Alla dessa ungar …

SAM_8590

Som vanligt när jag är i Nepal träffar jag en massa ungar. Främst flickor, eftersom de barnhem jag besöker är just flickhem. Jag möter även andra barn, ute på gatorna och i andra sammanhang.

SAM_2302

Ska det fotograferas vill alla vara med

Skillnaden mellan de som har det bra och de som inte har det är enorm. Det är inte en eventuell klasskillnad jag syftar på utan den trygghet och välfärd flickorna på hemmen har jämfört med de flesta av sina jämnåriga kamrater.

SAM_2204

Värdparet på ett kristet barnhem i Kathmandu

Även om vi här i Sverige tycker att de lever mycket enkelt och spartansk anser nog många av deras landsmän att de lever snudd på kungligt.

SAM_2356

Cirkusartister 🙂

Som jag brukar säga när jag är ute på mina föreläsningar – de har en säng att sova i, de går i skolan och får mat tre gånger om dagen. Det är mycket mer än många jämnåriga i Nepal får.

SAM_2338

Jag får trumlektioner

För att inte tala om alla leksaker och utländska besök de föräras. Alla svenska Mam:er och Sir:ar vill ju inget hellre än att skämma bort dem med kläder, leksaker och olika tidsfördriv.

SAM_2265

Trots att det är tjugofem grader varmt vill man genast använda sina nya, fina mössor från Sverige

SAM_2292

Se, så fina vi är i våra sprillans nya byxor

Jag har vetskap om en hel del av dessa ungars levnadsöden och har gråtit mer än en tår för många av dem, vad de har gått igenom. Ändå antar jag att inte vet mer än hälften.

SAM_2325

Läser den svenska barnboken Med pirrande mage och stapplande steg

SAM_2321

Bina läser en översatt saga ur Med pirrande mage och stapplande steg

SAM_2394

Himalaya utanför husknuten

SAM_2376

Busungar

SAM_2307

På väg till kyrkan

SAM_2366

Högläsning

Under fem års besök i det här enormt vackra, enormt fattiga landet med dess storslagna natur, generösa människor och en stor misär har jag självklart träffat många människor. Många öden fastnar för alltid, främst barnens.

Jag har mött flickor och pojkar i skiftande åldrar, misshandlade, våldtagna och hunsade. Barn som varit ytterst nära att säljas till en mycket oviss framtid. Barn som har sålts, men sedan räddats. Flickor som levt sina första år i nakna i djungeln och vars huvudsakliga föda bestått av råttor. Små och stora barn som bokstavligen levt på gatan – i kyla, helvetesnätter och prostitution. Ungar svarta av smuts som smyger sig fram om nätterna, när gatorna är tomma och ingen slår, sparkar och spottar på dem.

Jag är av naturen känslosam och mycket mottaglig. När jag är i Nepal måste jag stålsätta mig och fokusera på där och då. Det kommer alltid en dag, lite senare, när jag kommit hem till Sverige, då jag bryter ihop och gråter och rasar över grymheten. Livets i allmänhet och människans i synnerhet. Men det är viktigt att se helheten för att orka med. Att för varje unge som får ett värdigt liv – glädjas, se framåt och gå vidare till nästa barn.

Ingen kan rädda alla – hur ont det än gör, men vi kan göra vardagen lättare för många. Alla kan göra något – ge ett barn ett mål mat, betala ett par hundra i månaden för någons skolgång, se till att någon får varma kläder och slipper frysa sig igenom den kommande vintern.

Framför allt är jag oerhört tacksam mot de entreprenörer och eldsjälar, nepaleser, svenskar och andra nationaliteter, som faktiskt bygger en plattform för många av de här barnen genom de barnhem och skolor man skapar och startar. Sådant jag skulle vilja göra själv, men inte förmår.

Man kan inte rädda alla – men man kan göra något för många.

Här är länkar till några väl fungerande organisationer du inte bör tveka att stötta:

Tuki Nepal  

Moonlight Childrens Home

Föreningen för Gatubarn i Nepal

Ajj La Vjoo!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

2 reaktion på “Alla dessa ungar …

  1. …men inte förmår … skriver du. Kära Carina, du gör mer än de flesta. Vi är många som är fulla av beundran över vad du åstadkommer. Du är en inspirationskälla för oss slöa att agera. TACK!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *