Det var flera år sedan jag senast besökte Swayambunath, även känt som Aptemplet, så jag tyckte det var dags. Maken har aldrig varit där, det var roligt att få visa honom något nytt också.
Enligt legenden var hela dalen en gång fylld av vatten, en stor sjö. Swayambunath är en av de äldsta religiösa platserna i Nepal, stupan är förmodligen byggd någon gång mellan 300-500 talet (Wikipedia). Den här platsen är, till skillnad från Boudhanath som är buddhisternas pilgrimsmål, helig för både hinduer och buddhister.
Självklart finns det olika sätt att göra av med sina pengar här.
Bland annat kan man växla till sig mynt som man sedan ska kasta i dammen och försöka träffa gudinnans hink. Man kan föralldel köpa jordgubbar också.
Eller kokosnötter.
Kommersiellt är bara förnamnet. 
Dock måste jag säga att det var förvånansvärt lugnt. De försäljare jag minns surrande runt oss turister som flugor kring sockerbitar såg vi nästan inget av.
Ja, nästan, alltså. Den här killen ville att vi skulle köpa singing bowls, klangskålar.
Aptempel var det. Aporna är heliga eftersom en mycket vis och upphöjd man en gång var här för att göra något jättebra. Han lät sitt hår växa och där frodades huvudlössen. Det sägs att dessa löss sedan förvandlades till apor, heliga såklart eftersom den ursprungliga bäraren var helig (fri tolkning från Wikipedia).
Det är en makalös vy över Kathmandu här uppifrån, även om den är disig. Av smog eller dimma? Vet ej.
En av anledningarna till att jag inte åker hit är att jag tycker hela området är deprimerande och eländigt. Inte riktigt som Pashupati, hinduernas heliga tempelområde intill floden Baghmati där man bland annat bränner sina lik, men näst intill.
Mycket av världsarvsmiljön förstördes i jordbävningarna 2015. Man bygger nytt och renoverar och hela området är en enda stor byggarbetsplats.
Kvinnor bär korg efter korg med tunga stenar och annat nerför de oändliga trapporna.
Och över alltihop vilar Buddhas visa ögon.