Miniturné i södern

Vi har varit på miniturné, kollegan och jag.

Vanligen signerar vi ”hemikring” och norrut, men den här helgen tänkte vi dra söderut, Uppsala och Gävle. Det är en bit att åka så det gäller att göra så mycket som möjligt av resan.

Maken och jag började därhemma med sushi på torsdag kväll. Han är ju pensionist på fredagar så helgen börjar tidigt numer. Fredag morgon bar det så av till en ICA-butik i Uppsala.

Vi gjorde bra ifrån oss och så gjorde även Uppsalaborna. Och så trevliga de är!

Bland det skojigaste på hela dagen var när den här tjejen dök upp, en före detta Seniorshopskollega som susade in för att säga Hej. Så glad jag blev. (Tycker ni förresten att jag har en läcker tröja? Kontakta min efterträdare Aina så har du snart en likadan! Det är en Micha och finns även i senapsgult. Kontaktuppgifter på www.seniorshop.se)

Efter fyra timmar med snyggskor på stengolv är kroppen ganska trött. Även huvudet. Kollegan utbrast till och med att han var trött på att höra sin egen röst. Då är det skönt att få koppla av hos vänner. Bli severad supersmarrigt käk, kaffe, kladdkaka och något gott därtill samt en riktig, gammeldags spelkväll.

Förmiddagen därpå vinkade vi Hejdå och styrde bilen mot Gävle och ICA Maxi där vi fick lika trevligt och fint mottagande som i Uppsala.

Bra placering i butiken för oss som gillar att tjöta med folk. Denna dag gick det flest ”Grannen from Hell”, förstås, eftersom den handlar om två kvinnor från just Gävle som letar sina rötter i norra Finland.

Allt roligt har ett slut och så även trevliga boksigneringar. Sörlänningarna investerade i sammanlagt 49 böcker vilket vi är glada och tacksamma över. En jättefin siffra. Tack och bok och Auf Wiedesehen säger kollegan och jag!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stockholm, Stockholm stad i världen …

Så jag har längtat! Efter att få trampa på Stockholmsgator, träffa kompisen och författarkollegorna. Nu var det läge för en resa de nästan fyrtio milen. Tisdag morgon tog jag tåget ner, beställde frukost på tåget så jag skulle vara säker på att få någon mat i magen. Satt och jobbade med texter och annat hela vägen ner, hur effektivt som helst!

Dock har jag synpunkter på SJ:s enorma resursslöseri vilket jag kontaktat dem om. Vill du läsa vår Twitterkorrespondens så klicka här!

Sen tisdag eftermiddag var det dags för ett (som vanligt) givande möte hos och med Sverigeförfattarna.

Vi lämnade och åhörde rapporter om årets event samt planerade nya, julmarknader med mera i år och Litteraturkryssning och turnéer nästa år. En otroligt kreativ samling människor och en givande kväll som inspirerade åtminstone mig.

Sen kväll anlände jag till väninnan som upplåter sängplats till mig i storstan. Självklart hann vi med ett parti Canasta innan vi ramlade i säng. Onsdagen var vikt åt jobb. En hel del telefonsamtal, jag har ett nytt uppdrag där jag säljer monterplatser på mässor i Mellansverige. Ett jätteroligt jobb där det bästa av allt är att jag kan utföra det var som helst bara jag har en telefon och dator. Onsdag eftermiddag måste jag uppsöka en Teliabutik eftersom en av deras återförsäljare har krånglat till livet för mig. Jag fick definitivt ingen hjälp av den unga dam (som förmodligen inte hade en aning om vad hon skulle göra) så där försvann en timme ur mitt liv till ingen nytta. Förmodligen blir det en Teliablogg så småningom, jag samlar på mig en del smaskigt material.

Lite bubbel på NK hinns ju alltid med, eller hur?

Även under torsdagen arbetade jag hemifrån, men på kvällskröken var det dags att bege mig till en av veckans stora begivenheter, bokrelease. På vägen dit ramlade vi in på ytterligare ett mingel, hos (Sundsvallsbördiga) Lotta Luxenburg, författare och butiksägare, Lolux på S:t Eriksgatan.

I Lottas butik finns så mycket snyggt och jag ”som inte skulle ha något”, kom självklart ut därifrån med en ursnygg reajacka, en tyllkjol och svarta handskar med rosett. Ska de va så ska de. Förresten, jag har fått så mycket beröm för min röda signeringsklänning, den köpte jag hos Lotta förra året!

Äntligen bokrelease! Vi sammanstrålade med en av mina kollegor, Birgitta Backlund (författare till succéboken och självbiografin Blondie) på väg till Gamla Stan och Printz Publishings förlag.

Väl där hade man redan hunnit börja smaska på tårtan, se så fin den är! Författaren, Camilla Davidsson, firade trefalt den här kvällen: sin 50-årsdag, att hennes förra roman sålt i 60.000 exemplar (en ofattbar stor siffra) samt sin sprillans nya, totalt sjätte roman: Under fikonträdets skugga. 

En supertrevlig kväll med många kollegor och mycket inspiration. Jag träffade ännu en Sundsvallsbo i förskingringen, Susanne Fellbrink, som även hon snart kommer ge ut en roman hos Printz Publishing. Spännande!

Ni vet hur det är – tiden går fort när man har roligt och tre dagar gick oerhört snabbt. Tidig fredag morgon gick tåget hem mot norr.

Borta bra, men hemma bäst!

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

En ny karriär är i vardande!

Ser ni så många fina författare som var på bokhandeln Vängåvans Höstbokfestival idag?! Både lokala och utsocknes skribenter som pratade om sina böcker, sålde och signerade.

Micael Lindberg, Carina Aynsley, Susanne Boll

En av Sundsvalls kulturpersonligheter, tillika författare, Katarina Wikström (Foto snott från Vängåvans Bokhandels Facebooksida)

Fantastiska Annika Edin sjöng sina egna feelgood-sånger. (Foto snott från Vängåvans Bokhandels Facebooksida)

Kollegan Micael Lindberg pratade böcker på scenen.

Men på den här fina festivalen fixar man även en massa kul för barnen. Fina Moa är ansiktsmålare med den äran och så har man ett bokregn där en bokfe´ delar ut gratisböcker till barn. Vilken grej!!

För några veckor sedan fick jag ett mail från Bokhandlaren som undrande om jag ville vara bokfe´ på Höstbokfestivalen. Såklart jag ville! Ett mycket ärofyllt uppdrag, eller hur?!

Så många lässugna barn jag träffat idag. Och för den delen, en del mor- och farföräldrar som tagit med sig en bok hem till barnbarnet. Jättekul!

En jättefin dag har det varit, ett mycket välordnat arrangemang där jag träffat nya och gamla kollegor. Tack Vängåvans Bokhandel för en mycket trevlig dag. Nu hem till kräftkalas med maken.

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min håriga leverfläck

Alltså, känslan. När man står i duschen och just tvålat in nästan hela kroppen. Bara höger arm kvar, strax klar, men … vad är detta? En knöl, under armen? Mot gäddhänget till. Förvånad lyfter jag armen och vad skådar mitt blåa öga? En brun leverfläck? Visst, okej, saker händer när man åldras, det skriver min femtiosjuåriga kropp under på, men hur uppstår en hängande leverfläck under en natt? När jag lyfter armen lite ytterligare ser jag att jag är röd runt fläcken och tänker att detta verkar inte så bra. Vid ytterligare en titt ser jag att leverfläcken är hårig. Eller?

– M A K E N  ! H J Ä L P ! V A D  F A N  Ä R  D E T T A  ?

– Det ser ut som en fästing, säger min nyvakne, men alltid lika hjälpsamme man.

– T A A A  B O R T  D E N  F Ö R  F A N  !! N U U U !

För att göra en lång historia kort fick vi med gemensamma krafter (jag fortfarande intvålad och invirad i handduk, maken hållande panikslagna, snyftande lilla mig i handen och kollegan jag ska åka med till Selångers Marknad nerböjd över det numer välkända gäddhänget med min ögonbrynspincett i högsta hugg) ut fästingjäveln.

Utom huvudet.

– Jag V Ä G R A R att leva med det här monstret i min kropp. Det ska ut!

Jag tvingade maken att ringa 1177, Sjukvårdsupplysningen, där jag pratade med en Margareta som vänligt berättade att huvudsaken vi har fått ut själva djuret, resten kommer ut av sig själv så småningom.

Visst, eller hur?

– Kommer aldrig på fråga, replikerade jag. Var finns närmsta helgöppna ställe där de opererar ut sådana här äckliga saker?

Margareta, för övrigt försedd med en ängels tålamod, hänvisade mig till Sundsvalls sjukhus där kommunens enda helgöppna Primärvårdsjour finns. Tio över åtta på morgonen var jag på plats och berättade att min kropp var invaderad och att de fick så lov att ta bort skiten. Snabbt. En sköterska sade att hon var av samma åsikt som Margareta på 1177, men att hon förstod hur jag kände det och tog mig med till ett undersökningsrum där hon satte igång med operera ut odjuret. Vi pratade lite och vid hennes frågor berättade jag om Mitt Nepal.

Kommentar:

– Tuffing!! Och här ligger du och gnäller över en liten fästing?!

Just det. Har du fått ut skiten ännu, eller?

Och, jodå, jag frågade om det var okej att ta ett foto till bloggen. Det var det. Och det är bara de närmast sörjande som kommer att känna igen min superroliga, härliga sköterska (om de råkar knalla in på min blogg, förstås).

Det är allmänbildande att hälsa på tjejerna på Primärvårdsjouren. Tidigt på lördagsmorgonen fick jag lära mig ett nytt ord: främmandekroppsborttagare. Låter som ett tortyrredskap, tycker jag, men jag är tacksam över uppfinningen.

Strax efter nio släppte maken av mig på dagens arbetsplats, Selångers Marknad, bara några minuter efter utsatt tid. Där väntade bästa kollegan och sedan sålde vi böcker utav bara den!

Men hädanefter blir det heltäckande våtdräkt när jag är ute i skogen!

 

www.aynsley.se

 

 

 

Man blir aldrig för stor för ballonger

Måndag kväll skulle vi hälsa på flickorna på ett av ”våra” barnhem. Vi startade på ett Nursery för att köpa inflyttningspresenter. Vår pålitlige chaffis hjälpte oss, i vanlig ordning.

Vår eminente taxichaufför, även känd som Zlatan-look-alike

Handelsträdgårdsägaren hade svårt att dölja sin förtjusning över vårt besök, vi prutade nämligen inte en enda rupee .

Det bidde apelsin- och päronträd samt piri-piri, chili och lite annat smått och gott.

När jag skulle betala prutade mannen självmant ett par kronor samt skickade med en extra  planta. Uppenbarligen gick affärerna lysande denna dag.

Vi hade blivit ombedda att komma till barnhemmet efter kl 17 eftersom flickorna kommer hem från skolan då. När vi kom dit visade det sig att de varit hemma hela dagen, haft skollov. Suck. Inte första gången det händer.  Nåja, nu var vi i alla fall där.

Det är över två år sedan jag var där. Tjejerna kände igen oss, men var självklart blyga. De har ju blivit tonåringar också och då är man liksom lite coolare, kramas inte hur som helst.  Äldsta flickan är på besök i Sverige just nu och när jag frågade hennes lillasyster om hon ville se foton på Facebook som syrran lagt ut i Sverige var isen definitivt bruten.

Vi tittade på syrrans bilder på Facebook och Insta samt chattade med henne till flickornas stora glädje

Med tvekan hade vi tagit med ett gäng ballonger. Skulle de tycka det var barnsligt? Men, nejdå, man blir tydligen aldrig för stor för att leka med ballonger. ❤️❤️❤️

Man blir aldrig för stor för ballonger!

Tack ännu en gång för en härlig stund, McDonalds på Skycity, Arlanda!

Tiden går fort när man har roligt. Vi ses en annan gång älskade ungar!

Ren, renare, renast?

När jag var på Öland härom veckan, på skrivretreat, upptäckte jag alldeles för sent på kvällen att jag glömt packa ner tandkräm. Hm, vad göra? Fråga medkombatanterna om jag kunde snika lite Pepsodent, förstås. En var så gentil att hon gav mig fyra provförpackningar från Forever Living. Så snällt! Jag öppnade en liten påse med grön text och konstaterade att den rymde så mycket att det skulle räcka till munrengöring även morgonen därpå.  Eftersom behovet inte längre var akut ramlade det helt bort ur minnet och när det var dags för tandborstning kväll nummer två öppnade jag ytterligare en provpåse, denna gång med orange text.

Konsistensen på denna tandkräm var helt annorlunda och den löddrade inte, men lade sig liksom som en yta på tandsingarna. Visst är det spännande att prova nya grejor, eller hur? När jag sköljde munnen fastnade blicken på den lilla påsen på tvättstället, den med orange text. Eh … body lotion??

Jodå. Det lustiga är att den smakade inte ens illa.

Tvål, däremot, smakar illa. Jag har provat. När jag slutade mitt jobb vid Landstinget Gävleborg fick jag av arbetskamraterna en flaska vin och en ask med vackra chokladpraliner. Belgisk, antog jag samt konstaterade att dessa trevliga människor verkligen kunde konsten att köpa perfekta presenter. Jag sparade hela härligheten till en tevekväll i min lilla lya när Brynäs spelade SM-final mot Modo. Läge för folkfest och njutning. Vinet var gott och chokladen krispig. Väldigt krispig, faktiskt. Korkad (som bara jag kan vara emellanåt) konstaterade jag att den förmodligen var så fin och dyr att jag inte förstod mig på den, för den var rent ut äcklig.

Jag försökte undvika alla frågor om avskedspresenten när jag hälsade på vid min förra arbetsplats, men en dag slank det ur mig. Någon frågade om chokladen varit god och jag, som har svårt att ljuga, sade beklagande att tyvärr måste det ha varit något fel på den, den smakade tvål.

– Det VAR tvål!! ljöd det unisona svaret i fikarummet. Ridå.

Anekdot nummer tre går i ungefär samma stil. När jag är ute och reser vill jag ha så lätt packning som möjligt och tar gärna med provförpackningar från veckotidningar och små tuber från hotellrum, ni vet. Vid det här tillfället öppnade jag en bodylotion för att smörja in min fukttörstande kropp. Det var ett märke jag inte använt förut och jag konstaterade att det nog skulle bli bara denna enda gång. Krämen var värdelös, lade sig som en hinna på huden, men jag tänkte att den väl skulle gå in under natten.

Morgonen därpå rann en löddrig sörja av mig i duschen och när jag letade i papperskorgen på hotellrummet hittade jag den tomma påsen.

Duschtvål. Inte bodylotion.

Så kan det gå …

Och apropå Forever Living har jag blivit så förtjust i produkterna att jag tecknat avtal om att bli återförsäljare, av både tandkräm och body lotion.

 

 

 

Nää! Kan de va möjligt?

Mitt förra inlägg handlade om traditioner och tacksamhet. Det gör även delvis detta. Det är nu andra gången jag firat min födelsedag med författarvänner här på Öland. Jag förstår att maken nog tycker det är lite trist att jag är hemifrån just den dagen, men jag vet även att han verkligen unnar mig dessa inspirerande och kreativa dagar efter min tuffa höst. Och snart är jag ju hemma igen.

Men – häromdagen hände det något mycket märkligt! Jag fyllde jättegammal. Femtisju! Jag menar – jag vet fortfarande inte vad jag vill göra när jag  blir stor och inser plötsligt att om åtta korta jäkla ofattbara år är jag pensionista. Va?! Jag?!

Hur som helst – när jag tänker till och efter inser jag att jag måste vara tacksam. Jo då. Jag är frisk och rörlig och lever ett rikt liv. Jag har haft nära släktingar som gått bort på grund av sjukdom när de varit yngre än jag är nu. Själv var jag ännu inte tonåring och förstod inte riktigt upphetsningen och sorgen – är man gammal så dör man, punkt. Förlåt mig, Universum, för mina då mycket ungdomliga och dåraktiga slutsatser, låt det inte falla tillbaka på mig nu.

Här på Öland, under vårt skrivretreat, har jag blivit kungligt uppvaktad.

Självklart har det gått ett par flaskor skumpa, det brukar liksom göra det.

Vi turas om att fixa middagsmaten denna vecka och jag bjuppade på föllsedagsmiddag. I år blev det tyvärr ingen hummer, men vi blev mätta ändå.

Dock kan man inte tillbringa hela dygnen med att äta och sörpla skumpa. Nej, självklart arbetar vi. Hårt, mycket och intensivt. Det är till exempel hur mycket småpyssel som helst att fixa till den årliga Litteraturkryssningen på Birka Cruises. Vi brainstormar, planerar, slänger ur oss idéer, förkastar de flesta och anammar en del. Den kryssningen vill jag inte missa, för allt i världen.

Och det påminner mig om att jag har ett nytt, spännande och häftigt bokprojekt att jobba med. Så – på med skaparrocken nu, bästa femtiosjuåring, och sätt lite fart!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Tradition och tacksamhet

Jag har tillfrisknat efter den tuffa mellandagsveckan. Bihålorna krånglar fortfarande, men för övrigt är jag jättepigg. Jag tillskriver naturpreparatet Esberitox en stor del av piggheten och även min nya upptäckt Aloe Vera från Forever Living! Vi kom alltså iväg på nyårskryssningen, maken och jag. Och dagen därpå var det dags för det årliga skrivretreatet på Öland.

De andra deltagarna har hängt med några år, men förra året insåg de att de behövde en bebis. Here I am, liksom. Så detta är mitt andra retreat – ni vet, en gång är ingen gång, men två gånger är en tradition.

Jag har inte fått så mycket skrivet själv ännu, men kreativiteten flödar. Liksom maten, vinet och det så viktiga skrattet!

Vi skriver, bollar, spånar, fikar, spånar vidare, får idéer samt en och annan snilleblixt, läser varandras texter, redigerar och planerar gemensamma samt enskilda event. Kort sagt – det är fantastiskt roligt och inspirerande. Tyvärr vågar jag inte följa med på lunchpromenaderna, är väldigt rädd om luftrör och bihålor, men korta stunder utomhus blir det ändå.

Det är så vackert. Och jag är så oändligt tacksam. Varje dag utbrister någon av oss ”Så bra vi har det!”. Och det är sannerligen ingen underdrift.

Tack Universum. Och Sverigeförfattarna, förstås!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Kul i jul – JulKul

Jag gillar att dra igång saker. Man kan tycka att jag skulle kunna låta bli det med tanke på att jag redan jobbar betydligt mer än heltid: mitt Seniorshop, skrivtolkningen och författandet. Även min man och mitt hem kräver lite uppmärksamhet.

I slutet av den intensiva och tidskrävande Seniorshop-säsongen borde jag ha gjort som kollegorna: ta julledigt, fixa inför julen, vila i soffan och pilla mig i naveln. Kanske till och med läsa en god bok eller två? Men, nej då – världen är full av oupptäckta projekt, tänk om jag missar något? Jag bokade Färilafolkan i två dagar och drog igång nåt kul före jul. Ett JulKul. Såklart. Varför inte en modevisning med Seniorshop, tänkte jag. Och saftig julrea. Och jag kan bjuda in andra utställare när jag ändå betalar för lokalen? Kanske vi kan ha fler roliga aktiviteter: Lucia, musikunderhållning, berättarcafé, spännande föreläsningar? Sagt och gjort!

Den förste som fick frågan var min egen Sancho Panza. Författarkollegan Micke. Han är som jag, lite knäpp och hänger med på det mesta.

För att göra en några veckor lång historia lite kortare så fyllde jag Färilafolkan med fantastiska utställare från Hälsingland och Västernorrland.

Det var ett perfekt vinterlandskap när vi åkte ner till Färila. Cirka fem grader kallt, vintervitt och snöfrostiga träd med grenar som stolt sträckte sig och gnistrade i extraljusens sken. Tyvärr gör fotot inte vyn rättvisa, läsaren får blunda och föreställa sig.

Vojne – i den här lokalen har jag haft mycket roligt i min ungdom. Åtskilliga danser har det blivit.

Vi bor alltid förstklassigt. Här Bed and Breakfast med lyxfrulle hos mamsen.

Det är ett styvt jobb att tillverka en fungerande utställningslokal.

Min Seniorshopbuss och kollegans bil var fullproppade och lite till. Jag är van att bygga monter och marknadsstånd, på en förmiddag var lokalen så gott som klar att ta emot utställare och besökare.

Golvet fylldes allteftersom med utställare. Ytterligare ett par anlände onsdag morgon.

Tillsammans hade vi ett fint sortiment och bredd på varorna — från hembakat och stickat till egengjorda vackra smycken, ekologisk  hudvård, sill och rökt fisk, bebiskläder, handgjorda tomtar, korv och hamburgare, signerade böcker från flera författare, fiskeflugor, kaffe och te, kvalitetskläder, glögg, väskor, pappersvaror, tovat och marmelader, fikaservering och så vidare.

Tisdag kväll var det dags för Berättarcafé. Medverkade gjorde – förstås – jag och Micke samt fem författarkollegor från Järvsö och Ljusdal.

Under ett par trevliga timmar fick vi njuta av mammas gofika samt sköna berättelser från författare och cafébesökare.

Birger Sjöberg läser ur sin sprillans nya bok Draken.

Både bekanta och obekanta dök upp på vårt JulKul.

Mats Sandström från Vi Två försåg oss med fin julmusik.

Miniföreläsningar hölls. Här Micael Lindberg som berättar hur han kom tillbaka efter sin stroke

Tomas Skogstjärn berättar om naturens apotek och skafferi.

Allt roligt har sitt slut och så även JulKul. Efter ett par timmas bubbande och bärande på onsdag kväll började Färilafolkan anta sin ursprungliga skepnad.

När allt var klart och anspänningen släppt landade jag på mitt lyxiga B&B ännu en natt. Efter kvällsfika och kortspel med föräldrarna var det läggdags.

Försöka få av strumpan som fastnat i min krossade och blodiga tånagel. Så går det när man sparkar på allt …

JulKul är ett av de projekt jag känt störst ansvar inför, med flest människor inblandade. Och även om besökarantalet inte blev vad vi önskat så var det ett mycket trevligt arrangemang med härliga utställare. Med största sannolikhet kommer det tillbaka i någon form, dock ej i Färila.

Mitt största projekt någonsin måste vara när mamsen och jag ordnade en Alternativ jul på Koppargården i Ljusdal 2009. Ljusdals kommun tog över arrangemanget efter två år och jag är stolt och glad över att det fortfarande lever. Från början var det enbart med ideella insatser – Ljusdalshem, Lions, musikgruppen Vi Två från Färila samt lokala företag som sponsrade. Fantastiskt roligt var det. Och lärorikt. Allra första året lagade mamsen dessutom hela julbordet själv! Andra året köpte vi all mat. Och tiggde en hel del, förstås. Jag hittade en del gamla bilder på nätet. Jättekul!

Länk till blogginlägg

Länk till Ljusdalsposten.

Länk till Lions.

Oj, nu blir jag sugen att dra igång något nytt!! Men nej – behärska sig nu och ta en pepparkaka till, Carina!

Önskar er alla supertrevliga helger!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Bokmässa i Krakow!

Eftersom jag inte hade möjlighet att bevista årets Bok- och Biblioteksmässa i Göteborg tidigare i höst fick jag åka till Polen för att gå på bokmässa! Skämt åsido – det föll sig så att samma dag vi anlände till Krakow startade den internationella bokmässan! Fantastiskt. Och självklart måste vi åka dit.

När jag sökte uppgifter på internet hur man löser biljett fick jag veta att Sverige är hedersgäst på bokmässan detta år samt att författare har fri entré. Så kul! Båda delarna, menar jag.

Taxi är billligt i Polen och bekvämare än spårvagn för gamlingar som vi. När vi kom fram frågade jag vilken kassa jag skulle passera eftersom jag är svensk författare. Då tyckte man att hela sällskapet skulle gå in gratis och vi var sååå välkomna.

Det märktes att mässan var svenskinfluerad.

Mycket Astrid Lindgren. Och Pippi. Vad annars?

Väldigt mycket folk och stor trängsel. Som det ska vara på en riktig bokmässa!

Där fanns varken Ceasarsallad eller Räkmacka de lux (med löjrom). Det är liksom standardförtäringen på Göteborgsmässan. Dyrt och överskattat. Däremot hittade vi ryska dumplings med kålsallad. Mums filibabba. Och vin fanns där förstås.

Jag träffade en trevllig översättare. Från svenska till polski.

Och det är inte varje dag man får pitcha sina böcker för polska förläggare!

Tiden går fort när man har roligt och alltför snart var det dags att lämna mässan. Det finns ju så oändligt mycket mer vi ska hinna upptäcka under veckan!

 

 

 

www.aynsley.se