#Blogg100 / 56 Fem dagar av sorg

Tiden går. I dag är det fem dagar sedan det ofattbara hände. Det som jag fruktat varje gång jag rest till Nepal, varit skiträdd för. Ett par gånger under de senaste besöken i Kathmandu har jag vaknat om natten av att min säng skakat till. Eller kanske redan varit vaken och därför känt skalvet långtbortifrån. En ruskig påminnelse om vad som kan hända. Katastrofen.

Nu har den hänt. 

Fem dagar kan kännas som en evighet. Fem dagar är en evighet i vissa sammanhang. Sedan den första chocken och bestörtningen lagt sig har sorgen tagit över. En enorm sorg. Det är lite som att sörja en död vän eller släkting, liksom oåterkalleligt. Inget blir någonsin detsamma och hur jag än förbereder mig mentalt kommer mitt nästa besök i Kathmandu att bli känslosamt.

Ändå är jag inte drabbad, mer än att många människor jag tycker om, högaktar och/eller älskar befinner sig mitt i händelsernas centrum, vissa rentav nästan i jordbävningens epicentrum. Fortfarande saknar jag kontakt med en leverantör, men i övrigt lever de jag har någon form av band till, känslomässiga eller andra.

Det är kluvna känslor. Bara för att jag slipper sörja deras död innebär det inte att deras lidande är över. Alla nepaleser har förmodligen någon bekant, vän eller släkting som är drabbad av katastrofen, precis som tsunamin drabbade svenska folket – alla kände vi någon som … och så vidare.

Dessutom har de ett land att bygga upp. Långsiktigt. Det kortsiktiga målet är att hålla sig varm och mätt i sin provisoriska ”bostad” i form av tält, presenning eller direkt på marken. Självklart är det problem att få tag på mat och, kanske ännu värre, rent vatten. Även om nepaleser är ett sharing, delande folk finns det alltid människor som profiterar på redan fattiga och utslagna. Överallt.

Nu måste vi jobba vidare. Människor hör av sig till mig och vill att jag ska förmedla pengar till bäst behövande. Kortsiktigt rekommenderar jag Läkare utan Gränser som jag har stort förtroende för. Självklart finns det många organisationer som gör gott. Det jag själv är rädd för är alltid att så stor del av gåvorna går till administrativa kostnader. Långsiktigt behövs också medel, hur mycket som helst.

Sorgen finns kvar, konstigt vore det annars. Men den måste stillas. Jag sätter mig i soffan och skickar kärlek till Nepals folk och mina vänner. Så mycket kärlek jag orkar och förmår. Tillbaka får jag energi så jag kan fortsätta jobba för en bättre värld.

Nu skickar vi mail till våra leverantörer; berättar att när de är redo och har möjlighet står även vi beredda. Vi tar emot deras varor, så mycket de förmår tillverka och skicka, och kan på det viset vara behjälpliga till deras dagliga försörjning. Så att de i sin tur kanske kan fokusera på att bygga upp sitt land. Payback time.

ajj-la-vjoo prov större

 

Självklart kommer jag att åka tillbaka. Ganska snart, hoppas jag. Min stora rädsla för att drabbas av jordbävning finns inte kvar. Enligt maken är risken för ett nytt stort skalv inom överskådlig tid nästan obefintlig. Seismologer menar att Himalaya drabbas av en stor jordbävning med cirka 700 års mellanrum. Den föregående, som ägde rum år 1934, hänger ihop med det här skalvet som rent krasst är efterskalv, om än ett enormt sådant.

Teoretiskt bör det dröja 700 år till nästa, säger maken. Dröjer det åttio känner jag mig ganska trygg, i alla fall, även om jag för Nepals skull hoppas det dröjer många, många år till.

Ajj La Vjoo!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

En reaktion på “#Blogg100 / 56 Fem dagar av sorg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *