som säljer bönehjul.

Och det var inga dåliga grejor. Ska jag köpa hem ett. Någon som vill ha? 🙂

 

 

www.aynsley.se

Bokfén är permanentad!

Lite av en dröm har gått i uppfyllelse. En dröm jag kanske inte varit riktigt medveten om, men som när chansen uppenbarade sig var så uppenbar. Sundsvalls stolthet (ja, åtminstone en av dem) annonserade efter deltidspersonal. Vängåvans Bokhandel, den som är känd i vissa författarkretsar som ”den trevliga bokhandeln” som ordnar Bokens Afton, festivaler och boksigneringar.

”Ja! Det jobbet vill jag ha!” Jag skickade dit maken med en ansökan och ett foto ifall de skulle ha glömt hur jag ser ut. När jag blev kallad på anställningsintervju hade de mäkta roligt åt mitt foto i A4-format.

Fattar ni – ett foto i A4. Ett jättekort. Käre maken tyckte att det var väl bra, ju större ju bättre. I och för sig, jag fick jobbet så … Så nu har bokhandeln en bokfé på permanent basis. Kul, va?! Vill du träffa mig där så börjar jag 25 november.

Men först pilgrimsvandring i Himalaya.

 

 

 

www. aynsley.se

 

 

 

Miniturné i södern

Vi har varit på miniturné, kollegan och jag.

Vanligen signerar vi ”hemikring” och norrut, men den här helgen tänkte vi dra söderut, Uppsala och Gävle. Det är en bit att åka så det gäller att göra så mycket som möjligt av resan.

Maken och jag började därhemma med sushi på torsdag kväll. Han är ju pensionist på fredagar så helgen börjar tidigt numer. Fredag morgon bar det så av till en ICA-butik i Uppsala.

Vi gjorde bra ifrån oss och så gjorde även Uppsalaborna. Och så trevliga de är!

Bland det skojigaste på hela dagen var när den här tjejen dök upp, en före detta Seniorshopskollega som susade in för att säga Hej. Så glad jag blev. (Tycker ni förresten att jag har en läcker tröja? Kontakta min efterträdare Aina så har du snart en likadan! Det är en Micha och finns även i senapsgult. Kontaktuppgifter på www.seniorshop.se)

Efter fyra timmar med snyggskor på stengolv är kroppen ganska trött. Även huvudet. Kollegan utbrast till och med att han var trött på att höra sin egen röst. Då är det skönt att få koppla av hos vänner. Bli severad supersmarrigt käk, kaffe, kladdkaka och något gott därtill samt en riktig, gammeldags spelkväll.

Förmiddagen därpå vinkade vi Hejdå och styrde bilen mot Gävle och ICA Maxi där vi fick lika trevligt och fint mottagande som i Uppsala.

Bra placering i butiken för oss som gillar att tjöta med folk. Denna dag gick det flest ”Grannen from Hell”, förstås, eftersom den handlar om två kvinnor från just Gävle som letar sina rötter i norra Finland.

Allt roligt har ett slut och så även trevliga boksigneringar. Sörlänningarna investerade i sammanlagt 49 böcker vilket vi är glada och tacksamma över. En jättefin siffra. Tack och bok och Auf Wiedesehen säger kollegan och jag!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stockholm, Stockholm stad i världen …

Så jag har längtat! Efter att få trampa på Stockholmsgator, träffa kompisen och författarkollegorna. Nu var det läge för en resa de nästan fyrtio milen. Tisdag morgon tog jag tåget ner, beställde frukost på tåget så jag skulle vara säker på att få någon mat i magen. Satt och jobbade med texter och annat hela vägen ner, hur effektivt som helst!

Dock har jag synpunkter på SJ:s enorma resursslöseri vilket jag kontaktat dem om. Vill du läsa vår Twitterkorrespondens så klicka här!

Sen tisdag eftermiddag var det dags för ett (som vanligt) givande möte hos och med Sverigeförfattarna.

Vi lämnade och åhörde rapporter om årets event samt planerade nya, julmarknader med mera i år och Litteraturkryssning och turnéer nästa år. En otroligt kreativ samling människor och en givande kväll som inspirerade åtminstone mig.

Sen kväll anlände jag till väninnan som upplåter sängplats till mig i storstan. Självklart hann vi med ett parti Canasta innan vi ramlade i säng. Onsdagen var vikt åt jobb. En hel del telefonsamtal, jag har ett nytt uppdrag där jag säljer monterplatser på mässor i Mellansverige. Ett jätteroligt jobb där det bästa av allt är att jag kan utföra det var som helst bara jag har en telefon och dator. Onsdag eftermiddag måste jag uppsöka en Teliabutik eftersom en av deras återförsäljare har krånglat till livet för mig. Jag fick definitivt ingen hjälp av den unga dam (som förmodligen inte hade en aning om vad hon skulle göra) så där försvann en timme ur mitt liv till ingen nytta. Förmodligen blir det en Teliablogg så småningom, jag samlar på mig en del smaskigt material.

Lite bubbel på NK hinns ju alltid med, eller hur?

Även under torsdagen arbetade jag hemifrån, men på kvällskröken var det dags att bege mig till en av veckans stora begivenheter, bokrelease. På vägen dit ramlade vi in på ytterligare ett mingel, hos (Sundsvallsbördiga) Lotta Luxenburg, författare och butiksägare, Lolux på S:t Eriksgatan.

I Lottas butik finns så mycket snyggt och jag ”som inte skulle ha något”, kom självklart ut därifrån med en ursnygg reajacka, en tyllkjol och svarta handskar med rosett. Ska de va så ska de. Förresten, jag har fått så mycket beröm för min röda signeringsklänning, den köpte jag hos Lotta förra året!

Äntligen bokrelease! Vi sammanstrålade med en av mina kollegor, Birgitta Backlund (författare till succéboken och självbiografin Blondie) på väg till Gamla Stan och Printz Publishings förlag.

Väl där hade man redan hunnit börja smaska på tårtan, se så fin den är! Författaren, Camilla Davidsson, firade trefalt den här kvällen: sin 50-årsdag, att hennes förra roman sålt i 60.000 exemplar (en ofattbar stor siffra) samt sin sprillans nya, totalt sjätte roman: Under fikonträdets skugga. 

En supertrevlig kväll med många kollegor och mycket inspiration. Jag träffade ännu en Sundsvallsbo i förskingringen, Susanne Fellbrink, som även hon snart kommer ge ut en roman hos Printz Publishing. Spännande!

Ni vet hur det är – tiden går fort när man har roligt och tre dagar gick oerhört snabbt. Tidig fredag morgon gick tåget hem mot norr.

Borta bra, men hemma bäst!

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

En ny karriär är i vardande!

Ser ni så många fina författare som var på bokhandeln Vängåvans Höstbokfestival idag?! Både lokala och utsocknes skribenter som pratade om sina böcker, sålde och signerade.

Micael Lindberg, Carina Aynsley, Susanne Boll

En av Sundsvalls kulturpersonligheter, tillika författare, Katarina Wikström (Foto snott från Vängåvans Bokhandels Facebooksida)

Fantastiska Annika Edin sjöng sina egna feelgood-sånger. (Foto snott från Vängåvans Bokhandels Facebooksida)

Kollegan Micael Lindberg pratade böcker på scenen.

Men på den här fina festivalen fixar man även en massa kul för barnen. Fina Moa är ansiktsmålare med den äran och så har man ett bokregn där en bokfe´ delar ut gratisböcker till barn. Vilken grej!!

För några veckor sedan fick jag ett mail från Bokhandlaren som undrande om jag ville vara bokfe´ på Höstbokfestivalen. Såklart jag ville! Ett mycket ärofyllt uppdrag, eller hur?!

Så många lässugna barn jag träffat idag. Och för den delen, en del mor- och farföräldrar som tagit med sig en bok hem till barnbarnet. Jättekul!

En jättefin dag har det varit, ett mycket välordnat arrangemang där jag träffat nya och gamla kollegor. Tack Vängåvans Bokhandel för en mycket trevlig dag. Nu hem till kräftkalas med maken.

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min håriga leverfläck

Alltså, känslan. När man står i duschen och just tvålat in nästan hela kroppen. Bara höger arm kvar, strax klar, men … vad är detta? En knöl, under armen? Mot gäddhänget till. Förvånad lyfter jag armen och vad skådar mitt blåa öga? En brun leverfläck? Visst, okej, saker händer när man åldras, det skriver min femtiosjuåriga kropp under på, men hur uppstår en hängande leverfläck under en natt? När jag lyfter armen lite ytterligare ser jag att jag är röd runt fläcken och tänker att detta verkar inte så bra. Vid ytterligare en titt ser jag att leverfläcken är hårig. Eller?

– M A K E N  ! H J Ä L P ! V A D  F A N  Ä R  D E T T A  ?

– Det ser ut som en fästing, säger min nyvakne, men alltid lika hjälpsamme man.

– T A A A  B O R T  D E N  F Ö R  F A N  !! N U U U !

För att göra en lång historia kort fick vi med gemensamma krafter (jag fortfarande intvålad och invirad i handduk, maken hållande panikslagna, snyftande lilla mig i handen och kollegan jag ska åka med till Selångers Marknad nerböjd över det numer välkända gäddhänget med min ögonbrynspincett i högsta hugg) ut fästingjäveln.

Utom huvudet.

– Jag V Ä G R A R att leva med det här monstret i min kropp. Det ska ut!

Jag tvingade maken att ringa 1177, Sjukvårdsupplysningen, där jag pratade med en Margareta som vänligt berättade att huvudsaken vi har fått ut själva djuret, resten kommer ut av sig själv så småningom.

Visst, eller hur?

– Kommer aldrig på fråga, replikerade jag. Var finns närmsta helgöppna ställe där de opererar ut sådana här äckliga saker?

Margareta, för övrigt försedd med en ängels tålamod, hänvisade mig till Sundsvalls sjukhus där kommunens enda helgöppna Primärvårdsjour finns. Tio över åtta på morgonen var jag på plats och berättade att min kropp var invaderad och att de fick så lov att ta bort skiten. Snabbt. En sköterska sade att hon var av samma åsikt som Margareta på 1177, men att hon förstod hur jag kände det och tog mig med till ett undersökningsrum där hon satte igång med operera ut odjuret. Vi pratade lite och vid hennes frågor berättade jag om Mitt Nepal.

Kommentar:

– Tuffing!! Och här ligger du och gnäller över en liten fästing?!

Just det. Har du fått ut skiten ännu, eller?

Och, jodå, jag frågade om det var okej att ta ett foto till bloggen. Det var det. Och det är bara de närmast sörjande som kommer att känna igen min superroliga, härliga sköterska (om de råkar knalla in på min blogg, förstås).

Det är allmänbildande att hälsa på tjejerna på Primärvårdsjouren. Tidigt på lördagsmorgonen fick jag lära mig ett nytt ord: främmandekroppsborttagare. Låter som ett tortyrredskap, tycker jag, men jag är tacksam över uppfinningen.

Strax efter nio släppte maken av mig på dagens arbetsplats, Selångers Marknad, bara några minuter efter utsatt tid. Där väntade bästa kollegan och sedan sålde vi böcker utav bara den!

Men hädanefter blir det heltäckande våtdräkt när jag är ute i skogen!

 

www.aynsley.se

 

 

 

Man blir aldrig för stor för ballonger

Måndag kväll skulle vi hälsa på flickorna på ett av ”våra” barnhem. Vi startade på ett Nursery för att köpa inflyttningspresenter. Vår pålitlige chaffis hjälpte oss, i vanlig ordning.

Vår eminente taxichaufför, även känd som Zlatan-look-alike

Handelsträdgårdsägaren hade svårt att dölja sin förtjusning över vårt besök, vi prutade nämligen inte en enda rupee .

Det bidde apelsin- och päronträd samt piri-piri, chili och lite annat smått och gott.

När jag skulle betala prutade mannen självmant ett par kronor samt skickade med en extra  planta. Uppenbarligen gick affärerna lysande denna dag.

Vi hade blivit ombedda att komma till barnhemmet efter kl 17 eftersom flickorna kommer hem från skolan då. När vi kom dit visade det sig att de varit hemma hela dagen, haft skollov. Suck. Inte första gången det händer.  Nåja, nu var vi i alla fall där.

Det är över två år sedan jag var där. Tjejerna kände igen oss, men var självklart blyga. De har ju blivit tonåringar också och då är man liksom lite coolare, kramas inte hur som helst.  Äldsta flickan är på besök i Sverige just nu och när jag frågade hennes lillasyster om hon ville se foton på Facebook som syrran lagt ut i Sverige var isen definitivt bruten.

Vi tittade på syrrans bilder på Facebook och Insta samt chattade med henne till flickornas stora glädje

Med tvekan hade vi tagit med ett gäng ballonger. Skulle de tycka det var barnsligt? Men, nejdå, man blir tydligen aldrig för stor för att leka med ballonger. ❤️❤️❤️

Man blir aldrig för stor för ballonger!

Tack ännu en gång för en härlig stund, McDonalds på Skycity, Arlanda!

Tiden går fort när man har roligt. Vi ses en annan gång älskade ungar!

Ren, renare, renast?

När jag var på Öland härom veckan, på skrivretreat, upptäckte jag alldeles för sent på kvällen att jag glömt packa ner tandkräm. Hm, vad göra? Fråga medkombatanterna om jag kunde snika lite Pepsodent, förstås. En var så gentil att hon gav mig fyra provförpackningar från Forever Living. Så snällt! Jag öppnade en liten påse med grön text och konstaterade att den rymde så mycket att det skulle räcka till munrengöring även morgonen därpå.  Eftersom behovet inte längre var akut ramlade det helt bort ur minnet och när det var dags för tandborstning kväll nummer två öppnade jag ytterligare en provpåse, denna gång med orange text.

Konsistensen på denna tandkräm var helt annorlunda och den löddrade inte, men lade sig liksom som en yta på tandsingarna. Visst är det spännande att prova nya grejor, eller hur? När jag sköljde munnen fastnade blicken på den lilla påsen på tvättstället, den med orange text. Eh … body lotion??

Jodå. Det lustiga är att den smakade inte ens illa.

Tvål, däremot, smakar illa. Jag har provat. När jag slutade mitt jobb vid Landstinget Gävleborg fick jag av arbetskamraterna en flaska vin och en ask med vackra chokladpraliner. Belgisk, antog jag samt konstaterade att dessa trevliga människor verkligen kunde konsten att köpa perfekta presenter. Jag sparade hela härligheten till en tevekväll i min lilla lya när Brynäs spelade SM-final mot Modo. Läge för folkfest och njutning. Vinet var gott och chokladen krispig. Väldigt krispig, faktiskt. Korkad (som bara jag kan vara emellanåt) konstaterade jag att den förmodligen var så fin och dyr att jag inte förstod mig på den, för den var rent ut äcklig.

Jag försökte undvika alla frågor om avskedspresenten när jag hälsade på vid min förra arbetsplats, men en dag slank det ur mig. Någon frågade om chokladen varit god och jag, som har svårt att ljuga, sade beklagande att tyvärr måste det ha varit något fel på den, den smakade tvål.

– Det VAR tvål!! ljöd det unisona svaret i fikarummet. Ridå.

Anekdot nummer tre går i ungefär samma stil. När jag är ute och reser vill jag ha så lätt packning som möjligt och tar gärna med provförpackningar från veckotidningar och små tuber från hotellrum, ni vet. Vid det här tillfället öppnade jag en bodylotion för att smörja in min fukttörstande kropp. Det var ett märke jag inte använt förut och jag konstaterade att det nog skulle bli bara denna enda gång. Krämen var värdelös, lade sig som en hinna på huden, men jag tänkte att den väl skulle gå in under natten.

Morgonen därpå rann en löddrig sörja av mig i duschen och när jag letade i papperskorgen på hotellrummet hittade jag den tomma påsen.

Duschtvål. Inte bodylotion.

Så kan det gå …

Och apropå Forever Living har jag blivit så förtjust i produkterna att jag tecknat avtal om att bli återförsäljare, av både tandkräm och body lotion.