Stagnelius ord får stå som rubrik till det här onsdagsinlägget. Kaos är granne med Gud. Va? Vaddå torsdag? Oj, *rodnarklädsamt* är jag en dag sen? Då är rubriken riktigt passande då, kanske?
Tillvaron har sannerligen varit kaotisk de senaste veckorna. Livet har rusat pÃ¥ i etthundraÃ¥ttio knyck och mina Ã¥taganden löst av varandra som pärlorna pÃ¥ en mycket tätt trädd mala. Det har varit deadlines, krävande kurser, en ocean med mail till och frÃ¥n Nepal, mässor och utställningar runt om i landet och nu dÃ¥ – som grädden pÃ¥ moset – en enorm, trettiodagars julmarknad i Stockholm.
Mina dagar de senaste mÃ¥naderna har ägnats Ã¥t att fundera och planera, handla och förhandla, läsa och skriva avtal, lösa finansiering, skissa pÃ¥ möblering och inredning i min hyrda paviljong, fixa bemanning tio timmar om dagen i trettio dagar, beställa och betala varor och … och … och …
För den delen inte bara dagar, jag har vaknat mÃ¥nga nätter med panik och ältande tankar. För ett par veckor sedan vaknade jag av att jag grät – vad har jag gett mig in pÃ¥? Det funkar inte, det gÃ¥r aldrig. Volontärtiden i Nepal har hittills varit mitt livs största projekt. Det är här är större logistiskt. Mycket större.
I går, onsdag, gick i alla fall trehundra kilo hantverk med långtradare till Stockholm och i morgon, fredag, har jag beställt utkörning till Sergels Torg vid tiodraget. Nu sitter jag på tåget, på väg. Ingen återvändo. Jag vet, att om jag klarar jag det här så fixar jag vad som helst.
Den här dagen mÃ¥ste gÃ¥ till världshistorien. I gÃ¥r kväll var jag inbokad pÃ¥ fina Spa Juniskär, utanför Sundsvall, pÃ¥ Nepalkväll med kort föreläsning och lokala modeller som visade vÃ¥ra fina kläder, smycken, hattar och väskor. När vi kom hem vid tiotiden mÃ¥ste jag packa upp alla grejor och packa om till Stockholm. I förmiddags kom nämligen de sista sju enorma lÃ¥dorna med hantverk frÃ¥n Nepal. Och sÃ¥ mÃ¥ste jag leta vinterskor och vinterkläder och packa för trettio dagar. JodÃ¥ – jag kommer nog hem en vända dÃ¥ och dÃ¥, kanske, men jag vet inte riktigt när. Jag fick min fina skylt i absolut sista sekund och har ocksÃ¥, äntligen, beställt ett kassaregister. Sedan tog jag tÃ¥get till Hälsingland där jag hade ett sedan länge inbokat tolkjobb. Jag hade ganska tung packning, sÃ¥ när jag kom till stationen i hälsingeorten lyxade jag till det och beställde en taxi. Det finns gränser till och med för vad jag orkar och vill. JodÃ¥, sÃ¥ är det.
Jag skulle fÃ¥ vänta minst en kvart pÃ¥ bilen, sade tjejen i luren, men det kom en taxi redan efter sisÃ¥där fem minuter. Och vet ni – det är nu och här vi kommer till avsnittet om Gud. Gud är för mig detsamma som godhet, omtänksamhet, barmhärtighet och generositet.
Denne taxichaffis var osäker pÃ¥ hur han skulle slÃ¥ pÃ¥ taxametern, han berättade att han kör mest färdtjänst annars. Han sade ”Äh, skit i betalningen, jag skulle ändÃ¥ Ã¥ka den här vägen.”
Jag blev alldeles perplex. Va? Finns det någon som gör något för andra i dagens samhälle och dessutom tycker det är okey? Faktum är att jag fick ståpäls, som Gunde brukade säga. Jag berättade för mannen att jag jobbar en hel del i Nepal och sade att om det var okey för honom så matar jag gatubarn för en hundring i stället för den då nyligen avslutade taxifärden.
Han blev jätteglad, verkade det som. ”Ja, gör det!” sade han.
Det pÃ¥minde mig om att det kanske inte gör nÃ¥got om den inte blir alldeles perfekt, den här julmarknaden pÃ¥ Sergels torg. Det är huvudsaken att jag gör det, genomför den. Hjälp mig nu att hÃ¥lla alla tummar för att vi fÃ¥r sälja det allra mesta av vÃ¥rt fina hantverk. Jo, jag är mycket stolt över vÃ¥ra kvalitetsvaror! För fÃ¥r jag sälja – kan jag köpa mer frÃ¥n kvinnorna i Nepal, och det gagnar alltid barnen. Alltid.
Just nu sitter jag pÃ¥ tÃ¥get och beräknas anlända Stockholm inom en timme. Det är tÃ¥gstörningar i trafiken pÃ¥ grund av kopparstöld. Nej, det är inget aprilskämt … Jag ska ta tunnelbanan och leta mig ut till min tillfälliga bostad strax norr om centrala Stockholm. Nu är jag strax i mÃ¥l. Sedan är det bara trettio dagar kvar. Är jag stolt över mig själv? JorÃ¥sÃ¥att …
Kommer du till Stockholm under perioden 21/11 – 23/12 sÃ¥ kom för sjutton till min paviljong och säg Namasté!
Oj Carina vilket hektiskt liv du lever!
Med batterierna laddade klarar man av en sÃ¥dan tid om den är begränsad. Jag som är hemma och utmattad läser din text med bestörtning. Det lÃ¥ter som om du tassar i kanten …
Nepal! Jag måste fråga om du känner Per Zetterberg? Han har varit medlem i samma kyrka som jag ( innan familjen flyttade till Gbg). De bodde en tid i Nepal men fick lov att flytta tillbaka till Sverige. Nu är han nere och hjälper till att bygga upp efter jordbävningen.
Kram och försök hitta en laddningsstation!
Hej Anna – ja, ibland blir det 🙂 Nej, jag känner inte Per Zetterberg, men vi är mÃ¥nga som verkar i Nepal. Tack för att du läste! Kram, Carina