Att ta bladet frÃ¥n munnen – det är ett talessätt för att berätta nÃ¥got man tidigare hÃ¥llt tyst om. Och ni vet hur det kan vara – även om det gÃ¥r illa för en i vissa sammanhang har man ingen lust att lÃ¥ta alla fÃ¥ veta det. Man säger ”Ã…h, det gÃ¥r jättebra och är väldigt roligt” när nÃ¥gon ställer frÃ¥gan ”Hur gÃ¥r det?”.

För en månad sedan, den nittonde november, åkte jag till Stockholm med intentionen att sälja tvåhundrafemtio kilo nepalesiskt hantverk. Via företaget TenRep i Västerås hade jag bokat en glaspaviljong på Sergels torg för ändamålet.

(Visst står det väl glaspaviljong i prospektet? Eller är det jag som är tokig?)

Dyrt, japp – men allt är relativt. Självklart räknade jag kallt att fÃ¥ pengarna tillbaka och mer därtill: Julmarknad. Stockholm. Glaspaviljong. VÃ¥gar man inget vinner man inget. Dessutom var det liksom den enda julmarknad där det fanns platser kvar. Borde jag ha dragit öronen Ã¥t mig? Japp – men det är lätt att vara efterklok …

(Visst står det glaspaviljong även här? Och visst ser väl glaspaviljongerna genomskinliga ut? Ni vet, så där som bara glas gör?)

Ett koncept som inte kan gå fel. Eller?

I dag vet både jag och mina tjugo knallegrannar bättre.

(Stockholmsglas?)

Vi har haft tvÃ¥ möten med City i Samverkan/Stockholms stad angÃ¥ende detta. Uppenbarligen har nÃ¥gra av utställarna/knallarna fÃ¥tt veta i förväg att glaset förvandlats till plast, men lÃ¥ngt ifrÃ¥n alla. Själv har jag gÃ¥tt igenom hela den mailkorrespondens med TenRep i VästerÃ¥s och City i Samverkan som föregick avtalsskrivningen, men de enda tvÃ¥ ställen jag kan hitta nÃ¥got om material är i deras eget prospekt (se de tvÃ¥ fotona ovan). Jag har mailat City i Samverkans VD och bett dem visa var och när jag fÃ¥tt informationen – men självklart svarar han inte. Överhuvudtaget är de duktiga pÃ¥ att tiga ihjäl och förhala saker här.

Mötena har inte lett nÃ¥gonvart, lokalradio och teve har gjort reportage och det raljeras över oss ”drömmare” i sociala medier. Jag anser inte att vi är drömmare eller idioter som satsat stort pÃ¥ detta projekt. Stockholm är fullt av julmarknader, hur skulle jag kunnat veta att just denna är bÃ¥de dyrast, falskt marknadsförd och oprofessionellt genomförd?

Självklart har vi bestridit fakturan. Vi har ju inte fått det vi blivit lovade. I stället för snygga, designade glaspaviljonger har vi tillgång till knappa nio kvadratmeter i en ogenomskinlig, växthusliknande kvadrat i plast. Förbipasserande människor vågar sig på en snabbglutt in genom dörren, om ens det.

I ärlighetens namn ska jag säga att jag tycker att Sergels torg överhuvudtaget verkar vara en konstig plats för julmarknad, jag har svÃ¥rt att tänka mig det skulle ha varit en höjdare även med de utlovade glaspaviljongerna. Men faktum är att när man äntligen utverkat tillstÃ¥nd för oss att skylta även utanför paviljongen (efter drygt tre veckors öppethÃ¥llande … !! Jo, det är säkert, det är sÃ¥ saker och ting sköts här) sÃ¥ dubblerades försäljningen Ã¥tminstone för min del redan den första dagen.

Nu syns våra varor och vi får in många extra besökare, såklart. Tänk bara så mycket försäljning vi har missat de tre första veckorna. Inkomster vi aldrig kan hämta igen. Jag är arg, besviken, ledsen och mycket trött efter snart trettio dagars oavbrutet arbete, tio till tolv timmar varje dag. Plus två månaders förberedelser och logistik. Maken har självklart varit till god hjälp, men det har varit en oerhört tuff höst.

Detta är del ett. Det kommer mera, och det blir inte bättre, tvärtom. Det handlar om idiotiska lösningar, brutna löften med mera.

 

 

 

www.aynsley.se