Bönehjul till salu!

Som vanligt startar dagen här, i denna underbara trädgård. Man blir ofta väldigt förvånad när man knallar omkring i omgivningarna. Många kloster, hotell och guest houses har sådana här fina innergårdar gömda bakom staket, växtlighet och skjul. Det finns ett otal oaser om man bara hittar dem.

Drömfrulle: Masala omelett, färsk frukt, guavajuice och tre koppar kaffe.

Jag har tagit det väldigt lugnt hittills. Det var också en del av planen när jag åkte. Några dagar för mig själv, med så få åtaganden som möjligt. Jag skriver på en antologi, min nya föreläsning samt funderar ut storyn till en roman, jag gör research, funderar och käkar tomatsoppa. Och, jodå, jag erkänner – en nepalesisk öl har slunkit ner. Det verkar som om vår favorit Everest ersatts av Sherpa-öl, den är på halvlitersburk och helt okej, dock är det någon krydda eller bismak jag kanske inte är helt sams med. Men nu har jag i alla fall provat.

Idag ska jag dock ut på stora gatan och trängas, eller så använder jag taxi-appen. Det är väldigt rörigt på main gate och dålig luft. Jag ska hälsa på min leverantör av tovat och se på varor. Till svenska kissemissars stora glädje har jag beställt diverse kattleksaker och även fina grejor till mattar och hussar. Varorna anländer förmodligen Sverige strax efter mig, antar jag.

Tills det händer något nytt här nere får ni hålla till godo med fler byggnationsbilder.

Det är liksom så här det ser ut på gator och torg numer.

Den klassiska elhärve-bilden. Elektriker – hitåt!

Det gäller att ducka när man är ute och går 🙂

Och se, vad jag hittade här då. En butik som säljer bönehjul.

Och det var inga dåliga grejor. Ska jag köpa hem ett. Någon som vill ha? 🙂

 

 

www.aynsley.se

Utveckling på gott och ont

Det är många turister i Nepal nu, jag såg redan på Arlanda en hel del människor som jag gissade var på väg till trekking eller dylikt i Himalaya och som mycket riktigt gick ombord på samma plan som jag i Doha. Hit till Boudha-området, där jag bor, kommer turisterna förr eller senare eftersom det är här den heliga buddhistiska stupan, Boudhanath, är belägen.

Den obligatoriska Stupabilden!

Första dagen bar det som vanligt av ner till Boudhanath direkt efter frukost, en promenad på cirka tio minuter. Mina ben känner igen vägen, de gick den nästan dagligen under min volontärtid på väg mellan barnhemmet och mitt rum på klostret.

Att Nepal är under förändring märks tydligt, det har poppat upp Supermarkets, lyxhotell och flådiga restauranger mellan alla ”hål i väggen” längs med Tinchulee-backen.

Det byggs och grävs och byggs överallt. Ibland är jag nästan rädd att det ska ramla ner ett hus i huvet på mig.

Passade på att käka lunch i en av favoritrestaurangerna, Garden Kitchen

Egentligen var jag inte hungrig efter min ganska sena frukost, men ville ändå passa på att luncha när jag ändå var där. Droppade in på min gamla favoritrestaurang Garden Kitchen för att käka deras supergoda tomatsoppa. Till det en portion french fries med ketchup – hemma avskyr jag pommes med ketchup, men här älskar jag det, kan det bero på ketchupen? – och ett glas ingefärsté som är så vanligt här.

Jag skulle få besök på eftermiddagen, så efter att ha hämtat ut pengar på ATM, handlat lite och gått mina koras/varv runt stupan för att snurra på bönehjulen gick jag backen upp tillbaka till hotellet.

Shambaling Boutique Hotel, oasen mitt i smeten med det lugna atmosfär och tibetanska touch.

Vår vän och grundare av barnhemmet Moonlight Childrens Home, Mr Bimal Osti, åkte med sin mc från Godawari till Tinchulee för att fixa telefon till mig. Fattar ni? Det är minst en timmes resa, enkel väg, och på vägar som mer liknar kostigar, trots att det är main roads. Det är Bimals barnhem jag värvar fadderfamiljer till och hitintills är vi femton sponsorer som investerar i tio flickors framtid. Visst är det bra!?

Bimal berättade vidare att landet Nepal blir allt fattigare, medan folket får det bättre och bättre. Hans barnhem hyser 24 barn och de behöver extrahjälp ibland, men det är svårt att få tag på personal när man får bättre betalt utomlands. Många åker till Qatar, Malaysia och Indien för att gästarbeta och skickar pengar hem till familjen. Oroande utveckling. Han berättade även att det händer titt som tätt att när mannen (eller möjligen kvinnan) kommer hem efter sina tre eller fem år i utlandet finns varken familj eller pengar kvar. Partnern har hittat någon ny och dragit.

Bimal fick igång min gamla telefon! Det var inget fel på den, något på insidan hade halkat lite fel under resan. Och – tänka sig – nu har jag även två stycken taxi-appar på mobilen som kommer att underlätta livet, bara beställa, få ett fast pris och en bil som kommer när den ska. Det är väl en god utveckling! Taxi-app i Nepal! Tack Universum!

En intressant dag, på många vis. Många funderingar och slutsatser, även planering inför denna vecka, nästa veckas pilgrimsvandring och framtiden.

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack Universum för Mariekex!

Det blev en lång dag och tidig kväll med tidsförskjutningar och transit. Det var förhållandevis kort transittid i Doha, Qatar, men sedan blev vi rejält försenade på grund av incheckade passagerare som aldrig boardade planet och vi måste vänta medan man lyfte ur deras väskor. Jag undrar alltid – varför? Blev någon sjuk, efter att man checkat in sina väskor? Blev man berusad i en av flygplatsens barer och tappade bort boardingkortet? Hittade man helt enkelt inte gaten och inte hann dit? Jag lär aldrig få veta. Men att vi blev försenade till Kathmandu, det vet jag. Jag hade bett hotellet fixa en taxi till mig för att slippa strul när jag anländer ensam och hotellpojken som skulle eskortera mig hade väntat i mer än två timmar, stackaren.

Jag köade i en och en halv timme för visum, trots att jag hade papperen klara redan i Stockholm, sedan säkerhetskontrollen där jag bokstavligen nästan fick slå mig fram bland kinesiskor och nepalesiskor som bestämt sig för att de skulle passera mig i kön. Vi var så sena ner från övervåningen att till och med bagagebandet slutat rulla. Fördelen med det var att jag slapp vänta den obligatoriska halvtimmen på att det skulle BÖRJA rulla. Man hade helt sonika ställt ut hundratals väskor på golvet och jag fick gå runt och leta mina.

När jag så småningom kom ut ur flygplatsbyggnaden stod där ett femtiotal välkomstkommitteer, researrangörer och taxiförare på andra sidan vägen i den stipulerade lilla kuren med sina A4-lappar med namn på väntade passagerare. Det var tji att försöka se vad där stod på deras skyltar i skymningen så jag rullade med min stora bagagevagn och ställde mig helt enkelt bakom hela skaran och ropade ”Shambaling hotel? Shambaling hotel?” och strax kom där en pojke så glad att äntligen kom hon, tanten. 

Det mesta är glömt när man äntligen får se bergen i det vackra skymningsljuset, eller hur?

Trafiken var enorm och lättade inte ens sedan vi svängt av på ”lillvägen” mot chowket. Vägarna är till och med sämre än jag minns dem, monsunregnen måste ha farit väldigt illa med dem denna höst. Kära maken, gnäll inte fler morgnar över groparna på byvägen där hemma, det är ändå bara ett par hundra meter och vägen är åtminstone inte lappad med tegelsten.

Äntligen, äntligen framme vid älsklingshotellet! Shambaling Boutiqe Hotel, med dess tibetanska touch och vänliga atmosfär. Mitt i den röriga, stinkande smeten ligger denna lugna oas där jag kan landa, ladda och komma igen. Maten är förhållandevis dyr för att vara Nepal och jag har inte råd att äta här varje dag, men å andra sidan ser de till att vi gäster inte blir sjuka av deras råvaror och livsmedelshantering.

Jag packade upp mina väskor och åt en tidig middag, Veg Pakhoda (typ friterade grönsaksbiffar) med chilisås och en liten, kall öl.

Jag satte mig med datorn i sängen och tänkte ägna någon timme åt att skriva och sortera foton, men vaknade – fortfarande sittande – vid midnatt och bestämde mig för att skrota det projektet. I stället vaknade jag nu, utvilad och pigg, strax efter klockan sex och funderar förväntansfullt över hur dagen och den kommande veckan kommer att se ut. Ett ganska stort irritationsmoment är dock att min nepalesiska telefon bestämt sig för att lägga av. Den fungerade när jag for hemifrån, men startar inte nu. Så jag har inte ett enda telefonnummer och ingen kan nå mig. Hm, får fundera på det också. Under tiden dricker jag mitt morgonkaffe och käkar några medhavda Mariekex.

Tack Universum för Mariekex!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Lång natts färd mot dag

Det är en lång resa, trots att jag planerar den väl. Jag flyger alltid med Qatar Airways och deras resesystem med olika priser, prisklasser, bonussystem och poäng är en djungel. Jag hade tur denna gång, bokade i väldigt god tid och fick resan flygresan till kanonpris och med en lagom transittid i Doha, Qatar (där man alltid mellanlandar). Väntetid 2,20, inte för länge och inte för kort, ifall föregående plan är försenat. Hamad International Airport är enorm och det gäller att veta åt vilket håll man ska småspringa.

Efter ett supertrevligt dygn i Stockholm med make, goda vänner samt en hel del lyx och flärd var det dags att äntra flygbussen mot Arlanda och terminal 5. Maken följde med, ville se till att jag kom ordentligt ombord innan han i sin tur äntrade Norrlandståget.

Sträckan Arlanda – Doha var helt okej. Planet var inte fyllt och jag hade två sköna säten för mig själv. Hann se ett avsnitt av en amerikansk deckare innan middagen anlände och sedan ägnade jag en stund åt Aretha Franklin och manusredigering innan jag somnade.

Det är alltid jobbigt att komma till Doha med dess transitbussar som tar evigheter innan man når terminalen. Sedan får man gå, gå och småspringa för att komma till gaten där man boardar nästa plan.

Doha – Kathmandu var inte lika behagligt. Den sträckan brukar vara överfylld med nepaleser på väg hem efter gästarbete i diverse arabländer. Den här gången var där nästan bara västerlänningar samt en hel del svenskar. Vissa av dem verkar helt sakna resvana och agerar hur fånigt som helst.

Det här flottiga huvudet hade jag framför mig i drygt 4,5 timme. Inte särskilt trevligt, varken håret eller dess ägare. Jag drar inte den storyn nu, nöjer mig med att jag, som tur var, hade en trevlig nepalesisk affärsman i sätet bredvid mig, annars har jag gått i taket över det svenska, barnsliga och uppenbart icke resvana paret framför oss. Av mitt tillfälliga resessällskap fick jag, förutom en dos tålamod, en del tips och idéer och självklart ett visitkort med uppmaning om att höra av mig. Träffar man en nepales förväntar de sig att man ska hålla kontakten.

Men allt har en ände, så även jobbiga flygresor.

Välkommen till Nepal, Kathmandu och Himalaya!!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Superhjältar

De är nog en skara smarta människor, mina kommande arbetskamrater. Alltså de på Vängåvans Bokhandel, där jag ska börja jobba när jag kommer hem från Nepal.

Någon här talar om för sina medarbetare vilka superhjältar de är. Underbart, tycker jag och faktiskt en idé att ta efter! Varför inte sätta upp en bubbla på sin egen badrumsspegel, med hur underbar jag, hur supersmart och fantastisk jag är?

På Scandic CH i Gävle har man satt fast små lappar på kortdragarna så kunden inte kan missa budskapet när man betalar med sitt kort ”så snygg du är idag” och andra positiva tillrop. Härligt initiativ!

