#Blogg100 / 54 Det blir ingen blogg i kväll

Det blir ingen blogg i kväll. Jag är för trött. Mitt huvud fungerar inte och min kropp vill bara sova. Mental utmattning.

ladda ned (2)

Veckan som gått har varit lång som månader. Lördag och söndag jobbade jag i Gävle. Måndag besiktade vi bilen och fick körförbud.

ladda ned (3)

Det var drygt då, men i dag betyder det noll och intet. Tisdag och onsdag tragglade jag med tåg och buss för att jobba i Ljusdal och Hudiksvall. Jag hade möte med potentiella samarbetspartners, visade bilder och sålde hantverk. Hann med att spela kort med mina föräldrar också. Onsdag kväll åkte jag hem till Sundsvall för att sedan ta tåget till Gävle torsdag morgon. Där gjorde jag kundbesök, skrivtolkade och slutligen visade jag bilder Mitt Nepal för en damklubb.

ladda ned (4)

Med tre minuter till godo hann jag med sista tåget hem till Sundsvall och morgonen därpå var maken och jag ute i Gärdehov klockan åtta noll noll för att duka upp till vårmässa.

s fdf

Det var första gången vi var på en så här pass stor mässa. Jättekul men intensivt och tufft. Roligt att knyta kontakter och prata Nepal med människor. Jag blir mer och mer känd här hemma i Sundsvall nu: ”Var det inte du som var på bokhandeln tidigare i vinter?” ”Vi träffades på julmarknaden i Galtström” ”Jag var på din mannekänguppvisning i Juniskär” ”Jag har läst om dig i tidningen” ”Min dotter brukar prata om dig, hon vill också åka till Nepal”. Och så vidare. Fantastiskt roligt att vara en dold kändis, faktiskt 🙂

Fredag kväll köpte vi med oss sushi hem efter mässan. Käkade, drack ett glas vin och spelade ett parti Skipbo.

ladda ned (1)

Sedan var klockan sju och jag trött som ett lik. Jag skulle bara vila lite i soffan. Jodå. Vaknade vid elvatiden och gick till sängs. Det märks sannerligen att jag blir äldre och tröttare. De där sena partynätterna under arbetsveckan är liksom bara önskedrömmar numer.

312808_10150292084783720_327660986_n

När vi kom till mässan lördag morgon berättade montergrannen att hon sett på nyheterna att det varit jordbävning i Nepal. Eftersom Nepal aldrig (åtminstone mycket sällan) nämns i svenska medier var min första tanke: ”Fan, då måste det vara allvarligt.”

Under dagen blev vi varse att det var illa i Nepal. Väldigt illa. Den kraftigaste jordbävningen på åttio år, med 7,9 på Richterskalan.

Väldigt, väldigt jobbigt.

Jag tittade på bilder och Facebookstatusar men inte förrän vi kom hem på kvällen och såg tevenyheterna gick det in på riktigt. De fina gamla hippiekvarteren i Durbar Square är helt borta och hela stadsdelar har rasat. Det område vi brukar vistas i, Boudha och Tinchulee, är relativt oskatt. Den vackra stupan, Boudhanath, har spruckit och delar har rasat.

11150619_10206091813352933_4922155296563989067_n

Världsarv är för alltid försvunna. Vänner har visat foton på förödelse på gator, i sina hem och butiker.

11173354_10152796208201127_5587995655452000945_n

Flickorna på hemmet för före detta gatubarn har sovit ute på gården i ett par nätter, tillsammans med personal och volontärer, i rädsla för nya skalv som får det redan hårt ansatta huset att rasa. Och så vidare. Och så vidare.

11008440_10152795939181127_389565753616040693_n

Jag har sett på nyheterna och förundrats över hur kända kvarter plötsligt kan se främmande ut. Jag har oroat mig halvt till döds för barn och vuxna jag känner. Jag har gråtit i vanmakt och förtvivlan. Lördag natt sov jag inte speciellt mycket och söndag morgon kändes olustig och obehaglig. Maken och jag beslutade omgående att söndagens försäljning oavkortat skulle gå till Nepal.

21287_10152922845398720_3379051841016049056_n (1)

När vi kom hem på kvällen förde vi över motsvarande summa till Läkare utan Gränsers akutfond. 

I dag, måndag, har jag fått tag på de flesta jag känner i Kathmandu. Ett par av mina kvinnliga leverantörer kvarstår, jag hoppas och ber att de lever och har hälsan. Jag har äntligen fått tag på mitt fadderbarns pappa. Vi chattade en kort stund och han berättade att de tagit sin tillflykt till ett munkkloster i närheten där de sover ute på gården tillsammans med munkarna. Pojkens mamma är i Kuwait som ”gästarbetare”. Jag kan inte ens föreställa mig hennes oro och ängslan.

SAM_8257

I morse ringde Radio Västernorrland och väckte mig. De ville prata Nepal. Efter intervjun fixade jag morgonkaffe och välsignade tanken på en slapp dag i hemmet. Jag behövde vila, ägna mig åt pappersjobb och inventering. Då ringde en anhörig som ville ha hjälp till akuten. Inget jätteallvarligt, men det visste vi inte just då. Jag ringde makens jobb, berättade om situationen och bad honom hämta upp mig på väg in till stan och sjukhuset.

Medan jag klädde mig ringde Ljusdalsposten för att intervjua angående situationen i Nepal. Jag lovade att skicka några foton senare under dagen och stoppade dator och modem i handväskan eftersom jag misstänkte att det kunde bli lång väntan på akutmottagningen.

10363526_10152222106848720_6763900164827736726_n

(Länk till nätartikeln)

Mycket riktigt. Vi satt där i stort sett hela dagen. Vid halv två kom jag ihåg att jag inte ätit någon frukost och gick ut till kaffeautomaten i entrén.

11150904_10152925480473720_9208677395360673827_n

Som var ur funktion. Va? Självklart gick jag genast in till receptionen och sade vad jag tyckte. Nämligen att en kaffeautomat måste vara i funktion på ett ställe där folk sitter i ofrivillig väntan i timtal. Världsliga saker, men jag var skithungrig. Vid tretiden på eftermiddagen var vi hemma och maken åkte till jobbet för att försöka göra någon nytta en stund. Själv däckade jag i soffan. Man kan väl lugnt säga att jag inte lyft häcken speciellt många centimeter sedan dess. Jag sitter där jag sitter.

För att jag inte orkar göra något.

Jag är en känslomänniska av stora mått och reagerar kraftigt när något händer. Jag vet det och jag önskar att jag vore mindre känslig. Men nu är det som det är och allt är så oerhört jobbigt. Droppen som fick bägaren att rinna över var något så banalt som att frostvarnaren i bilen utlöstes på vägen hem. Det plingade till i instrumentpanelen eftersom utomhustemperaturen understeg fyra grader. Fyra grader. I slutet av april.

Sedan lade jag av. Retirerade till soffhörnet. Jag tar slut, mentalt, när det blir för mycket.

Men, jag ska inte klaga. Jag behöver inte bo i tält medan himmelen öppnar sig och jorden skälver. 

Jag skäms nästan över att säga att jag är dödstrött. Både fysiskt och mentalt. Medan jag sitter i soffan och gnäller kämpar en del av mina vänner på andra sidan jorden för att få värme i kroppen, mat och rent vatten, hela tiden i rädsla för nya, kraftiga efterskalv.

I morgon ska jag vara hemma och packa upp Nepalväskor och städa. I lugn och ro, i min egen takt. Sedan är maken och jag ledig i fyra dagar tillsammans. Jag kommer fortfarande att vara uppfylld över det djupt tragiska och ägna mina tankar åt Nepal. Men jag kommer inte att göra många knop. Jag garanterar.

Det blev en blogg ändå i kväll.

miranda-nalle-ont_192328557

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

2 reaktion på “#Blogg100 / 54 Det blir ingen blogg i kväll

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *