En ny karriär är i vardande!

Ser ni så många fina författare som var på bokhandeln Vängåvans Höstbokfestival idag?! Både lokala och utsocknes skribenter som pratade om sina böcker, sålde och signerade.

Micael Lindberg, Carina Aynsley, Susanne Boll

En av Sundsvalls kulturpersonligheter, tillika författare, Katarina Wikström (Foto snott från Vängåvans Bokhandels Facebooksida)

Fantastiska Annika Edin sjöng sina egna feelgood-sånger. (Foto snott från Vängåvans Bokhandels Facebooksida)

Kollegan Micael Lindberg pratade böcker på scenen.

Men på den här fina festivalen fixar man även en massa kul för barnen. Fina Moa är ansiktsmålare med den äran och så har man ett bokregn där en bokfe´ delar ut gratisböcker till barn. Vilken grej!!

För några veckor sedan fick jag ett mail från Bokhandlaren som undrande om jag ville vara bokfe´ på Höstbokfestivalen. Såklart jag ville! Ett mycket ärofyllt uppdrag, eller hur?!

Så många lässugna barn jag träffat idag. Och för den delen, en del mor- och farföräldrar som tagit med sig en bok hem till barnbarnet. Jättekul!

En jättefin dag har det varit, ett mycket välordnat arrangemang där jag träffat nya och gamla kollegor. Tack Vängåvans Bokhandel för en mycket trevlig dag. Nu hem till kräftkalas med maken.

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ren, renare, renast?

När jag var på Öland härom veckan, på skrivretreat, upptäckte jag alldeles för sent på kvällen att jag glömt packa ner tandkräm. Hm, vad göra? Fråga medkombatanterna om jag kunde snika lite Pepsodent, förstås. En var så gentil att hon gav mig fyra provförpackningar från Forever Living. Så snällt! Jag öppnade en liten påse med grön text och konstaterade att den rymde så mycket att det skulle räcka till munrengöring även morgonen därpå.  Eftersom behovet inte längre var akut ramlade det helt bort ur minnet och när det var dags för tandborstning kväll nummer två öppnade jag ytterligare en provpåse, denna gång med orange text.

Konsistensen på denna tandkräm var helt annorlunda och den löddrade inte, men lade sig liksom som en yta på tandsingarna. Visst är det spännande att prova nya grejor, eller hur? När jag sköljde munnen fastnade blicken på den lilla påsen på tvättstället, den med orange text. Eh … body lotion??

Jodå. Det lustiga är att den smakade inte ens illa.

Tvål, däremot, smakar illa. Jag har provat. När jag slutade mitt jobb vid Landstinget Gävleborg fick jag av arbetskamraterna en flaska vin och en ask med vackra chokladpraliner. Belgisk, antog jag samt konstaterade att dessa trevliga människor verkligen kunde konsten att köpa perfekta presenter. Jag sparade hela härligheten till en tevekväll i min lilla lya när Brynäs spelade SM-final mot Modo. Läge för folkfest och njutning. Vinet var gott och chokladen krispig. Väldigt krispig, faktiskt. Korkad (som bara jag kan vara emellanåt) konstaterade jag att den förmodligen var så fin och dyr att jag inte förstod mig på den, för den var rent ut äcklig.

Jag försökte undvika alla frågor om avskedspresenten när jag hälsade på vid min förra arbetsplats, men en dag slank det ur mig. Någon frågade om chokladen varit god och jag, som har svårt att ljuga, sade beklagande att tyvärr måste det ha varit något fel på den, den smakade tvål.

– Det VAR tvål!! ljöd det unisona svaret i fikarummet. Ridå.

Anekdot nummer tre går i ungefär samma stil. När jag är ute och reser vill jag ha så lätt packning som möjligt och tar gärna med provförpackningar från veckotidningar och små tuber från hotellrum, ni vet. Vid det här tillfället öppnade jag en bodylotion för att smörja in min fukttörstande kropp. Det var ett märke jag inte använt förut och jag konstaterade att det nog skulle bli bara denna enda gång. Krämen var värdelös, lade sig som en hinna på huden, men jag tänkte att den väl skulle gå in under natten.

Morgonen därpå rann en löddrig sörja av mig i duschen och när jag letade i papperskorgen på hotellrummet hittade jag den tomma påsen.

Duschtvål. Inte bodylotion.

Så kan det gå …

Och apropå Forever Living har jag blivit så förtjust i produkterna att jag tecknat avtal om att bli återförsäljare, av både tandkräm och body lotion.

 

 

 

Nää! Kan de va möjligt?

