#Blogg100 / 45 Goda Grannar

Minns ni tv-serien från slutet av 80-talet? Titeln kom osökt (inte så osökt, egentligen) till mig i går kväll. Goda Grannar. Jag har grannar. Många. Det fläktar bra runt dem, kan man väl lugnt säga.

Min bestämda uppfattning är att allt som sker har en mening. Det sägs också att det som händer runt mig och berör mig är en projicering, spegling av mig själv. Så vadan dessa ideliga, återkommande grannproblem? Betyder det att även jag är en stökig, bråkig, konstig granne? Eller vad är det jag ska lära mig?

Jag måste erkänna att jag inte förstår. 

Ni som känner mig vet vilka enorma problem vi haft med missbrukare i vår trappuppgång i Sundsvall.

Människor som lever på samhällets botten, visst, och som det är synd om, visst. Jag får alltid en mängd sådana kommentarer när jag skriver om (klagar på) den obefintliga grannsämjan i vårt område. Klart det är synd om dem som lever i ett utanförskap. Man ska hjälpa och man ska ha förståelse.

Men vi ”oskyldiga” som så att säga lever mitt uppe i det; inte får sova en hel natt veckor i sträck på grund av påtända grannar och lever i ständig oro för skadegörelse och ytterligare inbrott?

Våra missbrukande grannar har en hel del val – de är erbjudna diverse alternativ av myndigheterna, men här i Sverige får man tacka nej till sådant och fortsätta terrorisera omgivningen i stället.

Vi har bara ett val – att flytta därifrån.

Visst, på mig nu bara; de är sjuka, de styr inte själva osv. Jag bjuder på det. Men du är hjärtligt välkommen hem till oss ett par dagar. Jag lovar att du kommer möta många intressanta människor; civilklädda poliser, missbrukare, nysvenskar, pensionärer, poliser i uniform, gammelsvenskar, socialtjänst, etc. För att inte tala om dessa alla dessa okända människor som springer i mörka trappuppgångar och vår källare. Framför allt delar jag gärna med mig av ljuden.

Man får liksom en annan uppfattning om det hela när man lever mitt uppe i det.

Man blir liksom jävligt trött på hela situationen, eftersom man inte kan göra något åt den.

maxresdefault

Så kommer jag till Gävle för att jobba några dagar, till vår lilla lya i ett lugnt och skönt område där jag kan slappna av och slippa oro över förråd och mörka tvättstugekulvertar. Men vad har hänt här då? Ojdå, någon granne har fått spel, kastat saker och matvaror rakt ner från sin balkong. Och avrundat med ett kilo smör eller två. Klart jag blir förbannad. Och lite rädd. Jag menar – situationen känns obehaglig – vilken fullt frisk människa gör sådana saker? Genast kommer kommentaren att det är synd om. Visst. Självklart. Är man sjuk är det synd om. Jag är den första att hålla med. Men för närvarande tycker jag synd om mig själv. Det är nämligen jag som måste ta reda på skiten efter någon det är synd om. Hela tiden med blicken riktad uppåt ifall det kommer fler saker farande.

I går kväll hände något väldigt tragiskt. En svår olycka i centrala Sundsvall där en bil kraschade mot en skyltportal i en fart av hundra kilometer i timmen. Jo, du läste rätt: hundra, mitt i stan. Jag tackar Gud och Buddha att min man inte var ute med bilen och mötte dem just då. Eller någon annan jag känner. Eller någon överhuvudtaget. Medtrafikanterna hade änglavakt. De hade däremot inte de tre pojkar som framförde bilen och varav två tydligen ligger på intensiven och en av dem är mycket allvarligt skadad.

Någon som gissat? Jodå, den bilen står vanligtvis parkerad på vår gård. Grannar.

Självklart är det synd om dem. Naturligtvis. Men de hundratals – helt oskyldiga – som var mycket nära döden eller allvarliga skador under de minuter skräckfärden varade, det är de som har min empati. Inte förövarna. Återigen – de hade ändå ett val. Och de är sedan tidigare kända av polisen, trots sin ringa ålder. Jag hoppas samhället har kurage nog att gå in och ge aktiv hjälp till de här pojkarna, med eller utan föräldrarnas tillåtelse.

Det kan hända att jag får skit och skäll för det här inlägget. Men jag tycker det är så svenskt att vi ska känna medlidande med alla. Så fort någon bangar ur är det synd om. Jodå, det är ett mycket svårt ämne att ta tag i och tro föralldel inte att jag aldrig tycker synd om! Tvärtom. Jag är en mycket empatisk människa som alltid kan hitta en (bort-)förklaring till människors beteenden.

Men det ursäktar inte att man sätter andra människors liv på spel. Att man skrämmer, vandaliserar och bryter sig in. 

Jag anser att man kan inte bara tycka synd om hela tiden. Man måste börja ställa krav. Och de människor man, av olika anledningar, inte kan ställa krav på (till exempel på grund av sjukdom eller drogmissbruk) måste på något sätt tas om hand och hjälpas.

Det är verkligen jättesvårt. Kom gärna med synpunkter. Förmodligen kommer jag att vidhålla att mina empatier ligger på annat håll än de störandes. Men jag lyssnar alltid, även på argument och åsikter som avviker från mina.

Och jag är aldrig sämre än att jag kan ändra mig. Sådetså.

maxresdefault

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

9 reaktion på “#Blogg100 / 45 Goda Grannar

  1. Det intressanta är ju de människor som gömmer sig i detta. Vilket för mig innebär att man anser att man inte kan ta ansvar för sitt handlande… med andra ord lite bakom flötet… som inte fattar hur bra vi har det i Sverige och vilka möjligheter som finns! Och visst, för vissa är det tuffare men det går om man vill… och inte vill ta på sig offerkoftan…

  2. Hej min goa vän!
    Efter allt som hänt på sistone så är det verkligen Österåsen som blir din oas! Det skall verkligen bli kul att höra vad du tycker!
    Jag ser fram emot några förhoppningsvis vackra vårdagar uppe på höjden!
    Kram till dig

  3. Det är synd om människan, sa en stor författare. Man är sin egen lyckas smed, säger ordspråket.

    Barn som får mycket kärlek och omtankte blir i regel inte kriminella. Samhället måste
    börja satsa på barnen. De ska inte lämnas bort på dagis före 3 års ålder. De ska inte in i stora grupper i förskola och skola.

    Förr var det enstaka personer som samhället fick ta hand om. Nu är det mer regel än undantag. Barn måste få gränser i sin uppfostran. Föräldrautbildning ska vara obligatorisk. Numer är den viktigaste informationen vilka rättigheter man har. Inte vilka skyldigheter var och en har. Man har rättigheterna trots att man bryter mot lagar och förordningar. Jag tycker inte synd om dom som kastar saker som andra ska ta reda på eller de som förstör eller dom som rånar och stjäl.Jag tycker att det är synd att de inte med bestämdhet fick lära sig att man absolut inte gör så.
    Annat ordspråk: ”Som man bäddar får man ligga.” Samhället och var och en måste bädda.

    • God morgon Alwa. Jag tycker att du sätter huvet på den berömda spiken vad gäller flera aspekter.
      Dock tycker jag att de är föräldrarnas ansvar att uppfostra sina barn, inte samhällets. Det ska finnas där till föräldrars stöd och hjälp.
      Tack för ditt kloka inlägg! <3

  4. Bra skrivit Carina! De som tycker annat,bor förmodligen i en trygg miljö.
    De skulle byta boende med er.Misstänker att tonen skulle bli en annan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *