Alla borde få dansa med jultomten. God Jul, världen!

Jag älskar julen! Verkligen. Men min upplevelse är att det brukar vara samma sak varje år: inköpsstress, jäkt och tidsplanering. Planen är självklart att så småningom få relaxa i julstämning med nära och kära, njuta av andlig och materiell spis och landa i julefrid. Eller hur? Men brukar det lyckas? Jag vågar mig på en gissning jag tror gäller många: NEJ! När julafton gör sitt intåg är vi fortfarande uppstressade och i farten. Allt vi förberett ska fram på bordet, hungriga och förväntansfulla gäster trakteras och det snapsas och det är julklappsutdelning och en och annan högljudd besvikelse över nyss nämnda klapp och Kalle Anka på teve och möjligen något sällskapsspel och mer gotter och så ska det ätas igen framåt kvällskröken.

Visst är det skojigt med en fartfylld julafton och naturligtvis att träffa familj och/eller vänner, men det brukar inte ge stillhet och frid i sinnet och lugn i själen. Möjligen efteråt, men då ska det ju städas undan först. Hm.Under mitt snart femtiosjuåriga liv (va? Kan det verkligen vara möjlijgt???) har jag dock upplevt ett par julaftnar som gett mig den största tillfredsställelse. Som givit själen gotta att knapra på och njuta av, inte bara mun och mage.

Den första härrör sig från år 2009. Jag drev städfirma på Koppargårdens 55plus-boende i Ljusdal och när jag satt på kontoret kom ofta boende för att prata bort ett par minuter. På kvällarna gick rullatorrallyt utanför lokalen – man tog en promenad i korridorerna för att fördriva tiden. Jag var själv ensamstående och fick en idé om att fira jul där med de här människorna som – många av dem – annars skulle sitta helt sjläva på julaftonen? Min mamma har jobbat i hemtjänsten under många år och när jag nämnde idén för henne, beredd att bli utskrattad, sade hon att hon själv haft samma dröm, att göra något för andra just denna helg som är tiden för gemenskap  och omtanke.

Vi lade ner ett helsikes jobb, rent ut sagt. Mamma fick för sig att själv fixa hela julbordet –  pust – och det gjorde hon med den äran. Själv hade jag mer än fullt upp att tigga pengar, fixa sponsorer och ordna julklappar, deala med hyresvärd, lokal press och så vidare.

Julaflton på Koppargården, 2009 (fotot lånat från Lions)

Det kom cirka 35 gäster. Det var en intensiv, arbetssam och helt underbar dag, julafton år 2009. Så många lyckliga och julfirande människor. Musikduon Vi Två från Hyttebo i Färila erbjöd sig att spela gratis hela eftermiddagen, de hjälpte till att ge våra gäster en fin jul och bjöd in till allsång med mera. Jag minns att jag frågade en av ”mina” tanter, Karin, som synbart diggade och njöt, men var gravt hörselskadad, om hon verkligen kunde höra musiken.

”Nej”, svarade Karin med ett lyckligt leende. ”Men jag känner rytmen och jag är så glad i dag.”

Tår i ögat.

Vi Två underhöll med härlig julmusik (fotot lånat från Lions)

Det som var menat som en julgest mot de som satt ensamma under julen blev plötsligt till något mycket större: representanter från Lions höll tal, Ljusdalsposten fotograferade, jag blev intervjuad av Radio Gävleborg.

Länk till Lions

Länk till Ljusdalposten

Det är jag i tomteluva längst upp till höger (fotot lånat från Lions)

Det verkar kanske som om allt var frid och fröjd, men naturligtvis hade vi också gäster som inte var särskilt nöjda – det kostnadsfria julbordet var inte tillräckligt dignande, det var fel sås till köttbullarna och var det verkligen meningen att man skulle betala  den dyra färdtjänsten alldeles själv? Det är sådant man får ta när man har med  människor att göra, den kritik man tycker är relevant får man ta till sig  och proppa vadd i öronen för resten.

Vi upprepade succén ytterligare ett år, med drygt 60 gäster denna gång. Sedan kontaktade jag Ljusdals Kommun som tog över arrangemanget. Det fortlever ännu och inte många minns idag vem som är upphovskvinnan, men det behövs inte heller.

Jag är glad och stolt  över att ha startat ett arrangemang som blivit så uppskattat och glatt så många människor under de här nio jularna!

Radio Gävleborg skickade dit trädgårdstomten Gottfrid Kloker att roa under julmiddagen (fotot lånat av Lions)

Gottfrid Kloker, ja. Han är inblandad även i den andra av de julaftnar som givit mig frid i själen och bjudit på en enorm glädje. Den jag tillbringade med sju barnhemsbarn i Kathmandu, Nepal.

Radio Gävleborg skickade med mig Gottfrid och vi anlände till barnhemmet lagom till julafton 2011. Det var svinkallt, man har inga element inomhus, och vi fick dansa oss varma. Julbordet bestod av hotta kycklingvingar, karameller, räkchips, chokladtårta och orange läsk som färgade av sig i våra ansikten. Jag förstod att arrangemanget var för min skull, Carina-Mam, för att jag inte skulle få hemlängtan och dra därifrån. Ni som känner mig vet att Nepal har blivit som mitt andra hemland. Jag reser dit för trettonde gången nu i januari för att hälsa på barn och vänner samt utföra en  del volontärarbete.

Denna julafton med sju barnhemsbarn – att se deras ofattbara glädje och lycka över god mat, små julklappar från Sverige (hårsnoddar, strumpor etc). De här ungarna som  flera bokstavligen bott på gatan och sällan fått äta sig mätta, än mindre ägt något eget. Mitt hjärta gick nästan sönder av lycka och sorg. Glädjetårar blandades med förtvivlan över världens barn som frös och svalt medan vi roade oss.

De rinner ännu en gång när jag ser foton och minns all kärlek, men jag är så oändligt och ödmjukt tacksam över att jag fått uppleva detta märkliga.

Alla barn borde få  julefrid. Alla vuxna borde få dansa med jultomen en iskall julaftonskväll. Och med det ersattes orden av tårar. God Jul hela världen! 

(Vill du läsa mer om min jul med barnen och 89 andra vardagsäventyr – klicka här)

 

 

 

 

 

Koppargården

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *