Ren, renare, renast?

När jag var på Öland härom veckan, på skrivretreat, upptäckte jag alldeles för sent på kvällen att jag glömt packa ner tandkräm. Hm, vad göra? Fråga medkombatanterna om jag kunde snika lite Pepsodent, förstås. En var så gentil att hon gav mig fyra provförpackningar från Forever Living. Så snällt! Jag öppnade en liten påse med grön text och konstaterade att den rymde så mycket att det skulle räcka till munrengöring även morgonen därpå.  Eftersom behovet inte längre var akut ramlade det helt bort ur minnet och när det var dags för tandborstning kväll nummer två öppnade jag ytterligare en provpåse, denna gång med orange text.

Konsistensen på denna tandkräm var helt annorlunda och den löddrade inte, men lade sig liksom som en yta på tandsingarna. Visst är det spännande att prova nya grejor, eller hur? När jag sköljde munnen fastnade blicken på den lilla påsen på tvättstället, den med orange text. Eh … body lotion??

Jodå. Det lustiga är att den smakade inte ens illa.

Tvål, däremot, smakar illa. Jag har provat. När jag slutade mitt jobb vid Landstinget Gävleborg fick jag av arbetskamraterna en flaska vin och en ask med vackra chokladpraliner. Belgisk, antog jag samt konstaterade att dessa trevliga människor verkligen kunde konsten att köpa perfekta presenter. Jag sparade hela härligheten till en tevekväll i min lilla lya när Brynäs spelade SM-final mot Modo. Läge för folkfest och njutning. Vinet var gott och chokladen krispig. Väldigt krispig, faktiskt. Korkad (som bara jag kan vara emellanåt) konstaterade jag att den förmodligen var så fin och dyr att jag inte förstod mig på den, för den var rent ut äcklig.

Jag försökte undvika alla frågor om avskedspresenten när jag hälsade på vid min förra arbetsplats, men en dag slank det ur mig. Någon frågade om chokladen varit god och jag, som har svårt att ljuga, sade beklagande att tyvärr måste det ha varit något fel på den, den smakade tvål.

– Det VAR tvål!! ljöd det unisona svaret i fikarummet. Ridå.

Anekdot nummer tre går i ungefär samma stil. När jag är ute och reser vill jag ha så lätt packning som möjligt och tar gärna med provförpackningar från veckotidningar och små tuber från hotellrum, ni vet. Vid det här tillfället öppnade jag en bodylotion för att smörja in min fukttörstande kropp. Det var ett märke jag inte använt förut och jag konstaterade att det nog skulle bli bara denna enda gång. Krämen var värdelös, lade sig som en hinna på huden, men jag tänkte att den väl skulle gå in under natten.

Morgonen därpå rann en löddrig sörja av mig i duschen och när jag letade i papperskorgen på hotellrummet hittade jag den tomma påsen.

Duschtvål. Inte bodylotion.

Så kan det gå …

Och apropå Forever Living har jag blivit så förtjust i produkterna att jag tecknat avtal om att bli återförsäljare, av både tandkräm och body lotion.

 

 

 

Nää! Kan de va möjligt?

Mitt förra inlägg handlade om traditioner och tacksamhet. Det gör även delvis detta. Det är nu andra gången jag firat min födelsedag med författarvänner här på Öland. Jag förstår att maken nog tycker det är lite trist att jag är hemifrån just den dagen, men jag vet även att han verkligen unnar mig dessa inspirerande och kreativa dagar efter min tuffa höst. Och snart är jag ju hemma igen.

Men – häromdagen hände det något mycket märkligt! Jag fyllde jättegammal. Femtisju! Jag menar – jag vet fortfarande inte vad jag vill göra när jag  blir stor och inser plötsligt att om åtta korta jäkla ofattbara år är jag pensionista. Va?! Jag?!

Hur som helst – när jag tänker till och efter inser jag att jag måste vara tacksam. Jo då. Jag är frisk och rörlig och lever ett rikt liv. Jag har haft nära släktingar som gått bort på grund av sjukdom när de varit yngre än jag är nu. Själv var jag ännu inte tonåring och förstod inte riktigt upphetsningen och sorgen – är man gammal så dör man, punkt. Förlåt mig, Universum, för mina då mycket ungdomliga och dåraktiga slutsatser, låt det inte falla tillbaka på mig nu.

Här på Öland, under vårt skrivretreat, har jag blivit kungligt uppvaktad.

Självklart har det gått ett par flaskor skumpa, det brukar liksom göra det.

Vi turas om att fixa middagsmaten denna vecka och jag bjuppade på föllsedagsmiddag. I år blev det tyvärr ingen hummer, men vi blev mätta ändå.

Dock kan man inte tillbringa hela dygnen med att äta och sörpla skumpa. Nej, självklart arbetar vi. Hårt, mycket och intensivt. Det är till exempel hur mycket småpyssel som helst att fixa till den årliga Litteraturkryssningen på Birka Cruises. Vi brainstormar, planerar, slänger ur oss idéer, förkastar de flesta och anammar en del. Den kryssningen vill jag inte missa, för allt i världen.

Och det påminner mig om att jag har ett nytt, spännande och häftigt bokprojekt att jobba med. Så – på med skaparrocken nu, bästa femtiosjuåring, och sätt lite fart!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Tradition och tacksamhet

Jag har tillfrisknat efter den tuffa mellandagsveckan. Bihålorna krånglar fortfarande, men för övrigt är jag jättepigg. Jag tillskriver naturpreparatet Esberitox en stor del av piggheten och även min nya upptäckt Aloe Vera från Forever Living! Vi kom alltså iväg på nyårskryssningen, maken och jag. Och dagen därpå var det dags för det årliga skrivretreatet på Öland.

De andra deltagarna har hängt med några år, men förra året insåg de att de behövde en bebis. Here I am, liksom. Så detta är mitt andra retreat – ni vet, en gång är ingen gång, men två gånger är en tradition.

Jag har inte fått så mycket skrivet själv ännu, men kreativiteten flödar. Liksom maten, vinet och det så viktiga skrattet!

Vi skriver, bollar, spånar, fikar, spånar vidare, får idéer samt en och annan snilleblixt, läser varandras texter, redigerar och planerar gemensamma samt enskilda event. Kort sagt – det är fantastiskt roligt och inspirerande. Tyvärr vågar jag inte följa med på lunchpromenaderna, är väldigt rädd om luftrör och bihålor, men korta stunder utomhus blir det ändå.

Det är så vackert. Och jag är så oändligt tacksam. Varje dag utbrister någon av oss ”Så bra vi har det!”. Och det är sannerligen ingen underdrift.

Tack Universum. Och Sverigeförfattarna, förstås!

 

 

 

www.aynsley.se