Ren, renare, renast?

När jag var på Öland härom veckan, på skrivretreat, upptäckte jag alldeles för sent på kvällen att jag glömt packa ner tandkräm. Hm, vad göra? Fråga medkombatanterna om jag kunde snika lite Pepsodent, förstås. En var så gentil att hon gav mig fyra provförpackningar från Forever Living. Så snällt! Jag öppnade en liten påse med grön text och konstaterade att den rymde så mycket att det skulle räcka till munrengöring även morgonen därpå.  Eftersom behovet inte längre var akut ramlade det helt bort ur minnet och när det var dags för tandborstning kväll nummer två öppnade jag ytterligare en provpåse, denna gång med orange text.

Konsistensen på denna tandkräm var helt annorlunda och den löddrade inte, men lade sig liksom som en yta på tandsingarna. Visst är det spännande att prova nya grejor, eller hur? När jag sköljde munnen fastnade blicken på den lilla påsen på tvättstället, den med orange text. Eh … body lotion??

Jodå. Det lustiga är att den smakade inte ens illa.

Tvål, däremot, smakar illa. Jag har provat. När jag slutade mitt jobb vid Landstinget Gävleborg fick jag av arbetskamraterna en flaska vin och en ask med vackra chokladpraliner. Belgisk, antog jag samt konstaterade att dessa trevliga människor verkligen kunde konsten att köpa perfekta presenter. Jag sparade hela härligheten till en tevekväll i min lilla lya när Brynäs spelade SM-final mot Modo. Läge för folkfest och njutning. Vinet var gott och chokladen krispig. Väldigt krispig, faktiskt. Korkad (som bara jag kan vara emellanåt) konstaterade jag att den förmodligen var så fin och dyr att jag inte förstod mig på den, för den var rent ut äcklig.

Jag försökte undvika alla frågor om avskedspresenten när jag hälsade på vid min förra arbetsplats, men en dag slank det ur mig. Någon frågade om chokladen varit god och jag, som har svårt att ljuga, sade beklagande att tyvärr måste det ha varit något fel på den, den smakade tvål.

– Det VAR tvål!! ljöd det unisona svaret i fikarummet. Ridå.

Anekdot nummer tre går i ungefär samma stil. När jag är ute och reser vill jag ha så lätt packning som möjligt och tar gärna med provförpackningar från veckotidningar och små tuber från hotellrum, ni vet. Vid det här tillfället öppnade jag en bodylotion för att smörja in min fukttörstande kropp. Det var ett märke jag inte använt förut och jag konstaterade att det nog skulle bli bara denna enda gång. Krämen var värdelös, lade sig som en hinna på huden, men jag tänkte att den väl skulle gå in under natten.

Morgonen därpå rann en löddrig sörja av mig i duschen och när jag letade i papperskorgen på hotellrummet hittade jag den tomma påsen.

Duschtvål. Inte bodylotion.

Så kan det gå …

Och apropå Forever Living har jag blivit så förtjust i produkterna att jag tecknat avtal om att bli återförsäljare, av både tandkräm och body lotion.

 

 

 

Nää! Kan de va möjligt?

Mitt förra inlägg handlade om traditioner och tacksamhet. Det gör även delvis detta. Det är nu andra gången jag firat min födelsedag med författarvänner här på Öland. Jag förstår att maken nog tycker det är lite trist att jag är hemifrån just den dagen, men jag vet även att han verkligen unnar mig dessa inspirerande och kreativa dagar efter min tuffa höst. Och snart är jag ju hemma igen.

Men – häromdagen hände det något mycket märkligt! Jag fyllde jättegammal. Femtisju! Jag menar – jag vet fortfarande inte vad jag vill göra när jag  blir stor och inser plötsligt att om åtta korta jäkla ofattbara år är jag pensionista. Va?! Jag?!

Hur som helst – när jag tänker till och efter inser jag att jag måste vara tacksam. Jo då. Jag är frisk och rörlig och lever ett rikt liv. Jag har haft nära släktingar som gått bort på grund av sjukdom när de varit yngre än jag är nu. Själv var jag ännu inte tonåring och förstod inte riktigt upphetsningen och sorgen – är man gammal så dör man, punkt. Förlåt mig, Universum, för mina då mycket ungdomliga och dåraktiga slutsatser, låt det inte falla tillbaka på mig nu.

Här på Öland, under vårt skrivretreat, har jag blivit kungligt uppvaktad.

Självklart har det gått ett par flaskor skumpa, det brukar liksom göra det.

Vi turas om att fixa middagsmaten denna vecka och jag bjuppade på föllsedagsmiddag. I år blev det tyvärr ingen hummer, men vi blev mätta ändå.

Dock kan man inte tillbringa hela dygnen med att äta och sörpla skumpa. Nej, självklart arbetar vi. Hårt, mycket och intensivt. Det är till exempel hur mycket småpyssel som helst att fixa till den årliga Litteraturkryssningen på Birka Cruises. Vi brainstormar, planerar, slänger ur oss idéer, förkastar de flesta och anammar en del. Den kryssningen vill jag inte missa, för allt i världen.

Och det påminner mig om att jag har ett nytt, spännande och häftigt bokprojekt att jobba med. Så – på med skaparrocken nu, bästa femtiosjuåring, och sätt lite fart!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Tradition och tacksamhet

Jag har tillfrisknat efter den tuffa mellandagsveckan. Bihålorna krånglar fortfarande, men för övrigt är jag jättepigg. Jag tillskriver naturpreparatet Esberitox en stor del av piggheten och även min nya upptäckt Aloe Vera från Forever Living! Vi kom alltså iväg på nyårskryssningen, maken och jag. Och dagen därpå var det dags för det årliga skrivretreatet på Öland.

De andra deltagarna har hängt med några år, men förra året insåg de att de behövde en bebis. Here I am, liksom. Så detta är mitt andra retreat – ni vet, en gång är ingen gång, men två gånger är en tradition.

Jag har inte fått så mycket skrivet själv ännu, men kreativiteten flödar. Liksom maten, vinet och det så viktiga skrattet!

Vi skriver, bollar, spånar, fikar, spånar vidare, får idéer samt en och annan snilleblixt, läser varandras texter, redigerar och planerar gemensamma samt enskilda event. Kort sagt – det är fantastiskt roligt och inspirerande. Tyvärr vågar jag inte följa med på lunchpromenaderna, är väldigt rädd om luftrör och bihålor, men korta stunder utomhus blir det ändå.

Det är så vackert. Och jag är så oändligt tacksam. Varje dag utbrister någon av oss ”Så bra vi har det!”. Och det är sannerligen ingen underdrift.

Tack Universum. Och Sverigeförfattarna, förstås!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Avslöjandet

kan det då avslöjas. Det måste komma fram någon gång och varför inte nu? Strax är det dags för nytt år och nya löften – så tillfället är ypperligt. Dessutom har jag haft gott om tid att fundera och tänka.

Sent på julaftonskvällen blev jag sjuk, helt plötsligt, utan annan förvarning än att jag nyst några gånger under eftermiddagen. Sedan har jag varit sängliggande. Kraftig förkylning, värk i öron, huvud och käke, nästäppa så jag låter som en snarkande zoombie även i vaket tillstånd.

Idag är det lördag och min – mycket – efterlängtade lediga vecka med relax, vinterpromenader, träffa vänner, gott käk och vin med maken, hälsa på släktingar, ja, kanske  till och med en skidtur eller två, är slut. Surt. Men, som min bitvis kloke man säger – jag har åtminstone fått några dagar och nätters vila och sömn. Han påstår även att om jag varit frisk har jag med största sannolikhet lag till en mängd ”måste göra-saker” på listan. Määh?! Jag?

Det positiva med de här, hittills, fem sängdagarna är att jag fått sova. Hela nätter och även under dagtid. Tungt. Jag har även haft tillfälle att kolla på varenda avsnitt i varje deckarserie jag missat under hösten. Grå zon, Beck, Stockholm Rekviem. You name it.

– cirka 108 deckaravsnitt, 28 förpackningar pappersnäsdukar, en flaska Weleda nässpray, 75 koppar örttee, lite varm glögg och 750 kilo av makens ömma omvårdnad senare är det bara att konstatera – jag är en man.

Det är lätt konstaterat – alla vet ju hur sjuk män blir,  eller hur? Betänk då att jag är ännu sjukare.Så det så!

 

 

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

Kul i jul – JulKul

Jag gillar att dra igång saker. Man kan tycka att jag skulle kunna låta bli det med tanke på att jag redan jobbar betydligt mer än heltid: mitt Seniorshop, skrivtolkningen och författandet. Även min man och mitt hem kräver lite uppmärksamhet.

I slutet av den intensiva och tidskrävande Seniorshop-säsongen borde jag ha gjort som kollegorna: ta julledigt, fixa inför julen, vila i soffan och pilla mig i naveln. Kanske till och med läsa en god bok eller två? Men, nej då – världen är full av oupptäckta projekt, tänk om jag missar något? Jag bokade Färilafolkan i två dagar och drog igång nåt kul före jul. Ett JulKul. Såklart. Varför inte en modevisning med Seniorshop, tänkte jag. Och saftig julrea. Och jag kan bjuda in andra utställare när jag ändå betalar för lokalen? Kanske vi kan ha fler roliga aktiviteter: Lucia, musikunderhållning, berättarcafé, spännande föreläsningar? Sagt och gjort!

Den förste som fick frågan var min egen Sancho Panza. Författarkollegan Micke. Han är som jag, lite knäpp och hänger med på det mesta.

För att göra en några veckor lång historia lite kortare så fyllde jag Färilafolkan med fantastiska utställare från Hälsingland och Västernorrland.

Det var ett perfekt vinterlandskap när vi åkte ner till Färila. Cirka fem grader kallt, vintervitt och snöfrostiga träd med grenar som stolt sträckte sig och gnistrade i extraljusens sken. Tyvärr gör fotot inte vyn rättvisa, läsaren får blunda och föreställa sig.

Vojne – i den här lokalen har jag haft mycket roligt i min ungdom. Åtskilliga danser har det blivit.

Vi bor alltid förstklassigt. Här Bed and Breakfast med lyxfrulle hos mamsen.

Det är ett styvt jobb att tillverka en fungerande utställningslokal.

Min Seniorshopbuss och kollegans bil var fullproppade och lite till. Jag är van att bygga monter och marknadsstånd, på en förmiddag var lokalen så gott som klar att ta emot utställare och besökare.

Golvet fylldes allteftersom med utställare. Ytterligare ett par anlände onsdag morgon.

Tillsammans hade vi ett fint sortiment och bredd på varorna — från hembakat och stickat till egengjorda vackra smycken, ekologisk  hudvård, sill och rökt fisk, bebiskläder, handgjorda tomtar, korv och hamburgare, signerade böcker från flera författare, fiskeflugor, kaffe och te, kvalitetskläder, glögg, väskor, pappersvaror, tovat och marmelader, fikaservering och så vidare.

Tisdag kväll var det dags för Berättarcafé. Medverkade gjorde – förstås – jag och Micke samt fem författarkollegor från Järvsö och Ljusdal.

Under ett par trevliga timmar fick vi njuta av mammas gofika samt sköna berättelser från författare och cafébesökare.

Birger Sjöberg läser ur sin sprillans nya bok Draken.

Både bekanta och obekanta dök upp på vårt JulKul.

Mats Sandström från Vi Två försåg oss med fin julmusik.

Miniföreläsningar hölls. Här Micael Lindberg som berättar hur han kom tillbaka efter sin stroke

Tomas Skogstjärn berättar om naturens apotek och skafferi.

Allt roligt har sitt slut och så även JulKul. Efter ett par timmas bubbande och bärande på onsdag kväll började Färilafolkan anta sin ursprungliga skepnad.

När allt var klart och anspänningen släppt landade jag på mitt lyxiga B&B ännu en natt. Efter kvällsfika och kortspel med föräldrarna var det läggdags.

Försöka få av strumpan som fastnat i min krossade och blodiga tånagel. Så går det när man sparkar på allt …

JulKul är ett av de projekt jag känt störst ansvar inför, med flest människor inblandade. Och även om besökarantalet inte blev vad vi önskat så var det ett mycket trevligt arrangemang med härliga utställare. Med största sannolikhet kommer det tillbaka i någon form, dock ej i Färila.

Mitt största projekt någonsin måste vara när mamsen och jag ordnade en Alternativ jul på Koppargården i Ljusdal 2009. Ljusdals kommun tog över arrangemanget efter två år och jag är stolt och glad över att det fortfarande lever. Från början var det enbart med ideella insatser – Ljusdalshem, Lions, musikgruppen Vi Två från Färila samt lokala företag som sponsrade. Fantastiskt roligt var det. Och lärorikt. Allra första året lagade mamsen dessutom hela julbordet själv! Andra året köpte vi all mat. Och tiggde en hel del, förstås. Jag hittade en del gamla bilder på nätet. Jättekul!

Länk till blogginlägg

Länk till Ljusdalsposten.

Länk till Lions.

Oj, nu blir jag sugen att dra igång något nytt!! Men nej – behärska sig nu och ta en pepparkaka till, Carina!

Önskar er alla supertrevliga helger!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Alla borde få dansa med jultomten. God Jul, världen!

Jag älskar julen! Verkligen. Men min upplevelse är att det brukar vara samma sak varje år: inköpsstress, jäkt och tidsplanering. Planen är självklart att så småningom få relaxa i julstämning med nära och kära, njuta av andlig och materiell spis och landa i julefrid. Eller hur? Men brukar det lyckas? Jag vågar mig på en gissning jag tror gäller många: NEJ! När julafton gör sitt intåg är vi fortfarande uppstressade och i farten. Allt vi förberett ska fram på bordet, hungriga och förväntansfulla gäster trakteras och det snapsas och det är julklappsutdelning och en och annan högljudd besvikelse över nyss nämnda klapp och Kalle Anka på teve och möjligen något sällskapsspel och mer gotter och så ska det ätas igen framåt kvällskröken.

Visst är det skojigt med en fartfylld julafton och naturligtvis att träffa familj och/eller vänner, men det brukar inte ge stillhet och frid i sinnet och lugn i själen. Möjligen efteråt, men då ska det ju städas undan först. Hm.Under mitt snart femtiosjuåriga liv (va? Kan det verkligen vara möjlijgt???) har jag dock upplevt ett par julaftnar som gett mig den största tillfredsställelse. Som givit själen gotta att knapra på och njuta av, inte bara mun och mage.

Den första härrör sig från år 2009. Jag drev städfirma på Koppargårdens 55plus-boende i Ljusdal och när jag satt på kontoret kom ofta boende för att prata bort ett par minuter. På kvällarna gick rullatorrallyt utanför lokalen – man tog en promenad i korridorerna för att fördriva tiden. Jag var själv ensamstående och fick en idé om att fira jul där med de här människorna som – många av dem – annars skulle sitta helt sjläva på julaftonen? Min mamma har jobbat i hemtjänsten under många år och när jag nämnde idén för henne, beredd att bli utskrattad, sade hon att hon själv haft samma dröm, att göra något för andra just denna helg som är tiden för gemenskap  och omtanke.

Vi lade ner ett helsikes jobb, rent ut sagt. Mamma fick för sig att själv fixa hela julbordet –  pust – och det gjorde hon med den äran. Själv hade jag mer än fullt upp att tigga pengar, fixa sponsorer och ordna julklappar, deala med hyresvärd, lokal press och så vidare.

Julaflton på Koppargården, 2009 (fotot lånat från Lions)

Det kom cirka 35 gäster. Det var en intensiv, arbetssam och helt underbar dag, julafton år 2009. Så många lyckliga och julfirande människor. Musikduon Vi Två från Hyttebo i Färila erbjöd sig att spela gratis hela eftermiddagen, de hjälpte till att ge våra gäster en fin jul och bjöd in till allsång med mera. Jag minns att jag frågade en av ”mina” tanter, Karin, som synbart diggade och njöt, men var gravt hörselskadad, om hon verkligen kunde höra musiken.

”Nej”, svarade Karin med ett lyckligt leende. ”Men jag känner rytmen och jag är så glad i dag.”

Tår i ögat.

Vi Två underhöll med härlig julmusik (fotot lånat från Lions)

Det som var menat som en julgest mot de som satt ensamma under julen blev plötsligt till något mycket större: representanter från Lions höll tal, Ljusdalsposten fotograferade, jag blev intervjuad av Radio Gävleborg.

Länk till Lions

Länk till Ljusdalposten

Det är jag i tomteluva längst upp till höger (fotot lånat från Lions)

Det verkar kanske som om allt var frid och fröjd, men naturligtvis hade vi också gäster som inte var särskilt nöjda – det kostnadsfria julbordet var inte tillräckligt dignande, det var fel sås till köttbullarna och var det verkligen meningen att man skulle betala  den dyra färdtjänsten alldeles själv? Det är sådant man får ta när man har med  människor att göra, den kritik man tycker är relevant får man ta till sig  och proppa vadd i öronen för resten.

Vi upprepade succén ytterligare ett år, med drygt 60 gäster denna gång. Sedan kontaktade jag Ljusdals Kommun som tog över arrangemanget. Det fortlever ännu och inte många minns idag vem som är upphovskvinnan, men det behövs inte heller.

Jag är glad och stolt  över att ha startat ett arrangemang som blivit så uppskattat och glatt så många människor under de här nio jularna!

Radio Gävleborg skickade dit trädgårdstomten Gottfrid Kloker att roa under julmiddagen (fotot lånat av Lions)

Gottfrid Kloker, ja. Han är inblandad även i den andra av de julaftnar som givit mig frid i själen och bjudit på en enorm glädje. Den jag tillbringade med sju barnhemsbarn i Kathmandu, Nepal.

Radio Gävleborg skickade med mig Gottfrid och vi anlände till barnhemmet lagom till julafton 2011. Det var svinkallt, man har inga element inomhus, och vi fick dansa oss varma. Julbordet bestod av hotta kycklingvingar, karameller, räkchips, chokladtårta och orange läsk som färgade av sig i våra ansikten. Jag förstod att arrangemanget var för min skull, Carina-Mam, för att jag inte skulle få hemlängtan och dra därifrån. Ni som känner mig vet att Nepal har blivit som mitt andra hemland. Jag reser dit för trettonde gången nu i januari för att hälsa på barn och vänner samt utföra en  del volontärarbete.

Denna julafton med sju barnhemsbarn – att se deras ofattbara glädje och lycka över god mat, små julklappar från Sverige (hårsnoddar, strumpor etc). De här ungarna som  flera bokstavligen bott på gatan och sällan fått äta sig mätta, än mindre ägt något eget. Mitt hjärta gick nästan sönder av lycka och sorg. Glädjetårar blandades med förtvivlan över världens barn som frös och svalt medan vi roade oss.

De rinner ännu en gång när jag ser foton och minns all kärlek, men jag är så oändligt och ödmjukt tacksam över att jag fått uppleva detta märkliga.

Alla barn borde få  julefrid. Alla vuxna borde få dansa med jultomen en iskall julaftonskväll. Och med det ersattes orden av tårar. God Jul hela världen! 

(Vill du läsa mer om min jul med barnen och 89 andra vardagsäventyr – klicka här)

 

 

 

 

 

Koppargården

Dalai Lama i Krakow

Ett av alla intressanta besök vi gjorde i Krakow var på Nationalmuseet.

Dock hade vi lite problem när vi kom dit, man måste nämligen bestämma i förväg vad man vill titta på, eftersom biljettpriset är beroende på hur många utställningar man besöker. Hm, inte så lätt med ett antal ”permanenta” och andra ”temporära” utställningar och ett virrvarr av information vad som är det ena och det andra. Inte blev det bättre av att personalen verkade förstå min engelska, men förklarade hela schemat på polska. Eh … ?

Hur som helst köpte vi en biljett mest på måfå och det blev ganska bra. Vi kom in på de flesta ställena. Först hamnade vi på den militära avdelningen.

Såg duelleringsvapen och vanliga bössor. Självklart måste vi prova lite attiraljer så som hjälmar och annat. Först efteråt tänkte jag på alla miljoner människor som haft den mössan på sig. Undrar hur många som haft löss, otvättat hår etc? Jodå, jag tvättade håret när jag kom hem till hotellet.

En porslinsutställning finns på museet. Gissa om Grabbarna Grus var jätteintresserade? Jajamensan. Not.

Även en judisk liten utställning med ljusstakar och annat. Men det häftigaste var förstås tavlorna. Mest polska konstnärer och ganska moderna sådana.

Och så Tavlan med stort T. Förstås.

Da Vincis ”Dam med hermelin”. Ett tydligen unikt konstverk som utgör en av Polens nationalskatter. Porträttet lär vara aningen omtvistat, någon har tillbringat tre år av sitt liv för att försöka bevisa att hermelinen är ditmålad i efterhand. Den ska alltså inte vara Da Vincis verk.

Man får inte ta kort inne i salen på den världsberömda tavlan. Nehej, då tar vi väl ett utanför då. Det blev i alla fall ett liiiitet smakprov.

Men den stora kopian utanför får man förstås fota fritt.

Dagarna hitintills i Polen hade varit ganska grå, men just den här dagen hade vi strålande solsken. Även temperaturen förändrades, från cirka 8-10 plus till 18-20.

Maken hittade en kompis att diskutera med på vaxmuseet.

Och jag träffade den här mannen! En riktig förebild. Kära Dalai … va? Ojdå, bara en vaxdocka?

Vem kan månne den här figuren vara då?

Åh, en linslus!

 

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Grabbarna Grus på slottstur

Dagen var vikt åt ett besök på Krakows kungliga slott, Wawel Castle.

Man kan ju inte åka taxi varje dag. Ibland måste man ta spårvagnen. Men kartan måste gås igenom och färdvägen noga memoreras.

Väl inne i centrumsmeten fortsatte de till fots och passerade bland annat denna vackra kyrka, väl värd ett besök.

Nej! Hjälp! Maken försvann ner i underjorden!!

Puh, han hittade upp igen …

Att tända ljus är ett måste i alla kyrkor.

Så – det var Slottets Dag i dag. Ut och promenera igen. Vaddå, vätskekontroll? Okej, men bara en öl.

Åh, ännu en rolig karta!

Där är ju slottet!

Slottet är stort. Det är ett komplex av byggnader innehållande kungliga slottet, men även domkyrka. Här har alla gamla kungar och regenter begravts fram till mitten av 1700-talet.

Vacker utsikt är det också från muren som omgärdar hela området. Man ser en del av floden Wisla och staden Krakow.

I klocktornet kan man, om man vill, klättra ända upp och ringa i klockorna.

Tyvärr får man inte fotografera inne i slottet, men slottsgården är väl så vacker den, trots en gråmulen och lite regnig dag.

Och när man kommer hem servereras godsaker till grabbarna.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Bokmässa i Krakow!

Eftersom jag inte hade möjlighet att bevista årets Bok- och Biblioteksmässa i Göteborg tidigare i höst fick jag åka till Polen för att gå på bokmässa! Skämt åsido – det föll sig så att samma dag vi anlände till Krakow startade den internationella bokmässan! Fantastiskt. Och självklart måste vi åka dit.

När jag sökte uppgifter på internet hur man löser biljett fick jag veta att Sverige är hedersgäst på bokmässan detta år samt att författare har fri entré. Så kul! Båda delarna, menar jag.

Taxi är billligt i Polen och bekvämare än spårvagn för gamlingar som vi. När vi kom fram frågade jag vilken kassa jag skulle passera eftersom jag är svensk författare. Då tyckte man att hela sällskapet skulle gå in gratis och vi var sååå välkomna.

Det märktes att mässan var svenskinfluerad.

Mycket Astrid Lindgren. Och Pippi. Vad annars?

Väldigt mycket folk och stor trängsel. Som det ska vara på en riktig bokmässa!

Där fanns varken Ceasarsallad eller Räkmacka de lux (med löjrom). Det är liksom standardförtäringen på Göteborgsmässan. Dyrt och överskattat. Däremot hittade vi ryska dumplings med kålsallad. Mums filibabba. Och vin fanns där förstås.

Jag träffade en trevllig översättare. Från svenska till polski.

Och det är inte varje dag man får pitcha sina böcker för polska förläggare!

Tiden går fort när man har roligt och alltför snart var det dags att lämna mässan. Det finns ju så oändligt mycket mer vi ska hinna upptäcka under veckan!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är livet som pågår

Våffeloset ligger som en doftridå över hotellets foajé och frukostmatsal. Grabbarna Grus är på väg till Auschwitz för heldagsbesök, väninnan är däckad i förkylning på hotellrummet och jag tar mig en Carina-dag för eftertanke och tacksamhet. Kanske ska jag till och med skriva en text eller två? Det var länge sedan. En rejäl frukost är aväten och jag har laddat upp med dator, vattenflaska och banan, för säkerhets skull köpte jag även en chokladbit i receptionen. Utanför de heltäckande, men tunna nylonliknande gardinerna lyser solen och jag vet att det är ungefär 20 grader i dag. Skönt att det är varmt, tänker jag, utan längtan ut. Inte ännu i alla fall.

Jag har börjat på en ny text. Vet ännu inte om det blir novell eller roman – eller möjligen ingenting alls? Det är lite skräckundertoner och det är inte min ordinarie genre, men det kan väl bli. Ingenting är omöjligt. Hittintills har jag skrivit sex meningar och påbörjat den sjunde. Vattnet är urdrucket och chokladen slut.

Det tar emot. Jag är inte van, försöker tvinga fram inspirationen och formuleringarna, men störs ideligen av andra tankar.

Det har varit en omtumlande vecka. Vi befinner oss mitt i världshistorien. Hela tiden påminns vi om det som varit och tyvärr fortfarande är.

Krakow, Polen. Med en av de största skamfläckade europeiska stadsdelar någonsin – Podgorze, judegettot. Med en och en halv timmes bilresa till Auschwitch och Birkenau – lämningarna av de koncentrationsläger många idag påstår aldrig funnits, bara är ett påhitt för att svärta ner vissa politiska partier.

Vi har besökt Kazimierz som varit stadens judiska kvarter sedan 1300-talet. Vi har även varit på guidad tur i Podgorze, judegettot, den stadsdel där man stängde in drygt 20.000 människor under två års tid innan de slutligen fördes till koncentrationsläger för att slaktas eller gasas.

Denna mur omgärdade gettot och det sägs att den var det sista man såg när man transporterades till dödslägret, Auschwitz.

Minnessten över de 65.000 judar som dödades av nazisterna. Monumentet står mitt i Kazimierz. Faktum är att många scener ur Schindlers list spelades in här, trots att handlingen utspelar sig i gettot Podgorze, på södra sidan av floden Wisla.

Självkart har vi gjort och upplevt mycket annat under veckan. Vi har ätit gott, besökt en mängd vackra kyrkor, besökt den internationella bokmässan med mera, men med besöken på Schindlers museum och judegettot så nära inpå är det dessa tankar som tar upp tiden just nu.

Men – det kommer mera!

 

 

 

www.aynsley.se