Tråkmånad?

Februari – tråkmånad. Ja, det behöver i och för sig inte vara så, men det är liksom mittemellan vinter och vår.

Kanske inte i Norrland, här lär vi ha vinter länge ännu med all  snö som fallit.

Hur som helst – vare sig du har tråkigt, är insnöad eller bara vill läsa en bra bok – häng med på min och Stockkholmsförfattarnas bokrea under februari! Självklart är det bara bra och intressanta böcker, särskilt utvalda just för dig, kära läsare!

Vad sägs till exempel om dessa? Pia F Davidsons inbundna bok Vänner i nöd, vänner i död. Andra delen av Pias härliga deckar-/feelgoodtrilogi om tre damer, deras äventyr och diverse svinpälsar. Rekommenderas varmt! Eller min egen Grannen from Hell, delvis baserad på en sann historia om en granne du verkligen vill vara utan, Jari-Pekka! Av recensenter och andra författare rosad som något de vill se som teaterföreställning. Pris per bok: 95 kr/inkl postens porto. Signerad av författaren förstås! Just detta erbjudande räcker till 7/2, men för mina bloggföljare utökar jag det  till 8/2!

Dessa böcker, båda är novellsamlingar, rear vi 5-9 februari, eller så långt lagret räcker. Rose Tillberg Mattsson deltar i På denna grund, Antologin består av rysliga berättelser koncentrerade till ett hus fyllt av ondska. Ett tjugotal författare låter rädslor kräla fram ur husgrunden, vinden eller gungan i trädgården. Läs ett  kapitel i taget eller alla i ett sträck, men ha gärna lamporna tända för säkerhets skull … Vill du veta mer om Rose, besök hennes blogg eller Facebooksida. 

Bakom masken är en antologi med tema just bakom masken. Jag deltar faktiskt med tre noveller, som alla fått bra omdömen.Läs mer om boken på min hemsida – här.

Även dessa böcker skickas med faktura på 95 kronor inklusive porto och författarsignering. Beställning kan göras här.  

Det kommer mera …

 

 

 

 

 

Sveriges vackraste stad … eh …

Vi har fått en fin utmärkelse. Ja, jag säger vi, eftersom jag är en av Sundsvalls skattebetalare och alltså ingår i det kollektiva begreppet

Det finns en Föreningen Arkitekturupproret, som arbetar för vackrare och trivsammare städer och boendemiljöer. Det väsentliga verkar – enligt min uppfattning – vara inspirerande arkitektur och bevarande av kulturvärden, alltså gamla fina byggnader. Och det var denna förening som startade omröstningen Sveriges vackraste stad. Fler än tiotusen personer var med och tyckte och – håll i er – gamla anrika Sundsvall med dess vackra stenstad drog alltså hem fler röster än både Visby och Lund!

Visst är det fantastiskt! 

Jag gillar verkligen min hemstad, den är pampig och ståtlig. Vissa av byggnaderna har ritats av samma arkitekter som verkat i Stockholm och alla tycker vi vår huvudstad är mycket vacker, eller hur? Att promenera i Sundsvalls centrum – eller Stenstan som det kallas – är byggnadsporr för ögat.

Så – vadan min tvekande rubrik?

Någon eller några beslutsfattare i kommunen anser att den här hederssamma utnämningen är värd att dela med omvärlden. Såklart. Det skulle jag också ha tyckt.

MEN – den stora fina skylten, som med största sannolikhet kostat en del skatteslantar, har man väl för sjutton gubbar kunnat ställa på ett mer smickrande ställe? Första gången jag såg den trodde jag någon behagade skämta.

Här presenteras Sveriges vackraste stad, mitt bland fabriksskorstenar, industrier och gråsvart rök som ser ut att täcka halva stan.

Ser det vackert ut?

Snälla någon – låt oss passera industriröken. Låt oss ana den vackra vyn där bakom, med vår pampiga bro (speciellt kvällstid då den är vackert upplyst). Låt oss böja nacken förväntansfullt framåt och verkligen se Sveriges vackraste stad.

Flytta skylten! 

 

 

 

 

 

 

Oriktiga kvinnor – finns de?

Åh, så himla glad jag blev! Jag googlade på mig själv, mitt namn. Det gör jag ibland, alltid hittar man något matnyttigt eller roligt.

Som den här bilden, när maken och jag spelade in Postkodlingo för teve och vann 21000 kronor. Jag kan berätta att vi har håvat in betydligt mer om jag sagt JACKA i stället för JUCKA när jag skulle gissa ordet … Hur som helst blev den vinsten en härlig grundplåt till vår tre veckor långa USA-resa något år senare.

Sedan skrev jag in titeln på den senast utgivna novellantologin i sökfältet, Över en sommarfika, där jag deltar med novellen Riktiga kvinnor. 

Det är Ariton Förlag som ger ut de här ”fika-böckerna” och jag har förmånen att få medverka i dem alla.

Temat för just den här novellsamlingen är ”livets mening” och för mig var ämnet glasklart: barnlöshet. Min berättelse handlar om två kvinnor och deras barnlöshet, ett frivilligt val och ett ofrivilligt, samt deras respektive ångest över vissa av livets skeenden. Jag har fått mycket uppskattning för novellen som delvis är självupplevd.

Jag upplever att de flesta människor faktiskt anser att livets mening är just barn. Det hyser jag full respekt för, men har många gånger upplevt att den respekten inte är ömsesidig. Jag tycker att det finns så mycket som berikar och gör livet värt att leva, det kan inte bara bero på ens förmåga och/eller vilja att alstra barn för att leva ett fullgott liv. Är man verkligen ”riktig” kvinna eller är man till och med ”konstig” (jodå, det har jag också hört) när man väljer att avstå från barn?

Oriktiga kvinnor, finns de?

Men – tillbaka till googlandet – jag skrev alltså in Över en sommarfika i sökfältet och scrollade efter något intressant jag inte läst förut.

DÄR! Där var det något. En blogg, Läsa och lyssna: 

”Eftersom jag själv medverkar i den här novellantologin, som handlar om Livets Mening, så tänker jag inte betygsätta den – men jag tänkte tipsa om vilka noveller jag tyckte bäst om!

Riktiga Kvinnor av Carina Aynsley. Om hur två streck på en graviditetstest kan tolkas på så olika sätt.  …… Överlag är det alltid spännande hur olika författare tolkar ämnet på så skilda sätt. En bra novellsamling där det finns nåt för alla.”

”Riktiga Kvinnor av Carina Aynsley. Om hur två streck på en graviditetstest kan tolkas på så olika sätt.” Så himla glad jag är över att bloggaren tycker att min berättelse är en av de bästa! Jag vet att den är bra och jag har fått mycket credit för den av läsarna, men det är något extra att se det på pränt.

Här är Ariton Förlags fina trailer till boken. Se den!

Över en sommarfika – om livets mening

Vad drömde du om som barn? Kan man ge upp vad som helst för någon annan? Vad är en riktig kvinna? Hur hittar man tillbaka till livet efter en svår olycka? Hur kul är egentligen 42? Vad är viktigast i livet? Över en fika kan mycket hända. Vi umgås, jobbar, pluggar, planerar, filosoferar och löser världsproblem. I novellantologin "Över en sommarfika" som lanseras 10 juni har vi samlat 27 berättelser om livets mening. Vad är dina tankar kring livets mening?

Publicerat av Ariton Förlag den 4 maj 2017

 

Jag har några böcker kvar om du vill ha ett signerat ex: 

super-carina@hotmail.com

Fredag 26 januari har jag boken med till Söderhallarna där jag signerar tillsammans med Stockholmsförfattarna. Har du vägarna förbi så kika in – köp en bra bok eller bara tjöta en stund med mig och oss! Kanske om barnlöshet?

 

 

 

 

 

Och så vänder vi på bladet …

… och vad hittar vi väl där? 

Ja, säg det? Ett oskrivet blad, ännu så länge. Men nu är det gjort. Bästa lyan är tömd och lämnad. Jobbigt, visst, men vi hade bestämt oss. Vi bor i hus utanför Sundsvall och andrahandskontraktet på lägenheten i Gävle gick ut vid årsskiftet. Jag var tvungen att ta ett beslut. .

Vi åkte ner i lördags och fyllde släpet med möbler och lite annat jag längtat efter: soffa, stora röda mattan, en lampa med mera som vi körde hem till Villa Armsjön och bar in. Sedan tillbaka till Gävle för fortsatt rensning.

Men, vad skulle vi göra med alla prylar? Möbler? Kläder och sängkläder i två förråd? Jag menar – vi har redan ett fullt hem och lite till.

Enkelt: annonsera på Facebook!

Varsågoda ungdomar! Kom och hämta. Kostar gratis!

Vitrinskåp, rumsbord, byråer och säng gick redan första dagen. Även en del porslin. En av våra gäster tipsade om att Ria hämtar upp sådant man inte behöver. Aha – bra idé! Dels slipper vi ägna tid och energi till att åka till återvinningen, dels kommer grejorna att säljas billigt till folk som behöver dem och pengarna går till bra ändamål.

Man gör en del fynd när man städar ur förråd.

Eftersom detta var mina sista dagar som lägenhetsägare i Gävle planerade jag även in en del skoj. Jag ville njuta ordenligt av den sista veckan. En golunch på vackra Konserthuset var en självklarhet.

Extra roligt att träffa kompisen Hasse.

Middag med bästa vännerna på Runebergs kvarterskrog.

Kalixlöjrom och bubbel. Mums.

Vi utnyttjade våra presentkort på Bishops Arms, en annan kväll käkade vi middag och spelade biljard på Interpool.

Bubble Thursday på Absint – champgne och snittar.

Maken, min vardagshjälte!

Nu verkar det som om vi är värsta festprissarna, men faktum är att vi somnade före tio varje kväll. Supertrötta i kropp och själ. En kväll köpte vi hem pizza och kollade film på TV4play vid den enda möbel vi hade kvar – köksbordet.

Och så kom den sista, sorgliga dagen. Efter att ha sopat dammet ur förråden, bytt handtag och knoppar på skåpluckor, kört skräp till återvinningen, fått lägenheten besiktigad och lämnat tillbaka alla nycklar var det dags att återvända till Sundsvall med det allra sista flyttlasset.

Man kan väl lugnt säga att jag åkte med blandade känslor. Jättetrist att flytta ur den perfekta lyan och lämna min kära hemstad – men skönt att det är gjort när det ändå måste ske.

Två timmar senare hade jag anledning att ångra mig. Vi kom inte in på vår egen gårdsplan på grund av fyra decimeter nysnö och en halv meter plogvall. Bil och släp ställde vi ifrån oss på byvägens mötesplats och gick hem för att skotta undan det värsta. Det tog en och en halv timme.

Dagen därpå har vi denna vy från ytterdörren. Gårdsplanet krymper för varje vecka. Snön måste ju få plats. Ser du staketet lite längre bort? Där parkerade jag min buss förut …

I dag har vår hyresvärd varit här med traktor och bland annat skottat fram vår brevlåda. 

Den var till hälften fylld med snö och resten av blöta brev och reklamblad. Allt fick torka i diskhon över natten. Det är bara att hoppas att PostNord inte slängt den post som inte fick plats i lådan ute i snön …

Det är verkligen extremt mycket snö och blåst här uppe. I dag har maken skottat fram altanen – vi var lite rädda att den skulle braka ihop. 

Han måste ju få en värmande glögg, eller hur?

Så var det det där med bladvändningen. Det blir spännande att se hur framtiden utkristalliserar sig. Mina intentioner att bo kvar i huset vid sjön i några år är äkta och starka, men efter tre flyttass på mindre än ett år vågar jag knappt önska längre. Hur som helst är ett långt livskapitel över och även om jag flyttar tillbaka till samma lägenhet när jag är 62 (jo, jag bestämde mig för det häromdagen) så blir det naturligtvis aldrig detsamma. Jag är inte densamma och inte heller livet. Nu pratar jag lite nonsens, men faktum är att jag tillbringat de bästa åren i mitt liv i Gävle. Jag får skapa mig ett nytt drömliv, helt enkelt.

Och –  se framåt, inte bakåt. Det blir – som sagt – spännande att följa fortsättningen. Sådär på första parkett, förstås.

 

 

 

 

 

 

 

 

En potatissticka från Tandådalen?

Flyttdags igen! 

Men denna gång flyttar jag från, inte till. Jag har kanske uttryckt mig lite luddigt för det finns de som tror att vi lämnar huset med den bedårande utsikten bara några veckor sedan vi flyttade in. Nej – så illa är det inte.

Det är min kära lägenhet i Gävle jag flyttar ur. Min ”ungflickslya”. Visserligen har jag bott i Sundsvall ett antal år nu, men vi har behållit den här lägenheten på grund av läget och dess trivselfaktor. På fredag ska den besiktigas, nycklar kvitteras och jag stänger dörren för alltid. Inte bara till en tvårummare i Gävle, utan till ett långt kapitel i mitt liv.

Jag erkänner villigt att det känns sorgligt. Här har jag trivts så bra. Uteplatsen är enorm och tack vare staketet runt om och balkongerna ovanför har min altan liksom skärmats av så jag har både tak och väggar där. Otaliga är de sommarkvällar och nätter jag suttit där ute, tittat på teve, inmundigat räkor och vitt  vin, spelat spel eller bara filosoferat över livet.

I lördags kom jag ner för att avsluta kapitel Gävlebo. Jag passade förstås på att träffa bästa vännerna, La Familia, på kvarterskrogen där vi käkade gomiddag och delade en flaska rött.

Söndag  morgon startade projekt Flytta från Gävle på allvar. Medan vi lastade släpet fullt med kartonger, mattor, soffa och annat kom jag på en alldeles lysande idé. Vi har så mycket prylar att vi har funderat på var i friden vi ska göra av dem när vi kommer hem till Sundsvall.

Jag tog helt sonika och lade ut en blänkare på Facebook. En Köp och säljsida för Gävleområdet. Skrev att nu var det bara att komma hit och hämta möbler, porslin  och annat. Oj, så många som hört av sig:

Är det verkligen sant, eller har du skrivit fel?

Nej, det är alldeles sant. Kom, titta och plocka!

Så roligt det har varit, att träffa alla människor.. De flesta är ungdomar som varit jätteglada över att få ett vitrinskåp, ett vardagsrumsbord, en dammsugare eller kaffeservis alldeles gratis. Det som är kvar på onsdag hämtar Ria och säljer i sin second hand-butik.

Än finns det mycket prylar kvar, trots att jag prackar på besökarna allt jag kommer på:

”Vill du inte ha ett köksbord? Nehej, inte det. Men ett resestrykjärn då? Dammsugare? Men en potatissticka från Tandådalen kan du väl inte vara utan?”

 

 

 

 

 

 

 

Att blogga är ingen barnlek …

Att blogga är minsann ingen barnlek. Förutom – förhoppningsvis – intressanta, aktuella och läsvärda inlägg ska bloggen skötas exemplarisk: uppdateras och hållas fräsch. Gammal skåpmat ska bort och frestande nyheter in.

Apropå frestande …

Jag känner mig imponeradtacksam och aningen förvånad över mina trogna följare som inte gett upp hoppet trots de ynka inlägg jag åstadkommit under 2017. Flera har hört av sig på olika sätt för att tala om att man uppskattar att jag kommit igång med bloggandet igen.

TACK – kära ni! Ni gör mig så glad och jag inspireras att fortsätta.

Nu är samtliga bloggsidor uppdaterade: startsidan ”Välkommen till mina bloggar”, ”Jag- en författarkvinna” samt ”Jag – en resenär”.

Välkommen in! Se och läs! En mängd nya och gamla foton har jag också lagt in – det är mycket möjligt att just du finns med på ett eller två av dem!

Mycket nöje! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Very Important Person

Jag har flera vänner och bekanta som antingen är på, eller är på väg till, varmare breddgrader för några dagars välbehövlig sol, värme och rekreation. I vanliga fall är jag lätt avundsjuk, men inte nu.

Jag har ju vatt på en veckas skrivretreat på Öland –  och det  var precis vad jag behövde! Solbränna och kvällsdrink i ljumma vindar – visst, underbart, men för att ladda de för länge sedan utbrunna batterierna behövde jag ett annat slags vitamintillskott och det har jag sannerligen fått!

Har du någonsin sett ett så gräsligt foto?

Tätt tillsammans med tre andra personligheter, alla så olika min och varandras, har jag  fått vila, nytt syre och näring för både kropp och själ.

Och man har fått ta HUUR mycket sås man vill …

Jag har hittat tillbaka till pennan och orden. Visserligen har jag inte hunnit knåpa på mitt gamla romanmanus, men arbete med blogg, hemsida och framtida projekt med Stockholmsförfattarna har tagit sin tid. Det har gått väldigt lätt att hålla tankarna borta från flyttkartonger och varulagerinventering här  hemma.

kalltsomfanochhurmycketskitsnösomhelstpunktnu

Så – borta bra, men hemma bäst. Jag har de bästa intentioner att fortsätta goda vanor – yoga, promenader, strukturerat arbete etc.

Vilken tavla!

Men, som vi alla vet, när man lämnar den skyddade miljö där inspirationen flödar och alla goda idéer kommer till, kastar sig verkligheten obönhörligen över en. Oplanerade saker knackar på och inrutade dagar tar en annan struktur.

Okej, då får jag göra nya rutor, tänker jag. De blir kanske kantigare, antar en annan storlek och är inte fullt  lika roliga, men det handlar om förhållningssätt. Som en klok kvinna sade häromdagen, det är lättare att ta itu med saker och ting om man bestämmer sig för att det ska bli en intressant och lärorik upplevelse, i stället för att sucka och vara ledsen över det som är jobbigt.

– mina vänner, nu ska det bli morgonyoga trots att förmiddagen redan är långt liden. Jag ska andas in ljusa, lätta och hoppfulla tankar för att tränga bort det kalla och mörka. Tända lampor och ljus för att behålla den glädje jag har så lätt för att tappa.

Jag tar finmuggen till hjälp för att minnas att det är faktiskt bara jag som kan göra min egen dag. VIP, very important person, det är du och jag, vi är alla våra egna VIP-kunder, glöm inte det!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stockholmare? Jag?

Tror ni jag har det bra här på Öland bland författarkollegors glada sällskap?
Japp – rätt gissat, jag mår som en prinsessa!

Visserligen arbetar de andra med sina respektive bokmanus, vilket gör mig ganska avundsjuk, men jag jobbar hårt med de texter jag försummat så länge: mina bloggar och hemsidan. Flitens lampa lyser verkligen över oss alla!

Skrivretreat på Öland med kollegor från Stockholmsförfattarna

Dagarna på ett skrivretreat är långa och mödosamma. Vi ställer ingen väckarklocka, men vid halv åtta-tiden är de flesta redo för morgonkaffet. Var och en mornar sig i sin egen takt, själv behöver jag ett soffhörn, kaffe och tystnad innan jag kommer igång. Vid niotiden kör vi ett lätt yogapass tillsammans och sedan är det fri lek, det vill säga alla jobbar med sitt och käkar lunch när det passar. Klockan ett är det promenaddags. Du som känner mig vet hur jag avskyr just den aktiviteten, men jag erkänner mer än gärna att det är väldigt skönt en timme senare när kängorna åker av igen. Jag känner mig sådär jättenyttig och skönt tillfreds, du vet.

Eftermiddagen är återigen fri arbetstid och vid pass halv fem är det dags för kvällsskiftet. Då läggs manus, fotofiler och andra privata projekt åt sidan och vi jobbar några timmar med vårt gemensamma, det vill säga Stockholmsförfattarna Event.

Så glad jag är att få ingå i det här nätverket! Inte bara för att jag har tillgång till roliga aktiviteter jag knappast skulle kunna ta del av annars, nej, även för fina kollegor runt om i landet som vissa av dem även blivit mina vänner. Ja, det är faktiskt så att man behöver inte ha den minsta anknytning till huvudstaden för att vara medlem i eventnätverket!  Det räcker gott med författardrömmar och / eller en och annan utgiven text och det passar mig utmärkt.

För, nej, någon stockholmare blir det aldrig av mig, det är jag ganska säker på!

Stockholmsförfattarnas hemsida

Stockholmsförfattarnas Facebooksida

Kom med du också!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ölandstokar

Nu har jag tillbringat tre hela dagar på Öland. Snart halva veckan har gått, men det känns som en hel evighet. Jag måste erkänna att det är väldigt skönt att slippa det extrema snökaoset  hemma i Norrland, även stressen över flyttkartonger, administration och varulagerinventering. Här ägnar jag mig åt yoga, bokmanus och planering av författarframtiden tillsammans med kollegorna från Stockholmsförfattarna. 

Vi är noga med att vårda både kropp och själ, så förutom yoga och bra mat tar vi dagliga långpromenader i den vackra, lite karga (och framför allt snöfria …) omgivningen.

Och hemma väntar en riktigt smaskig middag på Ölandstokarna.

Scampi. Oj, så snabbt det tog slut …

 

 

 

 

 

 

56 år och 24 minuter

Så har min femtiosjätte föllsedag passerat. Jag vill inte säga det högt för det låter alldeles för nära sextio. Men – för att citera salig mormor:

”Ha, det är väl ingen ålder på en kvinna. Och gift har hon ju blivit också.”

I vanliga fall firar jag föllsedan hemma med champagne och smörgåstårta, men den här dagen drog jag iväg hemifrån.

Från drivor, kaos och snöskottande make till en dagslång bussresa tillsammans med sköna kollegor från Stockholmsförfattarna, ett nätverk som samarbetar i olika event runt om i landet. Vårt mål var skrivretreat på Öland.

Efter incheckning och en utsökt middag var det dags att jobba lite. Jag menar, vi är ju inte här för skojs skull. Enbart. Nej, vi har mycket att planera, strukturera och filosofera över.

Men det är klart, lite champagne hinns ju alltid med … det är ju faktiskt föllsedag hela dagen.

Jag tackar härmed för all uppvaktning, grattishälsningar via Facebook, sms och främst naturligtvis personliga samtal. 

Vän av ordning funderar nu över bloggens rubrik ”56 år och 24 minuter”.

Ja, 56 år syftar alltså på lilla mig. De 24 minutrarna avser den tid det tog att korka upp en motsträvig flaska bubbel i bussen.