Fredag den trettonde

Jag anser mig inte vara skrockfull. Dock hindrar det mig inte från att ägna livet och ödet ett par tankar extra en stund det här ödesmättade datumet. Så även denna fredag. Högt säger jag ”Åh, vår turdag, alltså!”, men tänker något med i stil med Oj, hoppas inget trist händer. 

Under sex sommarveckor alternerar några orter i Härjedalen att ha marknad, en dag i veckan. Den här fredagen, 13 juli, var det dags för Hede, cirka sju mil  norr om Sveg.

Morgonen skvallrade om det mindre oväder som dragit fram kvällen innan med regn, åska och blixtar. Till och med strömavbrott en stund. Det var så pass svalt att jeans och jacka åkte på medan vi lastade in vårt bagage och lämnade Klövsjö för Hede.

En del skoj måste man förstås hinna med

I backspegeln är mitt övergripande intryck att det var en mycket trevlig, givande och inspirerande dag. Försäljningen gick över förväntan, vi träffade många trevliga människor, vissa för andra eller till och tredje gången. Det finns de som besöker flera marknader under veckan. Vissa besökare minns man naturligtvis tydligare än andra; någon som gjort starkt intryck eller det visar sig – efter en stunds småprat – att man har gemensamma beröringspunkter. Eller så träffar man helt enkelt ett par kära släktingar!

Nu laddar vi inför helgens spännande signeringar. Lördag har vi förmånen att medverka vid invigningen av en Butik Nära i Linsell (gilla dem på Facebook här!) Det ska bli jättekul!

Söndagen kommer att ägnas åt en alldeles nyinstiftad Litteraturfestival i Sveg.

Där kommer vi att få träffa flera kollegor från olika delar av landet. Kul!

 

 

 

www. aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

Nu är hon här!

Ännu en marknadsdag har gått till ända. Idag har vi lyckliggjort Vemdalen. Eller Vemdalen oss, en mycket trevlig marknad.

Två av kollegorna, Micael och Åsa.

Vi har sålt böcker, såklart, och tjötat med lokalbefolkning och turister. Eftersom vi är fem författare representerar vi de flesta genrer: barn- och ungdomslitteratur, rese- och verklighetsskildringar, feelgod och mappie lit, humor och deckare.

Efter jobbet gick vi på lokal. Jag käkade fish and chips, med  – hör och häpna – friterad fjällröding. Snacka om fisk!

Sedan spelade vi bowling ett par timmar … nej, jag menar förstås biljard. Gissa vem som vann den fjärde omgången, jo Lill och jag! Hm … men att vi förlorade de tre första kan vi kanske prata lite tyst om?

Men – något har ju saknats oss.

Rättare sagt, någon. Men nu är hon här, vår egen mappie lit-drottning, Birgitta.

Nu sitter vi här, allihop, i vår gemensamma lägenhet med denna fantastiska utsikt, med förfriskningar och givande prat om allt möjligt. Imorgon bitti lämnar vi dock Klövsjö för några dagars jobb i Sveg. Men innan dess hoppas jag vi ses på marknaden i Hede, fredag 13/7.

 

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Funäsdalen, tack och adjö!

Första turnédagen är avverkad. Vi har stått på marknad i Risnäset, Funäsdalen. Många trevliga människor har vi träffat, både svenskar och norrmän. Böcker har vi sålt också. Såklart.

Solen har gillat oss idag. Vi hann med lite regn och blåst också. Faktiskt blåste det så pass hårt att vi fick ta ner ett av våra tälttak i slutet av dagen.

Nu ser vi fram emot resten av turnén! Imorgon bitti, torsdag, åker vi till Vemdalen för att vara med på marknaden där.

Media har besökt oss. Vår egen deckarkung, Micael Lindberg, har varit flitigt fotograferad och intervjuad.

Micael är bördig från Härjedalen och man gillar uppenbarligen sina lokala kändisar. Dessutom utspelar sig hans senaste roman här.

Även vi ”flickor” har blivit vederbörligen fotograferad. Men det är bygdens son som varit dagens huvudperson. Kul!

Vad jag kan förstå kan man se de här inslagen på www.sveg.se och Tidningen Härjedalen.

På Svegs hemsida kan man också läsa mer om söndagens litteraturfestival – klicka här.

Nu: sov gott!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Härliga Härjedalen

Nu är vi här. Äntligen. I sisådär sex månader har det planerats, strukturerats och funderats. Kollats kartor, skalor och avstånd.

Vi – fem författare från olika delar av landet: Micael Lindberg, Birgitta Andersson-Backlund, jag, Lill Eljana Viljesten och Åsa Ringdahl.

Kollegan Lill anlände redan på måndagen och vi hade en skön eftermiddag där vi varvade packning av böcker med bad i Armsjön. Till min förvåning har någon förevigat badnymferna när vi vattnade fötter och ben – kan de månne vara maken som lånat min iPad?

 

Tisdag morgon var det då dags att bege oss mot första etappen – Funäsdalen. Resan var lång, det tog drygt fyra timmar att nå vårt första boende.

Härlig lunchrast någonstans runt Offerdal

Så småningom sammanstrålade vi på Funäs Ski Lodge. Vi grillade korv och haloumi och lärde känna varandra en aning. Det var en hel del intressanta diskussioner om allt från kungligt apanage, kvinnlig mens genom århundrandena till bokbloggare och förlag.

Nu har vi vaknat upp till turnédag nummer ett, marknad i Funäsdalen. Vi morronkaffar i den hyrda lägenheten och åtminstone ett par av oss ör rörande överens om att det borde vara förbjudet att kliva upp så här tidigt på morgonen.

Det blir några spännande och intressanta dagar, med marknader och andra arrangemang och inte minst härliga kollegor. Och hörni – ses vi inte förr så ses vi väl på söndag?

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad maken sår får jag skörda

Idag har jag vatt på hemligt uppdrag. Vaddå vaddå? Om jag berättar är det ju inte hemligt, eller hur? Hur som helst – jag köpte med mig vaniljhjärtan hem för jag visste att bästa Sundsvallskompisen skulle komma på besök under eftermiddagen.

Vi fikade och hade det mysigt nere vid sjön. Jag fick inflyttningspresenter: en änglakudde, parfym och ett helcoolt rött läppstift. Tack! Självklart fick hon några nyskördade rädisor med sig hem.

Det börjar ta sig i våra pallkragar. Naturligtvis är det maken som stått för merarbetet. Det spirar sockerärtor, mangold, polkarödbetor, morötter, dill, rädisor och jordgubbar. Dillen har vi redan nyttjat, den första mogna jordgubben ska vi dela på ikväll, minsann och rädisorna är ätbara (och mycket goda). Maken sår. Jag skördar. Typ.

Jag har BADAT idag. Det var premiär. I vår egen sjö. Lite kallt var det allt, men helt okej.

Det har visst varit fotboll i kväll? Någon som hört nåt  om det? Faktum är jag väldigt aktivt har deltagit i matchen. Det har varit sånt röj och så mycket snack om det VM:et att jag tänkte att jag ska väl kanske se en match också.

Och fy, så bra ”vi” var. Mini-Foppa från Sundsvall gjorde det enda målet. Såklart.

Nu blir det grillad korv och mys utomhus resten av kvällen. Den sista boot camp-chatten får jag inte missa.

Vi ”ses” i morgon!

 

 

 

Solbränna och träningsvärk

Här vid sjön i skogen fixar vi egna uterum och miljöer. Maken håller till exempel på att bygga sig en liten badstrand, tar bort vass och grejar på. Trevligt, tycker jag. Själv har jag upprättat en mobil arbetsplats. Även om man måste jobba lite kan man göra det samtidigt som man njuter av sommaren, eller hur?

Här satt jag och jobbade igår. Så ljuvligt att njuta av sol och vy medan jag funderar och planerar. Det är bokturné i Härjedalen, skrivarkurs och gammalt kontra nytt manus. I dag är jag bränd. Solbränd. Jag blir snabbt brun nu för tiden och trodde inte att jag skulle bränna mig så lätt. Johodå. Nu är det t-shirt on som gäller.

Det har känts lite motigt ett tag. Livet. Då är det väldigt bra med fysisk aktivitet. Det vet jag sedan gammalt.

Min personliga tränare i Gävle har gjort ett program som jag kan köra vart som helst: hemma och till och med på vandrarhem under jobbsäsong. Underbart, det har jag längtat efter!

Jag måste vara försiktig så jag inte trampar ner Maria Nyckelpiga!

Jag måste ha världens vackraste gym-utsikt, eller hur? Nu sitter jag, nöjd och belåten, med ett glas vatten och vetskapen om att jag med största sannolikhet kommer känna av mag- och armmuskler i morgon.

Solbränna och träningsvärk – härligt, då vet jag att jag lever …

Och vi har fått tillökning! Nej då, inte fler barnbarn, men Armsjö Zoo har expanderat. .

Min första reakton var ”Ta bort skiten”, men min man pratade förstånd med mig så boet får vara kvar så länge inte någon av dess invånare använder sin gadd mot mig.

Nu är det dags för en lätt brunch, en dusch och sedan boot camp hela eftermiddagen. Och blåser det inte för mycket ikväll kanske det blir korvgrillning till middag?

Livet är inte så pjåkigt ändå … Tack Universum!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

Vad är egentligen meningen med livet?

Senast i natt ställde jag mig den frågan, men fick – som vanligt – inget bra svar.

Eftersom jag varit uppe sedan ottan somnade jag jättetidigt, (till och med innan chatten på skrivarkursen). Men, somnar man tidigt vaknar man tidigt, så redan vid midnatt var jag pigg och klev upp en stund. Jag gjorde som jag brukar när jag vaknar om natten, drack vatten och såg ut över sjön, via köksfönstret. Så sagolikt vackert, till och med vindstilla. Jag öppnade altandörren, stod där en stund och njöt av utsikten över altanen med dess röd-lila blomprakt, björkarna som vaktar sjön och den friska, svala luften. Så småningom gick jag tillbaka till sängen och somnade jag om, men innan dess hann min (överaktiva) hjärna jobba. Bland annat kände jag mig lätt deprimerad när jag ställde mig frågan: vad är egentligen meningen med livet? Det finns liksom inget generellt svar på det. Snarare är det väl så att det beror på vilken livsfas och dagsform man befinner sig i?

Jag minns en seriestrip. Du minns väl katten Gustaf? Jon, hans husse, satt en gång och filosoferade och undrade just över den existensiella frågan – vad är egentligen meningen med livet? Men Gustaf hade det självklara svaret: ”Att mata katten”. Jag tyckte det var oerhört roande då och tycker det även nu.

Fina Simba i Gävle håller nog  med!

Men, jag tror en hel del av mina läsare förstår när jag använder en känd Skifs-dänga ”det blir alltid värre framåt natten”. För det är ju då de kommer, de jobbiga tankarna, demonerna och de gamla oförrätterna. För att inte tala om besvikelserna och oro för nutid, framtid och gudvetvad. När morgonen lyser in genom sommarfönstret är det mesta glömt och morgonkaffet smakar ljuvligt vare sig det är sol ute och/eller inne. Eller hur det nu var.

Jag är tillräckligt klarsynt för att förstå att en del av grubblerierna kommer sig – omedvetet – från min skrivarkurs. Att jag har börjat öppna upp igen, skriver och publicerar och känner någonstans att det inte riktigt räcker till, inte är bra nog. Men – då tänker jag, okej, jag har två val: bli bättre eller lägg av.

Hur svårt ska de va?

Jag tycker nog ändå det finns en hel del som piffar upp livet rejält, vad sägs till exempel om:

nyplockade smultron?

att lyssna på svalornas underbara sång?

att snusa bebbe?

att njuta av bästa arbetsplatsen?

att njuta av livets goda med bästa väninnan?

eller maken?

Jag kan fortfarande inte svara på vad meningen med livet är, men inser att det finns tillräckligt mycket för att ha en del kvar att göra under ytterligare några solvarv. Och nu ska det bli ett par kapitel i en oerhört spännande och givande bok:

Dakinipower! Jo, du får googla själv på Dakini 🙂 Sedan har jag några skrivövningar att göra, går ju en boot camp gubevars. Lyllo mig!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bubbel och elefanter

Min lilla Gävlesejour är över. Åtminstone för den här gången.

Vi avslutade med Bubbly Thursday på ett av stadens näringsställen. Varje torsdag kväll kan man inhandla ett glas champagne och tre snittar för nästan gratis. Det är sååå trevligt. Sedan käkade vi middag på samma krog, helstekt anka med friterad potatis. Määän – var det gott, eller?

Sedan gick vi hem och ägnade oss åt lite nostalgi. Tittade på ett gäng avsnitt av Sex and the city, käkade ostkrokar och drack mer bubbel. Det har vi nämligen gjort förut, bästisen och jag, umgåtts med Carrie, Samantha, Charlotte och Miranda. Ibland tillsammans med några Cosmopolitan och ännu fler cigaretter (för ganska många år sedan, ja), ibland mysande med en filt om benen och en påse smågodis.

Nu är jag som sagt hemma igen. Vid sjön ute i skogen. Borta bra, men hemma bäst. Och så vidare. Helgen kommer mestadels ägnas åt att skriva. Min boot camp pågår i ytterligare tre dagar och jag vill verkligen ta dem till vara, dagarna.

Men det börjar ta emot. Tyvärr. När man har alltför mycket att göra har en väninna tipsat  om att man kan likna det vid en elefant.Ta en tugga i taget, brukar hon säga. Till slut är hela elefanten uppäten. Alla de tunga uppgifterna är genomförda.

Just nu liknar mitt romanprojekt en elefant. Stor, tung och klumpig.Jag vet inte om jag ror det i land eftersom det är så komplext med handling som spänner över ett par hundra år och i två länder. För första gången överväger jag på allvar att skrota det projekt jag hållit på med i fem års tid nu. Vi får se.

Under tiden tror jag att jag helt enkelt börjar skriva på något annat. Enklare. Förmodligen roligare.

Men nu –  kaffe!

 

 

 

 

Hantverk, fåfängeträning och fulskrivning

Lyxlivet fortsätter ytterligare ett par dagar. Underbart att få trampa asfalt, sitta på uteservering och glo på folk samt irritera sig över cyklister som gör sitt bästa för att meja ner fotgängare på gångbanan. Maken jobbar ett par veckor till så han saknar mig inte så jättemycket. Hoppas jag.

Carpaccio på oxfilé samt lamminnerfilé med getostfylld canneloni. Vad sägs om det?

Finaste vännen bjöd på middag på lokal. Super-dupergott, såklart! Sedan var det dags för manikyr.!

Handverk eller hantverk?

Resultatet blev superbra, se bara.

Nu kan jag visa finger med stil …

Med glittrande sten på två viktiga fingrar: vänster tumme (för tummen upp) och höger långfinger så jag kan visa finger riktigt ståndsmässigt. Tyvärr kan jag inte ha längre naglar än så här. Jag jobbar en del som skrivtolk i sommar och långa naglar hindrar mig från att skriva riktigt snabbt. Men de här är perfekta.

Självklart har jag jobbat en hel del. Även om vissa  tyckte jag borde ägna mig åt viktigare saker, som att klappa katten.

Finaste Simba!

Boot campen fortsätter, min åttadagars skrivarkurs på distans. Det känns som om jag börjar komma igång nu, efter ett par års skrivuppehåll. Jag hänger med hyfsat på lektionerna och har huvet fullt med skrivaridéer. Härligt!

En synopsis kräva dessa drycker – apelsinjuice.

Jag har skrivit synopsis på café, suttit vid kompisens köksbord och gjort skrivövningar, recenserat andras texter och lagt in egna vid morgonkaffet i sängen. Och så vidare.

Så kom jag till en punkt där jag kände – nej, nu måste jag göra något annat, något fysiskt.

Härliga och superduktiga Catarina, min personliga tränare sedan flera år. Eftersom jag nu för tiden sällan har möjlighet att se ett gym inifrån bad jag henne göra ett program  åt mig. Så nu har jag inte längre någon ursäkt för att inte träna några gånger i veckan. Jag har tagit foton på positionerna och med assistans av ett par enkla hjälpmedel har jag tillgång till ett bra program som funkar både inom- och utomhus. Hemma eller när jag ligger ute på jobb. Tack, bästa pinglan!

Nu har jag inte tid att sitta här längre. Mot manusbearbetningen!

Klassisk första mening?!

Jag bjuppar på ytterligare en snabbtext, oredigerad och bara ”nedslängd” utan någon större eftertanke.

FULSKRIVNING:
Bron
Efter att ha varit på flykt under så lång tid måste känselspröten ha vuxit ut. Jag mer anade än hörde den annalkande bilen, kastade mig upp ur sängen och fick på mig jeans, t-shirt och boots. Väskan stod som vanligt packad vid dörren och utan att se ut över asfaltsparkeringen för att få mina aningar besannade tog jag bagen och sprang ut bakvägen, via altandörren. Min Harley Davidson stod på andra sidan av skogsdungen. Fortfarande utan en blick bakåt sneddade jag genom mörkret och hoppades jag var osynlig bakom de stora ekstammarna.
Jag slängde den lilla bagen i packväskan och satte mig grensle över motorcykeln. Den startade direkt och jag gav full gas. Jag vred på reglaget för lyset och brydde mig inte om att de skulle både se och höra mig. Innan de hittat avtagsvägen skulle jag redan ha många minuters försprång.
Flyktvägen var klar sedan länge. Jag är strateg. Gillar inte lösa trådar, har alltid både en plan A och B. Jag kastade ett öga på hastighetsmätaren, 180. Jag släppte lite på gasen, fick inte missa avfarten. Men, vad var det? Av reflexerna på vägen anade jag en strålkastare bakom mig. Hade de redan hittat igen mig? Helvete. Där! Där var avfarten. Jag lättade ytterligare på gasen och svängde höger, följde cykelns rörelser och lutning för att få minsta möjliga friktion och satte sedan full fart mot Brooklyn Bridge. Bara jag kom över bron var jag säker. Jag visste att det var den mest utsatta sträckan, nästan två kilometer, avslöjande lyktstolpar hela vägen och ingenstans att gömma sig. Jag vågade inte vända mig om, farten var för hög. I stället gasade jag ytterligare. Men, vad hände? Jag tappade fart? Jag såg ner mot hastighetsmätaren. 160. Vad i helvete? 140. 100. Min reflex var att svänga av rakt ut i skogen, men jag hade redan passerat första brofästet. 80. Jag kastade ett öga bakåt. Såg strålkastarna. Satan. Bedömde att de skulle vara ikapp i slutet av bron. 60. Jag skulle inte ens hinna dit. När jag såg upp igen skymtade jag två billysen framför mig. Jag försökte hålla gasen konstant för att inte sacka av ännu mer. Den mötande bilen kom snabbt emot mig och när jag bedömde avståndet var det rätta tvärbromsade jag motorcykeln, tog av mig hjälmen och slängde den på marken. Jag slet åt mig bagen, lämnade hojen åt sitt öde och sprang mot den mötande taxin. Chauffören såg mig på den väl upplysta vägbanan, stannade och frågade vad i helvete jag höll på med. Snabbt tog jag upp en sedelbunt ur väskan.
”Vänd bilen. Snabbt. Det gäller liv eller död.”
Den unge mannen såg växelvis på mig och bunten med hundradollarsedlar. Fan, tiden löpte ut. Jag rafsade upp en bunt till och viftade med framför näsan på honom. Han ryckte åt sig pengarna.
”Hoppa in.”
Innan jag var inne i bilen hade han börjat vända fordonet på den breda körbanan. Jag vände mig om, strålkastarna närmade sig obönhörligt.
”Kör!” ropade jag. ”Klarar jag mig över till Manhattan får du två sedelbuntar till.”
Chauffören sade inget, men jag kände hur gultaxin ökade farten. I backspegeln kunde jag se hans sammanbitna läppar under den smala, svarta mustaschen. Även hans hår var svart med lockar som virvlade i nacken. Hjässan var dock ganska kal. Märkligt, en sådan ung man. Jag såg mig om igen. Vi verkade hålla avståndet, de kom inte närmare. Efter ytterligare någon minut passerade vi sista brofästet.
”Vart ska jag köra dig?” Han såg på mig i backspegeln.
”Stanna strax efter stadsskylten”, svarade jag och strax därpå stod vi parkerade tio meter efter den stora metallskylt som förklarade att vi nu var i Manhattan.
Räddad! Jag torkade svetten ur pannan, tog upp ett par sedelbuntar och slängde i framsätet innan jag klev ur bilen. Taxin körde genast iväg, han var väl rädd att jag skulle ta tillbaka pengarna, tänkte jag. Jag vände mig om, mot bron, och såg på medan de förföljande strålkastarna närmade sig. Vid brofästet bromsade chauffören och vände bilen. Sedan körde de lugnt därifrån, samma väg de kommit från. Jag började gå mot stan och kände hur det kurrade i magen.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vardagslyx

Den som känner mig vet hur mycket  jag uppskattar lite glamour, lyx och flärd i vardagen. Champagne och första klass, typ. Faktum är att jag gillar det lika mycket som den andra ytterligheten, enkelheten, till exempel att bo i tält eller käka ris och linser i fattiga Nepal.

Vår midsommarhelg har verkligen bestått av en mängd lyx. Vardagslyx och helglyx. Bara det att jag äntligen hade tiden och friden att städa ur  kontoret från flyttkartonger samt få bort klädställningar och diverse förrådsartiklar ur gästrummet är värt ett Hallelujah. Jag har återerövrat mitt hem! Men tro nu inte att vi bara har jobbat. Nejdå, vi har haft långväga gäster och gästrummet har fått göra skäl för namnet.

Vi har gjort sådant där man brukar  göra när man har gäster: avhandla livets gåtor, sörpla kaffe, promenera, käka Daal Bath, lösa världsproblemen och dricka bubbel.

Så har jag fått en present! Min väninna från Umeå har översatt denna spännande bok från tyska (Liebel Förlag). Det känns som om den kommer bli en inspirationskälla i mitt arbete med romanen som utspelar sig i Nepal och Sverige. Tack ännu en gång för den fina gåvan.

Maken och jag kan minsann roa oss själva också. 

Under helgen besökte vi vackra Galtström med dess sommarrestaurang. Vi käkade – såklart – stekt strömming. Den serverades så här läckert upplagd tillsammans med hemslungad potatismos, lingon och skirat smör. Mums, som Maria Montazami sade.

Självklart  har vi även njutit på vår härliga altan. Trots vädret, ska väl tilläggas. 

Det finns faktiskt filtar att krypa in under medan utsikten avnjuts. Och när moskiterna blev för närgångna googlade maken fram en knottfälla.

Sådan är han, min gubbe. Och fällan fungerade riktigt bra!

Men – nu har jag suttit alldeles för länge på altanen i skogen. Lappsjukan börjar slå till och när väninnan bad att jag skulle hälsa på ett par dagar i Gävle köpte jag genast en tågbiljett, packade lilla väskan samt datorn och utkast till romanmanus. Jo, skrivarkursen pågår ännu. Jasså? Vad jag gör här på bloggen i stället för att gå på boot camp? Hrm … nu har jag inte tid längre, jag har annat att göra. Hejdå!

 

 

www.aynsley.se