Mitt förra inlägg handlade om traditioner och tacksamhet. Det gör även delvis detta. Det är nu andra gången jag firat min födelsedag med författarvänner här på Öland. Jag förstår att maken nog tycker det är lite trist att jag är hemifrån just den dagen, men jag vet även att han verkligen unnar mig dessa inspirerande och kreativa dagar efter min tuffa höst. Och snart är jag ju hemma igen.

Men – häromdagen hände det något mycket märkligt! Jag fyllde jättegammal. Femtisju! Jag menar – jag vet fortfarande inte vad jag vill göra när jag  blir stor och inser plötsligt att om åtta korta jäkla ofattbara år är jag pensionista. Va?! Jag?!

Hur som helst – när jag tänker till och efter inser jag att jag måste vara tacksam. Jo då. Jag är frisk och rörlig och lever ett rikt liv. Jag har haft nära släktingar som gått bort på grund av sjukdom när de varit yngre än jag är nu. Själv var jag ännu inte tonåring och förstod inte riktigt upphetsningen och sorgen – är man gammal så dör man, punkt. Förlåt mig, Universum, för mina då mycket ungdomliga och dåraktiga slutsatser, låt det inte falla tillbaka på mig nu.

Här på Öland, under vårt skrivretreat, har jag blivit kungligt uppvaktad.

Självklart har det gått ett par flaskor skumpa, det brukar liksom göra det.

Vi turas om att fixa middagsmaten denna vecka och jag bjuppade på föllsedagsmiddag. I år blev det tyvärr ingen hummer, men vi blev mätta ändå.

Dock kan man inte tillbringa hela dygnen med att äta och sörpla skumpa. Nej, självklart arbetar vi. Hårt, mycket och intensivt. Det är till exempel hur mycket småpyssel som helst att fixa till den årliga Litteraturkryssningen på Birka Cruises. Vi brainstormar, planerar, slänger ur oss idéer, förkastar de flesta och anammar en del. Den kryssningen vill jag inte missa, för allt i världen.

Och det påminner mig om att jag har ett nytt, spännande och häftigt bokprojekt att jobba med. Så – på med skaparrocken nu, bästa femtiosjuåring, och sätt lite fart!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Tradition och tacksamhet

Jag har tillfrisknat efter den tuffa mellandagsveckan. Bihålorna krånglar fortfarande, men för övrigt är jag jättepigg. Jag tillskriver naturpreparatet Esberitox en stor del av piggheten och även min nya upptäckt Aloe Vera från Forever Living! Vi kom alltså iväg på nyårskryssningen, maken och jag. Och dagen därpå var det dags för det årliga skrivretreatet på Öland.

De andra deltagarna har hängt med några år, men förra året insåg de att de behövde en bebis. Here I am, liksom. Så detta är mitt andra retreat – ni vet, en gång är ingen gång, men två gånger är en tradition.

Jag har inte fått så mycket skrivet själv ännu, men kreativiteten flödar. Liksom maten, vinet och det så viktiga skrattet!

Vi skriver, bollar, spånar, fikar, spånar vidare, får idéer samt en och annan snilleblixt, läser varandras texter, redigerar och planerar gemensamma samt enskilda event. Kort sagt – det är fantastiskt roligt och inspirerande. Tyvärr vågar jag inte följa med på lunchpromenaderna, är väldigt rädd om luftrör och bihålor, men korta stunder utomhus blir det ändå.

Det är så vackert. Och jag är så oändligt tacksam. Varje dag utbrister någon av oss ”Så bra vi har det!”. Och det är sannerligen ingen underdrift.

Tack Universum. Och Sverigeförfattarna, förstås!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Kul i jul – JulKul

Jag gillar att dra igång saker. Man kan tycka att jag skulle kunna låta bli det med tanke på att jag redan jobbar betydligt mer än heltid: mitt Seniorshop, skrivtolkningen och författandet. Även min man och mitt hem kräver lite uppmärksamhet.

I slutet av den intensiva och tidskrävande Seniorshop-säsongen borde jag ha gjort som kollegorna: ta julledigt, fixa inför julen, vila i soffan och pilla mig i naveln. Kanske till och med läsa en god bok eller två? Men, nej då – världen är full av oupptäckta projekt, tänk om jag missar något? Jag bokade Färilafolkan i två dagar och drog igång nåt kul före jul. Ett JulKul. Såklart. Varför inte en modevisning med Seniorshop, tänkte jag. Och saftig julrea. Och jag kan bjuda in andra utställare när jag ändå betalar för lokalen? Kanske vi kan ha fler roliga aktiviteter: Lucia, musikunderhållning, berättarcafé, spännande föreläsningar? Sagt och gjort!

Den förste som fick frågan var min egen Sancho Panza. Författarkollegan Micke. Han är som jag, lite knäpp och hänger med på det mesta.

För att göra en några veckor lång historia lite kortare så fyllde jag Färilafolkan med fantastiska utställare från Hälsingland och Västernorrland.

Det var ett perfekt vinterlandskap när vi åkte ner till Färila. Cirka fem grader kallt, vintervitt och snöfrostiga träd med grenar som stolt sträckte sig och gnistrade i extraljusens sken. Tyvärr gör fotot inte vyn rättvisa, läsaren får blunda och föreställa sig.

Vojne – i den här lokalen har jag haft mycket roligt i min ungdom. Åtskilliga danser har det blivit.

Vi bor alltid förstklassigt. Här Bed and Breakfast med lyxfrulle hos mamsen.

Det är ett styvt jobb att tillverka en fungerande utställningslokal.

Min Seniorshopbuss och kollegans bil var fullproppade och lite till. Jag är van att bygga monter och marknadsstånd, på en förmiddag var lokalen så gott som klar att ta emot utställare och besökare.

Golvet fylldes allteftersom med utställare. Ytterligare ett par anlände onsdag morgon.

Tillsammans hade vi ett fint sortiment och bredd på varorna — från hembakat och stickat till egengjorda vackra smycken, ekologisk  hudvård, sill och rökt fisk, bebiskläder, handgjorda tomtar, korv och hamburgare, signerade böcker från flera författare, fiskeflugor, kaffe och te, kvalitetskläder, glögg, väskor, pappersvaror, tovat och marmelader, fikaservering och så vidare.

Tisdag kväll var det dags för Berättarcafé. Medverkade gjorde – förstås – jag och Micke samt fem författarkollegor från Järvsö och Ljusdal.

Under ett par trevliga timmar fick vi njuta av mammas gofika samt sköna berättelser från författare och cafébesökare.

Birger Sjöberg läser ur sin sprillans nya bok Draken.

Både bekanta och obekanta dök upp på vårt JulKul.

Mats Sandström från Vi Två försåg oss med fin julmusik.

Miniföreläsningar hölls. Här Micael Lindberg som berättar hur han kom tillbaka efter sin stroke

Tomas Skogstjärn berättar om naturens apotek och skafferi.

Allt roligt har sitt slut och så även JulKul. Efter ett par timmas bubbande och bärande på onsdag kväll började Färilafolkan anta sin ursprungliga skepnad.

När allt var klart och anspänningen släppt landade jag på mitt lyxiga B&B ännu en natt. Efter kvällsfika och kortspel med föräldrarna var det läggdags.

Försöka få av strumpan som fastnat i min krossade och blodiga tånagel. Så går det när man sparkar på allt …

JulKul är ett av de projekt jag känt störst ansvar inför, med flest människor inblandade. Och även om besökarantalet inte blev vad vi önskat så var det ett mycket trevligt arrangemang med härliga utställare. Med största sannolikhet kommer det tillbaka i någon form, dock ej i Färila.

Mitt största projekt någonsin måste vara när mamsen och jag ordnade en Alternativ jul på Koppargården i Ljusdal 2009. Ljusdals kommun tog över arrangemanget efter två år och jag är stolt och glad över att det fortfarande lever. Från början var det enbart med ideella insatser – Ljusdalshem, Lions, musikgruppen Vi Två från Färila samt lokala företag som sponsrade. Fantastiskt roligt var det. Och lärorikt. Allra första året lagade mamsen dessutom hela julbordet själv! Andra året köpte vi all mat. Och tiggde en hel del, förstås. Jag hittade en del gamla bilder på nätet. Jättekul!

Länk till blogginlägg

Länk till Ljusdalsposten.

Länk till Lions.

Oj, nu blir jag sugen att dra igång något nytt!! Men nej – behärska sig nu och ta en pepparkaka till, Carina!

Önskar er alla supertrevliga helger!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Bokmässa i Krakow!

Eftersom jag inte hade möjlighet att bevista årets Bok- och Biblioteksmässa i Göteborg tidigare i höst fick jag åka till Polen för att gå på bokmässa! Skämt åsido – det föll sig så att samma dag vi anlände till Krakow startade den internationella bokmässan! Fantastiskt. Och självklart måste vi åka dit.

När jag sökte uppgifter på internet hur man löser biljett fick jag veta att Sverige är hedersgäst på bokmässan detta år samt att författare har fri entré. Så kul! Båda delarna, menar jag.

Taxi är billligt i Polen och bekvämare än spårvagn för gamlingar som vi. När vi kom fram frågade jag vilken kassa jag skulle passera eftersom jag är svensk författare. Då tyckte man att hela sällskapet skulle gå in gratis och vi var sååå välkomna.

Det märktes att mässan var svenskinfluerad.

Mycket Astrid Lindgren. Och Pippi. Vad annars?

Väldigt mycket folk och stor trängsel. Som det ska vara på en riktig bokmässa!

Där fanns varken Ceasarsallad eller Räkmacka de lux (med löjrom). Det är liksom standardförtäringen på Göteborgsmässan. Dyrt och överskattat. Däremot hittade vi ryska dumplings med kålsallad. Mums filibabba. Och vin fanns där förstås.

Jag träffade en trevllig översättare. Från svenska till polski.

Och det är inte varje dag man får pitcha sina böcker för polska förläggare!

Tiden går fort när man har roligt och alltför snart var det dags att lämna mässan. Det finns ju så oändligt mycket mer vi ska hinna upptäcka under veckan!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är livet som pågår

Våffeloset ligger som en doftridå över hotellets foajé och frukostmatsal. Grabbarna Grus är på väg till Auschwitz för heldagsbesök, väninnan är däckad i förkylning på hotellrummet och jag tar mig en Carina-dag för eftertanke och tacksamhet. Kanske ska jag till och med skriva en text eller två? Det var länge sedan. En rejäl frukost är aväten och jag har laddat upp med dator, vattenflaska och banan, för säkerhets skull köpte jag även en chokladbit i receptionen. Utanför de heltäckande, men tunna nylonliknande gardinerna lyser solen och jag vet att det är ungefär 20 grader i dag. Skönt att det är varmt, tänker jag, utan längtan ut. Inte ännu i alla fall.

Jag har börjat på en ny text. Vet ännu inte om det blir novell eller roman – eller möjligen ingenting alls? Det är lite skräckundertoner och det är inte min ordinarie genre, men det kan väl bli. Ingenting är omöjligt. Hittintills har jag skrivit sex meningar och påbörjat den sjunde. Vattnet är urdrucket och chokladen slut.

Det tar emot. Jag är inte van, försöker tvinga fram inspirationen och formuleringarna, men störs ideligen av andra tankar.

Det har varit en omtumlande vecka. Vi befinner oss mitt i världshistorien. Hela tiden påminns vi om det som varit och tyvärr fortfarande är.

Krakow, Polen. Med en av de största skamfläckade europeiska stadsdelar någonsin – Podgorze, judegettot. Med en och en halv timmes bilresa till Auschwitch och Birkenau – lämningarna av de koncentrationsläger många idag påstår aldrig funnits, bara är ett påhitt för att svärta ner vissa politiska partier.

Vi har besökt Kazimierz som varit stadens judiska kvarter sedan 1300-talet. Vi har även varit på guidad tur i Podgorze, judegettot, den stadsdel där man stängde in drygt 20.000 människor under två års tid innan de slutligen fördes till koncentrationsläger för att slaktas eller gasas.

Denna mur omgärdade gettot och det sägs att den var det sista man såg när man transporterades till dödslägret, Auschwitz.

Minnessten över de 65.000 judar som dödades av nazisterna. Monumentet står mitt i Kazimierz. Faktum är att många scener ur Schindlers list spelades in här, trots att handlingen utspelar sig i gettot Podgorze, på södra sidan av floden Wisla.

Självkart har vi gjort och upplevt mycket annat under veckan. Vi har ätit gott, besökt en mängd vackra kyrkor, besökt den internationella bokmässan med mera, men med besöken på Schindlers museum och judegettot så nära inpå är det dessa tankar som tar upp tiden just nu.

Men – det kommer mera!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Världens längsta bokbord

Från Gävle till Stockholm och nya äventyr. Den här dagen skulle ägnas åt kollegor och vänner vid Världens längsta bokbord på Drottninggatan.

Jag anlände huvudstaden redan strax efter nio och startade dagen med en lätt frulle på Espresso House med Stockholmsbästisen. Vi hade ett par trevliga timmar, tjötade om allt och inget tills vi skulle gå vidare och upptäckte att väninnans telefon var stulen. Vi vet när och av vem – men det var en god stund sedan så vi kunde inget göra annat än att svära ve och fan. En ur denna mångfald – och enfald – som terroriserar med skrivna lappar och skyltar, ger sken av att tigga en slant medan han lägger sitt ark på bordet och påpassligt lyfter upp telefonen som ligger där under.

Självklart lade händelsen sordin på stämningen och väninnan hade fullt upp ett par timmar med att spärra abonnemang, göra polisanmälan etc. Så småningom var det praktiska avklarat och vi kunde njuta av det vi kommit dit för – bokbordet. Sägs vara världens längsta, men de som varit med förut säger  att det blir kortare och kortare.

Jon Kahn och Louise Björnlind, båda medlem i Stockholmsförfattarna Nätverk.

Susan Casserfelt

Kjell E Genberg, den Hudiksvallsbördige författaren med förmodligen den största utgivningen i landet.

Jorun Modén, snart aktuell med sin nya roman ”Embla”.

Paus på parkbänk med Leffe.

Fina tjejerna Ulla M Nissen, Monica Rocca Ahlgren och Birgitta Backlund.

Lill Eliana Viljesten, Stockhomsförfattarna Nätverk och polaren Annica

Dags för lunch!

Det var en vacker och lagom varm dag. Vi hade liksom ingen lust att åka hem och sätta oss på balkongen riktigt ännu, så vi tillbringade ett par timmar på Scandics takterrass tillsammans med lite kallt bubbel.

Till slut hamnade vi ändock på balkongen i sällskap med några turkiska gentlemän.

Och några norrmän, tror jag. Plus franska ostar och gott i glasen.

En fabulös dag är strax slut!

 

 

 

www aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Dra åt Hälsingland / TACK!

Sitter i sängen med kaffemuggen och reflekterar. I går kom jag hem efter fyra intensiva, roliga och härliga turneringsdagar. Den fjärde dagen vaknade jag till denna vackra utsikt.

Det var tidigt och det var mörkt. Kollegan åkte till macken i byn för att köpa kaffe till oss.

Efter en stunds administrativt jobb och bloggande var det dags att åka till jobbet.

Det är ganska slitigt att vara ute på turné. Tungt att bära och så måste man vara glad och trevlig hela tiden …

Men det fixar vi ganska bra, faktiskt. Snart var vi uppmonterade och klara utanför B.O.K i Guldsmeden. Även Hudiksvall levererade. Tack, kära kunder och läsare.

Den här turnén har varit fantastiskt rolig! Vi har träffat så många trevliga människor, haft inspirerande, roliga och sorgliga samtal och – sist, men inte minst – sålt otroligt många böcker.

Ett stort och hjärtinnerligt TACK till de vänner, bekanta och Facebook-kompisar som slutit upp, peppat och även investerat i en bok eller två. Micael, kollegan, har stor släkt i Hälsingland som verkar ha slutit upp mangrant. Jag är imponerad och överväldigad över det stöd och den support även de gett oss i varenda ort vi besökt. TACK!

Det är skönt att vara hemma igen!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Dra åt Hälsingland / Berättarcafé

Dag tre i vår turné ”Dra åt Hälsingland” var lång. Riktigt lång. Vi signerade böcker på bokhandeln (på övertid dessutom), sedan behövde vi handla en del förbrukningsartiklar – dukar, bokställ med mera. Eftersom vi sålt så himmelens många böcker under veckan insåg jag att de jag hade kvar knappast skulle räcka under vår sista signeringsdag i Hudiksvall. Jag ringde maken och bad honom lasta bilen full med böcker och komma ner till Söderhamn. Han gjorde så, käkade middag med oss och åkte tillbaka hem. 

Sedan var det dags för kollegan och mig att åka mot Skärså, till ”Skrivare i Hälsingland”s Berättarcafé.

En mycket trevlig tillställning. Tyvärr hade kollegan och jag inte möjlighet att stanna hela kvällen, men vi ville i alla fall säga hej till skribentkollegorna i föreningen när vi ändå var i trakten.

Vi träffades på Anders Perssons fina Tjärnviks Gård, Anders är före detta serietecknare som numer arbetar aktivt för mijön och driver grönsaksodlingar.

Första kvinna ut var Jenny Eriksson. Vi debuterade båda i #Älskanoveller – 26 nyanser av SverigeGävle Stadsbibliotek bjöd senare in oss båda till en novellkväll med intervjuer och författaruppläsning. En mycket trevlig kväll!

Vi lyssnade på Britt Ruuskas intressanta berättelse om sin farmor, hattmodist,

och vår värd, Anders, berättade bland annat om Staffans Stupa i Norrala, som sägs vara världens viktigaste byggnad. Sägnen säger nämligen att den tredje gången stupan rasar kommer världen att gå under. Det må vara hur det vill med det, men spännande är det, eller hur?!

Så småningom anlände vi till logit för natten.

Två puttenuttiga små (med betoning på små) stugor på Igge Camp. Mycket enkelt, men trevligt.

Med denna vackra utsikt somnade jag gott.

 

 

 

 

www.aynsley.se