Hantverk, fåfängeträning och fulskrivning

Lyxlivet fortsätter ytterligare ett par dagar. Underbart att få trampa asfalt, sitta på uteservering och glo på folk samt irritera sig över cyklister som gör sitt bästa för att meja ner fotgängare på gångbanan. Maken jobbar ett par veckor till så han saknar mig inte så jättemycket. Hoppas jag.

Carpaccio på oxfilé samt lamminnerfilé med getostfylld canneloni. Vad sägs om det?

Finaste vännen bjöd på middag på lokal. Super-dupergott, såklart! Sedan var det dags för manikyr.!

Handverk eller hantverk?

Resultatet blev superbra, se bara.

Nu kan jag visa finger med stil …

Med glittrande sten på två viktiga fingrar: vänster tumme (för tummen upp) och höger långfinger så jag kan visa finger riktigt ståndsmässigt. Tyvärr kan jag inte ha längre naglar än så här. Jag jobbar en del som skrivtolk i sommar och långa naglar hindrar mig från att skriva riktigt snabbt. Men de här är perfekta.

Självklart har jag jobbat en hel del. Även om vissa  tyckte jag borde ägna mig åt viktigare saker, som att klappa katten.

Finaste Simba!

Boot campen fortsätter, min åttadagars skrivarkurs på distans. Det känns som om jag börjar komma igång nu, efter ett par års skrivuppehåll. Jag hänger med hyfsat på lektionerna och har huvet fullt med skrivaridéer. Härligt!

En synopsis kräva dessa drycker – apelsinjuice.

Jag har skrivit synopsis på café, suttit vid kompisens köksbord och gjort skrivövningar, recenserat andras texter och lagt in egna vid morgonkaffet i sängen. Och så vidare.

Så kom jag till en punkt där jag kände – nej, nu måste jag göra något annat, något fysiskt.

Härliga och superduktiga Catarina, min personliga tränare sedan flera år. Eftersom jag nu för tiden sällan har möjlighet att se ett gym inifrån bad jag henne göra ett program  åt mig. Så nu har jag inte längre någon ursäkt för att inte träna några gånger i veckan. Jag har tagit foton på positionerna och med assistans av ett par enkla hjälpmedel har jag tillgång till ett bra program som funkar både inom- och utomhus. Hemma eller när jag ligger ute på jobb. Tack, bästa pinglan!

Nu har jag inte tid att sitta här längre. Mot manusbearbetningen!

Klassisk första mening?!

Jag bjuppar på ytterligare en snabbtext, oredigerad och bara ”nedslängd” utan någon större eftertanke.

FULSKRIVNING:
Bron
Efter att ha varit på flykt under så lång tid måste känselspröten ha vuxit ut. Jag mer anade än hörde den annalkande bilen, kastade mig upp ur sängen och fick på mig jeans, t-shirt och boots. Väskan stod som vanligt packad vid dörren och utan att se ut över asfaltsparkeringen för att få mina aningar besannade tog jag bagen och sprang ut bakvägen, via altandörren. Min Harley Davidson stod på andra sidan av skogsdungen. Fortfarande utan en blick bakåt sneddade jag genom mörkret och hoppades jag var osynlig bakom de stora ekstammarna.
Jag slängde den lilla bagen i packväskan och satte mig grensle över motorcykeln. Den startade direkt och jag gav full gas. Jag vred på reglaget för lyset och brydde mig inte om att de skulle både se och höra mig. Innan de hittat avtagsvägen skulle jag redan ha många minuters försprång.
Flyktvägen var klar sedan länge. Jag är strateg. Gillar inte lösa trådar, har alltid både en plan A och B. Jag kastade ett öga på hastighetsmätaren, 180. Jag släppte lite på gasen, fick inte missa avfarten. Men, vad var det? Av reflexerna på vägen anade jag en strålkastare bakom mig. Hade de redan hittat igen mig? Helvete. Där! Där var avfarten. Jag lättade ytterligare på gasen och svängde höger, följde cykelns rörelser och lutning för att få minsta möjliga friktion och satte sedan full fart mot Brooklyn Bridge. Bara jag kom över bron var jag säker. Jag visste att det var den mest utsatta sträckan, nästan två kilometer, avslöjande lyktstolpar hela vägen och ingenstans att gömma sig. Jag vågade inte vända mig om, farten var för hög. I stället gasade jag ytterligare. Men, vad hände? Jag tappade fart? Jag såg ner mot hastighetsmätaren. 160. Vad i helvete? 140. 100. Min reflex var att svänga av rakt ut i skogen, men jag hade redan passerat första brofästet. 80. Jag kastade ett öga bakåt. Såg strålkastarna. Satan. Bedömde att de skulle vara ikapp i slutet av bron. 60. Jag skulle inte ens hinna dit. När jag såg upp igen skymtade jag två billysen framför mig. Jag försökte hålla gasen konstant för att inte sacka av ännu mer. Den mötande bilen kom snabbt emot mig och när jag bedömde avståndet var det rätta tvärbromsade jag motorcykeln, tog av mig hjälmen och slängde den på marken. Jag slet åt mig bagen, lämnade hojen åt sitt öde och sprang mot den mötande taxin. Chauffören såg mig på den väl upplysta vägbanan, stannade och frågade vad i helvete jag höll på med. Snabbt tog jag upp en sedelbunt ur väskan.
”Vänd bilen. Snabbt. Det gäller liv eller död.”
Den unge mannen såg växelvis på mig och bunten med hundradollarsedlar. Fan, tiden löpte ut. Jag rafsade upp en bunt till och viftade med framför näsan på honom. Han ryckte åt sig pengarna.
”Hoppa in.”
Innan jag var inne i bilen hade han börjat vända fordonet på den breda körbanan. Jag vände mig om, strålkastarna närmade sig obönhörligt.
”Kör!” ropade jag. ”Klarar jag mig över till Manhattan får du två sedelbuntar till.”
Chauffören sade inget, men jag kände hur gultaxin ökade farten. I backspegeln kunde jag se hans sammanbitna läppar under den smala, svarta mustaschen. Även hans hår var svart med lockar som virvlade i nacken. Hjässan var dock ganska kal. Märkligt, en sådan ung man. Jag såg mig om igen. Vi verkade hålla avståndet, de kom inte närmare. Efter ytterligare någon minut passerade vi sista brofästet.
”Vart ska jag köra dig?” Han såg på mig i backspegeln.
”Stanna strax efter stadsskylten”, svarade jag och strax därpå stod vi parkerade tio meter efter den stora metallskylt som förklarade att vi nu var i Manhattan.
Räddad! Jag torkade svetten ur pannan, tog upp ett par sedelbuntar och slängde i framsätet innan jag klev ur bilen. Taxin körde genast iväg, han var väl rädd att jag skulle ta tillbaka pengarna, tänkte jag. Jag vände mig om, mot bron, och såg på medan de förföljande strålkastarna närmade sig. Vid brofästet bromsade chauffören och vände bilen. Sedan körde de lugnt därifrån, samma väg de kommit från. Jag började gå mot stan och kände hur det kurrade i magen.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *