#Blogg100 / 62 Det är detta som kallas livet

Mitt hjärta gråter, mina ögon är röda. Det som inte kunde, inte fick hända, har hänt igen. Ett nytt, stort skalv har drabbat Nepal. Inget efterskalv, enligt experterna, utan en ny jordbävning. Man verkar vara oenig om styrkan; 7,1 eller 7,4. Skitsamma, kan jag tycka, men riktigt så enkelt är det ju inte. Bara två sådana gradanvisningar, eller vad man kallar dem, kan innebära att jordbävningen är upp till tio gånger starkare. Vi pratar naturkrafter.

Hela morgonen har handlat om Nepal. Jag läste mail från min bahini/lillasyster, som återvänt till huvudstaden Kathmandu efter jordbävningen, sedan planerade jag nya beställningar från våra leverantörer utanför Kathmandu. Jag granskade en novell, men hade inte riktigt motivationen och började i stället läsa om sökordsoptimering på sidan för min distanskurs. Jag avbröt SEO-forskandet och gick in på Facebook och hamnade i Nepal igen; såg en scary film från jordbävningen 25 april och delade den med den fåniga undertexten: ”Nån som undrat hur det kan kännas att stå mitt i ett kraftigt jordskalv, när marken gungar så man känner sig sjösjuk?”

Bara några minuter senare flashade det till i mitt Facebookflöde: Again huge earthquake but a bit for short time.

Det kan inte vara sant. Det får inte vara sant. Jo. Det är sant.

Världen är blixtsnabb med rapporter. Jag misstänker att vi i Sverige har fler fakta om detta skalv än nepaleserna själva. Det kan även bero på att de inte riktigt har tiden och motivationen att sitta framför datorn och kolla nyheterna när marken skälver under deras fötter.

Medan jag skrivit detta korta inlägg har jag fått ett livstecken från min fina, nepalesiska lillasyster, Nygmy. Tack Gud och Buddha!

Nu återstår alla andra, hur har det gått för barnhemmet i Gokarna? Och Chandu, vars fina Montessoriskola fick väldigt stora skador redan förra skalvet och inte kan användas? Choti´s Mother, som hade tur och fick tag på en annan lokal fem minuters väg från den tidigare som numer är otjänlig. Och alla deras anställda och medarbetare? Nirmala och hennes butik?

Det känns som om hjärtat snart brister för detta redan hårt prövade folk. Ingen är hjälpt av mina tårar, jag vet, men det känns så svårt. Så många lider redan så oerhört mycket. Det värsta är nog att jag inget kan göra. Platt intet. Och vår nepalesiske vän, Mr Bimal Osti, som just nu befinner sig i Stockholm och kommer till Sundsvall på torsdag, vad tänker han?

Mitt i allt detta kaos och denna sorg måste jag göra mig i ordning för att åka och jobba. Ska med tåget till Söderhamn och det börjar bli bråttom nu.

Det är visst detta som kallas livet?

 

 

www.aynsley.se

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *