Elvis has left the building …

Det har vatt ett jobbigt halvår. Mycket drygt, med nytt jobb som Seniorshopsäljare, flytt och annat. Jag bloggar om det en annan gång.

I går gjorde jag min sista arbetsdag för säsongen och nu ska jag – försöka – ha semester några veckor.

Men nu är det midsommar. Midsommarafton.

Det har varit en bra dag. Jag vaknade tidigt, klev upp och fixade bokföringen för juni. Skönt att ha det gjort.

Maken och jag åkte till byn och postade alla papiren, handlade lite och sedan tog vi en sen frukost. Eller tidig lunch, om man så vill.

Sill, lax och snaps. Och en massa annat gott.

Det är ju midsommarafton.

Vi har haft solsken i stort sett hela dagen, även om det varit lite svala vindar emellanåt. Inte sol- och badväder direkt, men helt okej ändå.

Jag har hunnit inventera en del av varulagret samt städa lite. Skönt att få sådant gjort. Och jag känner mig ledig när jag får göra det jag verkligen vill och har längtat efter att hinna med. Så det har vatt en bra dag, tycker jag.

Visserligen har den kunnat slutat illa.

Vi hjälptes åt att rulla in klädvagnarna i bussen och jag bad maken parkera intill garaget. Jag stod och tittade på och kände grilldoft från en granngård. Och kom på – fan … spisen … stekpannan med smör …

Oj, så jag sprang. Skorna sinkade mig så jag sparkade av mig dem och sprang på grusgången utan att känna hur ont det gjorde. Jag bad till universum att det inte skulle ha hunnit börja brinna ännu. Och det hade det inte. Maken kom inspringande strax efter mig (han förstod vad som hänt) och vi slängde ut stekpannan på gården och ställde till korsdrag i huset. Det tog en stund att få bort rökoset, men allt gick bra och jag är tacksam för det.

Så – nu har vi käkat midsommarmiddag och tittar på en Wallander på play. Det är helt okej att sitta på altanen när ljusen är tända och alstrar lite värme.

Från och med i morgon tänker jag ha semester på allvar. Jag har beslutat att skippa allt vad sociala medier heter och bara tagga ner. Sova, när och hur mycket jag vill. Äta när jag vill och överhuvudtaget göra vad jag har lust med. Och skita i det jag inte har lust med.

Så härmed säger jag Auf Wiedersehen, kära vänner, följare och bekanta. På återseende en annan dag.

En annan månad.

 

 

 

 

 

Tack Carl-Einar!

Mitt i middagsbestyren ringde mobilen. Jag svarade medan jag vände den råstekta potatisen i pannan och hörde en okänd mansröst.

”Hej, jag heter Carl-Einar (fingerat namn) och ringer från Angered (fingerad ort). Är det du som skrivit En doft av Emser?”

”Eh, ja? Det stämmer … ” svarade jag och överlät stekspaden till maken, nyfiken på fortsättningen.

”Jag har anmält mig till en kurs i att skriva noveller på Folkuniversitetet i Angered och ville få lite inspiration. Så jag lånade den här Älskanoveller på biblioteket.”

”Ja, men så roligt.”

Vi pratade ditten och datten en stund – skrivande i största allmänhet och novellskrivande i synnerhet. Till slut kunde jag inte hålla inne längre.

”Men vad tyckte du om min novell då?”

”Den är lysande! Bland det bästa jag läst! Vilket flyt och vilket språk. Handlingen går så lätt framåt och du har en röd tråd genom hela berättelsen. Den är så bra och jag tänkte att jag måste bara prata med den som skrivit den här novellen.”

Och där kan vi sluta berättelsen. Glad? Jag?

Jajamen. Tack, kära Carl-Einar och lycka till med ditt novellskrivande!

(Har några ex kvar: 95 kronor inklusive postens frakt och författarsignering)

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Det händer i mars!

I mars månad händer det mycket. Visst, jag börjar nytt jobb och flyttar, men det var inte det jag närmast tänkte på.

Nej, det är allt roligt som har med författande, böcker och skrivarlust att göra! Här är kalendern:

Lördag 11 mars: Bokmässa i Dalarna för tredje året.

”Lördagen den 11 mars kl. 10.00 slår vi upp portarna till Dalarnas bokmässa på Dalarnas Museum i centrala Falun. Här kommer du kunna mingla runt bland förlag och författare, lyssna på författaruppläsningar och föreläsare samt ta en paus på café Kopparhatten. Mässan har öppet till 16.30 och det är gratis inträde.”

Torsdag-lördag 16-18 mars: Littfest i Umeå, Norrlands egen bokmässa. Det är fjärde gången jag är där (tredje som utställare). Programmet publiceras på deras hemsida den 9 februari.

Slutligen, den 26-27 mars: Litteraturkryssning med Stockholmsförfattarna i samarbete med Birka Paradise.

”Välkommen till en kryssning för dig som älskar böcker eller har författardrömmar.
Kryssningen går av stapeln mellan den 26-27 mars. Vi rekommenderar buffé kl. 18.00 så att alla deltagare kan umgås.

Boka på www.litteraturkryssning.se eller ring 08-702 72 00.
Stadsgårdsterminalen T-bana Slussen
Avgångstid 18.00 Ankomsttid 15.45
Föreläsningar och workshops”

Jag är jätteledsen över att jag inte har möjlighet att åka med, men är du intresserad av böcker och skrivande, eller för den delen läsande, så häng med! Flera intressanta föreläsare och (tro mig) givande och skojigt mingel i dagarna två.

 

Håll med om att mars är ett eldorado för oss bokstavsfantaster!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Dancing Queens

Tjejerna på  barnhemmet i Gokarna är ena riktiga dansfantomer. En av de äldre till och med tävlar i dans. De flesta av dem är jätteduktiga och fattas bara, de får danslektioner en gång i veckan sedan flera år tillbaka. Det är mest indiska danser, åtminstone var det så på den tiden jag bodde här. Typ sexton turer på en minut  och sedan andra moves och turer. Vojne. De försökte lära mig och jag tyckte jag var riktigt duktig, men av skratten att döma var jag nog ganska ensam om att anse det …

Häromdagen återupplivade vi projekt ”Lära Super-Carina Mam Att Dansa”. Jag bjuder gärna på en liten bildkavalkad som bevis på hur oduktig jag är på just indiska danser 🙂

Så där, Mam, gör som vi säger nu bara …

Okej, så här menar ni?

Eller så här?

Nej, Mam, du förstår visst inte. Du ska göra som vi.

Äh, vi kör lite kick-dance i stället. Come on, Mam.

Hej, vad det går.

Nää, tyvärr, Mam. Du är för kass på det här. Vi vill dansa med Bobby-Sir i stället.

Bobby-Sir, först gör du så här och sen så där …

Åh, jag förstår. Så här menar ni?

Äh, ni är så värdelösa på att dansa, båda två. Jag går ut och rensar ogräs istället.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

Bäst jag sticker!

Hm, undrar om jag ska passa på  nu medan alla verkar upptagna av bygget och sånt?

Jag såg ju att de slängde in käk till gudarna här. Om jag skyndar mig hinner jag nog utan att någon ser mig … I och för sig är jag ju en helig apa, men folk brukar bli arga ändå.

Mums filibabba! Men oj, där tror jag det kommer någon.

Bäst jag sticker. Lite mat i magen hann jag i alla fall få!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Barnens Dag II

Dags för ytterligare ett tårtkalas. Om detta är tjejerna på barnhem nummer två ännu ovetande.

Som vanligt när vi kom dit var det full aktivitet.

På granntomten bygger man för fullt,

och på barnhemmet var de större flickorna sysselsatta med att rensa ogräs i trädgårdstäppan.

Efter den kyliga och regniga gårdagen hade luften klarnat och i några timmar – innan smogen lagt sig igen – hade vi en fantastisk vy var vi än kom.

Förutom de hemliga tårtorna hade vi med ett gäng spel: Fia med knuff, Solitare och Fyra på rad.

När vi spelat klart var det dansdags.

Kom nu Carina-Mam så ska vi lära dig att dansa. Det var ett tag sen sist.

Okej – nåt sånt här, kanske?

Tårtdags!

Vi beslutade oss för samma koncept som dagen innan, helt enkelt berätta att en god vän hemma i Sverige, som tycker mycket om barn, ville bjuda på Black Forest Cake.

Tårtorna räckte till alla och det som blev över ställde vi i kylen. Förmodligen var godsakerna slut långt innan dagen var det 🙂

I och med det säger vi Farväl till den unga kvinna som fick tillbringa alldeles för kort tid här på jorden.

Ajj La Vjoo

Vi säger också Farväl till Kathmandu och Nepal för den här gången.

www.aynsley.se

Mään äntligen … dagen B

Äntligen var den här, dagen B som i Barndagen. Den egentliga anledningen till att vi överhuvudtaget är här i Kathmandu. Alla härliga ungar, före detta gatubarn och andra utsatta små flickor som bor på de två barnhem vi alltid besöker minst en gång under vår Nepalvistelse. På ett av hemmen har vi ett fadderbarn, lilla Esther Chepang.

Vi försöker även hjälpa barnhemmet, Moonlight Childrens Home, att skaffa sponsorer/faddrar till flickorna och deras skolgång. Vi förmedlar pengar, brev och presenter från Sponsor Mothers varje gång vi besöker Nepal.

Vill även du hjälpa en utsatt flicka till riktig skolgång = chans till ett bra och fullvärdigt liv i ett av världens fattigaste länder? Hör av dig, vi förmedlar kontakten till barnhemmet! super-carina@hotmail.com

Fredagkväll = fredagsmys. Även i Kathmandu. Åtminstone den här fredagen eftersom vi var bortbjudna till vännen Bimal och hans fru Dolly. Och 21 kids. Vi skulle käka middag, umgås med barnen och sova över. Jättekul!

På väg dit passerade vi de enorma tältlägren som bara växer i omfång sedan jordbävningarna.

Efter en dryg timmes taxiresa i kaotisk trafik och dålig luft kunde vi äntligen skönja målet. 

Barnhemmet ligger ute på landet, där är bättre luft och vyn över Himalayas berg är fantastisk. Just den här dagen var regnig, grå, kall och disig – vi fick vänta till morgonen därpå med att njuta av den vackra utsikten.

Maken, som gillar att både laga och äta nepalesisk mat, gjorde studiebesök hos Dolly i köket.

Den här påsen vi hade med oss väckte stor nyfikenhet.

Vad kunde det vara? Någon djärv läste på locket och förstod att det var Cakes! Jo då, vi hade med oss tre stora tårtor att mumsa på.

Godsakerna var egentligen inte från oss. En fin ung kvinna och människa vi tyckte mycket om, lämnade oss för några månader sedan. Eftersom hon in i det sista brann för att hjälpa och stötta andra människor valde vi att hedra hennes minne på detta sätt istället för att sätta förgängliga blommor vid graven.

Tårta är också förgängligt, visst, i allra högsta grad – men den gav tjugotvå flickor och unga kvinnor på det här hemmet glada skratt och en stunds njutning.

Vi tror att du gillade det här, kära vän, det kändes som om du var med oss.

Kvällen gick i skrattets och lekens tecken. Tjejerna är lite blyga när vi kommer, men samtidigt pliriga och nyfikna. Självklart känner de igen oss, i det här landet glömmer man inte västerlänningar med presenter i första taget 🙂 Snart tinar de upp och plötsligt har vi känt varandra hela livet.

Det packades upp mjukisdjur och härliga stickade strumpor från bästaste Birgit i Sundsvall, ritgrejor till alla kidsen från Cheryl, spel och roliga saker från butik i Birsta, kläder från annan butik samt privata givare.

Brev och gåvor från fadderfamiljer i Sverige lämnar Bimal över till barnen enskilt så ingen ska känna sig utanför.

Natten var lång och  kall. Jag har glömt hur eländigt trist det är att gå och lägga sig i femgradig värme. Inomhus, alltså. Vi sov i t-shirts, långkalsonger och halsduk. Tack och lov hade vi tre stora varma filtar att tillgå, en under och två över oss. Innan vi somnade tackade vi Universum för denna relativa lyx – som de flesta Kathmandubor faktiskt inte har – samt att vi har ett annat hem, ett eget, med värme inomhus, rent vatten och bra luft. Jag är alltid ödmjukt tacksam över de rikedomar vi har i vårt Sverige.

Jag tänker ibland att jag skulle vilja bo en längre tid i Nepal, men ärligt talat tror jag inte jag skulle klara det längre. Allt medan tiden går blir jag blödigare, räddare och mer bekväm. Jag känner av kylan på ett annat vis, kroppen gör ont och luftrören pajar då och då.

När vi vaknade sken solen och värdfolket förklarade att nu är sommaren på väg. Den lördagen var också varmaste dagen hittills. Luften var renare och klarare, för en gångs skull kunde vi se bergen tydligt och till och med snötäckta toppar.

Vi käkade frukost med ungarna,

fick en guidad tur runt blomkålsodlingarna,

samt en stolt förevisning av kaniner utan namn.

Dolly försökte deala med den ambulerande fiskmånglaren, men det blev ingen affär. (Visst är han lik Andreas Johnson?!)

Snart var det dags att ta adjö. Familjen skulle åka till kyrkan, som de alltid gör på lördagar, och vi liftade till Ring road där vår Nabaraj hämtade med taxi.

En sista groupie innan vi åker iväg till nästa äventyr. See you another time, dear girls.

Ajj La Vjoo!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Apornas tempel

Det var flera år sedan jag senast besökte Swayambunath, även känt som Aptemplet, så jag tyckte det var dags. Maken har aldrig varit där, det var roligt att få visa honom något nytt också.

Enligt legenden var hela dalen en gång fylld av vatten, en stor sjö. Swayambunath är en av de äldsta religiösa platserna i Nepal, stupan är förmodligen byggd någon gång mellan 300-500 talet (Wikipedia). Den här platsen är, till skillnad från Boudhanath som är buddhisternas pilgrimsmål, helig för både hinduer och buddhister.

Självklart finns det olika sätt att göra av med sina pengar här.

Bland annat kan man växla till sig mynt som man sedan ska kasta i dammen och försöka träffa gudinnans hink. Man kan föralldel köpa jordgubbar också.

Eller kokosnötter.

Kommersiellt är bara förnamnet. 

Dock måste jag säga att det var förvånansvärt lugnt. De försäljare jag minns surrande runt oss turister som flugor kring sockerbitar såg vi nästan inget av.

Ja, nästan, alltså. Den här killen ville att vi skulle köpa singing bowls, klangskålar.

Aptempel var det. Aporna är heliga eftersom en mycket vis och upphöjd man en gång var här för att göra något jättebra. Han lät sitt hår växa och där frodades huvudlössen. Det sägs att dessa löss sedan förvandlades till apor, heliga såklart eftersom den ursprungliga bäraren var helig (fri tolkning från Wikipedia).

Det är en makalös vy över Kathmandu här uppifrån, även om den är disig. Av smog eller dimma? Vet ej.

En av anledningarna till att jag inte åker hit är att jag tycker hela området är deprimerande och eländigt. Inte riktigt som Pashupati, hinduernas heliga tempelområde intill floden Baghmati där man bland annat bränner sina lik, men näst intill.

Mycket av världsarvsmiljön förstördes i jordbävningarna 2015. Man bygger nytt och renoverar och hela området är en enda stor byggarbetsplats.

Kvinnor bär korg efter korg med tunga stenar och annat nerför de oändliga trapporna.

Och över alltihop vilar Buddhas visa ögon.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Rörigt värre …

Jo då, man stöttar fortfarande upp byggnader som skadats i jordbävningen. Man till och med bor i dem. Var ska man annars ta vägen?

Det finns många svartbyggen i stan. Kathmandu har expanderat enormt under bara några årtionden och eftersom lagar och regler inte riktigt efterlevs gör många lite som de vill och tycker. Bygger ut sina hus, bland annat. För många har  det dock straffat sig nu. När man behöver bredda vägarna får husägarna helt enkelt föreläggande om göra något åt sina olovliga byggen. Resultatet har blivit att man skalar av det yttersta på husfasaderna. Man tar bort allt fram till första bärande ”pelare” och gör sedan en ny fasad. Finns det plats kan man i stället bygga ut huset på baksidan.

Jag vet inte om det är fallet med just det här huset, men två byggnadsarbetare hade i alla fall fullt upp.

”Hm, vad ska vi göra med det här röret då, tycker du?”

”Äh, vi tar bort det, bara. Det är enkelt att lyfta av.”

”Öh, tappa det inte, va?””Ingen fara. Nu är det klart.”

”Det här gick ju bra ju – vi går en våning ner och tar nästa, tycker jag.”

”Titta, så många rör! Vilket ska vi börja med?”

Jag: Örru, maken – kom så går vi innan vi  får ett rör i huvet …

 

 

 

www. aynsley.se

 

 

 

 

En helt vanlig, ovanlig dag

Man hinner mycket på en dag, speciellt här på andra sidan jorden. Vi är liksom på språng mest hela tiden.

Jag går en hel del och något jag förvånas över vid den här vistelsen är att det är så rent. Bygatorna är ovanligt fria från sopor och man eldar skräp i gathörnen.

När jag anlände till Kathmandu för ett par dagar sedan tänkte jag att den här gången blir det nog inte många foton. Jag har ju tagit bilder på allt man kan tänka sig genom åren, vad ska jag mer fotografera? Men det händer saker och poppar upp fotoobjekt hela tiden. Vi träffar människor – vänner och nya bekanta – och besöker ställen jag aldrig eller sällan varit till.

Det lokala slakteriet med eget fårhuvud …

Thamel i festivalskrud.

Oops … Här är man ute och skjutsar skylten.

Happy make har investerat – en bok om klangskålar och en annan med recept från det nepalesiska köket.

Vi träffade gamla vännen Karma och fick varsin obligatorisk välkomstsjal, khada.

Bra restauranger finns det gott om. Här en nyfunnen favorit, ett enkelt litet tibetanskt ställe med egen takservering.

Jag käkade momos på tibetanskt vis, det vill säga friterade i stället för de ångkokta jag har så svårt för. Maken beställde dal baat, den nepalesiska nationalrätten, och vi delade på en Everest, den lokala ölen. Notan slutade på cirka 75 svenska kronor.

Självklart hade vi finaste utsikten över sprillans nyrenoverade buddhiststupan. Duvorna verkade också glada över att ha något att sitta på och bajsa ner.

Ett besök på LocWom (Local Womans Handicraft) ville jag absolut hinna med den här dagen för att träffa härliga Sahin. Det är hennes syster, Nashreen, som startat verksamheten.

Om jag  förstått historien rätt så blev Nashreen bortgift i unga år och blev inte särskilt väl behandlad. Tyvärr är det ofta så, men just denna unga kvinna har betydligt mer mod och go än de flesta av oss andra. Jag vet inte om hon rymde, eller hur hon tog sig ut ur äktenskapet, men hon hamnade i alla fall här i Thamel, Kathmandu, där hon började hjälpa andra unga kvinnor som råkat illa  ut: blivit bortgifta eller hotats med att giftas bort (ofta med äldre män). Sahin säger att hon är tacksam mot sin äldre syster, eftersom Nasreen har lämnat sin man vill heller ingen gifta sig med de yngre systrarna. I dag finns cirka trettio unga kvinnor med olika öden i Nashreens kvinnokooperativ. De syr, stickar, tillverkar halsband  och kan försörja sig och sina barn. Vardagshjältar.

Fler unga kvinnor träffade vi just den dagen. Flickorna på barnhemmet där jag jobbade som volontär för fem år sedan. Flera av dem är tonåringar i dag och kan med största sannolikhet tacka sin lyckliga stjärna att de har fått sin tillflykt hit, till barnhemmet, där de bor och lever tryggt. Det var läxläsning när vi kom, så vi hade inte möjlighet att kramas och prata med  alla flickorna.

Men goa Renouka var klar med sina läxor så henne fick jag busa lite med.

Efter en god kycklingmiddag på hotellet besökte vi The Cave, den nybyggda loungen man är så stolt över. Tyvärr luktar det fortfarande lite mögel av inredningen efter den blöta monsunperioden, men det är ett vackert rum i källarplan med stengolv och stora fina och sköna möbler. Våra vänner på hotellet har all rätt att vara stolta över sin arbetsplats. I Caven, grottan, spelade vi det här vackra Tigerspelet. Det liknar vårt Rävspel, men här  är det fyra tigrar och ett antal getter. Tigrarna vinner om de lyckats ta fem getter. Getterna avgår  som segrare ifall de lyckas blockera samtliga tigrar.

Vem som vann? Jag, förstås.

 

 

www.aynsley.se