Mellan Djävulen och havet

Jag har en ny favoritförfattare! Maria Adolfsson har just givit ut sin tredje deckare från sitt eget påhittade Doggerland: Mellan Djävulen och havet. 

Detta är den tredje fristående delen i Adolfssons deckarserie, men som vanligt när en bok är skickligt skriven gör det inget att man har missat de första två delarna, man får liksom en sammanfattning under resans gång, så att säga.

Jag har någonstans sett att när Maria Adolfssons första bok (Stormvarning) kom ut jämfördes hon med Håkan Nesser, vilken för övrigt är min svenska favoritförfattare. Adolfsson har ett utmärkt språk och hennes bok är mycket tät och välskriven, men Nessers speciella uttryckssätt har jag inte märkt något av.

Handling: en världsartist, bördig från Doggerland, kommer i hemlighet tillbaka för att spela in en skiva efter många år av tystnad. Alla älskar Luna och hennes skönhet, utom kriminalinspektör Karen Eiken Hornby som bara känner sig trött, sur och gammal. 

När Luna försvinner samtidigt som andra kvinnor faller offer för en mystisk våldsman ställs Hornby inför både privata och yrkesmässiga val.

Mer än så tänker jag inte avslöja! Läs själv 🙂 Spännande är det, på flera plan. Jag ser fram emot del fyra!

Mellan Djävulen och havet finns naturligtvis att köpa på Vängåvans Bokhandel.

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Novellfest

Jag har fått i min hand en fin och annorlunda novellsamling.

Författaren, Britta Ivarsson Possnert, signerade och gav den till mig på SeniorExpo i Östersund i januari. På väg hem från mässan läste jag högt för maken i bilen och sedan har jag läst resten i lugn och ro här hemma, en novell i taget.

Tack för den fina gåvan, Britta! Boken heter Novellfesten och det är verkligen fest att få ta del av Brittas berättelser. Min personliga uppfattning är att vissa av dem är autentiska och självupplevda, andra påhittade och/eller utbroderade.

Britta skriver på ett medryckande och personligt sätt och jag tycker mycket om hennes bok! Mina personliga favoriter är Höstbarn som fick mina tårar att rinna och Just nu har jag och min man en kris, men han vet inte om den. Äktenskaplig igenkänningsfaktor 🙂

Jag passar på att publicera detta blogginlägg på Brittas födelsedag den 28 mars tillsammans med ett JÄTTEGRATTIS!

Boken finns att köpa direkt från Britta själv, men även på min hemsida (klicka här). 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Familjen!

Jag har läst en bok för ”unga vuxna”, som det kallas. Tonåren, alltså. Boken heter Familjen och är skriven av Cecilia Lidbeck.

Handlingen utspelar sig på Gården där Ella och hennes ”syskon” bor tillsammans med Far och hans syster Christa. ”Familjen” är en sekt där Far styr som den bäste diktator. Ingen får äta mat innan den är välsignad av solen och ingen får överhuvudtaget göra något utan Fars medgivande. Man tillåter inga mediciner, varpå ett av syskonen dör, man är även förbjuden att ha kontakt med någon från omvärlden eftersom den ändå snart kommer att gå under. Man väntar på Kollapsen och enligt Far är det endast de på gården som kommer överleva, man till och med praktiserar i skyddsrummen, emellanåt i flera dagar och under umbäranden.

Jag kan inte hjälpa att tankarna ibland går till dagens situation med frivilliga karantäner och till viss del ”kollaps-romantik”. Men allt medan jag läser går handlingen framåt och inget visar sig vara som Ella fått lära sig och tror på. Inte Far och inte omvärlden.

Mer än så vill jag inte avslöja. Boken är klart läsvärd – jag tycker om den och jag kan tänka mig att för en ”ung vuxen” kan den vara mer än mer intressant.  Familjen handlar till stor del om svek, skuld och lojalitet – svåra ställningstaganden.

Rekommenderas! (Och finns självklart att köpa på Vängåvans Bokhandel!)

 

 

Om …

Om inte Om hade varit – finns det ett talesätt som heter. Åtminstone där jag kommer ifrån, Hälsingland. Mannen som författat boken ”Om” har också en del av sitt hjärta där. Tommy Nilsson.

Jag ska försöka fatta mig kort: intressant läsning! En av våra stora ”rockers” som så småningom blev en av våra största ”folkliga”. Och jäklar vilken pipa han har!!

Klicka här för en stunds njutning: Öppna din dörr

Jag tar det från början: jag fick biljetter till Tommys konsert i Alnö Kyrka i födelsedagspresent av käre maken. Några veckor senare frågade bokhandlaren om jag kunde tänka mig att jobba en stund samma kväll – sälja Tommys nya/första bok. Jaa! Så roligt.

Jag och bokhandlar´n

Jag och Tommy Nilsson

Boken är helt klart intressant. Som alltid när det gäller ”kändisar” man gillar vill man veta mer om bakgrund och story, eller hur? Här berättar Tommy Nilsson om sin barndom och bitvis stökiga uppväxt, tonårstiden och plötsligt uppdykande syskon. Han röjer i Frankrike, Sverige, medverkar i melodifestivalen, gör barn, gifter sig, skiljer sig och så vidare.

För mig som bott och verkat i Järvsö, bland annat jobbat några år med Lill-Babs (Tommys före detta svärmor) finns en mängd igenkänningsfaktorer och nostalgipunkter. Tommys berättar om sin bästa vän i Järvsö, Gudmund och hans fru Maud (Tommy och Malin döpte om dem till Gud och Maudmund). Jag tyckte mycket om dem båda. Maud och jag satt båda i Järvsö Föreningsbanks styrelse under ett antal år och jag var med när hennes man Gudmund/Gud lärde personalen på en Bellmankrog i Gamla Stan i Stockholm hur man blandar en norrländsk kaffekask.

Those where the Days, eller hur?!

Tommy berättar vidare hur han så småningom kom till insikt om hur han egentligen vill ha sitt liv. En intressant man med en av de största rösterna (om någon frågar mig) och jag rekommenderar boken! Klart läsvärd.

(Det finns några signerade exemplar på Vängåvans Bok & Papper )

 

 

 

 

 

 

Med rädslan som drivkraft

En av de första veckorna jag hade förmånen att jobba på Sveriges finaste bokhandel fick jag syn på den här boken. Den talade till mig. Ant Middletons blick talade till mig, men framför allt titeln, Fear Bubble – Gör rädslan till din drivkraft, slog mig i magen. Det är nämligen så, gott folk, att funnes grenen ”Onödig Rädsla” i olympiska spelen hade jag varit guldmedaljör flera gånger om. Så illa är det. Faktiskt. Det finns nätter då jag – utan att egentligen veta varför – vaknar med panik i magen och tårar i ögonen. Med största sannolikhet blir det även en ond cirkel, detta att så snart jag vaknar till medvetande strax ovanför sömnens förhållandevis trygga famn slänger sig oron, rädslan och paniken över mig. Det är till och med så att dyker det inte genast upp något allvarligt orosmoment i min (i mitt tycke) ibland så störda hjärna så funderar jag tills jag kommer på något.

Ja, så ligger det till. Därför studsade jag till av boktiteln – Gör rädslan till din drivkraft. Jag tog upp boken och läste baksidestexten och blev än mer fascinerad. En före detta prickskytt i brittiska specialstyrkan och tillika Mount Everest-bestigare. Denne specielle och kontroversielle man har alltså befunnit sig i MITT Nepal. Jag måste läsa boken!

(Bilden är lånad från Nona Förlag som gett ut boken i Sverige. Hoppas det är okej, Nona, eftersom jag gör reklam för er bok?)

Mina kollegor hjälpte mig att beställa ett läsexemplar (jo, det är så man gör när man jobbar på bokhandel). Jag slukade boken och har lämnat ett kort omdöme på ett speciellt kort instucket i boken: Personalens favoriter. 

Hur gick det med rädslan då? Middleton har en ganska intressant filosofi när det gäller att hantera sin egen ångest och oro. Han är säkert inte ensam om den, men hans bakgrund gör ju honom så otroligt speciell. Jag menar – fler än jag måste någon gång ha funderat över sådana som prickskyttar, soldater etc som har som yrke och profession att om det behövs: skjut först och fråga sedan. Har man överhuvudtaget några känslor? Är man helt avtrubbad? Vad händer i mänskliga psyket och hjärnan före, under och efter? Egentligen tycker jag det är ganska obehaglig läsning, detta med hans yrkesutövning, men jag fokuserade på anledningen till min egentliga fascination: hur hanterade han sin rädsla (han inte bara vaknar om nätterna och ältar, han befinner sig faktiskt i dödsfara då och då). Plus Nepal och bestigningen av Everest, förstås.

Detta blev ett längre inlägg än jag tänkt, men jag tycker det är ett intressant ämne och särskilt idag, i den globala panikens dagar. Hur som helst, jag har verkligen testat hans sätt att försöka ta kontroll över den okontrollerbara skräcken och rädslan. Min höjdrädsla går inte av för hackor och jag startade med den. Första gången jag tvingade mig nästan ända upp till taket på bokhandelns rangliga stege för att hämta böcker stönade jag medan tårarna rann. Nästa gång försökte jag tillämpa Middletons strategi och verkligen använda rädslan som drivkraft, MEN inte förrän det var dags att gå in i The Bubble. Fear Bubble. Jag är fortfarande skiträdd högt uppe på den där stegen och tillåter mig ibland att stöna lite, men höjdrädslan är för första gången i mitt liv hanterbar och inte fullt lika stor. Bra, eller hur?!

Nu försöker jag tillämpa Middletons strategi inför den osäkra och farliga situation vi står inför, med panikspridning och (spika upp mig på en vägg om ni vill, visst, men luften är fri) emellanåt onödiga rädslor. Helt och hållet för min egen skull, förstås, jag vill inte ha nätterna till min fiende, jag vill sova gott så jag har ork och energi att ta itu med både rädslor och andra problem på dagtid.

Självklart är även kapitlen från Everestbestigningen mycket intressanta och jag rekommenderar verkligen den här boken! 

(PS: Fear Bubble finns att köpa på Vängåvans Bok & Papper samt på Akademibokhandelns hemsida. Vi har även hemleverans om så önskas.)

 

 

 

 

Veckans höjdpunkter!

Vilken vecka jag haft! Den är sedan ett år tillbaka öronmärkt för en veckas skrivretreat, men så mycket annat jag hunnit göra och uppleva också.

Bara att få vakna upp i nya huset och se ut genom fönstret är en höjdarstart på dagen.

Att få fira föllsedag med båda barnbarnen är riktigt roligt, även om den ena sov sig genom hela eftermiddagen. Jag vet inte riktigt vad den fina teckningen föreställer, men kanske 1,5-åringen gjort ett porträtt av mig? Vi lär aldrig få veta.

Lite champagne blev det förstås. Det hör föllsedagar till.

Kommer jag inte till skrivretreaten får retreaten komma till mig, eller hur? Fina författarkollegan Birgitta (hon med kioskvältaren/självbiografin Blondie) tog tåget upp till Sundsvall för några intensiva skrivardagar. Oj, så vi har jobbat, Birgitta har redigerat manus och jag har jobbat med synopsis och persongalleri. Fantastiskt givande. Självklart har vi käkat gott också, det hör liksom till.

Fina höjdarmaken har förstås fått vara med ett hörn. Middagshörnet.

Nästa höjdpunkt – besök på Gävle Implantatklinik. En framtand (fastcementerad med titanstavar) började röra på sig för ett par månader sedan. Nu var det äntligen dags att få göra något åt det, men så nervös jag var! Vad kan tandläkaren göra? Limma fast den? Implantat? Hur ont kommer det att göra?

Jag hade inte behövt oroa mig, efter tre bedövningssprutor rakt upp i näsan (kändes det som) och sedan femtio smärtfria minuter satt tanden där den skulle. Plånboken överlevde också. Dubbel lycka!

I Gävle hittade jag våra fina nattygsbord av smide som vi tog hem och kunde fixa klart vårt fina sovrum. Så härligt! Nu har vi inga ”måsten” kvar i vårt hem. Fix och trix och städ i skafferi och skrubbar och så vidare återstår – men absolut inget som är jätteakut.

En av helgens höjdpunkter var skrivtimmarna ihop med bästa kollegan Micke (deckarförfattare från Sundsvall) vid mitt köksbord. Sedan käkade vi hemgjord pizza tillsammans med maken och spelade kort. En höjdarkväll.

Och vet ni – en riktig höjdare är kvar. Ledig söndag!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

Ölandstok

Tiden går fort när man har roligt, sägs det. Visst är det så. När jag kom hem från den fantastiska pilgrimsresan i Nepal fick jag lov att omgående kasta mig rakt ut i det okända.

Det har varit några spännande, omtumlande, intensiva, transpirerande, irriterande och fantastiska veckor. Men här kommer äntligen ett blogginlägg.

När jag kom hem från Kathmandu hann jag väl inte mer än att sova några timmar innan det var dags att börja nya jobbet, det på bokhandeln i Sundsvall.

Fotot taget tidig luciamorgon. Vi har faktiskt elektricitet och belysning i vanliga fall …

Det är väldigt länge sedan jag fick lov att vara ”ny på jobbet” och måste säga att det är både spännande och ganska skönt. Jag är tillåten (och förväntas) fråga om det mesta, hjulen är redan uppfunna och jag behöver inte hitta nya, egna lösningar. Ovant för en gammal företagare (sedan trettio långa år), men även en befriande känsla. Och vilka härliga kollegor jag har! Det är länge sedan jag skrattade så mycket som vi gjort under julstress och press.

Ett par dagar efter jobbstart var det dags för flytt. Vi bor numer ett par mil närmare stan med närhet till bussförbindelser och livsmedelsaffär. Ett lyft för oss i allmänhet och mig i synnerhet. Ganska många har frågat hur i all världen vi kan flytta från den fantastiskt vackra utsikten, men den nya vyn går inte av för hackor den heller. Så det så. 

Gym finns här i byn också! Gissa om jag kommer bli vältränad i vår.

Här i nya byn och huset har vi nu firat jul, nyår och min föllsedag.

Vi har haft så otroligt hektiskt så någon gastronomisk matlagning har det inte varit tal om. Kan man förresten få skörbjugg av Findus delikatessköttbullar??

Nåja, vi har nog petat i oss en och annan godsak också, särskilt under jul- och nyårshelgen.

Men så var det det där med Öland då och token. Eller tokarna, om man ska vara mer exakt. Det har ju liksom varit tradition att åka på skrivretreat en vecka i januari hos väninnan på Öland. Jodå, ni som följt mig på bloggen har sett att det är mycket god mat, en hel del bus, tjo och vin (vi har ju ”varit tvungen” att fira min föllsedag), men vi har jobbat väldigt hårt – skrivit, redigerat, testläst varandras texter och spånat på nya idéer.

Det har varit en kreativ och inspirerande vecka med kära vänner, en vecka jag inte vill vara utan, men i år fick vi av olika anledningar ställa in med ganska kort varsel. Så trist, men sådant är livet. Så – vad göra? Vi uppfann ett nytt Öland, såklart. I år heter retreatplatsen Nolby och här, som på Öland, finns mycket vackert att se, promenadstråk när man vill lufta hjärna och lungor, skrivargrottor och självklart en del mat och vin kvällstid.

Sammantaget kommer det bli en fantastisk vecka (som avslutas med ett tandläkarbesök i Gävle på fredag. Min framtand håller på att ramla ur … sviter sedan volontärtiden i Nepal). Och det kommer bli ett helt fantastiskt år, med mycket glädje och stora framgångar. Och visst är jag ganska fantastisk själv? Eller hur?! Förresten, det är du också! 

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fairtrade shopping

Jag sover så gott här, det tror jag de flesta gör. Bland annat beror det nog på luften, vi befinner oss faktiskt 1200 möh och det är många intryck att smälta och ta in varje dag. Man blir trött helt enkelt, ganska tidigt på kvällen.

Vi vaknade utvilade och pigga och efter frukost var det dags att sätta igång, vi skulle hinna mycket innan det var dags för det efterlängtade besöket på Moonlight Childrens Home på eftermiddagen, det barnhem jag sponsrar och värvar fadderfamiljer till.

Först stannade vi till vid the bakery. En av faddermammorna skickade med en slant för att köpa tårta till kidsen. Man hade bara två tårtor och blev aningen bekymrad när jag sade jag ville ha fem stycken och det måste vara Black Forrest Cake som verkar vara den mest populära sorten här. I och för sig har det räckt med tre tårtor, men de kostar nästan ingenting och pengarna räckte precis till fem, så varför inte?

Hur som helst – det är nog inte var dag en turist beställer en massa tårtor i dessa hoods i Tinchulee, så det ringdes och ringde och överlades och till slut fick jag beskedet att det skulle fungera. Innnan vi gick fick vi fylla  i en ordersedel och betala handpenning.

Man måste liksom upp på roof top när tillfälle ges och njuta av vyerna. I mitten syns stupan, Boudhanath, och bergen omsluter ju hela staden Kathmandu med dess förorter, stadsdelar och byar.

Det har poppat upp ett och annat lyxhotell i Tinchulee-backen. Lite malplacé, anser jag, och lyxen är det nog si och så med. När jag var här i maj blev vi inbjudna på visning av ett av hotellen. Som vanligt är det snyggt på ytan, men mögeldoften känns tydligt i vissa korridorer och rum. Pengar kan inte köpa en fri från de gräsliga monsunregnen och dess efterverkningar på de här breddgraderna. Hur som helst, tyckte jag det var roligt att visa reskompisen ett par kontraster till grannen ”hål i väggen”.

Vi hann inte ner till Boudhanath den här förmiddagen eftersom vi shoppade för mycket på vägen dit 🙂 Här har kompisen hittat flaggor, malas, rökelse och annat smått och gott. Det är tydligen mor och son (se på den uppenbara likheten!) som driver den pyttelilla butiken och mamman blev så intresserad av shoppingen att hon reste sig upp från sin korgstol och gapande såg på överflödet.

Rökelse

Att shoppa så här ger mig aldrig det dåliga samvete jag kan få ibland när jag handlar i butik. Här kommer pengarna direkt till dem som behöver de och jag gissar att vårt besök inbringade lika mycket som ett par ordinarie dagskassor. Visserligen prutar jag, det ska man göra, men på sådana här ställen mest lite för syns skull. Sedan jag har prutat klart kanske jag betalar fullt pris i alla fall innan jag går.

Kvällen innan handlade vi också (för oss) småsaker i ”butikerna” i Tinchulee-backen. Rökelsehållare av lera, små ljus och annat, mest för affektionsvärde, men försäljarna var jätteglada. Det hör man lätt på skrattet när vi har vänt ryggen åt och är på väg därifrån 🙂

Bakom muren till vårt hotell satt denna kvinna och stickade med diverse varor utlagda till försäljning. Bland annat hade hon en röd mössa som det står Carina på. Eller hur?

Självklart blev det affär och jag köpte även två par stickade barntofflor.

Nu började det bli lite brådis. Vi skulle hinna med lunch och hämta tårtor innan taxin anlände. Men vad hände? När vi kom till receptionen och hämtade våra rumsnycklar frågade de om hotellet fick bjuda på en kopp ginger-honey-lemon-te i trädgården som refreshment och dessutom skulle det vara lite healande. Vad säger man? Ja, tack mycket gärna, så klart!

Så himla trevligt och omtänksamt! Och gott!

Hela den här dagen var så fantastisk på alla vis. Jag till och med somnade med ett leende på läpparna så småningom. Men fortfarande var det bara lunch, vi skulle hinna med mycket mer innan dagen var slut!

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Det ständigt dåliga samvetet …

Älskart … Masala omelet, fresh fruit, guava juice och kaffe

Förmiddagens kontor

Främsta anledningen till att jag är här är en åttadagars pilgrimsresa. Jag plussade på några dagar för att landa och ladda, skriva och meditera. Självklart även hinna hälsa på kids och vänner. Jag har tillbringat en hel del tid på hotellet och jobbar på min föreläsning, skriver på romanen med mera.

Så sitter jag här med ständigt dåligt samvete, för att jag inte ”gör något”. Alldeles som om Nepals framtid hänger på om jag flänger runt i taxi? Är det typiskt kvinnligt eller typiskt mig? Helt overksam är jag ju inte – jag menar, jag har ett helt gäng flickor och tjejer jag ska förmedla fadderbrev och presenter till och jag ska bättra på landets BNP genom att ta hem en cargo med diverse fint hantverk.

Idag har jag varit till en leverantör av tovat, som försörjer drygt tjugo damer. 

Den där häftiga taxi-appen fungerar jättebra om man har en adress. När den man ska besöka inte riktigt kan uppge en korrekt adress kan man lugnt säga att det skiter sig. Men jag hittar dit själv och istället bad jag receptionen boka en bil till mig. Det blir billigare än om jag tar en själv på gatan för hotellet försöker inte skörta upp mig hela tiden.

Jag hoppade av uppe på Main Street. Vägen ner till mina tjejer är så himla usel så det är synd om grabben ska riskera sin bil.

Det är är typ den biten av vägen som är okej.

Här är det!

När jag beställt mina varor och vi förhandlat klart korsade jag Main Street/huvudgatan igen, in genom den stora pampiga grinden till lyxigaste lyxhotellet: Hyatt Regency Hotel. Där det kostar ungefär 20.000 att bo en vecka.

Som vanligt i det här landet är det mycket yta. Bakom guldiga fasader och marmorskivor döljer sig mögeldoft, väggsprickor och andra kvarlämningar efter monsunperioder och jordbävningar.

Jag vet inte varför, egentligen, men det blivit en vana de senaste åren att när vi ändå är i Boudha och köper tovat går vi till Hyatt efteråt och förfasar oss över överflödet en stund. Käkar en toast och/eller tar ett glas vin som kostar mer än två middagar nere i Boudhanath. Det vill säga normalpris hemma i Sverige.

Det är väl kontrasterna som frestar, kan jag tänka mig?

Jag föredrar mitt eget hotell. Detta är utsikten från mitt fönster. Jag tror det är femte året man bygger på detta kloster, det verkar aldrig bli klart.

Dagarna går fort här nere, oavsett vad man sysselsätter sig med. Mörkret kommer tidigt och är jag ensam vill jag inte vara ute då.

Denna kväll bjuder hittills på bloggande, ingefärste och synopsisfunderingar till min roman.

Det är betydligt mörkare nu än när detta foto togs, för en timme sedan. Imorgon kommer kompisen jag ska pilgrimsvandra med, det blir nog lite mer liv i luckan då.

Tack Universum, för allt jag får känna, uppleva och glädja mig åt!

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Bönehjul till salu!

Som vanligt startar dagen här, i denna underbara trädgård. Man blir ofta väldigt förvånad när man knallar omkring i omgivningarna. Många kloster, hotell och guest houses har sådana här fina innergårdar gömda bakom staket, växtlighet och skjul. Det finns ett otal oaser om man bara hittar dem.

Drömfrulle: Masala omelett, färsk frukt, guavajuice och tre koppar kaffe.

Jag har tagit det väldigt lugnt hittills. Det var också en del av planen när jag åkte. Några dagar för mig själv, med så få åtaganden som möjligt. Jag skriver på en antologi, min nya föreläsning samt funderar ut storyn till en roman, jag gör research, funderar och käkar tomatsoppa. Och, jodå, jag erkänner – en nepalesisk öl har slunkit ner. Det verkar som om vår favorit Everest ersatts av Sherpa-öl, den är på halvlitersburk och helt okej, dock är det någon krydda eller bismak jag kanske inte är helt sams med. Men nu har jag i alla fall provat.

Idag ska jag dock ut på stora gatan och trängas, eller så använder jag taxi-appen. Det är väldigt rörigt på main gate och dålig luft. Jag ska hälsa på min leverantör av tovat och se på varor. Till svenska kissemissars stora glädje har jag beställt diverse kattleksaker och även fina grejor till mattar och hussar. Varorna anländer förmodligen Sverige strax efter mig, antar jag.

Tills det händer något nytt här nere får ni hålla till godo med fler byggnationsbilder.

Det är liksom så här det ser ut på gator och torg numer.

Den klassiska elhärve-bilden. Elektriker – hitåt!

Det gäller att ducka när man är ute och går 🙂

Och se, vad jag hittade här då. En butik som säljer bönehjul.

Och det var inga dåliga grejor. Ska jag köpa hem ett. Någon som vill ha? 🙂

 

 

www.aynsley.se