#Blogg100 / 62 Det är detta som kallas livet

Mitt hjärta gråter, mina ögon är röda. Det som inte kunde, inte fick hända, har hänt igen. Ett nytt, stort skalv har drabbat Nepal. Inget efterskalv, enligt experterna, utan en ny jordbävning. Man verkar vara oenig om styrkan; 7,1 eller 7,4. Skitsamma, kan jag tycka, men riktigt så enkelt är det ju inte. Bara två sådana gradanvisningar, eller vad man kallar dem, kan innebära att jordbävningen är upp till tio gånger starkare. Vi pratar naturkrafter.

Hela morgonen har handlat om Nepal. Jag läste mail från min bahini/lillasyster, som återvänt till huvudstaden Kathmandu efter jordbävningen, sedan planerade jag nya beställningar från våra leverantörer utanför Kathmandu. Jag granskade en novell, men hade inte riktigt motivationen och började i stället läsa om sökordsoptimering på sidan för min distanskurs. Jag avbröt SEO-forskandet och gick in på Facebook och hamnade i Nepal igen; såg en scary film från jordbävningen 25 april och delade den med den fåniga undertexten: ”Nån som undrat hur det kan kännas att stå mitt i ett kraftigt jordskalv, när marken gungar så man känner sig sjösjuk?”

Bara några minuter senare flashade det till i mitt Facebookflöde: Again huge earthquake but a bit for short time.

Det kan inte vara sant. Det får inte vara sant. Jo. Det är sant.

Världen är blixtsnabb med rapporter. Jag misstänker att vi i Sverige har fler fakta om detta skalv än nepaleserna själva. Det kan även bero på att de inte riktigt har tiden och motivationen att sitta framför datorn och kolla nyheterna när marken skälver under deras fötter.

Medan jag skrivit detta korta inlägg har jag fått ett livstecken från min fina, nepalesiska lillasyster, Nygmy. Tack Gud och Buddha!

Nu återstår alla andra, hur har det gått för barnhemmet i Gokarna? Och Chandu, vars fina Montessoriskola fick väldigt stora skador redan förra skalvet och inte kan användas? Choti´s Mother, som hade tur och fick tag på en annan lokal fem minuters väg från den tidigare som numer är otjänlig. Och alla deras anställda och medarbetare? Nirmala och hennes butik?

Det känns som om hjärtat snart brister för detta redan hårt prövade folk. Ingen är hjälpt av mina tårar, jag vet, men det känns så svårt. Så många lider redan så oerhört mycket. Det värsta är nog att jag inget kan göra. Platt intet. Och vår nepalesiske vän, Mr Bimal Osti, som just nu befinner sig i Stockholm och kommer till Sundsvall på torsdag, vad tänker han?

Mitt i allt detta kaos och denna sorg måste jag göra mig i ordning för att åka och jobba. Ska med tåget till Söderhamn och det börjar bli bråttom nu.

Det är visst detta som kallas livet?

 

 

www.aynsley.se

 

 

#Blogg100 / 61 På bara ett år …

Den elfte maj förra året gick jag i spänd förväntan. Novellsamlingen #Älskanoveller – 26 nyanser av Sverige var på väg.

10271471_10200899411407947_2845494273498220625_n mindre

Den 17 maj var det dags och vi hade en stor boksläpparfest på Bysis Bok & Papper i Stockholm.

CIMG3798

Oj, så skojigt det var!

Den elfte maj i år kan jag göra en diger sammanfattning av det gångna året. Tänk om jag vetat hur mycket som skulle hända, så många roliga saker jag fått vara med om. Förra året besökte jag Bok- och biblioteksmässan i Göteborg för första gången.

d5aab2dacf-sidhuvudboknytt

Inte kunde jag ana att jag nästa år, i år, skulle ha en egen monter, tillsammans med Bokförlaget K&R.

Ett helt gäng böcker med mina noveller har sett dagens ljus, både i pappersbok och på nätet. Jag vet att ytterligare minst nio av mina texter kommer att publiceras under 2015.

bokcollage

Jag har medverkat vid Författarmingel, Författarklinik, besökt ett antal bokreleaser och gått flera skriv- och författarkurser. Fyra gånger under året har jag fått fyrsiffriga royaltys inbetalda på mitt bankkonto (ja, inklusive ören, alltså). Jag har haft monter vid Littfesten i Umeå och Bokmässan i Falun. Tre bokturnéer har jag hunnit med, tillsammans med författarkollegor, i södra Norrland, Skåne och Umeåtrakten. Just nu går jag en distanskurs Skriv som en journalist

ajjlavjjo_svart (6)

Jag har registrerat mitt eget varumärke, Ajj La Vjoo och jobbar med en alldeles egen novellsamling samt översättning av bloggboken Ajj La Vjoo – 90 dagar i Nepal. 

ajj-la-vjoo prov större

Och apropå bloggbok har den genererat en massa pengar till barnhemsflickorna. I maj förra året förde jag över nästan 12.000 kronor till Föreningen för Gatubarn i Nepal:s öronmärkta konto för framtida utbildning.

SAM_6334

Tack alla läsare och blokköpare för att ni hjälpte mig uppnå det fina målet.

Det har alltså hänt så himla mycket under ett års tid. Tänk om jag kunnat ana detta den elfte maj förra året … det kunde jag inte.

Om elva dagar är det dags för nästa boksläpp: #Älskanoveller – 32 nyanser av kärlek. I höst kommer Över en höstfika och i december släpps de tre första böckerna i serien om De sju dödssynderna. Och jag medverkar i dem alla! Lyllo mig 🙂

Det som förmörkat den här tiden har främst varit den jordbävningen i Nepal. Förutom att den är katastrofal för det nepalesiska folket har den sinkat leveranser för mig och ställt en del planer på ända. Självklart ordnar det upp sig, det tar bara lite längre tid.

Tack för att ni finns, kära läsare och följare. Utan er vore jag intet – vem skulle jag då skriva för?

högupplöst

Den här veckan väntar en hel del jobb (tolkuppdrag och novellskrivande), celebert besök från Nepal och slutligen en tvådagars kattutställning där vi ska lansera våra fina Cat Houses från Choti´s Mother.

Full rulle, alltså. Tack Universum!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

#Blogg100 / 60 För tjugo år sedan

För tjugo år sedan hade vi aldrig trott att vi skulle umgås via datorn. Att vi skulle ta en fika, kollektivavhandla melodifestivalen och fatta livsavgörande beslut på sociala medier. För tjugo år sedan hade vi inte hört talas om Facebook, Twitter och Insta.

ladda ned (1)

Nej, på landet där jag bodde, där satte vi oss i bilen, åkte till och knackade på dörren. Tog av gummistövlarna och hojtade efter kaffe. Vi sörplade på- och tretår medan vi doppade hembakat och avhandlade allt från det höga skattetrycket till skabbräven i grannens åker. På lördagskvällen spelade vi tjugofemöres poker och avnjöt en grenadinfärgad San Fransisco tillsammans med några Gula Blend.

san-francisco-cocktail

Foto: thecocktaildrink.com

I dag behöver vi ingen bil. Vi morsar på virtuella vänner på messenger medan vi sippar på ett glas rött. Vi håller ett öga på intressanta statusar om gurkmejans betydelse för artens fortlevnad och ser på busiga kattungar på Youtube. Samtidigt. Helgkvällar gör vi ungefär samma sak, men då checkar vi mest samma virtuella vänners halvtaskiga foton från krogen eller möjligen en skärmdump av en ny serie på Netflix.

DD_Characters_Google+_CoverPhoto_US

När blev det så här? När förändrades vårt, eller låt oss säga mitt, sociala liv så till den milda grad?

Personligen skyller jag på Bingolotto.

För första gången i mänsklighetens historia blev det legalt och accepterat att umgås över televisionsapparaten. Hela kvällen byggdes upp runt detta evenemang; chips, dip och tillhörande dryck av lämpligt slag blandades med bingobrickor och rödpennor på lagom ta-avstånd på vardagsrumsbordet. Med spänning lät vi oss uppslukas och underhållas av Loket Olssons frispråklighet och färgfemmor. Tystnaden bröts endast av kracket när ett chips bröts mellan tänderna samt då och då ett upphetsat ”ett nummer kvar så har jag bingo”. I reklampausen passade vi på att kissa, göra varma mackor och fylla på grogglaset. Det blev liksom inte så mycket tid över till kompissnack och lördagsreflektioner.

ladda ned

Foto: svensk-bingo.com

Sedan hittade vi aldrig tillbaka till det naturliga umgänget. Det ursprungliga, med spontana besök och samtal över en kaffekopp.

ladda ned (2)

Med det inte sagt att vi är osociala. Nej, jag skulle vilja påstå motsatsen. Svenska folket har aldrig någonsin varit mer sociala än i dag. Vi umgås med kreti och pleti, samtalar med människor vi känner och inte känner över hela världen.

På gott eller ont? Jag vet faktiskt inte. Världen står vidöppen. Vi har fler vänner än någonsin. Men har vi någon att tala med IRL (i verkliga livet, som det hette förr i tiden)? Eller är det personliga samtalet överskattat, hör till en förgången tid, precis som mina gummistövlar och kaffekoppen? Livet och förhållningssätt ändras över tid, så även den sociala gemenskapen.

j_fbr_fin5_data_jc2010_img_5099

Tänk om vi vetat det för tjugo år sedan!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

#Blogg100 / 59 Spisar

Bloggdags.

I dag har varit en pappersdag. Jag har fixat april månads bokföring; konterat, häftat ihop och hålslagit. Sorterat och förpackat och skickat till redovisningsbyrån. Joråsåatteh … Visst är jag ekonom själv, men, ni vet – bagarens barn … och så vidare. Så jag lämnar bort min bokföring och skattedeklaration till en före detta kollega som jag har största förtroende för. Skönt!

Så har jag fotat lite varor och lagt ut internet, mailat och dealat en del, fått trevliga meddelanden om jobb och andra, inte lika roliga att läsa, från vänner i Nepal. De har det svårt. Även människor som inte direkt led någon nöd innan jordbävningen, som tillhör medelklassen och inte har några större problem med vardagen. Nu ser vardagen annorlunda ut.

Jag såg även ett inslag från TV Värmland, från en fin liten skola i bergsbyn Malagiri. Den byggdes för några år sedan i ett samarbete mellan en förening i Karlstad och Brighton University. I januari 2012 besökte jag skolan tillsammans med en av styrelsemedlemmarna, Karma Lama, och Pema Dorjee, överlaman.

Så tragiskt att se. Människor som redan före jordbävningen levde sämre än djuren i Sverige har nu förlorat precis allt. Alldeles nyligen skänkte vi pengar till ett projekt där föreningen Trinity skulle köpa spisar till människorna i byn, men så kom jordbävningen. Förhoppningsvis innan man köpt in de dyra spisarna. Nu behöver man inga spisar i byn. Man har inget hus att ställa in dem i.

Klicka här för att se reportaget om Trinity och Malagiri. 

default_title

Jag har sagt det förut. Jag säger det igen. God bless Nepal

200px-Corazón.svg

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

#Blogg100 / 58 Från hatt till katt

I dag har jag inte tid att blogga. Faktiskt. Maken och jag provar ett nytt grepp, för att hinna med allt vi tänkt göra i helgen men inte gjort.

När vi startar med ett projekt sätter vi helt enkelt en tidsgräns. Nu har vi sorterat och inventerat halsband från Nepal och det fick ta två timmar. Punkt.

Nu fixar han på balkongen och uteplatsen och jag ska göra go söndagsfrulle till oss. Om max tre timmar ska det vara klart. För sedan behöver vi städa här inne, tre timmar till om vi hjälps åt. Det är inte bara golv och badrum, typ. Nej, ett par bokhyllor som står på golvet ska sättas upp på väggen och diverse andra golvsaker ska bli skåp- och hyllsaker. Det känns som om jag eftersatt mitt hem ett tag.

Men ibland får man prioritera, det är bara så. I dag ska vi i alla fall prioritera att vara utomhus också. Möjligen, eventuellt, troligen, med all säkerhet blir det årets första grillning i eftermiddag. Solen skiner nämligen även i Sundsvall i dag. Till skillnad mot i går.

Så i stället för att blogga lägger jag ut en vacker bild av en av mina nya stoltheter.

IMG_8374_01 signeradNu tror du jag blitt med katt? Nej, men inom överskådlig framtid, hoppas jag. Men vi har ju våra vackra katthus, från Choti´s Mother i Kathmandu.

IMG_8408_01 signeradJag försökte vitsa till rubriken till inlägget, Från hatt till katt, med syftning på gårdagens inlägg: Glad i hatten.

Maken är ännu vitsigare, han säger katt-hus från katt-mandu.

Ja, ja, sådana är vi …

Hur som helst – vi har självklart våra testare, tre eminenta kissemissar, som gett vårt nya Cat House MVG.

 

katthus på vår hemsida

 

 

 

 

#Blogg100 / 57 Glad i hatten

SAM_8752

På Valborgsmässoaftons morgon stack vi iväg, maken och jag. Vi behövde komma bort ett par dagar. Det visste vi i och för sig inte när vi bokade vår kryssning och tur var väl det. Men så här i efterhand är det bra att vi hade det här vilodygnet på lut, så att säga.

Så – klockan nio noll noll pip gick Birka Cruise´s buss från Navet; Sundsvalls busstation. Bort från jordbävningar, inställda leveranser och sjukhusets akutmottagningar. Till ett dygn där det jobbigaste valet skulle bli fisk eller kött till varmrätt. Vi utnyttjade nämligen den fria kryssning jag vann i en av Birkas musikquizar i november, med sista avresedag just Valborgsmässoafton.

Förresten behövde vi inte ens välja mat, i vår resa ingick smörgåsbord med dryck.

SAM_8757

Och skönsång. Personalen har uppenbarligen fått en ny arbetsuppgift, att sjunga för och med passagerarna.

SAM_8756

Vissa av oss uppskattade det mer än andra 🙂

Ja, det var de enda foton jag tog under resan. Båten var fullpackad och så var även många av passagerarna. Det var ganska högljutt och eftersom vi ställt in oss på att vila och må gott tog vi vår tillflykt till ett hörn i caféet. Där fikade vi, spelade kort och jobbade en del med hemsida respektive släktforskning. Allt jobb är inte bara jobb, ni vet, det kan vara väldigt roligt också.

Eftersom vi inte har fler foton stoppar jag in ett par som togs en vecka tidigare, när jag visade Nepalbilder för Reumatikerföreningen i Hudiksvall.

SAM_8724

SAM_8727

Det var en mycket trevlig eftermiddag och jag fick ett fysiskt minne med mig därifrån – ett litet gosedjur; deras egen symbol. SAM_8730

Den hänger numer stolt på min fina bildvisar-ryggsäck.

Förresten kan jag berätta att jag sålde ett par hattar på kryssningsbåten. När jag bär de vackra hattarna från Choti´s Mother i Kathmandu blir människor nyfikna och vill se och prova. Och Nepal är verkligen i ropet just nu, många vill hjälpa och stötta. De två nya hattägarna vill inte figurera i sociala medier men jag hoppas ni läser detta. Jag önskar ni är lika glada i era nya hattar som jag i min 😉

Förresten igen, vi har just blivit hyfsat klara med vår nya hemsida. Kunder har hört av sig med synpunkter och tyckt det varit lite svårt att hitta vår webbshop. Vi har fått många goda tips och råd från kloka människor och har arbetat om hela hemsidan på ett, hoppas vi, bra sätt.

Har du tid och lust att besöka sidan (www.aynsley.se) är vi tacksamma för dina synpunkter och konstruktiva kritik! Skicka den till super-carina@hotmail.com

Tack på förhand 🙂

 

www.aynsley.se

 

 

 

#Blogg100 / 56 Fem dagar av sorg

Tiden går. I dag är det fem dagar sedan det ofattbara hände. Det som jag fruktat varje gång jag rest till Nepal, varit skiträdd för. Ett par gånger under de senaste besöken i Kathmandu har jag vaknat om natten av att min säng skakat till. Eller kanske redan varit vaken och därför känt skalvet långtbortifrån. En ruskig påminnelse om vad som kan hända. Katastrofen.

Nu har den hänt. 

Fem dagar kan kännas som en evighet. Fem dagar är en evighet i vissa sammanhang. Sedan den första chocken och bestörtningen lagt sig har sorgen tagit över. En enorm sorg. Det är lite som att sörja en död vän eller släkting, liksom oåterkalleligt. Inget blir någonsin detsamma och hur jag än förbereder mig mentalt kommer mitt nästa besök i Kathmandu att bli känslosamt.

Ändå är jag inte drabbad, mer än att många människor jag tycker om, högaktar och/eller älskar befinner sig mitt i händelsernas centrum, vissa rentav nästan i jordbävningens epicentrum. Fortfarande saknar jag kontakt med en leverantör, men i övrigt lever de jag har någon form av band till, känslomässiga eller andra.

Det är kluvna känslor. Bara för att jag slipper sörja deras död innebär det inte att deras lidande är över. Alla nepaleser har förmodligen någon bekant, vän eller släkting som är drabbad av katastrofen, precis som tsunamin drabbade svenska folket – alla kände vi någon som … och så vidare.

Dessutom har de ett land att bygga upp. Långsiktigt. Det kortsiktiga målet är att hålla sig varm och mätt i sin provisoriska ”bostad” i form av tält, presenning eller direkt på marken. Självklart är det problem att få tag på mat och, kanske ännu värre, rent vatten. Även om nepaleser är ett sharing, delande folk finns det alltid människor som profiterar på redan fattiga och utslagna. Överallt.

Nu måste vi jobba vidare. Människor hör av sig till mig och vill att jag ska förmedla pengar till bäst behövande. Kortsiktigt rekommenderar jag Läkare utan Gränser som jag har stort förtroende för. Självklart finns det många organisationer som gör gott. Det jag själv är rädd för är alltid att så stor del av gåvorna går till administrativa kostnader. Långsiktigt behövs också medel, hur mycket som helst.

Sorgen finns kvar, konstigt vore det annars. Men den måste stillas. Jag sätter mig i soffan och skickar kärlek till Nepals folk och mina vänner. Så mycket kärlek jag orkar och förmår. Tillbaka får jag energi så jag kan fortsätta jobba för en bättre värld.

Nu skickar vi mail till våra leverantörer; berättar att när de är redo och har möjlighet står även vi beredda. Vi tar emot deras varor, så mycket de förmår tillverka och skicka, och kan på det viset vara behjälpliga till deras dagliga försörjning. Så att de i sin tur kanske kan fokusera på att bygga upp sitt land. Payback time.

ajj-la-vjoo prov större

 

Självklart kommer jag att åka tillbaka. Ganska snart, hoppas jag. Min stora rädsla för att drabbas av jordbävning finns inte kvar. Enligt maken är risken för ett nytt stort skalv inom överskådlig tid nästan obefintlig. Seismologer menar att Himalaya drabbas av en stor jordbävning med cirka 700 års mellanrum. Den föregående, som ägde rum år 1934, hänger ihop med det här skalvet som rent krasst är efterskalv, om än ett enormt sådant.

Teoretiskt bör det dröja 700 år till nästa, säger maken. Dröjer det åttio känner jag mig ganska trygg, i alla fall, även om jag för Nepals skull hoppas det dröjer många, många år till.

Ajj La Vjoo!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

#Blogg100 / 55 Mannekänger och modeller

En kort rapport från Sundsvalls Vårmässa. Den var trevlig och gav mersmak. Personligen tycker jag att vi lyckades ganska bra vår allra första riktiga mässa.

s fdf

Vi hade en snygg monter, fångade människors intresse och sålde hyfsat bra. Vi tror det i alla fall, vi vet ju inte riktigt vad vi ska jämföra med.

asfesf

Jag sålde en del böcker och självklart en massa varor från Nepal. Allra populärast var yogabyxorna, både i haremsmodell och vanlig skärning. De snygga mönstrade skjortorna gick också bra, likaså de tovade grytunderläggen.

bild 1

Några fina Ajj La Vjoo-tröjor från Milvea/Hope Stitching sålde vi.

awf e

En mässtävling måste man ha. Såklart.

bild 4 (1)

Titta vilka fina tjejer som vann vår tävling. Aina och Elin, de blev jätteglada över de fina halsbanden de vann.

33

Maken träffade Super-Mario och var lycklig resten av dagen.

3423Och jag snackade lite med Martin Thimell. Trevlig man.

Plötsligt fick vi besök i vår monter, av en kvinna som undrade om vi ville vara med på modevisningen. Självklart ville vi det.

bild 3

Flickorna bar våra smycken och väskor. Bland annat ett halsband gjort av papper, från Regnbågskvinnorna, och ett treradigt halsband i vitt.

DSC_0119

Visst är de fina?

bild 2 (2)

Några av modellerna besökte vår monter och köpte snygga yogabyxor. Maken passade på att modella han också.

Så – tiden går fort när man har roligt. Tre dagar svischade iväg. Jordbävning och annat elände glömmer vi bort för en stund och fokuserar på det som var trevligt.

_BER5660

Nästa evenemang vi deltar i är Kattutställningen på Göranssonska i Sandviken, 16-17 maj. Vi kanske ses där 🙂

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

#Blogg100 / 54 Det blir ingen blogg i kväll

Det blir ingen blogg i kväll. Jag är för trött. Mitt huvud fungerar inte och min kropp vill bara sova. Mental utmattning.

ladda ned (2)

Veckan som gått har varit lång som månader. Lördag och söndag jobbade jag i Gävle. Måndag besiktade vi bilen och fick körförbud.

ladda ned (3)

Det var drygt då, men i dag betyder det noll och intet. Tisdag och onsdag tragglade jag med tåg och buss för att jobba i Ljusdal och Hudiksvall. Jag hade möte med potentiella samarbetspartners, visade bilder och sålde hantverk. Hann med att spela kort med mina föräldrar också. Onsdag kväll åkte jag hem till Sundsvall för att sedan ta tåget till Gävle torsdag morgon. Där gjorde jag kundbesök, skrivtolkade och slutligen visade jag bilder Mitt Nepal för en damklubb.

ladda ned (4)

Med tre minuter till godo hann jag med sista tåget hem till Sundsvall och morgonen därpå var maken och jag ute i Gärdehov klockan åtta noll noll för att duka upp till vårmässa.

s fdf

Det var första gången vi var på en så här pass stor mässa. Jättekul men intensivt och tufft. Roligt att knyta kontakter och prata Nepal med människor. Jag blir mer och mer känd här hemma i Sundsvall nu: ”Var det inte du som var på bokhandeln tidigare i vinter?” ”Vi träffades på julmarknaden i Galtström” ”Jag var på din mannekänguppvisning i Juniskär” ”Jag har läst om dig i tidningen” ”Min dotter brukar prata om dig, hon vill också åka till Nepal”. Och så vidare. Fantastiskt roligt att vara en dold kändis, faktiskt 🙂

Fredag kväll köpte vi med oss sushi hem efter mässan. Käkade, drack ett glas vin och spelade ett parti Skipbo.

ladda ned (1)

Sedan var klockan sju och jag trött som ett lik. Jag skulle bara vila lite i soffan. Jodå. Vaknade vid elvatiden och gick till sängs. Det märks sannerligen att jag blir äldre och tröttare. De där sena partynätterna under arbetsveckan är liksom bara önskedrömmar numer.

312808_10150292084783720_327660986_n

När vi kom till mässan lördag morgon berättade montergrannen att hon sett på nyheterna att det varit jordbävning i Nepal. Eftersom Nepal aldrig (åtminstone mycket sällan) nämns i svenska medier var min första tanke: ”Fan, då måste det vara allvarligt.”

Under dagen blev vi varse att det var illa i Nepal. Väldigt illa. Den kraftigaste jordbävningen på åttio år, med 7,9 på Richterskalan.

Väldigt, väldigt jobbigt.

Jag tittade på bilder och Facebookstatusar men inte förrän vi kom hem på kvällen och såg tevenyheterna gick det in på riktigt. De fina gamla hippiekvarteren i Durbar Square är helt borta och hela stadsdelar har rasat. Det område vi brukar vistas i, Boudha och Tinchulee, är relativt oskatt. Den vackra stupan, Boudhanath, har spruckit och delar har rasat.

11150619_10206091813352933_4922155296563989067_n

Världsarv är för alltid försvunna. Vänner har visat foton på förödelse på gator, i sina hem och butiker.

11173354_10152796208201127_5587995655452000945_n

Flickorna på hemmet för före detta gatubarn har sovit ute på gården i ett par nätter, tillsammans med personal och volontärer, i rädsla för nya skalv som får det redan hårt ansatta huset att rasa. Och så vidare. Och så vidare.

11008440_10152795939181127_389565753616040693_n

Jag har sett på nyheterna och förundrats över hur kända kvarter plötsligt kan se främmande ut. Jag har oroat mig halvt till döds för barn och vuxna jag känner. Jag har gråtit i vanmakt och förtvivlan. Lördag natt sov jag inte speciellt mycket och söndag morgon kändes olustig och obehaglig. Maken och jag beslutade omgående att söndagens försäljning oavkortat skulle gå till Nepal.

21287_10152922845398720_3379051841016049056_n (1)

När vi kom hem på kvällen förde vi över motsvarande summa till Läkare utan Gränsers akutfond. 

I dag, måndag, har jag fått tag på de flesta jag känner i Kathmandu. Ett par av mina kvinnliga leverantörer kvarstår, jag hoppas och ber att de lever och har hälsan. Jag har äntligen fått tag på mitt fadderbarns pappa. Vi chattade en kort stund och han berättade att de tagit sin tillflykt till ett munkkloster i närheten där de sover ute på gården tillsammans med munkarna. Pojkens mamma är i Kuwait som ”gästarbetare”. Jag kan inte ens föreställa mig hennes oro och ängslan.

SAM_8257

I morse ringde Radio Västernorrland och väckte mig. De ville prata Nepal. Efter intervjun fixade jag morgonkaffe och välsignade tanken på en slapp dag i hemmet. Jag behövde vila, ägna mig åt pappersjobb och inventering. Då ringde en anhörig som ville ha hjälp till akuten. Inget jätteallvarligt, men det visste vi inte just då. Jag ringde makens jobb, berättade om situationen och bad honom hämta upp mig på väg in till stan och sjukhuset.

Medan jag klädde mig ringde Ljusdalsposten för att intervjua angående situationen i Nepal. Jag lovade att skicka några foton senare under dagen och stoppade dator och modem i handväskan eftersom jag misstänkte att det kunde bli lång väntan på akutmottagningen.

10363526_10152222106848720_6763900164827736726_n

(Länk till nätartikeln)

Mycket riktigt. Vi satt där i stort sett hela dagen. Vid halv två kom jag ihåg att jag inte ätit någon frukost och gick ut till kaffeautomaten i entrén.

11150904_10152925480473720_9208677395360673827_n

Som var ur funktion. Va? Självklart gick jag genast in till receptionen och sade vad jag tyckte. Nämligen att en kaffeautomat måste vara i funktion på ett ställe där folk sitter i ofrivillig väntan i timtal. Världsliga saker, men jag var skithungrig. Vid tretiden på eftermiddagen var vi hemma och maken åkte till jobbet för att försöka göra någon nytta en stund. Själv däckade jag i soffan. Man kan väl lugnt säga att jag inte lyft häcken speciellt många centimeter sedan dess. Jag sitter där jag sitter.

För att jag inte orkar göra något.

Jag är en känslomänniska av stora mått och reagerar kraftigt när något händer. Jag vet det och jag önskar att jag vore mindre känslig. Men nu är det som det är och allt är så oerhört jobbigt. Droppen som fick bägaren att rinna över var något så banalt som att frostvarnaren i bilen utlöstes på vägen hem. Det plingade till i instrumentpanelen eftersom utomhustemperaturen understeg fyra grader. Fyra grader. I slutet av april.

Sedan lade jag av. Retirerade till soffhörnet. Jag tar slut, mentalt, när det blir för mycket.

Men, jag ska inte klaga. Jag behöver inte bo i tält medan himmelen öppnar sig och jorden skälver. 

Jag skäms nästan över att säga att jag är dödstrött. Både fysiskt och mentalt. Medan jag sitter i soffan och gnäller kämpar en del av mina vänner på andra sidan jorden för att få värme i kroppen, mat och rent vatten, hela tiden i rädsla för nya, kraftiga efterskalv.

I morgon ska jag vara hemma och packa upp Nepalväskor och städa. I lugn och ro, i min egen takt. Sedan är maken och jag ledig i fyra dagar tillsammans. Jag kommer fortfarande att vara uppfylld över det djupt tragiska och ägna mina tankar åt Nepal. Men jag kommer inte att göra många knop. Jag garanterar.

Det blev en blogg ändå i kväll.

miranda-nalle-ont_192328557

 

 

www.aynsley.se