En tanke slog mig. En bra, tror jag.

Nu ska jag ju blogga varje dag i etthundra dagar, förhoppningsvis ha något hyfsat vettigt att delge. Min erfarenhet från förra årets #Blogg100 är att det gäller att ha lite struktur. Att ha översikt över kommande vecka och åtminstone några planer och idéer om ämne och / eller tema.

En viss form av struktur, alltså.

Och med magen full av blinier med rom och rödlök samt ett glas mousserade (jodÃ¥, jag är pÃ¥ kryssning och har ägnat ett par förmiddagstimmar Ã¥t lyxfrukost … ) kom jag pÃ¥ det. Vad jag möjligen mÃ¥ste jobba med, inte bara i blogghänseende utan även i verkliga livet.

Struktur.

Kan det vara så?

Är det därför jag vaknar om nätterna? För att jag har taskig struktur på livet i allmänhet och mitt liv i synnerhet? Jag vaknar orolig och vissa gånger med panik i magen, jag funderar och ältar. Vissa gånger orkar jag inte, kliver upp och kokar kaffe i stället för att grotta ner mig själv i potentiella katastrofer. Andra gånger lyckas jag somna om, med hjälp av avslappningsband eller på egen hand.

Jag vet att när jag kom hem frÃ¥n Nepal för ganska precis tre Ã¥r sedan kunde jag inte längre stressa. Under tre mÃ¥nader hade jag lärt mig att släppa kontrollen, att det var ingen idé att hetsa upp mig över nÃ¥got jag ändÃ¥ inte kunde pÃ¥verka. Livet pÃ¥ planeten Nepal är sÃ¥ annorlunda mot livet i hemlandet Sverige. I ett helt Ã¥r efter hemkomsten frÃ¥n min tremÃ¥nadersvistelse i främmande landet hade jag – av olika anledningar – förmÃ¥nen att kunna ta det lugnt, göra saker i min egen takt och för det mesta utan jäkt och stress.

I dag ter sig tillvaron annorlunda. Igen. Jag jobbar ganska mycket, vilket jag egentligen tycker är roligt, jag bygger tillsammans med maken upp en helt ny verksamhet (Ajj La Vjoo) vilket ju är jätteroligt men tar mycket energi. Jag lever inte tillnärmelsevis lika hektiskt som l.f.n (livet före Nepal) men, tror jag, alldeles för stressigt för den jag är. Till och med denna natt, trots att jag är på minisemester, vaknade jag och oroade mig för framtiden och potentiella faror. Nej, nu är det sannerligen dags att bestämma mig.

Struktur. Struktur. Struktur.

Först av allt ska jag avsluta mina pÃ¥började Ã¥taganden och mÃ¥sten; en skrivarkurs, ett tiotal noveller om dödssynder och annat, en Nepalresa, en bokmässa i UmeÃ¥ och nÃ¥got liknande i Falun, en kurs i journalistiskt skrivande, översättning av min bloggbok Ajj La Vjoo – 90 dagar i Nepal, redigering av min egen novellsamling, romanskrivande … puh.

Ja. Nej. Det här går ju inte. Det ser jag när jag gjort den här listan. Förutom detta har jag också, som alla andra människor, åtaganden man inte kan säga ifrån sig, det vill säga min försörjning och familj: inbokade tolkuppdrag, ett antal bildvisningar Mitt Nepal och naturligtvis min man.

Nej – min vÃ¥r kommer att bli ganska hektiskt, rolig och intensiv. Men stressig. Och stressande. Nu ska jag göra en egen, privat, lista över mitt livspussel och under de närmaste mÃ¥naderna ska bit för bit läggas pÃ¥ plats.

Förmodligen blir det ett oändlighetspussel, som inte tar slut förrän livet självt gör det. Men ett strukturerat pussel, måhända?

Det, mina vänner, kommer jag att jobba för!

Med vänlig hälsning,

en blivande strukturfascist.

Kanske.

www.aynsley.se