Minnenas väg

Jag har varit på en nostalgirunda. Gått samma väg jag gick dagligen under de 90 dagar jag bodde här för några år sedan. Det kvartal jag brukar kalla en livstid.

Genom prång och via små gator

Man hänger tvätten varhelst det finns plats, oavsett avgaser och damm

Den här årstiden behöver man inte elda för värmen, vilket gör att luften är så mycket bättre. Vintertid brinner hundratals sådana här illaluktande eldar på gator och trottoarer.

Gått på lunchrast?

Vi skulle hälsa på en kär vän, Khedup, som jobbade i köket på barnhemmet i Gokarna. Hans äldsta son, Tenzing tio år (tidigare mitt fadderbarn), bor och studerar i Indien sedan tre år tillbaka. Han har glömt sitt språk och talar nu hindi med sin mor Rani och tibetanska med sin far. Märkligt tycker både ni och jag, att skicka sitt barn till skola i annat land, men det var en bra lösning för familjen eftersom pojken är riktigt intelligent och skolan stod för skolavgiften de första åren.

Sopbergen finns sorgligt nog överallt

Den berömda blå porten där en juvelerare blev rånmördad några dagar innan jag anlände

Porten till Porong Monastery

Natten jag anlände till det okända landet långt hemifrån, 22/12 2011, blev jag hämtad vid flygplatsen och körd hit, i svarta natten. Strax efter midnatt tutade taxichauffören utanför den här porten och jag minns att jag tyckte det var gräsligt att vi väckte upp alla.

Porongklostret

Klostrets Guest House där jag bodde

Mina vänner bor precis här bredvid. Hon driver en liten matservering och han jobbar som volontär för en lama och serverar ett par hundra hemlösa mat nere i Boudha varje morgon.

Den här lille är en kopia av sin tioårige bror, numer bosatt i Indien

Vi blev bjudna på fantastiskt god Daal Bath, ris med linssoppa och grönsaksröra.

Tack, lilla familjen, för en trevlig lunchtimme ❤️❤️❤️

 

Fortsättning följer