Mina egna superhjältar för dagen är vänner, bekanta och främlingar som varje månad betalar en slant för att några flickor i Kathmandu, Nepal (ett av världens fattigaste länder) ska ha möjlighet till skolgång. De skickar dessutom med presenter (leksaker, t-shirts, målarblock, modellera och annat skoj) till barnhemmet och ”sina” tjejer när jag åker ner. Framför allt skriver de personliga brev och låter flickorna ta del av sitt vardagsliv och se foton på familj, jobb, husdjur, natur och miljö. Jag minns när jag jobbade som volontär på barnhem utanför Kathmandu hur värdefulla de här personliga hälsningarna var. Barnen sparade inte bara brev och foton, även kuvert, etiketter och snörstumpar stoppades i små lådor som skatter.

Stort tack även till er (som inte vill bli namngivna offentligt) privatpersoner och företag som skickat med småsaker till tjejerna, tandborstar och en extra slant. Superhjältar, verkligen! Ingen kan rädda alla, men tillsammans kan vi i alla fall hjälpa en flicka eller två till ett värdigt liv. TUSEN TACK!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Superdiwor och Bokhandlar-Bosses skumpa

Första stoppet mot Kathmandu blev inte Doha, Qatar, denna gång. Nej, maken och jag tog tidiga tåget till Stockholm för ett dygn att umgås och träffa vänner. En skön start på de kommande tre, betydligt mer spartanska, veckorna.

Torsdag kväll: efter flera timmars kämpande med packning och begränsning till 30 kilo: fadderbrev och presenter, hikinggrejor och kläder, skor, gåvor och allt jox var vi förtjänta av vitlöksgratinerad hummer. Eller hur? Vardagslyx big size.

Som sagt, tidig morgontimme. Först med bil dit vi kan parkera bilen något dygn, sedan buss till järnvägsstationen i stan för tågresan till huvudstaden.

Incheckning på hotellet och golunch med vacker utsikt.

Visst, lite byggen och sådant, men om man lyfter blicken så visst är det tjusigt med Stockholms ström och Gamla Stan!?

Tyvärr hann jag inte avsluta och färdigställa alla åtaganden innan jag åkte, men visst är det praktiskt att kunna ha kontoret ”på fickan”? Eller åtminstone i handbagaget. Tre timmars administrativt jobb uppe i loungen var perfekt, med croissanter, tomatjuice och den vidunderliga utsikten. Jodå, maken ser bra ut han också, men det var främst utsikten från de stora fönstren jag syftade på.

Men nu fick jag allt rappa på, fina väninnorna annonserade sitt besök.

Båda är faddrar till flickor i Kathmandu och ville överlämna brev och presenter till ”sina” tjejer. Och jag tyckte tillfället var gyllene att äntligen sprätta champagneflaskan jag vann på Sverigeförfattarnas Litteraturkryssning i april. Det var där jag vann novelltävlingen med tema ”författardrömmar” med Berit Rings ambitioner och möte med Bokhandlar-Bosse. Detta genererade alltså en butelj av denna ädla dryck.

Men nu är den slut! Blir till att knåpa ihop nästa novell nu då, så jag får lite mer skumpa.

Kära vännen Annica ville absolut ha ett foto av sina berömda författarvänner, eller, nej det var inte så hon sa? Författardivorna, uttryckte hon sig. Okej, vad gör man väl inte för sin stund i rampljuset? Vi bjuder på Siwan och Diwan. Och ja, det är maken som vilar öronen från oss i bakgrunden.

Men nu – några timmars sömn för mer kontorsjobb lördag innan det är dags att checka in på Arlanda! Lite resfeber börjar jag allt att få.

 

 

www. aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fredagsmys på riktigt!

Vilken helg det blev! Fredag eftermiddag fick jag jobb på bokhandeln och självklart ville vi fira med ett glas champagne. Vi hade köpt biljetter till Sundsvalls Vin- och Smakmässa på kvällen och räknade med att de skulle ha skumpa.

Sådan himmelens fin lokal att ha fin mässa i! Det ser lite tomt ut på just den här bilden, men det var väldigt tidigt på eftermiddagen och jag tog kortet för att tak och lampor är så vackra.

Ost och kött och whisky och vin och choklad och öl och … och … det fanns hur många godsaker som helst. Naturligtvis hittade vi vår champagne och köpte varsin provsmak.

Vi handlade med oss en hel del gott hem, käkade smakbitar och charktallrik på plats samt provsmakade en fantastisk Chateauneuf du Pape, ett av mina absoluta favoritviner. Sedan gick vi till nattlogit för att göra kväll. Imorgon är ju alltid en annan dag och redan vid 7.30 skulle vi styra kosan tjugo mil söderut eftersom jag skulle jobba.

Men det gjorde inget. Det var så himla trevligt och njutbart att jag kommer att minnas den här kvällen länge.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Bokfén är permanentad!

Lite av en dröm har gått i uppfyllelse. En dröm jag kanske inte varit riktigt medveten om, men som när chansen uppenbarade sig var så uppenbar. Sundsvalls stolthet (ja, åtminstone en av dem) annonserade efter deltidspersonal. Vängåvans Bokhandel, den som är känd i vissa författarkretsar som ”den trevliga bokhandeln” som ordnar Bokens Afton, festivaler och boksigneringar.

”Ja! Det jobbet vill jag ha!” Jag skickade dit maken med en ansökan och ett foto ifall de skulle ha glömt hur jag ser ut. När jag blev kallad på anställningsintervju hade de mäkta roligt åt mitt foto i A4-format.

Fattar ni – ett foto i A4. Ett jättekort. Käre maken tyckte att det var väl bra, ju större ju bättre. I och för sig, jag fick jobbet så … Så nu har bokhandeln en bokfé på permanent basis. Kul, va?! Vill du träffa mig där så börjar jag 25 november.

Men först pilgrimsvandring i Himalaya.

 

 

 

www. aynsley.se

 

 

 

Svampigt värre!

Tjejen från Ramsele är på besök. Ni vet, hon som jag hälsade på förra veckan och yogade och mediterade med. Nu var hon på väg söderut för att hälsa på barn och barnbarn och hade tack och lov tid att även tillbringa ett dygn med mig

Första kvällen var det förstås ett väldans fjäsk. Det brukar vara det när det kommer gäster. Hasselbackspotatis, kyckling och trattkantarellsås.

Morgonen därpå ägnades åt morronkaffe, morronmeditation och morronyoga. Visst låter det härligt? Det var det! Efter morronfrullen knallade vi till morronskogen för att plocka trattkantareller.

Om vi hittade några trattisar? Jodå, tack!

 

Även några gulingar, faktiskt.

Oj! Är det månne en björn som vatt i farten??

Men? Hoppsan! Är grinden stängd och låst? Den var öppen när vi kom dit ett par timmar tidigare. Jag har blivit – nästan – inlåst förut, klicka här för att läsa just det blogginlägget. 

Det ordnade sig! Grinden var inte låst, det var bara att lyfta haspen, öppna och gå ut. Och sätta tillbaka haspen, förstås.

Snart var vi hemma och det tog ett par timmar att rensa svampen.

Och sedan var det dags för middag. Igen. Idag nepalesiskt käk: Dal Bath. Ris och linser med grönsaksröra. Plus lite kyckling. Mums. Vi måste ju förbereda oss inför resan …

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

I korsningen mellan fantasi och verklighet

Jag har blivit med iPhone. En röd. Lyxpryl, anser jag, men eftersom jag har kontoret på fickan när jag är ute och reser och jobbar behöver jag en bra dator och en bra telefon att hantera, även att ta foton med. Och nu har jag äntligen fått igång den samt fixat några appar och annat nödvändigt. Så tänkte jag – den där Siri alla pratar om och med kan vara roligt att ha, så jag aktiverade även henne. En söndag morgon lekte jag med min nya röda telefon:

”Hej Siri. Vad är klockan?”

”Hej Siri. Recept på sockerkaka.” Så skojade jag vidare:

”Hej Siri. Kommer jag att träffa den rätte innan jag dör?”

Siri: ”Hej! Ett alternativ är sjukhuset på Bergslagsgatan 32 …

Och vad sägs om dessa:

Tack Siri! Den tjejen kommer jag att ha mycket kul med.

 

 

 

www.aynsley.se