Tack Universum för Mariekex!

Det blev en lång dag och tidig kväll med tidsförskjutningar och transit. Det var förhållandevis kort transittid i Doha, Qatar, men sedan blev vi rejält försenade på grund av incheckade passagerare som aldrig boardade planet och vi måste vänta medan man lyfte ur deras väskor. Jag undrar alltid – varför? Blev någon sjuk, efter att man checkat in sina väskor? Blev man berusad i en av flygplatsens barer och tappade bort boardingkortet? Hittade man helt enkelt inte gaten och inte hann dit? Jag lär aldrig få veta. Men att vi blev försenade till Kathmandu, det vet jag. Jag hade bett hotellet fixa en taxi till mig för att slippa strul när jag anländer ensam och hotellpojken som skulle eskortera mig hade väntat i mer än två timmar, stackaren.

Jag köade i en och en halv timme för visum, trots att jag hade papperen klara redan i Stockholm, sedan säkerhetskontrollen där jag bokstavligen nästan fick slå mig fram bland kinesiskor och nepalesiskor som bestämt sig för att de skulle passera mig i kön. Vi var så sena ner från övervåningen att till och med bagagebandet slutat rulla. Fördelen med det var att jag slapp vänta den obligatoriska halvtimmen på att det skulle BÖRJA rulla. Man hade helt sonika ställt ut hundratals väskor på golvet och jag fick gå runt och leta mina.

När jag så småningom kom ut ur flygplatsbyggnaden stod där ett femtiotal välkomstkommitteer, researrangörer och taxiförare på andra sidan vägen i den stipulerade lilla kuren med sina A4-lappar med namn på väntade passagerare. Det var tji att försöka se vad där stod på deras skyltar i skymningen så jag rullade med min stora bagagevagn och ställde mig helt enkelt bakom hela skaran och ropade ”Shambaling hotel? Shambaling hotel?” och strax kom där en pojke så glad att äntligen kom hon, tanten. 

Det mesta är glömt när man äntligen får se bergen i det vackra skymningsljuset, eller hur?

Trafiken var enorm och lättade inte ens sedan vi svängt av på ”lillvägen” mot chowket. Vägarna är till och med sämre än jag minns dem, monsunregnen måste ha farit väldigt illa med dem denna höst. Kära maken, gnäll inte fler morgnar över groparna på byvägen där hemma, det är ändå bara ett par hundra meter och vägen är åtminstone inte lappad med tegelsten.

Äntligen, äntligen framme vid älsklingshotellet! Shambaling Boutiqe Hotel, med dess tibetanska touch och vänliga atmosfär. Mitt i den röriga, stinkande smeten ligger denna lugna oas där jag kan landa, ladda och komma igen. Maten är förhållandevis dyr för att vara Nepal och jag har inte råd att äta här varje dag, men å andra sidan ser de till att vi gäster inte blir sjuka av deras råvaror och livsmedelshantering.

Jag packade upp mina väskor och åt en tidig middag, Veg Pakhoda (typ friterade grönsaksbiffar) med chilisås och en liten, kall öl.

Jag satte mig med datorn i sängen och tänkte ägna någon timme åt att skriva och sortera foton, men vaknade – fortfarande sittande – vid midnatt och bestämde mig för att skrota det projektet. I stället vaknade jag nu, utvilad och pigg, strax efter klockan sex och funderar förväntansfullt över hur dagen och den kommande veckan kommer att se ut. Ett ganska stort irritationsmoment är dock att min nepalesiska telefon bestämt sig för att lägga av. Den fungerade när jag for hemifrån, men startar inte nu. Så jag har inte ett enda telefonnummer och ingen kan nå mig. Hm, får fundera på det också. Under tiden dricker jag mitt morgonkaffe och käkar några medhavda Mariekex.

Tack Universum för Mariekex!

 

 

www.aynsley.se