#Blogg100 / 48 Sopor, skräp samt skit

Att promenera i Kathmandu kan kännas som att knalla omkring på en soptipp hemma i Sverige. Man slänger skräpet där man står och går. För en miljötänkande svensk är det hemskt att se.

SAM_8187 Signerad

I Nepal eldar man för kylans skull. På kvällarna lyses varenda trottoarkant upp. Människor försöker lapa i sig lite värme från ynkliga lågor vars enda bränsle är små pinnar, plast och annat brännbart. Röklukten ligger som en äcklig hinna över hela staden och blir ännu vidrigare när den blandas med den rökelse som är så vanlig här. Kor och hundar letar mat i de här sophögarna.

SAM_8193 SigneradDetta är landet utan miljötänk. Men har man fullt upp med att överleva kyla och hunger struntar man antagligen högaktningsfullt i den globala uppvärmningen.

På barnhemmet där jag jobbar slänger man sitt skräp på den lilla gårdsplanen; allt från använda tops och veckans karamellpapper till plastflaskor och kasserade barnkläder. Sedan töms innehållet i den gröna sophinken uppepå och man tänder eld på hela härligheten.

CIMG6133 SigneradVi har nämligen två sophinkar, en blå för matrester till korna och en grön för allt som inte går att äta. Jag misstänker att det är min förtjänst att sophink nummer två införts. Eftersom jag är förkyld och inte snyter mig i händerna som en äkta nepales hamnar ansenliga mängder pappersnäsdukar i komaten. Kökskillen tröttnade på att sortera snytpapper och fixade raskt ytterligare en hink.

Som god svensk och världsmedborgare försöker jag ibland berätta om miljö, föroreningar och jordens undergång. Jag berättar att om jag kastar skräp utomhus i Sverige kommer polisen och ger mig tiotusen rupees i böter. Då ser man på mig och ojar lite och tycker det är förskräckligt. Jag är ganska säker på att det är de tiotusen pengarna man menar, inte växthuseffekten.

När jag tänker på den stora mängd vatten jag konsumerar under min tid i Nepal skäms jag. Jag bidrar kraftigt till miljöförstöringen med alla plastflaskor, jag vet. Men vad ska jag göra? Hemma sopsorterar jag. Ibland är jag riktigt nitisk och till och med går ut med kapsyler. Hädanefter kommer jag bli ännu mer noggrann med soporna hemmavid, för att kanske kompensera lite grand all skit jag lämnar efter mig här.

SAM_8188 Signerad

På tal om skit, helt nyligen upptäckte jag att de soppåsar jag lägger i stora rottingkorgen på klostrets Guesthouse, där jag bor, öppnas. Går man igenom dem? Letar brännbart? Rotar man genom turisternas bajspapper får man skylla sig själv, det rör mig inte i ryggen, men tänk om de upptäcker att jag är så otacksam att jag slänger det sega frukostbrödet? I ett land där folk svälter? Nej, nu ställer jag plastflaskorna bredvid och hoppas att ingen då bryr sig om att gå genom min soppåse.

En morgon när jag var på väg till barnhemmet stod en lastbil parkerad mitt på gatan. Någon rensade rännstenen och människor plockade skräp vid dikeskanten, sedan slängde de upp det på flaket.

SAM_8090 SigneradÅh, sopbilen. Jag undrar vad de gör med lasten sedan?
Förresten, jag tror jag vet – man tippar av den på en gårdsplan och eldar upp den förstås.

(Något omarbetat utdrag ur min bloggbok Ajj La Vjoo – 90 dagar i Nepal)

 

 

www.aynsley.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *