Trettiotre dagar. Eller: #Stockholmsjul är inte kul, del 3

Klockan är halv nio på morgonen och egentligen borde jag vara i paviljongen för att skylta och fixa. Det är den sista dagen i dag. Den trettiotredje dagen på Plattan, på julmarknad. Dagarna har varit oändligt långa, men ändå har tiden rusat iväg. 12241720_10153353662038720_120958940303845413_nI går morse körde maken hyllor och ställningar hem till förrådet. Kvar är tomkartonger som tjänar som bord, med duk på, samt korgar med varor: väskor, handledsvärmare, byxor, handgjort papper, ryggsäckar, malas, buddhafigurer, halvvantar, barnmössor och mycket, mycket annat.

page

page3

page1

När jag tänker tillbaka på den här oändliga månaden känner jag mest trötthet. Min kropp är sliten och huvet vill inte alltid hänga med, men allra tröttast är jag över människors dumhet. Eller snikenhet. Jag brukar säga att man aldrig ska ångra något man gjort, men med facit i hand finns det en sak jag ångrar med den här julmarknaden: jag skulle ha åkt hem redan första dagen, utan att ens packa upp mina varor.

Jag skulle ha bett transportfirman hämta tillbaka mina två lastpallar och i stället frakta dem norrut igen.

12243478_10153354210353720_1857297378712339599_n

12274316_10153351131853720_6047009599350486209_nPaviljongen jag hyr är delad i fyra delar med plastvägg mellan. Inte helt täckande vägg, den slutar cirka en meter från taket. När jag börjat montera upp hyllor och packa upp kartonger kollade jag med City i Samverkans personal vilka mina grannar var. Det visade sig vara en butik med kläder och peruker samt en kille som säljer bakad potatis och en korvkiosk.

Jo, det är alldeles sant. Jag trodde först vår käre Floor manager skämtade med mig, men tyvärr var så inte fallet.

Självklart frågade jag vem som planerat detta – steka korv och laga mat i samma rum där man säljer kläder, tovat och stickat? Men jag formulerade det inte så, jag tror jag sade ganska exakt ”vilken jävla ärthjärna har kommit på det här?”. Floor manager sade att ”det är mycket allvarligt” och att det skulle åtgärdas omgående. Visst, mycket allvarligt med tanke på att jag beställt varor från Nepal för en ansenlig summa för att sälja på marknaden. Men naturligtvis trodde jag de skulle fixa detta genast och fortsatte min uppackning.

För att göra en lång historia lite kortare: efter många dagars tjat, böner, förbannelse och även en del tårar i min ensamhet hölls ett möte där det beslutades att man skulle sätta upp avskiljande plast. Jaha, plastväggar, trodde jag.

IMG_4612

Men, nej. Två gubbar kom farande från TenRep i Västerås för att sätta byggplast upp till taket.

IMG_4615

Joråsåatt …

Efter ytterligare ett par dagars svärande och klagande över korvos från min sida tog en av våra Floor manager med sig stora tejprullen och kröp runt och tejpade igen varje springa han kunde hitta.

Jag fortsatte mitt jobb för att rädda och skydda mina varor: varje morgon och varje kväll packade jag om, upp och ner så att förhoppingsvis ingen lukt skulle hinna sätta sig i dem. Varje morgon luktade det som fan av oset som legat instängt under natten. Mina egna kläder, stickad jacka och poncho, luktade korv trots att de bara befann sig i paviljongen under dagtid. Det är en lätt underdrift att säga att jag varit förtvivlad och skitarg. Fasan är ju att få missnöjda kunder, att av misstag sälja en hatt eller ett par vantar inpyrt av äckligt stekos.

Och faktum är att en hel del människor har vänt i dörren med kommentarer som ”Vad luktar det här inne?”, ”Vad äckligt det luktar”, och så vidare. Det är ju så här – att är jag hungrig och sticker in näbben i en korvmoj, då är det aptitligt. Kliver jag in för att se på hantverk luktar korven äckelpäckel.

Så varför packade jag inte ihop och åkte hem? Ja, som sagt, det är lätt att vara efterklok. Men jag trodde verkligen att de skulle fixa det här. Och när jag jobbar 12-14 timmar om dagen har jag inte så mycket kraft till annat. Att ta mina grejor och lämna området kändes helt oöverstigligt och jag har verkligen jobbat häcken av mig i två månaders tid i höst för att kunna genomföra detta. Självklart har jag haft en hel del kostnader också.

Det är klart jag skulle ha packat ihop och åkt hem. Redan första dagen, fredag 20 november.

Kulmen kom den dagen potatiskillen beslutade sig för att steka hamburgare och brände något så det stod svart röksky i hela paviljongen. Den här gången kom City i Samverkans personal inte undan med att sniffa lite lätt och säga att de inte kunde känna något. Nej, nu tog det bara ett par dagar så var tre snickarkillar där och rev ner plastväggen och satte upp plywoodskivor mitt i paviljongen. De stängde effektivt av allt os och all lukt. Tack Gud, Tack Buddha och Tack plywoodkillarna!

Projektledaren har lovat mig ersättning för allt strul jag haft. Tre gånger. Sista gången gav hon mig till och med sitt ord på det. Hon bad att få återkomma om hur kompensationen skulle se ut och har sedan dess inte svarat på varken mail, telefon eller sms. Jag bad maken ringa upp henne från sin telefon och han lyckades bättre. Maken säger att de väntar på ett mail där jag ska berätta hur många av mina varor som är skadade. Typ så.

Jag ska ta itu med det här i mellandagarna, kontakta en jurist för att se hur jag ska bära mig åt. Som jag ser det har City i Samverkan/TenRep i Västerås en hel del att kompensera mig för. Alla extra timmar och allt extra jobb. Plus marknadsföring. Ni minns väl ”de snygga glaspaviljongerna”?

Jag ber till Universum om att ingen kund fått med sig en förstörd vara. Skulle så vara fallet hoppas jag de hör av sig! Kompensation och ersättning utlovas, självklart.

För de som undrar kan jag berätta att, ja, jag har betalat hyresfakturan. Jag vågar inte riskera en tvist med City i Samverkan och Stockholms stad med sina advokater. Det kan bli dyrt och jag har Nepal att tänka på, inte bara mig själv. Däremot kommer jag som sagt att ta kontakt med en jurist så snart jag kommit hem och fått vila några dagar.

IMG_4764

10583830_10153408717603720_383069712068091442_n

Negativ sammanfattning av trettiotre dagar: Oändligt långa arbetsdagar. Det har varit kallt och jag har ont i ryggen av lyftande och bärande. Urkass försäljning, som ändå blev så mycket bättre när vi äntligen fick lyfta ut våra varor och skylta med dem.

Det gör mig ont om de försäljare på Sergel som ännu inte fått ihop till sin månadshyra: 45 000 kronor plus moms. Vansinnesbelopp, ja, jag vet det nu. De kommer hem på julafton med enbart skulder. Jag har haft tur (och fina produkter naturligtvis), jag har fått ihop till min hyra och de timmar jag hyrt in personal. Själv har jag jobbat gratis, så även maken som tagit ut semesterdagar och tjänstledigt för att hjälpa mig.

(Förresten – jag måste berätta, personalen på City i Samverkan gick runt häromdagen och frågade om vi kommer tillbaka nästa år? Jag förstår ingenting – komma tillbaka till vad? En affärspartner som vägrar svara på frågor, vägrar kommunicera? ”Ge mig en enda anledning varför ni tror att jag skulle komma tillbaka”, sade jag och lade till ett stort ”Nej, absolut inte. Nej.”)

Positiv sammanfattning: Jag har träffat så otroligt många trevliga människor och skapat många nya kontakter. Inte minst alla härliga nepaleser som kommit in och hälsat på, nyfikna på vem som skyltar med deras flagga. Många bekanta från sociala medier har varit in och hälsat på och även stödhandlat för Nepal – jag är jätteglad över att ni tagit er tid och över att ha träffat er. Jag tänker att det kommer mycket positivt ur det här på sikt – förmodligen ett par event och arrangemang här i Stockholm. Bland annat. Jag har kunnat bygga upp mitt fina varumärke, Ajj La Vjoo, ytterligare. Vi har fått flera nya gillare och följare på Facebook, hemsida och nyhetsbrev. Jag har också testat mina gränser till det yttersta med det här projektet och är väl medveten om att jag gått på övertid ganska länge. Utan makens support och praktiska stöd (markservice) skulle jag förmodligen inte stå på benen. Jag kommer att förändra hela konceptet och börjar få klart för mig vad jag vill få ut av det här.

Jag ska göra mitt allra bästa för att bevara alla positiva intryck och minnen från de trettiotre dagarna, att i minnet låta månaden framstå i ett glädjeskimmer.

Jag slutar med största TACKET till alla besökare, kunder, vänner i Sverige och Nepal, alla som på något sätt stöttat och hjälpt mig, min fina personal, alla härliga paviljonggrannar (främst ”mina” tjötiga gubbar), City i Samverkans markpersonal här på Plattan (jag vet att även ni haft det tufft emellanåt). Som vanligt går det största tacket till Maken, Gud, Buddha och Universum. Och om sisådär tio timmar får jag packa ihop och åka hem. Hallelujah. Ajj La Vjoo!!

112362

God Jul och ett Gott Nytt År önskar jag mig själv och alla er andra!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

2 reaktion på “Trettiotre dagar. Eller: #Stockholmsjul är inte kul, del 3

  1. För att om möjligt lindra ditt lidande kan jag bara säga att det var tur du inte hade oss som grannar!!! 😉 Vi säljer STEKT STRÖMMING. God Jul

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *